Alla vill stå för något. Alla vill kunna säga sig stå upp för de sina. Alla vill, antar jag, visa sig redo att omvandla det de säger sig kämpa för i aktiv praktik, när det verkligen bränner till och blir allvar.
Men det är omöjligt att veta hur man reagerar när det väl händer. Är man en sån vars ryggmärgsreflex är att våga gå emellan, våga säga till och verkligen våga står upp för det den tror på – även om det kostar på? Även om det skulle leda till en stel social situation eller kanske till och med fysisk fara?
Man vill ju gärna vara det.
I veckan satt jag – en ung man som säger sig stå på barrikaderna för de flintifierades sak – på restaurang i Paris med min syster och mina föräldrar, när jag i ögonvrån får syn på en rent obehaglig scen vid ett av de andra borden, där en av de mina blir utsatt av ett helt bordssällskap:
Bara några meter bort blir en hårmässigt funktionsnedsatt man i den övre medelåldern utsatt för den klassiska härskartekniken »flint-killningen« till hela bordets stora nöje, samtidigt som vi får anta att smädelserna haglar mot min kransförsedda broder.
Och jag bara satt där. Jag bara satt kvar.
Min aktivism är en skrivbordsprodukt.