”KOM IHÅG ATT VI KOMMIT FÖR ATT VINNA, EJ FÖR ATT FÖRLORA”

För snart två år sedan fick jag en stor vagel i mitt högra öga. Jag, en vuxen man som aldrig tidigare haft minsta problem med mina ögongipor, fick sakta men säkert se mitt högra öga muras igen av ett vätskefyllt blekt åbäke som växte sig allt större och starkare. Det såg lite ut som om mitt öga lånat en sida ur gamle professor Quirrels bok och hyrt ut husrum till mörkrets härskare som sakta växte sig starkare på resterande anletes bekostnad.

Under samma höst låg min favoritklubb GIF Sundsvall nere för räkning. Jag hade under säsongen flera gånger räknat ut möjligheterna att laget skulle kunna klara sig kvar i elitfotbollen, men i takt med att vageln växte under hösten (kom inte med några hygieniska pekpinnar!!!; jag baddade och stod i!!!) så började den turk-finska Erol Ates-räddningsinsatsen bära direkt osannolik frukt. Och när vageln till slut vuxit sig så stor att min högra ansiktshalva var mer täckt av vagel än av faktiskt öga – när knappt min ömma moder kunde möta mitt högra ögas suddiga kvartsblick utan att kväljas – så stod jag och firade i snöyran när FC Stockholm var kvalbesegrade med minsta möjliga marginal.

Och vet ni? Härom veckan vaknade jag upp med en begynnande vagel i mitt högra öga, just efter att nygamle Per Joar Hansen lett sitt lättförstådda 4-4-2-Giffarna genom en solid insats med mersmak i den knappa 1-2-förlusten mot topplaget Falkenberg.

För två helger sedan tog jag sommarhyrbilen för en sista långkörning på hyresavtalets näst sista dag. Jag hade satt mig bakom ratten, lämnat fästmö och barn åt sina lördagsöden och flytt Pride-spektaklet, som en annan sverigedemokratisk farbror – men det kunde vara värt det, tänkte jag. För om min gamla kära favoritklubb ska rasa ner i tredjedivisionen och lämna svensk elitfotboll efter över fyrtio år så vill jag försöka vara med och känna någonting under fallet.

Och när jag till slut hittade mig fram till Nya Jernvallen, denna pluttipluttipittoreska arena som på nåder fått hänga kvara i foten av ett enormt bandykomplex, så hade jag trots allt lyckats skaka fram lite, lite hopp om att ett återupprepande av räddningsmiraklet från 2024 skulle kunna upprepas.

Lite på grund av denna positivt laddade vagelvodoo, men mycket också på grund av att jag är rakt igenom övertygad om att även ett fotbollstekniskt högst begränsat fotbollslag kan springa in en del poäng i superettan bara någon vid sidlinjen är jävligt bestämd kring hur jävla mycket det ska springas.

Kanske, tänkte jag. Kanske. Vageln är där. Lasse Lagerbäck är typ där (i en sms-tråd då och då). Och när jag kollade upp laguppställningen inför matchstart hade någon skrivit ut formationen som 4-4-2 men sedan också inom parentes lagt till ”Vanlig”, som för att verkligen blidka de som längtat tillbaka till grunderna och bort från Ekkono Method-metoderna.

Men det är som med vaglar som det är med till synes hopplösa jumboplaceringar i superettan, antar jag; att om man gång på gång drar på sig dem så är det dags att fråga sig hur man egentligen sköter sin verksamhet egentligen – och om det inte är dags för ett rejält omtag.

Kan det var så att jag någon gång råkar peta mig i ögat strax efter att ha tagit av min dotters nattblöja? Kanske. Jag kan inte svära på att det aldrig någonsin kan ha hänt. Då åker man på en vagel.

Kan det vara så att Giffarna, i en av de kanske viktigaste matcher som klubben spelat i modern tid, faller hem och sätter press först vid egen straffområdeslinje vid 0-3-underläge mot denna tappra hembygdsförening till bottenkonkurrent? Ja, jag såg det hända. Gång på gång på gång. Hela den andra halvleken. Då ska man åka ut ur elitfotbollen, med huvudet före. Då har man ingenting i elitfotbollen att göra. Då har man knappt någonting i fotbollssporten att göra. Då… spelar man knappt fotboll? 

Jag har några minnen från gästrikländska bortamatcher. Allra starkast och mest omtumlande är nog bortaresan i allsvenskan 2005, där ”Sulan” Westlin tåade in ett segermål för Gefle IF och ruskade om hela min dittills bergfasta mellannorrländska fotbollsvärldsordning. Men jag minns också när den nya betongklumpen Gavlevallen skulle invigas, där hemmasupportrarna rullade ut en ljusblå banderoll med följande budskap till hemmaspelarna:

”KOM IHÅG ATT VI KOMMIT FÖR ATT VINNA, EJ FÖR ATT FÖRLORA.”

Jag har tänkt på det gamla demenstifot, denna raka påminnelse till spelarna på planen om själva sportens fundamenta, några gånger sedan dess, men sällan så ofta som denna GIF-säsong. Kom ihåg att vi kommit för att vinna, ni blåklädda som rullar runt bollen i backlinjen under några stillastående minuter vid flermålsunderläge på hemmaplan, ej för att förlora.

Kom ihåg att vi ej kommit för att förlora, ni GIF-spelare som sätter presslinjen vid egen straffområdesbåge mot ett Sandvikens IF som ni måste misstagit för ett av Europas allra skickligaste fotbollslag.

För jag vet inte hur många gånger jag konstaterat detta: att det är fullt förståeligt om denna upplaga av Giffarna är för ung, för orutinerad, för billig, för felscoutad. Det må vara hänt. Det är ingen som blir arg på Mille Eriksson för att han ännu inte är superettanmässig i sina aktioner med boll eller att Malte Hallin förstås kan se rätt valpig ut ibland.

Men jag har så infernaliskt svårt att acceptera att detta lag, som nu av precis allt att döma rasar ner i division 1-slukhålet, ska göra det genom att inte ens tävla på de villkor som varit rätt etablerade för fotbollssporten i ett par sekel.

Ligger du under så pressar du på. Ligger du under visar du desperation. Ligger du under med flera mål får det gå som det går, men du gör någonting annorlunda. Du kanske gör något ännu dummare, men du faller inte tillbaka och skyddar ditt 0-4-underläge framför tillresta supportrar.

Jag har genom åren stått i klacken på mängder av matcher och till ramsorna upplåter alltid mina resurser (en okej basröst och en Ingrid Nilsson-stor skalle för att få till en mullrande klangbotten). Jag har dragits med i stämningar och jag har tumult-kramat fullkomligt främlingar, men jag tror att min grundmurade blyghet gjort att jag aldrig någonsin skrikit rakt ut vid stiltje. Ni vet, så där som vissa gör: bara ropar ut galghumoristiska lustigheter eller frustrerade svador rakt ut mot planen, medan det är tyst, så att alla hör.

Men vid 0-4 mot Sandviken, på denna lilla hembygdsgårdsföreningslokal till arena i detta bandylandskap, när mitt favoritlag lade sig och lät hemmaspelarna rulla kvadraten precis utanför straffområdesgränsen… då brast det. Jag bara skrek rakt ut, gutturala utrop från den typ av ryggmärgsreflex som tydligen – i just detta läge, i exakt denna situation – trumfade blygheten. ”SÄTT INTE PRESS!!!”, tror jag att mitt överjag skrek. ”FORTSÄTT LIGG LÅGT, GRABBAR!!!”, vrålade jag nog ännu högre. Som en galning. Ogenomtänkta utrop som bara bubblade upp och tog kommandot över struphuvudet. De gick inte att stoppa. Jag blev skogstokig och fann inget annat utlopp.

Jag tror att jag lät galenskapen ta överhanden för att försöka få bukt på den fullkomliga galenskap som utspelade sig framför oss tillresta bortasupportrar under sista kvarten.

Jag har aldrig sett ett fotbollslag uppträda så i ett sådant läge. Visst: absolut att ett Rayo Vallecano ibland inte kan göra annat än att försöka få upp garden och fortsätta skydda sig borta på Camp Nou, trots att de redan ligger under med stora siffror.

Men GIF Sundsvall borta mot Sandvikens IF? När spelarna vet att den förening de representerar håller på att rasa ur elitfotbollen för första gången på fyra decennium? När vi fått in en gammal återbrukad gubbtränare som direkt vid tillsättandet gjorde det till sin grej att han står för vanlig, hederlig och klassisk fotboll av den gamla beprövade skolan?

Det var som att vi stod och bevittnade en instruktionsfilm från sjöräddningssällskapet, som på ett nästan övertydligt teatraliskt sätt skulle slå fast att när någon håller på att drunkna så gör de inte som man förväntar sig (kämpar, flaxar, gör allt i sin makt för att krångla sig över ytan) utan bara sjunker ljudlöst, till synes helt utan motstånd.

Herregud så övertydligt detta lag bara sjönk till botten, helt utan vift med handen. När den tilltänkte försvarsgeneralen Lucas Forsberg tillät Anomnachi Chidi att Kurre Hamrin-promenera in med 5-0-målet på stopptid kunde man inte tillåta sig att bli minsta upprörd längre.

Och det är det jag konstaterat tidigare och det som skrämmer mig mest: hur den här icke-fotbollen gör det allt svårare att ägna sin lilla egentid åt att bry sig om den här fotbollsklubben. Om inte spelarna eller ledarna i själva klubben verkar orka bry sig det minsta om huruvida det är pinsamt att ligga elva man på egen halv-halvplan vid 0-4 mot Sandvikens IF – hur fan ska en stockholmare mitt i livet orka?

Jag är helt på det klara med att mitt högra öga behöver genomgå en ordentlig sanitetskur för att bli av med dessa återkommande vaglar. Jag kan inte ha det så här. Det funkar inte.

På samma sätt är det förstås dags för denna älskade fotbollsförening att rensa ut all den skit som gör att vi nu rasar ut ur elitfotbollen med huvudet före, med en katalansk Chris Cleaver som lagkapten och med ett medicinskåp som – nu när vi verkligen behöver en mirakelkur – verkar fyllt till bredden med…

… den där spanska ormoljan som vi köpt så oerhörda mängder av från Soccer Service-fabriken, och som jag misstänker har något att göra med att vi är det enda mellannorrländska lag som fortsätter ligga lågt (tro på det långsiktiga!!!) vid 0-4-underläge mot en annan mellannorrländsk hembygdsförening.

Inför förlusten i derbyt mot ÖFK senast ska Ion Doros, denne budget-Ferran Sibila som sockenplacerades i Medelpad inför säsongen 2024 i egenskap av nytt ansikte utåt för ”Ekkono Method”, ha givit någon annan i lagledningen på nöten efter en dispyt. Förhoppningsvis är det det sista man gör i en fotbollsförening som befinner sig i detta läge. Joel Cedergren, som förde in denna spanska metod under succéåret 2018 och sedan återinförde den igen när han var tillbaka 2024, har redan fått lämna sin post och det var väl antagligen på tiden, men har man sett det här GIF-laget tänka fotboll behöver man riva upp varenda stationär data och varenda modemanslutning som någonsin varit uppkopplad mot Ekkono-nätet.

Imorgon möter vi Helsingborg, i november är vi nedflyttade till division 1. Det ska inte gå att förhindra, inte igen, och vi förtjänar det inte alls. Allt tyder på att denna fotbollsförening behöver en ordentlig nystart. Andra klubbar har lyckats rekyla sig tillbaka till nya höjder, flera andra klubbar har blivit kvar i dyn. Vi får se.

Men så här kan vi inte fortsätta ha det. Mitt supporterskap kräver att spelare och ledare i GIF Sundsvall ser ut att bry sig om resultatet på tavlan och att vi spelar fotbollssporten så som den är tänkt att spelas här och nu, inte så som vi hoppas att fotbollssporten ser ut på lång sikt i en parallellvärld där vi inte behöver släppa alla någorlunda hyggliga talanger för halvannan miljon (medan Öster samtidigt får 15, Sirius får 100 och AIK får 300 miljoner).

Släng ut allt, gör rent, börja om.

Spela fotboll, tack. Ta poäng om ni kan, men försök i alla fall.