Är det någonstans som nånting måste hända så är det ju inom det politiska.
Och igår tog jag mina första smäckra medlemstuggor hos Vänsterpartiet Solna.
Den vassögde noterar punkt elva på dagordningen där nere till vänster, »Övriga frågor«, och sedan jag läste den lilla Torgny Lindgren-romanen med samma namn förra sommaren har jag närt en dröm om att få beta av timmar i torr mötesrumsluft, slentrianrösta igenom lokala partibeslut, sörpla rivigt och massbryggt kaffe och känna nervositeten och handsvetten tillta när punkt nummer elva så sakteliga närmar sig, för att kanske någon gång – på något möte – till slut samla mod nog att ställa sig upp och säga några sanningens ord till mötesdeltagarna.
I den boken är den strävsamma duon Aron och Evan socialdemokrater, men hade Evan fått snurr på sin motordrivna rullstol år 2017 så hade den inte haft socialdemokratisk flagg utan vänsterpartistisk.
(Helvete vad välskriven den boken är, förresten. Det är nog den enda bok som någonsin tvingat mig att stanna upp, rent fysiskt!, medan jag gick!, på grund av en tvär och hastig vändning som träffade som en praktsmäll i solarplexus. Nu brukar jag inte så ofta promenera och läsa samtidigt, så det är en delförklaring; en annan är att jag aldrig läst en bok som plötsligt, efter 100 sidors gynn om hur det är att sitta i evighetslånga möten, bara smäller till.
Tänk om man en dag skulle kunna lära sig att skriva så: gynn, stoj, stim, ironiska skimmer, mer stoj, ytterligare gynn och sedan bara — pang!: allvarlig och omvälvande trynstöt.)
Jag säger inte att jag redan dag ett kommer att försöka införa Solna-lokal planekonomi och göra hela Mall of Scandinavia till ett enda stort Domus, men nog känns det bra att äntligen, efter några år som medlem, börjat engagera sig i det enda partiet i svensk politik som inte tycker att vi ska utvisa människor till döds och som samtidigt är tydliga med att de inte vill att åtta kostymgubbar ska äga mer än hälften av världens resurser.
Det kan jag gärna dela ut ett par flygblad om.