När Östen med Resten satte en hävstång under Nordichallens hus

Jag satt relativt långt bak på den utlagda parketten, som jag minns det. Året var 2002. Jag skulle fylla tolv samma sommar och där under det tunna lagret av billig konferensgolvsfanér visste jag att det låg en konstgräsmatta med någon av de allra första generationerna konstgräs; den typ av matta som inte var särskilt lik fenomenet gräs annat än till färgen, utan misstänkt mycket liknade en grönfärgad filtmatta som lagts över ett gjutet betonggolv.

Nu satt jag på en stol och skulle följa Melodifestivalens tredje deltävling, men jag visste att jag för några månader sedan hade stått ganska precis där, strax utanför det ena straffområdets lilla halvmåne, och avlossat en frispark som skruvat sig över en imaginär mur och landat i ribban.

Det var inte vilken frispark som helst. Det var en frispark som jag kalkylerat hållit inne på till dess att ett koppel a-lagsspelare i GIF Sundsvall kommit uppvärmningsjoggandes runt den ena hörnflaggan. Det var en frispark som fått Tommy Bergersen – the Tommy Bergersen; frisparksskytten, vänsterfotsvirtousen, frontmannen i musikvideon till ”Without You” – att säga något uppskattande innan han förstrött rullade tillbaka bollen till mitt 11-åriga jag.

Jag minns inte exakt vad han sa, men det var någon av de kommentarer en norsk fotbollsspelare kan tänkas ha i hölstret när han vill vara uppmuntrande till ett barn som helt uppenbart står helt själv på en av norra Europas hårdaste konstgräsfiltar och försöker knorra bollar över imaginära murar – och som får till en rätt okej träff för en elvaåring rätt framför snoken på en.

Tommy skulle bara vetat hur mycket jag övat. Min ömme fader hade från något än idag oklart sammanhang släpat hem en Dvärgen Kloker-skyltdocka i vad som föreföll vara mänsklig storlek och stagat upp denne med en egensnickrad träkonstruktion. Detta gjorde att denne lätt tillbakalutade Snövit-kändis kunde ställas framför det egensnickrade målet som stod en påtagligt sluttande fotbollsplan bortom granntomten i min farmor och farfars stuga. Med hjälp av denne hårdpapp-Kloker kunde jag sedan visualisera hur hans fryntliga och gladlynta uppenbarelse utgjorde en mur av Ånge IF:s överåriga motståndare (fråga mig inte hur de fick dispens för alla dessa skäggiga herrar!!!) när jag övade på det frisparksskytte som totalt – över en hel fotbollskarriär – skulle rendera i en Tommy Bergersen-kommentar och en enda halvhygglig träff borta mot just Ånge IF (a-laget, i Medelpadsfyran, med spelare som i många fall var klart mindre än de man mött i P12-sammanhangen) som målvakten petade ut till hörna.

När jag i veckan kom hem till mina föräldrar, som nu bor i min farmor och farfars gamla (förvisso omstöpta) stuga, så fick jag se hur Sundsvalls Tidning uppmärksammade att det på dagen var 25 år sedan som ett gäng fotbollsföreningar i distriktet gick samman för att bilda någon form av elitsatsning för 12-åringar. Anders Johansson från Medskogsbrons BK, en av de finaste barnfotbollstränare som någonsin kan ha stått längs en sidlinje i ett par foträta Copa Mundial, stod i fronten i ST:s bildsättning tillsammans med representanter från Svartvik och Matfors. Det var en fräck utbrytargrupp som – mot Medelpads fotbollsförbunds riktlinjer – bestämt sig för att fotbollslandskapet Medelpad behövde satsa på den unga eliten för att hänga med i utvecklingen när det gällde förädling av fotbollstalanger.

Jag minns inte exakt vad jag kände kring initiativet, men jag kan anta att en 11-åring som tillbringat delar av sin uppväxt med en hårdpapps-Kloker borde ha blivit glad. Det skulle satsas. Jag skulle få mäta mina krafter med den där lille näsvise Matte i Fagervik, heffaklumpsbjässen Jeppe Staaf i Svartvik och – inte minst – den väldrillade armé som den hårdföre Conny Sjödin mejslat fram borta i Kubikenborgs IF (där till slut inte mindre än fyra spelare ur samma P89-trupp till slut letade sig upp för att snärja A-lagskontrakt med stadens stolthet).

Nej, det kanske inte var rätt mot alla de unga fotbollskillar som inte skulle bli smorda med denna talangstämplande olja. Samtiden har säkerligen givit fotbollsförbundet rätt i kritiken mot att elitsatsa redan i 12-13-årsåldern.

Men hade någon av dessa gamla trötta bladvändare på Medelpads fotbollsförbund fått uppmuntrande kommentarer av självaste Tommy Bergersen för sitt frisparksskytte?

Så det var en förväntansfull liten 11-åring som satt där på Nordichallens tillfälliga parkettgolv, när Sundsvall för första gången släppts in i Melodifestivalvärmen. Utsikterna var goda. Framtiden var ljus. Han hade ännu inte behövt ifrågasätta sina livsval. Ingenting tydde på att det var felprioriterat att tillbringa eftermiddagarna efter skolan med att ta sig till Westhagens konstgräs och slentrianskjuta bollar mot ett mål, på det sätt som ambitiösa ungdomar gjorde innan 2010-talets privattränare kom med sina strukturerade träningsupplägg, sina bollplank och snabba-fötter-repstegar. De lokala fotbollseldsjälarnas sammansvärjning hade gjort klart att det skulle satsas på hans typ; på de ungdomar som bar iväg på en hårdpapps-Kloker och kom hem igen först när det ropades hem till middag.

Ingenting gick att ifrågasätta. Vägen var utstakad och den var rak och ljus. Hans frisparksskytte hade nyligen fått goda vitsord av en av allsvenskans just då hetaste mittfältare – och till denna hans lilla värld, där precis allt upplevdes möjligt, hade nu också Claes Åkesson och Kristin Kaspersen kommit.

De hade kommit för att sålla Tove Jarneek-agnarna från Hanna & Lina-vetet, men de kunde omöjligen veta att de skulle rubba verklighetsuppfattningen hos en 11-årig medelpadsk fotbollskille. Denne 11-åring visste ytterst lite om musik (hans CD-hylla bestod nog här enkom av debutalbumet från ”Five”), men han trodde att han visste desto mer om världens begränsningar.

Visst hade hans favoritlag GIF Sundsvall, som han fallit för i den 0–3-förlust mot BP som säkratallsvenskt avancemang i slutomgången 1999, klarat sig kvar i två raka säsonger i högstaligan och nog hade de lyckats knäppa en och annan storhet på snoken under tiden. Men när säsongen 2001 hade summerats så var det på målskillnadshåret att de sluppit kvala sig kvar.

Redan en 11-årig mellannorrlänning visste sin plats i hierarkin. När de stora elefanterna dansar in så får vi till syvende och sist bara vara glada över att få delta i en obskyr biroll i samma cirkustält.

Och här – till den tredje deltävlingen i Sveriges överlägset största cirkus – skulle det dansa in några riktiga elefanter. Titta bara på den Champions League-utstrålning Arvingarna dök upp med:

Hela scenen ser i princip ut som den 2001-2002-säsongens silvriga Champions League-boll:

Vad hade vi som mellannorrländsk hemmapublik att kontra med? Vad hade vi skickat fram för att försvara vår ära nu när SVT rullat in i staden med ett kulturellt entourage som till och med fick Cirkus Scotts uppsättningar på Midälvas grus att blekna?

Denna fyrling. Vårt enda hopp var ett gäng skojfriska hälsingebor som spelade på sked, mandolin och jag undrar om det inte vid något tillfälle under låten också gjordes ett ”plopp”-ljud med hjälp av finger mot insidan av läpp. Östen med Resten hade, ser jag nu, släppt skivor som  ”…och bilen går bra?” samt ”Ta CD:n dit du kommer” sedan mitten av 1980-talet och skulle nu få chansen på Sveriges största kommersiella musikscen, av anledningar som måste ha byggts kring att hemmapubliken under dessa deltävlingar skulle ha någonting semi-lokalt att hoppas på.

Det var känslan: vi mellannorrlänningar i publiken hade fått en gladlynt mandolinspelare och hans pillemariska vänner att sitta och hålla en naiv tumme för. En schlagermusikens Mathias Thorsell som med stor skevhet i steget skulle få springa fruktlöst efter planlöst ivägskickade färdballader mot en övermäktig och Champions League-osande motståndare.

Arvingarnas tajta silvershow skulle enligt alla till buds stående förhandstips vara oss övermäktiga, men så fort Östen med Resten tog skojfrisk ton så kände man hur greppet om ens mellannorrländska tumme hårdnade. Man såg till höger: jodå, pappas lokalpatriotiska tumme sjönk djupare in i handflatan. Jodå: mammas började rentav vitna. Plötsligt kunde man ta på spänningen i den schlagerpyntade gamla Tipshallen. Varenda en av de tusental medelpadingar som kommit för att se storstadens schlagercirkus komma och visa upp allt vad den stora världen har att erbjuda, för att sedan försvinna som en avlöning igen, hade med ens förvandlats till identitetspolitiskt övertygade mellannorrlänningar och i denna nyfunna och mycket breda lokalpatriotiska kyrka gjort denne Östen till ensam överstepräst tillsammans med sina skedspelande och gycklande medpredikanter.

Det fanns en chans. Den var obetydlig, men den fanns där. Kanske kunde vi tillsammans, alla vi som satt på den utrullade konferensgolvsmattan, få Claes Åkessons frisyrgelé-våg att vända. Kanske kunde vi mellannorrlänningar, som varit vana att spela passiva biroller i cirkusen när de stora Arvingarna-elefanterna dansade, kuppa vår bortglömda del av landet till final. Det var känslan: de hade gett oss ett litet lillfinger – men ju fler gånger Östen dammade i med sin refräng och sina specialeffekter vid knackningarna (gåshuden vid ”nej, hon knackar på hos mig!”-avbrytandet!!!) så kände vi gemensamt att vi kunde tugga i oss hela Kristin Kaspersens underarm.

Jag har sett Giffarna slå allsvenska storheter som AIK och Malmö FF inför närmast helfyllda läktare, men jag har aldrig upplevt ett sådant lokalpatriotiskt vrål som i det här triumfatoriska stage freeze-ögonblicket:

Det hade varit kul, det hade varit bra, det hade varit väldigt annorlunda – och det måste ha hörts hela vägen hem till tv-sofforna hur Nordichallens plåttak liksom skallrade av lokalpatriotiskt publiktryck.

En 11-årig fotbollskille som redan, på ganska precis exakt samma plats, fått beröm av Tommy Bergersen för sitt frisparksskytte och som därmed insåg att fotbollsvärlden låg vidöppen för honom och hans papp-Kloker-tränade högertass började nu tro på att det det rent omöjliga var möjligt – bara tillräckligt många människor gjorde sitt och skapade en tryckvåg som till slut inte gick att stoppa.

Visst måste vårt medelpadska vrål ha fått chipsskålarna runtom i Sverige att hoppa till? Nog måste folket där ute vid hemtelefonerna ha förstått vad det varit för unik treminutersperiod som just utspelat sig på bästa sändningstid? Nog måste de ha känt hur Östen med Resten, för att använda en uttjänt P O Enquist-parafras, satte en hävstång under Nordichallens hus?

De hade känt av det. Sverige hade svarat på det medelpadska vrålet. Det är lite tråkigt att klippet finns på Youtube, för min känsla var att hela universum exploderade i en mellannorrländsk big bang när Kristin Kaspersen läste upp ”Hon kommer med solsken”.

Det skiljer sig ju inte allt för mycket, ser jag, från när Ace Wilder gått vidare från någon trött mellandeltävling i Norrköping en helt vanlig februarilördag. Världen sprängdes inte, ingen reva i rumstiden slets upp och lämnade ett nytt kvantfysiskt möjlighetsfönster på vid gavel; tv-kameran skakar ju för fan inte ens, trots att flera tusen medelpadingar reste sig som en man och vrålade ut sin mellannorrländska patriotism efter att ha kuppat ut ett Champions League-osande Arvingarna ur tävlingen.

Det bara kändes så. Det kändes som att vi tillsammans, när vi stod samlade, enade och beslutsamma, kunde förflytta berg. Det kändes som att vi kunde åstadkomma det omöjliga.

Det visade sig vara en falsk förespegling. Jävla Tommy Bergersen och hans tillbakarull. Han sa ingenting om att man skulle passa sig för att ens lätta papp-Kloker-autism skulle avta med tiden eller att ens raskt växande lekamen skulle göra en skev och vind så till den grad att man till slut skulle vobbla fram med några decimeters höjdskillnad mellan höftkulorna. Jävla Östen med Resten. De fick en att tro att de stora elefanterna skulle kunna besegras, men glömde nämna att den mellannorrländska elittillvaron i cirkustältet alltid kommer hänga på ett skört Jonas Wallerstedt-korsband.

Jävla 11-årsålder, där alla känslor var så förstärkta och ens omvärldskunskap så bristfällig att en enda melodifestivaltävling på hemmaplan kunde få ens hela världsbild kullkastad.

Nu sitter jag här som 35-åring och inser att nästan ingenting verkar möjligt att göra gemensamt och, vad nästan lika illa är, att ingenting – förutom min dotters individuella utveckling – lyckas frambringa den där världsomskakande Östen med Resten-känslan som skakar om en hela vägen in i märgen.

Jag minns att jag en morgon under 2025 lyssnade till ett P1-inslag om att världens samlade korallrev nu i princip var helt körd, alltså fullkomligt kaputt, i precis samma stund som jag med mycken möda stod och slet i en Bregott-förpackning för att försöka särskilja det yttre papphöljet från den inre plastbyttan för att kunna sortera dem i rätt sopsorteringskärl. Det finns ingen Östen med Resten-energi i den världen. Det är som att ringa in och försöka genomföra en kupp mot Claes Åkesson på en hemtelefon som inte är ikopplad i jacket.

Mina försök att ena någon form av bredare motståndsrörelse mot marknadsskolan, där uppemot 98 procent av de svenska lärarna är kritiska mot nuvarande skolsystem, tycker man borde kunna generera en Östen med Resten-liknande tryckvåg som till slut skulle kunna få skolssytemets väggar att krackelera, men det har mest lett till att man antagligen gjort sig oanställningsbar i nära nog hela skolsektorn. (Då är man ganska oanställningsbar i grundläget, den påstått akuta lärarbristen till trots. Det jag skrev om för fem år sedan stämmer fortfarande ganska bra, låter en nu 35-årig ofrivillig deltidsarbetare meddela.)

Svaga resultat i Giffarnas matcher kunde tidigare få mig att ligga i framstupa sidoläge i ett par dagar, men nu tittar jag lite halvhjärtat i mobiltelefonen medan jag gör annat och släpper ifrån mig en nätt suck när Sirius sätter dit ett 6-0-mål i cupspelet. Ska jag lägga dyrbar egentid på att förklara exakt hur pinsamt det är att smålagsspela bort sig i eget straffområde och bjuda på öppna mot allsvenskt motstånd på bortaplan? Nej, det går inte. Det behövs inte. Det känner jag inte för. Det har jag, om inte annat, förklarat x antal gånger förr.

Ska jag lära mig att spela piano för att kunna ackompanjera sjungandet av Sjörövar-Fabbe? Borde jag sitta och knyppla om kvällarna för att det är bra att meditativt sjunka ner i envetet handarbete? Nej, det finns ingen papp-Kloker-potential i det; ingen unik 11-års-cocktail av naivitet och selektiv frisparks-autism som kan rädda upp dylika projekt. Ingen Tommy Bergersen som artigt rullar tillbaka garnnystan eller berömmer en när man träffar rätt durton.

För sent att bli dansare, för sent att bli konsertcellist, som Annika Norlin sjunger i någon låt om åldrande. Och det är för sent att släpa fram gamle papp-Kloker för egen del. Alla individuella skepp har seglat iväg över horisonten. Jag är först och främst en pappa nu. (Portalinnehavare först på andra plats.) Jag hämtar, lämnar, dansar Bamsedisco, avfallskvarns-slafsar i mig rester med en liten barnstorleksgaffel och råkar somna vid läggning – och jag vill nästan inget annat för egen del.

Men jag skulle bara, för en enda sekund i detta ens enda avförtrollade vuxenvärld, vilja få svepas med så monumentalt och huvudstupa som jag gjorde när tusentals medelpadska fränder lyckades genomföra en historisk kupp och näbbdra Claes Åkesson och hela etablissemanget. Om det ändå kunde kännas som att vi tillsammans hade en möjlighet att besluta oss för att – ja, vad vet jag – exempelvis inte låta civilisationen brassa in i en bergvägg i hundraåttio knyck för att rädda aktiekurserna, bolåneräntorna och BNP-tillväxten. Om det ändå kunde finnas en hygglig chans att 98 procent av lärarna får bestämma över det skolsystem som de verkar i.

Mitt elvaåriga jag kände med hela kroppen att den där David Beckham-friserade Casper från Arvingarna inte borde få lämna Sundsvall med en förväntad finalplats i sin Champions League-osande kostyms innerficka. Jag kände med hela kroppen att det vore förpillat häftigt om vi mellannorrländska bondlurkar, som av någon intet ont anande SVT-mellanchef fått oss en liten stund i lördag-klockan-åtta-rampljuset, kunde välta hela Claes Åkessons genrepade körschema.

Och jag kunde göra något åt det. Världen var Matrix-böjbar, revor kunde slitas upp i möjligheternas väv. Det som borde ha varit omöjligt blev möjligt genom kollektivets kraft.

Mitt trettiofemåriga jag känner med hela kroppen att mycket av det som är objektivt genomruttet med vårt sätt att hantera denna vår enda planet borde vara möjligt att ändra på, ganska enkelt – men att det istället är helt omöjligt. Det borde inte vara hopplöst omöjligt att åtminstone försöka rädda civilisationen från undergång eller att få ut aktiebolags-månglarna ur det skattefinansierade välfärdstemplet, men den nya nivån av Claes Åkesson-figurer tar inte ens emot några telefonröster.

Hur kan vi tillsammans försöka på den känslan? Kommer jag någonsin igen få uppleva den känsla av kollektivt vi-kan-ändra-på-allt-rus som jag upplevde när Östen med Resten stage-freezade och plåttaket skallrade? Ska mitt livs mäktigaste upplevelse av kollektiv förändringskraft behöva ha utspelat sig på Nordichallens tillfälliga konferensparkett?