Den perfekta sista pusselbiten

På Giffarnas enda problemposition inför den allsvenska säsongen 2019 byts Dennis Olsson ut mot Pa Konate.

Nyp mig i armen.

Hårdare. 

Vad är det som händer.

Han har vunnit U21-EM med Sverige, tagit SM-guld med Malmö FF och fått Juventus-stjärnan Stephan Lichsteiner att frustrerat greppa efter hans pungkulor under en stormatch i Champions League.

Och visst har han haft en fraktur i foten sedan dess och visst har hans utlandsäventyr mynnat ut i noll spelade Serie A-minuter och visst verkar hans avtryck i Spal (som åkte ur högstaligan ifjol) mest vara förevigat i ett gäng osmickrande memes från det halvdana kontot Spalmemes, där värvningen av honom hängs ut som roten till allt ont (»där började besväret/det leendet/det jävla leendet!«).

Men Pa Konate – ja, den Pa Konate, tvingas man nästan lägga till när det handlar om en U21-EM-mästare som är klar för Giffarna – är 24 år gammal. Han är i det läget i karriären då han behöver vända hem för att ta avstamp uppåt igen — och det känns faktiskt helt overkligt att han ska göra det i GIF Sundsvall.

Jag antar att Urban Hagblom fortfarande kan vakna med ett ryck, kallsvettig och andfådd, efter ännu en mardröm om att en Öyvind Storflor eller en Nahir Besara slunkit honom ur näven efter ett mediaavslöjande och jag antar att han därför hållit detta Pa Konate-ess rekordomslutet i bröstfickan genom vårvintern. Men faktum måste ju vara att Pa Konate verkligen vill ta ny allsvensk sats i just GIF Sundsvall och ingenstans.

För om Konates agent Nima Modyr (känd från den Modyr Management-producerade webb-teve-serien »I huvudet på Nima«) hade velat placera Konate ien större klubb i allsvenskan så hade det nog räckt att kasta iväg ett mejl med ämnesraden »Pa Konate är tillgänglig« till »info@« och valfri allsvensk förening för att få samtliga klubbars kanslister att omgående trycka på den stora larmknappen som får Jesper Jansson och Sonny Karlsson och allt vad de heter att släppa allt de har för händerna.

Men det gjorde han inte. Han smög en 24-årig, hungrigt omstartande och Champions League-gruppspelskompatibel vänsterback till Giffarna, helt under radarn.

Det kan säkerligen vara ett bra steg för Pa Konate. Det är ju bara bara på vilket assistmässigt guld Joel Cedergrens passningsmaskineri täljde av den inledningsvis tafatte J-Södra-reserven Jonathan Tamimi under fjolåret.

Det är hur som helst garanterat ett alldeles perfekt drag för GIF Sundsvall, som hade ett enda litet orosmoln kvar i 2019 års lagbygge: vänstervingen.

That face you make när du är klar med truppen i februari och sista pusselbiten är en Champions League-meriterad U21-EM-mästare.

Giffarna slutade åtta i allsvenskan trots att laget satsade på att Dennis Olsson – padelhallsägaren som under 2017 petats av den felfotade arbetshästen Sebastian Rajalakso – skulle få en pånyttfödelse och kunna ta hand om hela vänstersidan under 2018. Den pånyttfödelsen uteblev ju helt utan Olsson vågade stundtals näppeligen närma sig mittlinjen med bollen, än mindre flyga fram och slunga in inlägg och inspel mot seriens näst bäste målskytt.

Med flyfotade Pa Konate löpande längs vänsterflanken får David Batanero ännu ett par rappt löpande fötter att sikta på, den vänstra ytterforwarden (Omar Eddhari, Maic Sema, Oliver Berg, Chidi Omeje eller Peter Wilson eller vad han nu må heta) kan ges än tydligare mandat att röra sig inåt för kombinationer med Linus Hallenius som i år kommer att kunna matas med bollar från båda kanterna.

Den här portalen gallskrek »Adla Urban!« redan under våren 2016, när hyggligt intressanta namn som Kristinn Steindorsson, Stefan Silva och Robin Tranberg skrev på för vår luspanka förening.

Sedan dess har jag förvisso Gall-skrikit om en alldeles för billig stjärnförsäljning, men nu när det verkligen är dags att rentav flyglarmstjuta om adling av Urban Hagblom så sitter jag bara och gapar.

Giffarna behövde en vänsterback och tog in Pa Konate.

Det är nästan svårt att ta in.

Per Bohman har varit i Qatar

Döm av min förvåning när jag passerade Olof Palmes Torg och såg att en av stadens optiker i »Sveriges optikerhuvudstad™« fått vika in bågarna. Nordlanders Optik, alternativt Klarsynt, har fått slå igen verksamheten.

Och i princip vägg i vägg med den tomma lokalen ligger hamburgerrestaurangen »Apa«. Det är ett etablissemang som serverar kvalitativa högrevsburgare samtidigt som de brygger sitt eget öl. Om detta kan man ha vilka åsikter som helst (man kan absolut se det som ett närmast övertydligt störigt exempel på hur Sundsvall i vissa avseenden vill vara alldeles precis som Stockholm), men om ens utlåtande ska vara med sanningen överensstämmande får man nog inte slänga ur sig att det är »uselt«.

Jag har själv inte varit där, så jag kan inte komma med något förstahandsutlåtande, men tittar man på all tillgänglig fakta så kan det inte vara just uselt. »Apa« har nämligen överlevt i ett halvt decennium i Sundsvalls stenstad, där fastighetsskötare får ha spikpistolen i ett Lucky Luke-hölster för att tillräckligt snabbt kunna plywooda igen fönster till igenslagna butiker. Dessutom har »Apa« överlevt i det erkänt svåra »Waynes Coffee«-hörnet, som till slut till och med blev för svårt för självaste Waynes Coffee. Och runtom »Apa« viftar nu till och med optikerna, Sundsvalls hittills mest välmående kollektiv av butiksägare, igen sina verksamheter.

Upptäckten att till och med optikerna vinkar med sina vita glasrengörande dukar skänker åtminstone den här skribenten ytterligare vatten på sin kvarn, vad gäller frågan om Per Bohman någonsin satt sin fot i Sundsvalls innerstad. Frågan aktualiserades i somras, när en missljudande djungeltrumma spred rykten om att Aftonbladets allsvenske skjutjärnsreporter helt sonika ljugit om att han rest upp till Sundsvall för att träffa Joel Cedergren, när han i själva verket suttit hemma i sin snurrstol och plockat russinen ur Mittmedias timslånga poddkaka till sin text.

Ett av de främsta frågetecknen som den här portalen lyfte då, under det drevet, var Per Bohmans sågning av just »Apa«: ett påstående som bara en individ som aldrig satt sin fot i Sundsvalls innerstad kan yppat vid sunda vätskor. 

Högrevsburgare är ju gott, hembryggd öl är ju långt trendigare än bortabryggd öl och när länets fotbollsmiljonärer dukar Jesu-långbord till jul så är det »Apa« de bokar. Och som om vi behövde fler bevis för Per Bohmans lögnaktiga utsago så står det nu också klart att »Apa« är ett etablissemang som står när optikerna faller, vilket är det yttersta kvalitetsbeviset i Sundsvalls stad.

Så i frågan huruvida Per Bohman någonsin var i Sundsvall när han kokade ihop sin lovprisade intervju med Joel Cedergren (eller om han slängde ihop den från överblivna slattar ur GIF-podden-flaskan) har jag om möjligt blivit än mer tveksam, efter att i dag funnit att Nordlanders Optik nasat iväg sitt sista par ögonräta läsglasögon.

Jag vettefaktisktfan om Per Bohman, som oinsatt riktat yviga sågningar mot såväl stadens arkitektur som stadens burgarhak, har satt sin fot i själva kärnan av det vi nu kallar »The Pearl on Mid Swedens East Coast«.

Men.

Per Bohman har varit i Qatar, tillsammans med Niklas Larsson (allmänt känd som en väldigt skicklig sportfotograf, men för en väldigt snäv krets av medelpadingar [i regel med efternamnet Löfgren] mer specifikt känd som fotografen jag gjorde ett Offside-reportage om Giffarna med).

Per Bohman har verkligen varit i Qatar. Jag vill hävda att han har varit där bättre än någon annan svensk journalist har varit där, vilket ni kan läsa resultatet av i det här (ännu inte Plus-inlåsta) reportaget.

Det var så märkligt att följa själva skrivprocessen. För han var ju egentligen där för att bevaka det svenska januarilandslaget och han gjorde långintervjuer med Jonathan Levi-figurer och skrev rent Muamer Tankovic-citat hela dagarna, och nästan varenda kväll satte han sig till rätta på sitt hotellrum för att vika upp sin Football Manager-dator för att spela mot mig och vår vän Putto.

Och så helt plötsligt kommer han hem med material till en 40 000 tecken lång granskning om arbetsvillkor och dödssiffror, där han vänt på varenda sten till dess att byggdammet och ökensanden yrt i diktaturen.

Han har å ena sidan blivit Kim Källström-vallad runt i ring av PR-propagandister av Yale-skarpa modeller och han har å andra sidan kollat upp allt med företrädare för internationella fackförbund. Han har fått presenterat för sig VM-arbetare som varit glada och mätta på såväl näringsrik mat som pingisspelande och han har letat upp hemliga fackliga aktivister vars organisering är strängeligen förbjuden av regimen.

Och om kvällarna har han sin vana trogen lett i mjugg framför skärmen när han plockat hem svenska utlandsproffs till sin ekonomiskt dopade Football Manager-upplaga av Malmö FF, utan att yppa så mycket som ett ord om sin pågående jättegranskning i chatten.

Han är en i många avseenden hemsk FM-spelare, Per Bohman, då han trots sitt enorma MFF-försprång bland annat har etablerat en auto-buds-taktik där han cyniskt direkt-matchar alla bud som han ser att mitt luspanka Norrköping lägger på för honom helt okända serber och ivorianer — bara för att jag inte ska kunna göra ett enda fynd. Han är också rent svåröverträffad vad gäller att sprida giftig stämning när det går tungt och att i en handvändning snurra hundraåttio grader för att direkt gotta sig i ett slutminutsmål.

Hemsk, säger jag.

Men han är nog en ännu bättre sportjournalist.

Man vill ju någonstans ha tydligt skyhöga dödssiffror att peka på vad gäller skurkstaten Qatars mutköpta vinter-VM: jag vill det, du vill det, hela fotbollsvärlden vill det. Och att ens öppna upp för en nyansering av den sedan länge grundmurade bilden – av att arenabyggjobbare som dör som flugor – är onekligen att balansera på en journalistisk knivsegg, där lynchmobben står redo att trä ditt tryne på spettplatsen ovanför Kim Källströms.

Min gode vän Per Bohman står stadigt på den där knivseggen, just för att han är understödd av så otroligt många olika röster och infallsvinklar. Han ringer, mejlar, söker upp och ger sig inte förrän han fått svar överallt ifrån, och så till slut får han ihop en fungerande helhet; en röd tråd som löper genom alla delar.

Han verkar inte lägga så stor vikt vid att han nu är en av de mer kända fotbollsnunorna på Sveriges största sporttidning och jag är rätt säker på att han irriterar sig på branschens utveckling på ganska precis samma sätt som jag gör, men ändå verkar han orka göra sitt absolut bästa i precis varenda uppgift: grävstor som notisliten.

Han är helt enkelt en av de allra skickligaste yrkesutövare jag känner och i sportjournalistiska tider som dessa vill jag ha det sagt.

Som jag gör

Jag köpte en Huawei-telefon i vintras, efter att min tåliga gamla trotjänare till iPhone slutligen vikt in årorna efter vad som måste varit det tvåhundrade höghöjdstappet.

(För en sekund funderade jag på vad som är motsatsen till ett måndags-ex, men så kom jag på att de kongolesiska barnarbetarna som brutit kobolten till våra mobilers laddningssystem kanske inte unnar sig att ha det där serieteckningsgulliga Katten Gustav-fokuset på vilka veckodagar som är bra eller dåliga.)

Då jag köpte min nya mobiltelefon uppgraderade jag kamera med ett antal pixlar och jag tänkte att »det här ska jag utnyttja«. Och sättet jag framför allt tänkt nyttja det på var väl framför allt att bildsätta de vanligtvis så texttunga inläggen på den här vanligtvis så välfyllda portalen.

Det har dock blivit väldigt lite bilder, väldigt få inlägg. Bilden ovan är tagen för någon tisdag sedan, då jag klev upp i ottan för att i rask takt promenera (jag vet inte exakt var gränsen för powerwalkande dras, men jag tror att det är vid användandet av syntetkläder) till gymmet innan såväl frukost som skola.

Och det var ju väldigt härligt, det är ju nästan alltid det när man känner att man tryckt ner ett sugrör i morgonens märgben och tagit sig ett ohyfsat bioslurp – men det är helt omöjligt att inte samtidigt känna sig som den här människan:

(Man gillar ju den lilla sidledsförflyttningen, efter hörlursuttagningen, och hur man kan läsa in att det står någon PR-person bakom kameran och mimar »du joggar ur bild, Ulf«.)

Så det blir inte så många krispiga morgonbilder i Pirkt.se-flödet. Rädslan för att själv bli en Ulf Kristersson, så att jag inte längre skulle kunna gif- och meme-driva med honom, är för stor. Det vore förargligt. När mitt tentaskrivande gick i stå under förra veckan skulle jag inte ha kunnat avreagera mig genom att tillverka den här förklarande bilden:

[Syntolkning: Exakt alla andra sysslor i hela världen kom emellan och drog iväg mig, så fort jag stod öga mot öga med tentan – precis så som Ulf fördes bort av en pressekreterare när han fick obekväma frågor om sina bostadsfynd från »avsedda för svårt sjuka och hemlösa«-fyndlådan.]

Nej, mitt nya kinesiska mobilköp har väl i stort sett bara lett till att den kinesiska staten nu har järnkoll på mina internetvanor och att de kan se exakt på sekunden hur mycket tid jag slängt bort på att planlöst glåmscrolla Tradera-appen.

Men om den kinesiska staten tänkt direktöverföra min Tradera-historik in i deras social credits-system så vill jag ändå passa på att höja ett varningens finger för att summera min person genom att följa min yviga Tradera-tumme. När jag loggade in på datorn nu så möttes jag nämligen av det här smörgåsbordet av favoriter som blivit algoritm-handplockade just för mig:

På de två första platserna hittar vi alltså möblemang till dockskåp, på den tredje ett par knähöga läderboots i fel storlek och som god fyra, som en växtrikets Sven Nylander, har vi en fröpåse med petunior.

Det är nästan så att jag vill ringa ner till de kinesiska myndigheterna och berätta att jag faktiskt inte är en 28-årig man som bor på 25 kvadratmeter men som trots denna brist på utrymme valt att inlemma ett dockskåp (fullt utrustat med tvättstuga, för den som inte får nog av att sortera strumpor och dosera sköljmedel i verkliga livet).

Alla hjärtans dag har passerat och om jag inte vore så besluten att försöka att inte flyga under 2019 (jag trodde att jag inte gjorde det under 2018 heller, fram till i slutet av förra året då jag – efter bland annat en sommar av tågluffande – kom på att jag faktiskt hade åkt till Holland i januari) så hade jag väl åkt ner och hängt med det här gänget:

Nog hade »Revolutionary Alliance of Unpopular Men« varit ett sjusärdeles bandnamn för ett par år sedan, när bilden av den opopulära singelmannen fortfarande var den här:

Och inte någon med skolskjutarmörker som smattrar tusentals genusvetenskapshatande tecken i ett webbforum, om sin egentligt evolutionära rätt att ligga för att han bäddat sängen.

Jag blev faktiskt bortbjuden på alla hjärtans dag-kvällen, på en enklare middag, och plockade upp en synnerligen simpel gå-bort-blombukett på närmsta närbutik. Och vid en extremt tvåsamhetsnormativ dag som alla hjärtans dag kan det ibland kännas som att alla ser att man går runt själv; att alla ser att man inte har någon andra hälft som man planerar att göra ett riktigt naivt lägenhetsköp med. Det är lätt att känna sig uttittad, även om man med all säkerhet inte är det. Men om du verkligen vill bli uttittad på alla hjärtans dag? Köp då en lika simpel tulpankvast som jag gjorde, till mina middagsbjudande vänner, och strosa runt med den som ett Lucia-ljus framför dig:

Folk ser inte ensamhet på det sätt man ibland inbillar sig (samma lördag gick jag själv på en fest där jag i princip bara kände den ena festarrangören och samma sak gäller där: om man bara är tillräckligt teatraliskt skolad kan man gå runt och låtsas leta efter en kapsylöppnare i närmast eviga cirklar, så kommer ingen att se din ensamhet). Men är det någonting folk ser så är det en riktigt lumpen 25-kronors-tulipan från T-Jarlen på alla hjärtanes-kvällen.

Rådet är alltså att om du inte vill riskera att bli uttittad på grund av ensamhet – köp då en uppenbart billig liten blomsterkvast av närbutiksmärke och säkerställ att alla kommer att tänka på dig som att »där går en riktigt halvdan partner«.

Om vi hänger kvar vid alla hjärtans dag så kom jag den kvällen att tänka på ett par textrader som jag alltid tyckt varit väldigt fina och talande för vilken känsla det är jag tror att man vill åt i en relation. Jag tog på mig hörlurarna och klickade igång Nord & Syds »Inte idag«, som målar upp den sanna men karga bilden av att vi alla ska dö en dag och att naturen är grym och enkel och högst osentimental kring denna punkt.

Fåglar sjunger likadant/

Oavsett om du finns kvar/

Räven stryker likadant/

Mot sin egen lilla grav/

Dom behöver inte dig/

Dom behöver inte dig/

Som jag gör/

Ett mänskligt subjekt träder fram! Någon behöver någon! Någonting går utanför det räviga strykandet och det fågliga kvittrandet. Mening uppstår, i detta vårt enda jordiska liv, när någon behöver någon. Och som det sjungs fram.

Jag har alltid tyckt att det är en fantastisk fin bit, har skrålat »SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖÖÖÖR« tills att det dånat av grannarnas kvastslag i elementen.

Det här var på torsdagen, den fjortonde, och dagen därpå så snubblade jag av en slump över ett Facebook-event där Linn Koch-Emmery skulle spela på Debaser, med…

… Nord & Syd som förband!!!

Ibland är det faktiskt bra tacknämligt att bo i Stockholm. Eller, nej, rättelse: för mig är det i princip alltid tacknämligt att bo i Stockholm, då alla de större klagomål jag har på staden – främst den bisarra bostadssituationen och de långa pendlingsavstånden – är sådant jag lyckats undslippa, genom att tömma hela min livslånga turkvot i förstahandskontrakterandet av en lägenhet på promenadavstånd från universitetet.

(För en månad sedan – när snön smälte och slasket var som värst och istapparna gled av stuprännorna – så gick jag alltid med ett minst fem meter långt säkerhetsavstånd till husväggarna. Detta då jag sedan lång tid tillbaka räknar med att världsalltet planerat att låta mig sona för min tur genom att skicka en fallande istapp genom mitt kranium, om jag ger det chansen.)

Men i två raka veckor ska jag nu avsäga mig den lovprisade stockholmska vardagen för att åka upp till Sundsvall och läsa en metodkurs, inför att jag ska skriva en C-uppsats. Sent ska syndare och journaliststudenter som bara ville fortsätta jobba efter praktiken vakna, men nu – drygt fem år efter att jag egentligen skulle ha skrivit en uppsats i journalistik – ska jag försöka slutföra min utbildning och ta min examen.

Eftersom jag snitslat ihop mitt C-uppsatsskrivande schema helt på egen hand så kommer jag att få läsa metodkursen tillsammans med de som läser programmet »Info och PR«. Och jag vet förstås ingenting om den klass jag ska valsa in i, men kanske kan någon av de blivande PR-gynnarna vara geniet som givit Sundsvalls slogan denna internationella prägel, efter flera års infekterad och misslyckad strid mot Umeå om »Norrlands Huvudstad«-titeln:

Jag ska alltså till pärlan på mitt-Sveriges östra kust. Jag ska vara där i två raka veckor, vilket kan vara det längsta jag tillbringat i Sundsvall i sträck sedan jag flyttade till Stockholm 2014.

Jag ska verkligen försöka skriva lite, eller i bästa fall mycket, om Giffarna – men jag ska också försöka komma igång med den typ av vardagligt menlösa text som ni just tvingat er igenom.

Hopp om det tvåsamt lyckliga slutet

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Och jag tänker mig att vi är några stycken som vaknar upp till denna tvåsamhetsnormens stora bemärkelsedag i en säng som är lite för bred och som därför lite väl utstuderat har fyllts med kuddar till ganska precis hälften, som för att fylla ett tydligt sambo-mallat tomrum. Några som också muttrande lommar förbi kärlekskranka par på gatorna, som skiner upp till sms-ljud som bara visar sig förkunna massutskick från Clas Ohlsons kundklubb och som avslutar kvällen med att bläddra fram ett recept ur Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för små hushåll«, för att sedan ofrivilligt addera extra sälta i den uppvärmda men inte särskilt tillagade blomkålslådan, genom att råka ge tårkanalerna fri lejd över tallriken.

Det kan vara lätt att tappa hoppet. Om att träffa någon. Om att den personen verkligen ska vilja vara med en. Om att den inte ska hitta fel, tacka nej, hitta något bättre och försvinna iväg och lämna en ensam kvar: utblottad och ensam med vetskapen om att ha blivit bortvald.

Men, kära vänner i detta tvåsamhetens prekariat: vi kan titta mot gårdagen och känna visst hopp. Vi kan titta mot Sundsvall, mot den allsvenska fotbollen.

Sällan har någon så tydligt ställt in siktet på en tilltänkt partner som Giffarnas sportchef Urban Hagblom gjort vad gäller den avige kreatören Omar Eddahri.

Under förra vintern fick jag meddelat till mig att mittfältaren, som stod för åtta allsvenska mål i ett uruselt AFC Eskilstuna 2017, skulle vara klar för Giffarna.

Urban hjärta Omar. Omar mindre än-tecken-plus-trea Urban.

Men så plötsligt, när partnerskapet skulle ingås, när Urban skramlat och skramlat i sina trasiga gamla fickor efter något som kunde glänsa som en guldring och satt sig ner på knä för att blotta sitt hjärta – ja, då vände Omar Eddahri på klacken, lämnade Urban vid altaret, och sade sig behöva resa iväg till andra sidan jorden.

Han sades vara klar för en australiensisk klubb, men dök sedan upp i Uppsala iförd Sirius-tröja. Klart var i alla fall att han inte valt Urban, som lämnats vid det sportchefiska altaret.

Det här ska vara en ganska träffsäker gestaltning av hur det ska ha sett ut och låtit på Urban Hagbloms kontor, vårvintern 2018:

Men Urban reste sig upp, sopade av kostymbyxans ena knä, samlade ihop bitarna av sitt splittrade sportchefshjärta, och lyckades hämta hem Maic Sema från indiska ligan istället.

Och det hade varit en fullt förståelig reaktion ifall Urban Hagblom suttit och myst under våren 2018, då hans Giffarna tog allsvenskan med storm samtidigt som Omar Eddahri lufsade runt halvskadad och poänglös i ett begränsat brunkande Kim Bergstrand-kollektiv.

Men inte Urban. När Eddahris kontrakt med Sirius bröts, efter bara två startade matcher och vad som ter sig som en relativt ihopbrakad relation med tränarduon, och hans utlandsflytt till Marocko skitit sig på grund av personliga skäl – vem tror ni stod där med blomkvast i hand och väntade?

Urban sträckte åter fram sin bukett, fick rätt initiala signaler, väntade och tänkte att denna gång: denna gång blir det vi.

Bara för att till slut få se övergångsfönstrets brutalitet klappa tulpanerna i tu. Igen.

För om det sades vara nära att bli klart under vårvintern 2018 så ska det, som jag förstod det, i princip ha varit klart under sommaren 2018. Omar Eddahri skulle nu skriva på för Giffarna. Ringen ska ha varit halvvägs upp över den lilla utbuktningen på fingerleden när Eddahri nu i elfte timmen valde att skriva på för Djurgården istället.

Men i februari 2019 – efter två brutala nobbar, efter dubbla hjärtesvek – så blev det till slut Omar och Urban.

Och jag såg Omar Eddahri för lite under 2017 för att bedöma exakt hur bra 28-åringen snurrade på ett division 1-tomt Tunavallen i en närmast rekordluddig miljö utan föreningsdemokrati men med Taye Taiwo. Men det här måste vara en helt perfekt värvning.

Den rent fotbollsmässige strategen Joel Cedergren måste vara hundra procent övertygad om att Omar Eddahri är länken som ska ge Linus Hallenius en ännu mer renodlad striker-roll, som kommer avlasta David Batanero som kreatör och som på egen hand kommer kunna vika in en balja när spelet gått i stå.

Det är det enda som kan förklara hur Urban Hagblom orkat ge sig ut på en tredje charmoffensiv riktad mot Omar Eddahri.

Klart är att Giffarna aldrig någonsin tidigare kan ha ställt upp med ett mer målmässigt beprövat anfall. Maic Sema har gjort åtta mål under en och samma allsvenska säsong (och sju i fjol), Omar Eddahri har också stått för åtta och Linus Hallenius – ledaren, härföraren, femårskontraktsskrivaren – gjorde nitton ifjol.

Att ha David Bataneros ögon riktade mot en sådan trio (med djupledslöparen Peter Wilson och mångsidige Oliver Berg som närmast unnigt fina reserver) är en lyx som hade varit svår att föreställa sig för ett par år sedan.

Och för alla oss som adderar mer sälta än Puck Jansson föreskrivit i vår mikromat ikväll skänker den här utdragna parningsleken hopp.

(Det här får förstås absolut inte tolkas som att ett nej inte är ett nej – titta istället på hur föredömligt lyhört Urban Hagblom lyssnat till Omar Eddahris varje nyck och vilja för att tålmodigt vänta tills att han känt sig helt redo för penn- och pappersmässig älskog.)

Vi som mallbäddar med kuddar och mikrar portionsskålar ikväll måste se det som ett exempel på att när man väl vet vem man vill ha, när man insett vem som är alldeles rätt för just en själv, då får man helt enkelt inte ge upp. Oavsett vad som händer, hur omöjligt det kan verka och hur mycket stolthet man eventuellt kan behöva svälja så kan det leda till ett tvåsamt lyckligt slut.

Kry-man i pottmjugg och herdens formdipp

Jag säger inte att det här är ett universellt knep för att veta ifall man som student varit inne i en relativt intensiv pluggperiod, men för min del så kan jag konstatera att jag varit relativt begraven i kurslitteratur på sistone när det dyker upp en gammal tysk-engelsk barocktonsättare i Spotify-listan »Release Radar«. Och förra veckan dök gamle Georg Friedrich Händel upp bland de »nya heta släpp« som Spotifys finkänsliga algoritmer tyckt borde vara högaktuella för just mina öron.

Bland all modern 2019-pop dök plötsligt någon käck österrikisk pianist upp med sin nya Händel-tolkning, då Georg själv legat jordiskt nerbäddad och utom räckhåll för Universals PR-människor i några sekel.

Med all rätt. Algoritmerna har mycket riktigt noterat hur pass ofta jag slentrian-slagit igång någon best of-lista med gamle Händlarn innan jag slår mig ner i soffan med en riktigt fnösketorr gammal facktext och en understrykningspenna.

För algoritmerna är ju nästan kusligt välutvecklade och finkänsliga nu för tiden. Min »Release Radar«-lista brukar vanligtvis innehålla nytt innehåll från den svenske Bromsten-rapparen Mwuana (baserat på hur Spotifys finkänsliga algoritmer uppfattat att jag tror att jag ser ut) och sedan också av Nordman (baserat på hur algoritmerna rättmätigt tolkat att jag egentligen ser ut).

Nåväl. Då och då har jag tittat upp från böckerna och slagits av en tanke.

Men det är som att den tidigare så hårfina gränsen mellan tanke och content blivit grövre på sistone. Det lilla tankegods som kanske skulle kunna ta sig över den innehållsliga gränsen har kastats iväg i ännu flyktigare medium. Som när jag läste om en rubrik om den stockholmska andrahandsmarknaden för bostäder och satte ihop en liten kvällstidnings-pluslåst lista med rubriken »SÅ HAR DET GÅTT FÖR YRKENA DU KÄNNER IGEN FRÅN BIBELN«.

Jag tänkte mig en lista där man skulle ha typ »Herde«, följt av en sån sluttande orange form-pil nedåt som man känner igen från en inför-Stryktipset-sammanställning:

 

Kanske »snickrare« följt av en intetsägande gul pil i sidled, som om hela snickaryrket ägnat drygt två tusen år åt att spela oavgjort mot Bolton hemma:

 

Och så till slut, det klassiska yrket »ockrare« – med illgrön formpil uppåt:

Är det innehåll? Nej, det är väl bara så det måste vara, säger den nationalekonomiskt bevandrade. Det verkar ju vara en naturlag för 2000-talets europeiska storstäder, det här med en kroniskt akut bostadsbrist som driver på en andrahandsmarknad där folk kan leva gott bara på att i princip bara inte bo i sin lägenhet.

(Men kanske finns det faktiskt alternativ.)

(Även om det kommer från erkänt kommunistiska Österrike, där man inte överlämnat den mänskliga rättigheten »bostad« till den fria marknaden utan där kooperativa byggbolag och subventioner driver på ett massivt byggande.)

Frågan kring vad man egentligen ska skriva om och lyfta fram ur detta sitt enda liv har som sagt gäckat mig på sistone. Vad är innehåll? För vem? Varför? Den typen av frågor.

Kanske är det nischat identitetspolitiskt man måste skriva för att ens portal ska ha ett existensberättigande under 2019.

När jag gick i en mataffär härom veckan så kom jag att tänka på hur min gode vän Sinan Akdag klivit ner från de ensamståendes barrikad och släppt sitt engagemang i den långa och envetna kampen mot den osunda tvåsamhetsnorm som omgärdar fettisdagen. Så fort han själv blev med flickvän så slutade han tvärt att agitera på gator och torg om sin affärsidé Singlan™: den butiksköpta semlan som skulle säljas i en-pack, istället för det tvåsamhetsnormativa dubbelpack som alltid trycker dit en liten törn i hjärtat på den ensamstående så här i början av februari månad:

Kanske är det Sinans fallna mantel jag ska plocka upp framöver, som singel-aktivisten som öppnar det destruktiva tvåpacket och helt sonika lassar upp en handplockad och ensam lösvikts-semla på kassabandet och kräver min rätt att inte bli 1) diskriminerad och 2) tvinga i mig en dubbelsemla i bitter singular under en blanktisdag i februari.

Jag vet inte. Jag vet bara att Sinan har slagit upp sig i det fint skirade P1-smöret (härom veckan var han med i Nordegren och Epstein!) i sin roll som digital expert på Sveriges Konsumenter, där han bland annat försöker lyfta fram risker med att privata företag tillskansar sig enorma mängder användardata från oss gratis-app-användare.

Och apropå det – och apropå personligt riktad reklam – så känns det som att dejtingappen Tinder har lyckats samla data så pass noggrant att de känner till exakt hur jag är, ut i minsta hårsäck:

AIK–GIF: 20 fina minuter, »Kvisslebys Kaká« och millenniebuggen

Det blev till slut väldigt kallt på Skytteholms IP i eftermiddags (min vän Putto kommer att tvingas amputera ett par tår för att han dumdristigt försökte behålla gymnasiecoolheten i sina sneakers), men under matchens första tjugo minuter höll man utan problem värmen. Jag misstänker att mycket berodde på att jag hade ett litet värmeverk under mössan, då min hjärna alstrade oerhörda mängder energi genom att försöka lösa följande tankenöt:

»Om Giffarna äger så här mycket boll mot den helt ordinarie seriesegraren, med Paya Pichkah och Tobbe Eriksson på innermittfältet…

… hur mycket bollinnehav ska de då ha med Juanjo och Batanero centralt, mot helt vanligt allsvenskt motstånd?«

Rikard Norling är tränare för en svensk mästarklubb som säljer spelare för fyrtiotals miljoner och som siktar på Champions League-gruppspel – men han är bevisligen fortfarande en tränare som hyser stor respekt för GIF Sundsvall och deras spelidé. Väldigt stor respekt.

Hans guldvinnande a-lag lade sig omgående lågt, lät Giffarna äga boll och fokuserade ganska precis allting på att ligga rätt och flytta blocken med storstjärnor för att kunna minska effekten av gästernas evinnerliga bollrullande.

Tittar man bara på repriserna, som man kan göra på Fotbollskanalen, så ger det sken av att det var ett turligt utsparks-kontrande Giffarna som tog ledningen – men det var mer en följd av att i princip allt som rullades eller skyfflades fram mot Linus Hallenius under de första tjugo minuterna kändes farligt.

Om GIF-kaptenen känt minsta mättnad efter att ha fått sina fem framtida år tryggade i GIF-blått så visade han absolut ingenting av det under matchinledningen. 29-åringen såg snarare ursvulten ut efter att inte ha fått äta upp allsvenska försvar på ett par månader.

Målet var en följd av just det, att en fortsatt het Hallenius ganska bokstavligen sprang ner Per Karlsson, men speldominansen under matchinledningen var sprungen ur flera fina faktorer:

Delvis att grundformationen, 3-4-3-uppställningen med de högt liggande wingbackarna (Jonathan Tamimi och provspelande Simon Marklund från start) och de kringflytande yttrarna, verkar sitta i GIF-ryggmärgen efter två hela säsonger med detta ambitiösa Joel Cedergren-projekt. Rörelsen utan boll fanns där initialt, viljan att visa sig i alla lägen likaså, och Giffarna hittade tämligen sömlöst in i det där dominanta bollinnehavandet som alla AIK:are känner igen från matchen i Sundsvall i fjol.

Det var tålamod, uppluckring och djupledshot i en fin variation – samtidigt som den stjärnspäckade men återhållna AIK-formationen mest joggade omkring i något pressmässigt limbo.

Och på innermittfältet imponerade Paya Pichkah, född år 2000!, storligen till en början.

Jag har länge letat efter en anledning att mynta smeknamnet »Kvisslebys Kaká« om den gänglige och fint flytande Njurunda-sonen och jag tycker att hans första tjugo minuter mot AIK äntligen ger mig både chansen och rätten. 18-åringen höll i boll, rullade moget och tog initiativ framåt – bland annat med en fin djupledslyftning på den ständigt hotande Hallenius.

Intill sig hade han den femton år äldre Tobias Eriksson, som också ska ha sig en släng av den berömmande sleven, speciellt då hans reprismässiga eftermäle kommer att vara att han (tillsammans med en dumdristigt väggpassande Alexander Blomqvist) bjöd på 1–1-målet.

Under de första tjugo minuterna, när Giffarna rullade både runt och förbi och igenom de svenska mästarna, så tyckte jag den snart 34-årige hemvändaren ändå visade kvaliteter som kan bli viktiga för ett lag som vill rulla boll även i matcher där någon av Juanjo eller David Batanero saknas. På ett annat sätt än, säg, Kim Skoglund kan Tobias Eriksson fortfarande gå in och imitera katalanskt kortpassningsspel.

Det blev förstås väldigt fel på målet, men där blir han ju elakt fastspelad av Alexander Blomqvist och tvingas medelst fläkning till en synnerligen svår räddningsaktion.

Och just det 1–1-målet kom symptomatiskt av flera anledningar. Dels för att AIK precis hade börjat hitta rätt i presspelet på ett helt annat sätt – men dels också för att det knappast var första gången i matchen som GIF-backlinjen spelade med försvinnande små marginaler.

Jag hade sett William Eskelinen, nye Alexander Blomqvist och den fortsatt yvige Pol Moreno kamikaze-rulla sig ur otroligt trängda situationer runt eget straffområde både en, två och tre gånger dessförinnan. Jag muttrade till mina bänkgrannar om att det omöjligen borde kunna löna sig – rent statistiskt, utslaget över en säsong – att slå den eller den femtio-femtio-passningen runt egen straffområdeslinje, utan att det måste straffa sig med baklängesmål för många gånger för att det ska kunna vara värt det ur konstruktiv synvinkel.

Kanske ingår just den statistiken bara i det luxuösa premiumpaket som IFK Göteborg köpt från Soccer Service och inte i det billigare paket som heller inte innehåller någon livegen katalansk andratränare.

Nåväl. När AIK väl kvitterat och samtidigt lyckats komma åt GIF-rullandet på ett bättre sätt så tog den svenska mästaren helt klart över matchbilden. Inte totalt, men tydligt. Misstagen blev fler, upprullningarna betydligt färre, och det började synas att Enoch Kofi Adu och Sebastian Larsson gjort ett oräkneligt antal fler minuter än Paya Pichkah på elitnivå.

I paus pratade jag lite med Urban Hagblom, som förstås var mycket nöjd över hur hans lagbygge tryckte tillbaka AIK i matchinledningen, över att Linus fortsatt ser ut som en allsvensk skyttekungskombattant och att Paya Pichkah tog för sig så mot guldglänsande motstånd. Inför den andra halvleken var han främst väldigt spänd på att få se Albin Ekström hoppa in istället för Jonathan Tamimi på höger wingbackplats.

(Det blev jag också, då Ekström visade sig vara född 2001, vilket bara det är ett spännande faktum i sig. Jag tror att det är min hjärnas egen högst personliga millenniebugg: att försöka greppa att allsvenskt aktuella spelare kan vara födda efter sekelskiftet. Det går inte in.)

Och jag tycker verkligen att 18-årige Ekströms fyrtiofem minuter till höger lovade väldigt gott.

Ett tag hade en flinkare www-skribent kunnat göra en »get you a wingback who can do both«-meme, då Ekström under ena minuten var fri och testade Linnér med en yttersida – och andra minuten vräkte ner en framstormande Heradi Rashidi som siste-man i försvaret.

Även provspelande Simon Marklund, 19, höjde sig efter paus och vågade betydligt mer än i den första halvleken, då den unge norrbottningen hade lite väl stor rulla-hem-och-gör-det-enkelt-respekt för motståndet. I andra kom han flera gånger i djupled och växeldrog offensivt med sin kantkollega, även om det ofta blev tydligt varför Urban Hagblom fortfarande lär leta efter en just vänsterfotad vänsterwingback.

Det var de två insatserna man tog med sig från den andra halvleken: provspelande Marklunds kvalitetsmässiga höjning och Ekströms lovande inhopp. I övrigt dog matchen efter dryga timmen, när landslagsmän som Henok Goitom, Tarik Elyounoussi och Robin Jansson klev av och det kändes som att Solna Gymnasiums samhälle/idrotts-klass släpptes in.

David Haro, spanjoren som paus-ersatte Linus Hallenius för att få in lite tyngd i GIF-anfallet, fick chansen att ta en amerikansk straff mot AIK-målet; en AIK-yngling som inte såg ut att få köpa energidryck utan att legga sköt i insidan av stolpen av GIF-målet.

Mycket mer var inte värt att rapportera om.

Det slutade 1–1 och i slutet, när både AIK och Giffarna slängt in så många ynglingar att klubbarna måste ha riskerat viten för systematiserat barnarbete, var det mest intressant att se ifall spelare som Kim Skoglund och Panos Dimitriadis skulle få plötsligt galloperande ålderskriser mitt på plan.

Eller, nej, okej: en sak till var intressant. Att den här memen är som gjord för de storklubbssupportrar som gallskriker okvädesord efter domaren i 83:e matchminuten mellan vad som i stora drag är två U19-lag som träningsmatchar i januari månad:

Det är så här det måste vara i november och december, innan de äntligen får skrika att Glenn Nyberg säljer sex mot betalning för att han inte tog en frispark på mittplan.

Men det är inte Giffarnas problem.

Giffarnas problem verkar vara få. Juanjo Ciercoles knä strular och David Batanero har problem med ett lår, men att döma av säsongens inledande nittio matchminuter har laget både grundspel och reserver nog för att klara av att spela jämnt mot de regerande mästarnas a-lag.

Pirkt.se öppnar en GIF-ventil

Den här portalen har aldrig hängt med i de slalomsnabba mediala svängarna på 2010-talet.

Men sällan har den känts frånsprungen som på sistone. Den senaste månaden har varit en period då redaktionsledningens skrivbord varit helt belamrade med andra uppgifter, då den försenade årssammanfattningen sågats av såväl branschkännare som »Rolf Roller« som den Stock Photo-trynade »Kickan« och då slappa spaningar (som vanligtvis brukar saluföras med pompa och ståt) lagts i höga utkastdrivor som aldrig lär få se dagens Pirkt.se-ljus.

Inte ens den årliga sammanfattningen av Giffarnas säsong har portalen lyckats få ur sig innan 2019 års GIF-säsong haft träningspremiär.

Och ska man lyfta Resumé.se-blicken och titta mot hela det senaste årets utveckling vad gäller den här just GIF-rapportering – som får anses vara den här portalens klart mest uppskattade utgivning – så har folk formligen vallfärdat för att tillgodogöra sig GIF-nyheter i de sociala kanalerna.

Renodlade konton med innehåll om GIF Sundsvall har poppat upp som kantareller ur den bördig medelpadsk jord – och följare har formligen kastat sig huvudstupa ner mot vartenda gulaktigt sken vid granstammarna.

Det verkar finnas ett sug för, inte långa Pirkt.se-texter, utan kort och rappt innehåll om GIF Sundsvall i de sociala medierna.

Det sugröret ska vi nog lyckas klogga igen.

Jag har hur som helst skapat ett Instagram-konto som jag tänkt fylla med allt det GIF- och allsvenskt relaterade innehåll som inte kan anses vara värt ett längre Pirkt.se-inlägg.

Det heter @GifGifGifarna (som i »här var’e, här var’e«-ramsan, fast anpassad för en content-orienterad 2010-talspublik) och ni får hemskt gärna gå in och följa det om ni är en av de många Pirkt.se-läsare som framför allt uppskattar den här portalens renodlade GIF-innehåll.

Det här är ju inte innehåll för den vanliga publiken. Jag har ju inte ens sett Netflix-skräckisen »Bird Box«, hur ska jag då förvänta mig att min kärngrupp av läsare (min farmor) ska kunna relatera till denna smala meme?

Men i januaris hektiska schema finns det inte tid att lägga ens några snabba minuter på ett nytt projekt i Förhandsgransknings-verktyget utan att det ger någon konkret output, för att prata content manager-svenska.

Det om detta.

Apropå Giffarna så är ju den stora nyheten från säsongens första glåmigt Nordichallen-upplysta dagar att ordförande Johan Nikula kommer att lämna sin post vid årsmötet.

(Förutom att Anton Eriksson, hyllad Umeå FC-talang och given juniorlandslagsman, äntligen är och bekantar sig med den klubb som borde etablera sig som det givna steget för alla potentiella Petter Andersson-figurer av 2010-talsmodell.)

Jag träffade GIF-ordföranden inför succésäsongen 2018 och även om samtliga GIF-anhängare med fungerande tappar och stavar borde ha sett att det såg sportsligt bra ut inför 2018 (man behövde inte direkt skicka in Hans Blix i Nordichallen för att utreda Bataneros och Hallenius innehav av allsvenska massförstörelsevapen) så var det långt mycket svårare att se hur ekonomin skulle lösa sig.

Jag ska ärligt säga att jag inte lyckades bena ut någon särskild klarhet, trots en massa tusen tecken.

Nu verkar det mesta faktiskt vara relativt löst. Och även om den lösningen var tvungen att innefatta en alldeles för billig försäljning av den allsvenske stjärnspelaren Romain Gall så får man ge alla involverade visst beröm för att ha lyckats vända den kantrade skutan.

Det var sällan några särskilt välfyllda portföljer med pengar som Johan Nikula kunde lämpa över till Urban Hagblom för värvningar…

… och stundtals var han – i egenskap av ordförande för ett allsvenskt bottenlag – kanske lite väl offensiv i sin argumentation vad gäller vad tyska Bundesliga-tvåa kan och inte kan göra med sin största stjärna:

Men trots det så lämnar Johan Nikula GIF Sundsvall i ett läge där det ekonomiska bokslutet inte lyser rött, där klubben äntligen börjat kunna hålla kvar i allsvenska toppspelare och där den imponerat så pass stort spelmässigt att självaste IFK Göteborg plötsligt satsar allt på en livegen stackars katalansk assistent.

Han lämnar, sett till hur det talas och skrivs om laget och om dess företrädare, GIF Sundsvall i ett bättre läge än jag fått uppleva under mina decennium som supporter.

Han har gjort det utan att använda sig av några luftfakturor och ångermanländska skalbolag – utan med hårt jobb och de raka rör som nästan bara en Word-standardinställning med Calibri, 48 punkter, kan förmedla:

Pirkt.se-året 2018:

Det gångna året får faktiskt summeras som ett av de roligare jag haft i vuxen ålder. Därför får det tyvärr också summeras som ett av Pirkt.se:s svagare i mannaminne (mammaminne?).

För jag är av den fasta övertygelsen att slappa spaningar kring irriterande fenomen i samtiden bör författas i de sorgsna stunder då man står i valet mellan att försöka skriva av sig eländet eller sätta sig på knä framför spisen och doppa näbben i en ungsfast form med kasslergratäng.

Och dessa stunder har varit för få.

Men här har ni den ändå, sammanfattningen av det bästa från det totalt sett habila Pirkt.se-året 2018.

2018 års….

… minst satsiga jubileumsbakelse:

Vad var 2018 för ett år? För den stolte medelpadingen var det förstås först och främst året då »Skvadern« – detta kända medelpadska sagoväsen där en hare korsbefruktat en tjäder – fyllde 100 år.

Hundra år sedan den första fysiska avbildningen av konservatorn Rudolf Granberg , 1918! Tresiffrigt! Jubileum!

Det är ju en milstolpe som självklart måste firas med pompa och med ståt och…

… bevisligen också med den minst satsiga jubileumsbakelse jag någonsin tvingats vila ögonen på.

I ett helt sekel har det alltså funnits en fysisk förlaga att studera för Medelpads yttersta elit av bagare. Flera generationer av stadens bästa konditordynastier måste ha givit sina allra bästa försök att efterlikna det lokala sagoväsenet – men det här är alltså det kolasmakande slutresultatet. Någon som böjt och bänt på en pepparkaksform till dess att den liknar en hare, lagt ett hallonsmakande strössel som öga och slappt duttat dit lite blockchoklad på svansen.

Om det nu är Sundsvalls Kommun som på något sätt är involverade i denna kakmässiga styggelse så är det nog det allra största PR-fiaskot sedan kommunen tappade titeln »Norrlands Huvudstad« till Umeå.

… sundhetstecken:

Det finns gränser för hur långt man kan dra det fria skolvalet. Dagens ungdomar kan till mycket – men inte till att vilja tillbringa sin gymnasietid med att lajva 42-årig mediemellanchef.

… SD-beställning:

Tänk er att man har en partiledare på besök. Man ska bjuda på mat, man är lite nervös och så ställer man till slut fram en rykande het och smakstark vegetarisk lasagne på bordet.

Håller det här för en statsminister-potentat, tänker man? Man ser hur Åkessons nuna lutar sig över tallriken för att nagelfara den kvadrat han fått tilldelad sig: hur han hittar getost, »hmm«:ar lite oroligt, hittar spenat, kanske någon soltorkad tomat, möjligtvis ett par pinjenötter, varpå hans krafsande med gaffeln börjar intensifieras samtidigt som han för ner trynet nästan hela vägen ner i den rykande kvadraten för att inspektera noggrannare. Man blir förstås orolig: vad är det nu? Är det någon allergi man glömt att ta hänsyn till?

Nej, då tar partiledaren för Sveriges tredje största parti till orda:

»Jag hittar inget… kött?«

Jag kan inte svara för exakt hur lasagne-bjudaren hade uppfattat en situation där hen tvingats springa till skafferiet och hämta någon gammal ölkorv i något skrymsle för att sedan luta sig över partiledarens tallrik och klippa av några trötta korvslantar som strösslas ner över lasagnestycket.

Men det värsta är förstås att jag förstår att det är ett opinionsmässigt bra drag för Åkesson, att komma ut som ölkorvsströsslare.

… starkaste gif:

Har du en kompis som är för online? Då tycker jag att gifarna som jag smällde ihop på mannen som ett kort tag blev känd som »världens mest uppkopplade man«, Chris Dancy, fungerar bra som smädelser:

Ett av mina nyårslöften inför 2019 är att ta en dag då jag går helt off-the-grid vad gäller chattgrupper, sociala medier och dylikt – delvis för att undkomma dessa gif-smädelser.

… minst down-with-the-kidsiga fråga:

Härom året erkände jag att jag länge trott att Lorentz sjöng »går över snabbt före«, som vore han på en hajk på snöskor över skaren, i en av hans refränger. Jag har tidigare också erkänt att jag i min ungdom trott att samme Lorentz, tillsammans med sin bror Zacharias, sjöng »du vet att det blir mejl hem« istället för »mayhem«, då min elevrådsordförande-persona tänkte att mejl hem, från en rektor eller lärare, var något av det värre en kunde råka ut för vid begånget otyg.

Tanken är ju att jag ska bli gymnasielärare och därigenom interagera med ungdomar. Nå ut, om ni vill. Tala deras språk, kanske. Men då jag knappt kunde hänga med ens i min egen ungdomskultur så hyser jag en viss oro för att jag ska bli ertappad som Steve Buscemi-komiskt »how do you do, fellow kids?«-avslöjad ute i gymnasieskolornas klassrum och korridorer under karriären.

Den har knappast helt avtagit efter höstens praktikperiod (även om jag tror att de riktigt grova klavertrampen undveks), men under året har jag åtminstone lugnats av att vi kommer vara fler lärare med »Music Band«-t-shirts där ute.

För i somras fick jag det här meddelandet från en klasskamrat som också planerar att arbeta med att interagera med ungdomar:

Och det kändes skönt att veta att det kan finnas fler där ute, som i klassrumsmiljöer råkar snubbla in i en diskussion på Kaliffas låt »Helt seriöst« med eleverna och som därefter, apropå textraden »vad gör du med din göt«, trasslar in sig i en diskussion om havre, linfrön och egenslungad hallonsylt.

… instruktionsmanual:

Den som flygbolagen, väl medvetna om hur illa sedd deras miljöförstörande verksamhet är i progressiva kretsar, lagt in i stolsfickan framför en.

»Hur du gör om du ser en vänstervän i mittgången och verkligen inte vill bli sedd i en flygstol:«

Jag tror inte att det spelar någon större roll ifall planet är i luften eller om det stannat: det där är vägen för den som är på väg att bli avslöjad som klimathycklare.

… vanliga snubbe:

Jean-Claude Arnault.

Jag vet inte exakt vad som var hans försvarsadvokat Björn Hurtigs idé med det här uttalandet, men kanske ville han förändra den mediala diskursen; få den att mindre handla om sexuellt våld och istället mer om snubbighet? Att rätten skulle fokusera på vad som är vanlig snubbighet – den som jag, du och Björn Hurtig och Kulturprofilen verkar dela – så att åtalen mot hans klient till slut skulle handla om en helt ny brottsrubricering, som kanske »Otillbörlig snubbighet«?

Tillbörlig snubbighet: kolla på hockey, dricka öl, high-fivea hårt, tycka att det är »najs« att »han som gjorde Sons of Anarchy har gjort en ny serie på Netflix«.

Otillbörlig snubbighet: våldta.

… nyskapande snubbighet:

När jag intervjuades av TV4 om pensionsfrågor för lärare och – som ett led i att verka mer snubbigt mansplainigt säker i en fråga där jag egentligen vevade i blindo – anammade den nyskapande» stående manspreaden«:

… mest träffande meme:

Pirkt.se-profilen Putto, som redaktionsledningen länge velat knyta till portalen men som istället fokuserar på lanseringen av den konkurrerande Puttoportalen.se, lyckades få in ett ordentligt meme-njurslag när han såg att jag intressemarkerat en luddig »Bob Hund-hyllning« på Debaser:

… rappaste chattsvar:

Jag skulle på dejt mitt i midvintern och frågade mina vänner om de kunde rekommendera något ställe att slå sig ner på:

Man vill ju nämligen ogärna stövla in och utstråla den nivå av glåmighet som Håkan Hemlin själv måste ha känt av här, då han valde att ställa sig halvt mjuggdold i skuggorna på sitt eget skivomslag:

Hur som helst: Putto svarade inom halvminuten, som jag minns det.

Det var som att han gått och sparat den potentiella smädelsen i urklippsfunktionen på sin PC i månader och nu drog den som ur ett hölster när jag till slut lät min inneboende Nordman-ängslan sippra ut.

… beställning: 

Den när jag kravlade mig upp över den fraktfria 500-kronors-gränsen på Matsmart.se genom att ställa mig på en trave ihopbyggd av otjänlig lättglögg, missriktade golfnötter och finska kex.

… säkerhetsanordning:

En utexploderad Hövding-hjälm:

Jag fick en ny, då den exploderat i helt fel läge, men ett tag trodde jag att den kraftiga smällen – som gjort att jag därefter cyklat runt försiktigt och stelopererat, som smällrädd hund på nyårsafton – givit mig någon typ av whiplash-skada som skulle kunna göra mig till först att Jackie Chiles-stämma skiten ur de svenska airbag-entreprenörerna:

… dystraste brevmottagning:

Det finns få saker jag hatar lika mycket som att få ett brev. Det kommer aldrig någonting roligt eller positivt besked i ett fysiskt brev: det är alltid räkningar eller meddelanden om hyreshöjningar och jag – som ser mig som en dålig mottagare av dåliga nyheter – har en tendens att skjuta upp allt brevöppnande in i det sista. Vi pratar stundtals Lyxfällan-artade högar av brev som tornar upp sig och under året försummade jag brevöppnande så till den milda grad att jag höll på att få ett bankkonto stängt och mitt körkort tillbakadraget.

Allt löste sig, men jag tror det var ett rekorduselt år för mitt brevöppnande. Jag tycker dock att jag har att skylla på, det här året – då jag tidigt under 2018 uppmärksammades på den här nyheten av min gode vän Sinan:

Dystert för Kjell Steinar förstås, att brevledes bli informerad om att han kolat vippen, men skrämmande för oss som redan hade svårt för konceptet brev – att till och med ens egna dödsbud kan lura bakom varje oöppnat stycke kuvertpapp.

… kokgubbe: 

Den www-bevandrade vet att emojin i ovanstående fondtapet säkert är tänkt att utstråla glädje, men att hen har ett synnerligen falskt »allt är lugnt!«-flin över näbben, som inte alls lyckas dölja den pågående kokning som bubblar för fulla spjäll innanför den tomma blicken.

Årets bästa kokgubbe?

Talmannen Andreas Norlén. Jag har knappast någonsin sett någon så forcerat vilja påskina att allt är lugnt och i sin ordning, men man vet att när folk börjar »ringa in« regeringsbildningar, vilket Löfven och Kristersson började göra när de inte längre orkade släpa sig in för menlösa fysiska möten (där de dessutom tvingas stirra in i en min som förkunnar en kokning så kraftig att topplocket kan smälla av precis när som helst!), så går det inte särskilt bra i ens sonderande.

… singelstad: 

Sundsvall.

En singelstad så het att inte ens grillandet lyckas hålla jämna steg.

… längsta lista:

»Listan skulle kunna göras ännu längre« är ju ett uttryck som man hör då och då.

Men sällan har jag blivit mer sugen på att höra den nedkortade listans fortsättning som när en arg präst i Dalarna skrev insändare till Dalademokraten, apropå hur RFSL pressar dagens unga ut på en sexuell upptäcksfärd av sällan skådat slag:

Vilka olika typer av sex lämnas ute på en lista där exempelvis »genomsex« och »gräddsex« nyper en plats på två sex-femmor???

… separatistiska baksida:

Jag tycker på intet sätt att det är fel med slutna och separatistiska rum, såsom Facebook-gruppen «Växtgäris« för botanik-intresserade kvinnor och icke-binära. Men jag ville bara peka på den hårda och kalla och machoartade verklighet som vi utestängda tvingas leva i här utanför, där vi står med näsryggen mot den immiga glasskivan och förvägras inträde:

Jag jobbar verkligen på min botanikperson, men trots att jag har trädgårdsmästarblod i ådrorna så kan jag ofta känna exakt samma uppgivenhet som Youtube-kommentarsfälts-botanikern Ike Drones:

… mest tvärtomspråkigt översatta rubrikcitat: 

… Stefan Sauk-gif:

Det här är ju en gammal favorit, från när Stefan Sauk försökte sig på en fist bump med Claire Wikholm härom året:

Men i år tyckte jag att den här nya Stefan Sauk-gif, från när han inför-val-vevade mot Miljöpartiet på sin egen Facebook-kanal, var…

… märkligt stark? Tyvärr är gifen nog också ett identitetspolitiskt bakslag för den flintifierade rörelsen, då Sauk i förvridningen ser ut som något slags ont sagoväsen som gärna fäster sig i bakhuvuden på anonyma magilärare i turban.

… arv:

Det bortglömda re-gifting-arvet från Hans Rosling. Oavsett hur många upplagor man må ha fått av välmenande vänner och släktingar så vågar ingen lämna igen hans »Factfulness«-bok. Detta då man tvingas utstå den här »är du en faktaresistent ›fake news‹-vevare???«-blicken från kassören i Akademibokhandelns kassa:

… organiserade liga:

Den eventuella äggkastarligan som kan ha hållit till strax innan macken i Krokom:

… idrottsupplevelse:

Jag undrar om inte det var när jag spelade innebandy med lärarkollegiet på den skola där jag gjorde praktik.

Jag stod verkligen och gapade över scenerna som utspelade sig, vilket redogjordes för i den här upplagan av Fredagsveven™, där jag försökte slå fast att Skolinspektionen inte ska komma ut och »inspektera« manliga lärare i klassrum – där de är förberedda och som bäst – utan under ett pass innebandy med kollegorna.

På innebandyplanen kommer inspektören antagligen – utifrån mina erfarenheter – att få se hur lärarens välpolerade och ämnesdidaktiskt skickliga yta skalas av, lager för lager, som en lök, till dess att bara en stenhårt dragskottssnärtande icke-bytare finns kvar; en sådan som unnar sig NHL-stjärnbacks-långa byten men knappt hinner hoppa över sargen innan det rappas ljudligt med klubban:

… bortklippning: 

Jag hade så stora förväntningar på mitt statisframträdande i Första Dejten: tänkte att kameran skulle svepa över min och min klasskamrat Oskars uppenbara +++++-samtal mest hela tiden och att folk skulle ropa »MEN STANNA UPP OCH VISA DET DÄR SUPERHÄRLIGA GAYPARET NU!!!« tills de blev alldeles hesa hemma i tevesofforna.

Men till slut klipptes min frejdiga tretimmarsinsats ner till ett snabbt förbiflimrande bakhuvud, som förvisso fångades mitt i en yvig banka-fast-en-spaning-i-bordet-vev:

Min vän Oskar upptäckte också den här portalen under året och klargjorde då att det var »väldigt mycket text…« och att det hela kändes »lite rättshaveristiskt«. 

(Och när till och med min egen mor vid årets julebord bekände att hon »skummar« stora partier av portalens innehåll så får man nog lov att ge Oskar rätt angående både textmängd och rättshaveristvibbar.)

Och bevisligen näv-hamrar jag fast muntliga spaningar på samma rättshaveristiska sätt som jag knackar ner tiotusentals olästa tecken med tangenterna. Det finns det SVT-klipp på.

… rimligaste brist på »pådrag«:

När jag var hemma i Sundsvall över jul tvingades jag ta en enorm omväg när jag skulle korsa Selångersån. Istället för att som brukligt bara lomma över, rakt fram, så fick man nu gå hundra meter i sidled för att sedan sick-sacka sig över ett fuskbygge till provisorisk bro med smala trottoarer och ett myller av bilar som blivit omledda till trafikstockande förbannelse. Jag mumlade »vilken jävla pissbro« och »vad fan har de gjort med stan???« under hela promenaden, samtidigt som jag försökte undvika att bli nerstänkt i snömodd av någon av alla irriterade bilister som inte heller verkade njuta av den nya kringelkrokiga omvägen.

Det var en rutten upplevelse, en usel omdragning, ett otyg till provisorisk bro som måste väck så fort som möjligt.

Så jag är inte förvånad över att det inte var mer pådrag vid öppningen, klockan 05.00 en gråkulen oktobermorgon.

… klimatvänner: 

Redaktionsmedlemmarna på SvenskJakt.se, som genom snirklig argumentation ville åberopa klimatvänlighet som incitament för att få sänka ännu fler vargar med sina (klimatvänliga) bössor:

Samma kringsurfning på denna contentgruva gav också årets starkaste rubrik, vad gällande kullkastandet av ens mentala strukturer:

… vän av gentrifiering:

När jag gick runt gatorna i St. Pauli i Hamburg i somras så beklagade sig vår värd över att till och med denna anarkistiska stadsdel – där ockuperingar och annat hållit gentrifieringen stången – höll på att bli medelklassig och dyr. Jag hummade med, mumlade väl dystert något om att det var förjävligt, men innerst inne är jag ju den här mannen:

… minst oväntade: 

Att det till slut också skulle dyka upp ett par holländare som skulle sko sig på det till synes aldrig sinande pengautflödet i Karolinska-affären:

Jag känner inte Melvin Samsom, men bara av namnet att döma så tänker jag att han hela vägen nedifrån Utrecht känt doften av en potentiell bluffaffär på svenska skattebetalares bekostnad. Att hans näsa tränats i att känna igen svindlarmöjligheter på samma sätt som en tecknad hund betingats att snoka sig till doften av ett mört märgben:

… mest användbara lexikon: 

Det nyutgivna flerspråkiga där man hunnit justera den svenska översättningen av begreppet »korruption«:

Franskala corruption. 

Spanska: corrupción.

Tyska: korruption. 

Nederländska: corruptie.

Svenska: Moderaterna styr Stockholms Läns Landsting.

… vev:

Matrix-veven.

… inkomstkälla:

Åter igen tjänade jag mina enklaste pengar på den årliga Popaganda-vadslagningen »är det där TV4-filmrecensenten Ronny Svensson?«.

Människor i min närhet verkar tro att det går runt en armada av väldigt stora och rakade män i hawaii-skjortor på svenska gator och torg; att man måste sålla Ronny Svensson-agnarna från Ronny Svensson-look-a-like-vetet via något finkornigt guldvaskar-kit.

Icke.

Tumregel: ser det ut som Ronny Svensson så är det Ronny Svensson.

Lär er det, kära vänner, annars kommer jag vara tvungen att skaffa F-skattesedel för mitt Ronny Svensson-igenkännande inför sommaren 2019.

… sovjetiska företagare:

Barbara Bergström, ägare av Engelska skolan.

Att lyckas tälja guld värt 700 miljoner kronor av en skattefinansierad skolpeng är en noterbar bedrift i alla lägen – att lyckas göra det under (vad hon och hennes man, medgrundaren Hans Bergström, kallar för) »ett kommunistvälde« är synnerligen imponerande.

Det som är viktigt för mig och dig är viktigt för Linus Hallenius

Att välja fotbollslag att hålla på är verkligen inte ett logiskt beslut man tar. Jag vill hävda att jag inte hade något val. Säkert inte du heller.

Allsvenskans näst bästa målskytt hade däremot alla möjligheter i världen att välja att bli mycket rikare och långt mer respekterad – men han valde GIF Sundsvall. 

Det som är viktigt för dig och mig är också viktigt för Linus Hallenius. 

Fortsätt läsa

Fredagsveven: Jarmo Sandelins nötpåse

[Syntolkning: Man kastar fraktfria, halvutgångna och defekta kolor från taket på Matsmart.se.]

Man får vara försiktig med var man säger och vem man säger det till.

Min syster hade en kompis vars kille jobbade på ett relativt nystartat företag som sålde överblivna matvaror och hygienartiklar till väldigt billiga priser på nätet. Och det är väl en helt okej sak att säga; en vanlig ++-anekdot bland andra, att fylla ut ett samtal med.

Men om man vet med sig att sin ömme broder lider av en närmast sjuklig drift vad gäller att göra fynd i alla dess former så bör man nog fundera både en och två gånger kring vad man yppar i hans närhet. Hon kan ju ogärna hävda att hon är ovetande om min läggning, då hon ju varit vid min sida hela vägen under det att min ömma moder – med tjocka häften av rabattkuponger i vardera hand – sakta men säkert väglett mig till att bli den tvångsmässiga fyndfanatiker jag är idag.

Ändå passade hon på att nämna den nya fyndsajten Matsmart.se.

Då går det ju som det går. Jag fastnade direkt. Jag var ett litet BankID-strul ifrån att göra en beställning direkt via telefonen, men när det köpet föll ihop så kunde jag bevisligen inte sluta tänka på alla fynd jag skulle göra, för senare samma kväll hade jag en vän över på besök och så fort det blev lite, lite tyst – vi pratar någon sekund av den naturliga tystnad som då och då uppstår under ett umgänge – så föreslog jag med forcerad stämma att vi »kunde logga in på Matsmart.se och kolla lite?«.

Hen tyckte det var ett märkligt förslag, men så fort hen gått så slängde jag upp locket på datorn och loggade in.

Snabbt var jag uppe i varor som jag »behövde« (sänkt ribba för uttrycket, vilket vi ska se nedan) för omkring 200 kronor, och egentligen borde jag här klickat mig vidare mot betalningen. Men döm av min kittling i fyndnerven då det i skärmens övre hörn blinkade en uppgift om att det erbjöds fri frakt vid köp över 500 kronor.

Sagt och gjort.

Jag har bott i min lilla lägenhet i ungefär ett år nu och är det någonting jag försökt lära mig av att åter igen bo tajt och trångt så är det (förutom det obestridliga faktumet att livet blir omkring tusen procent sämre utan diskmaskin) att man inte ska ha för mycket grejer. Man tvingas ikläda sig någon form av minimalistisk tvångströja, även om jag har relativt plottrigt och pryltätt fortfarande (man kan säga att min tvångströja är några storlekar för stor; ungefär som den Real Madrid-matchtröja min mor köpte för mitt tioåriga jag »att växa i« – en tröja som jag idag, 28 år gammal, 187 centimeter och omkring 80 kilo tung, ännu inte helt fyllt ut).

Jag kan fortfarande långtifrån allt om hur man får bäst feng shui per kvadratmeter när man bor i en hotellrumsstor lägenhet – men nu har jag åtminstone lärt mig att man inte, under några som helst omständigheter, ska beställa hem en kubikmeter stor låda full av prylar vars enda egentliga usp varit att de varit väldigt nedsatta i pris.

Men där stod den, en kväll. En ungefärlig kubikmeter full av fyndvaror, hemlevererad till en ung man som redan fyllt sitt skafferi till den nivå att han aldrig låter gäster ta en titt i det, av rädsla för att de då skulle komma och yxa sig igenom hans papier maché-dörr och förlusta sig på konserver och torrvaror så fort ryssen tagit Gotland.

Vad får man i matväg för femhundra kronor? Man kan få ett antal kilo kött, man kan få omkring femtio kilo potäter eller ännu fler kilo av stärkelsestinna rovor. Man får vatten nog för att tappa upp en årlig vattenreserv åt sig och sin familj.

Och man kan bevisligen också få inte särskilt vettigt alls. Men till fri frakt och en känsla av att man »sparat« typ sjuttio procent av originalpriset.

Men så var det det här med skafferiplatsen. Eller platsen i största allmänhet. Jag vet inte hur man på bästa sätt illustrerar minimalism: kanske är det via bild ur någon asiatisk självhjälpsbok, kanske via en nuna på någon tibetansk munk som inte äger mer än sin särk.

Bilden av minimalism är i alla fall inte detta:

En 28-årig man som knappt längre kan se på teve för att han barrikaderat soffbordet med en mur av riskakor, lättdryck och på något sätt smakdefekta kex.

Och jag tänkte att vi skulle dissikera samlingen lite extra, för att tydliggöra att detta är allt annat än ett branded content-samarbete med Matsmart.se. Detta är inte en komsumentupplysning, detta är en varning till alla som någonsin öppnat en matvarubutiks reklamblad med ens ett uns av entusiasm.

Härom veckan hade jag ett par vänner över och i samband med att jag, min vana trogen, serverade en skål av norra Europas mest välsaltade popcorn så började de båda – med de hesa stämmorna hos några som just tungkysst en saltsten – yla om att få någonting att dricka, för att undvika akut uttorkning i hela gomsystemet. Jag kom första hjälpen-skyndandes med iskallt vatten som jag dessutom varit nobel nog att applicera lite limesaft i. Det dög inte.

»Har du ingen lättdryck?«, vrålade de båda i kör.

Nej, det hade jag inte, fick jag skamset medge när limen inte räckt till.

Men någon dag senare satte jag mig ner vid Matsmart.se.

Och nu har jag lättdryck för en hel vinter. En bisarr mängd lättdryck. En mängd lättdryck som nästan tänjer på gränserna för det tillåtna. Det är en mängd lättdryck som skulle kunna göra att man stannades i tullen, för att tullverket misstänkt att det omöjligen kunde vara avsett för eget bruk. Den uppmärksamme tulltjänstemannen hade också noterat att all lättdryck innehöll tranbär och direkt dragit slutsatsen att min tanke var att jag skulle stå i någon skumt upplyst gränd och stanna förbipasserande åldringar med urinvägsproblematisk utstrålning för att väsa »tranbär? skar’u ha tranbär?«, iförd en lång svart cape vars innefickor var fyllda med tetror av det låg-PH-värdiga röda guldet.

Jag köpte förstås också två rejäla flaskor lättglögg och jag tänkte inte på det då – mitt inne i mitt maniska fyndletarstadie, med rödsprängda ögon och tunnelseendet riktat mot att nå den fraktfria 500-kronorsspärren – men…

… man borde förstås dra öronen åt sig då glögg reas ut redan runt adventsfirandet. Jag har ännu inte läppjat på lättglöggen (jag tror att jag kan ha tänkt att Matsmart.se verkade ute på internationellt vatten och att glöggen de saluförde var alkoholstinn), men jag har en misstanke om att Blossa inte är som allra mest nöjd över sin lingon- och enbärsglögg som tok-reas ut under den enda möjliga försäljningsperioden.

Spaning: Granola är på tapeten. Svenska folket gillar granola.

Spaning: Den klassiska tillgång-efterfrågan-modellen på marknaden – som vi i Sverige tycker är lämpad för såväl marknaden för rostad müsli som för keso och skolbarn – gör därför att granola blir dyrt.

Lösning: 

Köp finlandsspråkig granola!!! Tack vare vår svenska storebroderliga snofsighet så har inte en enda svensk granolaälskare orkat skaffa sig koll på vad mansikkainen betyder på svenska, utan tror väl i all sin fördomsfullhet att finländarna lagt vodkaslattar eller små knivar i müslin.

Men vi fördomsfria kan istället bada i rabatterad müsli framför ett avsnitt av Uutiset.

(Kanske kommer vi om femtio år att tala om det här granola-utbytet över gränserna på samma sätt som vi talar om det svenska mottagandet av de finska krigsbarnen under andra världskriget; hur Google Translate-utrustade snåljåpar i Sverige fri frakt-mobiliserade sig för att rädda tusentals kilo av finländsk müsli som höll på att passera bäst före-datum på andra sidan gränsen.)

På samma tema, fast långt mycket luddigare:

Små skålar av havre, med smak av yoghurt och chili. Om det här inköpet gjordes tätt inpå den fraktfria femhundrakronorsgränsen?

Kyllä.

(Det är finska för »ja«, era Finncrisp-xenofober.)

Det är ju gott att ha något att nafsa på. Detta vet marknaden, varför priset på nästan alla typer av nötter är konstant högt.

Jag tänkte att detta var en naturlag: att ingen någonsin skulle kunna misslyckas så pass totalt med lanseringen av en nötpåse att den skulle behöva reas ut tokbilligt. Känslan är att bara du inte sitter inne för ett bestialiskt mord så kan du lansera din egen nötpåse och göra god förtjänst; ja, kanske till och med att »Kaj Linnas nötmix« sålt som smör redan under första dagen av hans resningsprocess.

Jag var helt säker på att ingen människa kunde misslyckas med lanseringen av en påse fylld med cashews och diverse mandlar.

Entré:

Golfnötmixen »Under par«, som Matsmart.se reade ut till alla som kunde försöka förbise det löjliga golfprefixet när de snaskar nötter.

Det står att den är svensktillverkad och den är också signerad med en underskrift, som vi får anta tillhör en gammal golfare som med åren blivit med nötmix. Det är ju en erkänd karriärväg för gamla elitidrottare som läst ett par år på Sports Management-programmet: att lansera sin egen nötmix. Exempelvis Anja Pärsson har efter sin slalomkarriär inte bara blivit gayikon utan även tänkare av tranbärstankar (osalta):

Dessa finns dock inte att införskaffa bland container-bråten hos Matsmart.se utan Anja verkar kunna ta 348 kronor kilot för sin osaltade tranbärsblandning.

Om jag får spekulera kring den grönvita »Golf Nut Mix« så tänker jag mig att den som exklusiv samarbetspartner numera har överskottslagret på Matsmart.se, där de verkligen skänkte iväg de små nötpåsarna.

Och själva underskriften på förpackningen är ju svår att tyda, men det är ju inte helt tråkigt att leka med tanken att den gamle golfaren Jarmo Sandelin fått chansen att lansera sin egen nötpåse.

Jag tänker mig ett pitchmöte hos en produktutvecklingsbyrå där Jarmo (tvåa från höger, iförd Jarmo Sandelin-golf-glasögonen, reds anm.) först har väldigt svårt att få gehör för sin idé:

Produktutvecklarna kan först inte se vad den gamle PGA-kämpen har med mandlar och pekannötter att göra – men precis när han är på väg att fösas ut ur dörröppningen och tvingas återgå till sin deppiga post-karriär som icke-innehavare av en egen nötblandning så skriker han att »det är speciella golfnötter!« och hela rummet vänder.

Vilka behöver de långsamt verkande fetterna hos nötblandningen om inte artonhålsvevande golfspelare? Vem har inte stått på tolfte tee och känt att man hade velat gnaga på en hasselnöt? Vilken väska, om inte golfväskan, har så pass många små fack att ett skulle kunna vigas åt en liten golflämpad påse med nötter? Och vilken köpstark grupp av människor, om inte golfare, har aldrig ens sneglat på det konsumentupplysnade kilopriset i matbutiken?

Ka-tjing! Golfnöten var född.

Och snabbt begraven, bevisligen. För nu Matsmart.se-reas de små påsarna med Jarmo Sandelins eventuella golfnötmix »Under Par« ut till fyndletare som (likt mig) kan tänka sig att leva med skammen i att offentligt sitta och gnaga på den enda nötmix vars blandning av cashews och mandlar måste varit så pass skev att den inte flög på marknaden.

Klart är i alla fall att jag nu har fickan full av golfnötter. Så att vara min vän kommer framöver att kunna likställas med att vara ett golfproffs på Europatouren vars caddie envisas med att nasa på en skevfördelad näve nötter.

Jag har sammanfattningsvis spenderat en alldeles för stor del av min månatliga matpeng på att riva åt mig finländska påsar med yoghurtsmakande små havreskålar i en envis jakt på den fria frakten.

I jul ska jag hem och åter igen träffa min kära syster, som via sitt ogenomtänkta beslut att tipsa mig om Matsmart.se har försatt mig i den här situationen. Jag tänker att hon – som är en mycket ekonomiskt strukturerad individ, som läser tidningen »Unga Aktiesparare« från pärm till pärm – kommer att få titta in i min privatekonomiska situation, skapa en PowerPoint-presentation, måla upp lite statistiska staplar framför mig och tålmodigt förklara varför det har gått som det har gått:

Det där är jag, fast med litervis av erbarmlig lättglögg istället för professionella abborrfiske-set.