Innelistan och Kasslerlistan, vecka 9:

innelistan
1. Pontus Kåmark (NY)

Han har gjort några… luddiga val efter karriären, Pontus Kåmark.

Är luddiga ordet jag söker? Jag tänker förstås på att den femtiosjufaldige landslagsmannen av egen fri vilja valt att i nationell tv…

Skärmavbild 2014-02-28 kl. 13.09.01
… rida på en grillad kyckling samt…

kåmark

... bestiga en varmkorv – som han sedan äter upp.

Luddigt är nog ordet.

Nåväl. Nu kommer uppsvinget, och det från minst sagt oväntat håll.

Från Frankrike! Jag slamsög de franska sportsajterna efter något intressant och fann en nyhet om att Marcel Desailly var på väg att ta över ett lag i Malaysia.

Jag klickade på länken och hade, förstås – jag är en enkel man, Google Translate inställt så att den översatte franskan till svenska.

Visst, ibland blir översättningen trasslig – men aldrig tidigare på det här sättet:

Skärmavbild 2014-02-27 kl. 23.59.13
”Marcel Desailly” på franska betyder alltså, enligt Google Translate, ”Pontus Kåmark”.

Det går inte att tolka ”Pontus Kåmark, världsmästare 1998,” på annat sätt.

Att Wayne Rooney är den vite Pelé, det är sedan gammalt.

Att Pontus Kåmark är Den Vite Marcel Desailly – det var något nytt.

Upprättelse för Pontus.

Luddig upprättelse, men likafullt.

 

2. Maxine Huddlestone (NY)

För en ung man vars främsta källa till beröm och lovprisande är ens mor, som går under ens gamla familjekatts namn, så är det fint att veta att man inte är ensam om att behöva förlita sig till familjemedlemmar för stöd.

När den engelska landslagstruppen togs ut i veckan och Hull-mittfältaren Tom Huddlestone, med sin quarterbacksfot, inte fanns med så red hans mor Maxine ut till försvar.

Skärmavbild 2014-02-27 kl. 23.35.21
Nyheten slogs, förstås, upp stort i engelska tidningar. Lite synd att Maxine inte hade vett nog att gå under radarn genom att twittra under Huddlestone-familjens gamla hamiltonstövares namn.

 

3. Pirkt.se (ÅT)

Efter närmast ett års stiltje så verkar redaktionen – genom att sätta en av sina trassligare skribenter på en nattbuss – vara något på spåren.

I alla fall om vi får tro respekterade recensenten Ricwes, inte sällan refererad till som ”De Trassliga GIF-bloggarnas Johan Croneman”:

Skärmavbild 2014-02-28 kl. 13.50.25

4. Netflix (NY)

Jag har som sagt länge letat efter sätt att effektivisera det aktiva bortkastandet av min tid här på jorden.

Entré: Netflix.

Visst: jag gillar serierna (Orange is the new black, House of Cards, bland andra), men det är nog mer titta-vidare-konceptet jag älskar. Det är ingenting annat än genialt.

Jag skulle behöva samma funktion på Pirkt.se, i slutet av varje inlägg:

”Nästa inlägg börjar läsas om 10, 9, 8…”

Och så sitter man där, orkar inte riktigt klicka bort det som är på väg att bara hända en, och sväljer istället ytterligare ett meningslöst inlägg.

 

5. Mello-roboten (NY)

När jag såg push-notisen om ”Mello-roboten” så tänkte jag instinktivt att det var Tomas G:sson man menade.

Men det finns alltså en människa där ute som ägnat väldig tid och kraft åt att bygga upp en röstningsrobot – som ringer 100-tals samtal med mekanisk frekvens – till Melodifestivalens deltävling. En robot som fick statliga Svenska Spel att stänga oddsutbudet och Christer Björkman att slita sitt hår.

Detta geni har lyckats penetrera det allra svenskaste: vår rätt att påverka vilken gycklare vi ska skicka till Baku med en powerballad i ett höganäskrus om halsen. Vad gör han härnäst – riggar Färgfemman?

 

 kassler
1. Mittmedia (NY)

Den kom upp i mitt Twitterflöde, nyheten om att ”avhoppade kommunalrådet i Sundsvall får fortsatt pension – trots nytt jobb”.

Jag klickade förstås. Detta stack mig förstås redan oerhört i näbben.

Jag börjar läsa Dagbladet-artikeln:

Skärmavbild 2014-02-28 kl. 14.14.35
Bra!, tänker jag. Nu ska han få sina fiskar varma, den snåle moderatgynnaren!!!

Men så läste jag vidare:

Skärmavbild 2014-02-28 kl. 14.14.19
Det vi kan konstatera är att det som borde varit en golgata för girigbuken – som sitter på en ny VD-stol men som fortsätter ta skattepengar i ”pension” (vad är han, 50 år gammal?) för att det är bekvämt att få 57 000 kronor varje månad – blir till en Eriksgata för entreprenören Sjödin som får lansera sitt nya företag och deras unika produkt över omkring tusen tecken på redaktionell plats.

Ja, han framstår närmast som ett entreprenörsmässigt lokalhelgon som fäktar bort utländska intressen (han hade kunnat sitta och spåna med Mark Zuckerberg i Silicon Valley, men väljer att gå på arbetsplatsträffar i Tonhallen) för att vara kvar och sprida guld och gamman till regionen.

Dagbladet hade i alla fall en kritisk infallsvinkel i sin Twitter-länk, som fick mig att klicka.

ST?

Skärmavbild 2014-02-27 kl. 01.13.55
De skickar ut en ren reklamblaffa där man till och med blålänkar till företagets hemsida.

 

2. GIF Sundsvall (ÅT)

Minus 3,9 miljoner kronor.

Det är mycket pengar, det.

Ingen klubbchef. Det är få klubbchefer, det.

Nu pratas det riskerad elitlicens, som vore vi IFK Värnamo.

Och det är väl tyvärr så: var det någon gång vi skulle etablerat oss så var det 2012.

Var det någon gång inom den överskådliga framtiden som vi skulle ha gått upp igen så var det nog i fjol.

Och man kan inte ens vara särskilt förvånad över att det trasslar ekonomiskt. Inför säsongen i Allsvenskan 2012 såg man inte till att förlänga kontraktet med Superettans klart bästa vänsterback. Under sommaren skrev Myrestam (en av Allsvenskans då allra bästa ytterbackar) på för Haugesund, han skulle gå som bosman i januari 2013 och hade – enligt uppgift – inga större problem med att spela klart säsongen.

Då sålde GIF honom – och i förlängningen den allsvenska platsen – för en spottstyver under sommaren. Skeppade iväg honom. Detta för att klubben – för att låna Urban Hagbloms direkta ord – ”bestämde oss för Robbin Sellin som kommer att ha en fantastiskt spännande utveckling”.

Amen.

Nu är Robbin Sellin en frysvara i en trupp som är på tok för dyr för GIF Sundsvall i Superettan. Den har misskötts under de senaste åren, den här klubben. Det är bara att konstatera.

Och jag kan inte ens förmå mig att bli arg eller besviken. Bara lite ledsen.

Även innan det här blytungt dystra ekonomiska beskedet kändes allt så väldigt osexigt inför den här säsongen.

Visst, ett kort tag ryktades det om att det var en träningsmatch mot Real Madrid inplanerad – men nu är vi minst sagt tillbaka i den karga verkligheten. Titta bara:

Skärmavbild 2014-02-26 kl. 22.19.54
”Följ vad som händer i Gottne IF” kan faktiskt vara det mest osexiga lockförsök jag någonsin hört talas om.

Och som nyförvärv har Leo Englund presenterats. Skellefteåforwarden, 22, som kuskat land och rike runt i flera år för att hitta en klubb på Superettan-nivå och som ifjol, inför säsongen 2013, inte lyckades ta sig en tröja i Umeå FC:s väldigt gråmelerade trupp. Tröjan gick istället till Kim Lundmark, i dag åter i Mariehems SK.

Jag har så oerhört svårt att gå igång under denna försäsong. Det kanske kommer.

 

3. Marcel Desailly (NY)

Marcel_Desailly

Med omvänd logik så är Marcel Desailly alltså Den Svarte Pontus Kåmark.

Det är väl ändå inte vad man vill nischa sig som efter en karriär fylld med en Champions League–titel och både EM– och VM–guld.

Men jo, det stämmer tydligen: han är Den Svarte Pontus Kåmark.


Den franske VM-hjälten har förvisso kläder på överkroppen och bestiger inga varmkorvar eller färdiggrillade kycklingar – men dränks likafullt i vätska å samma spelbolags vägnar.

 

4. Spotify (NY)

Jag sätter ändå en del stolthet till min musiksmak, därför är detta den grövsta förolämpning jag fått på länge:

Skärmavbild 2014-02-28 kl. 15.45.03

 5. Markus Krunegård (NY)

Nej. Jag har tyvärr så väldigt svårt att gå igång på Markus Krunegårds musik nu för tiden.

Debutalbumet Markusevangeliet kommer jag alltid hålla som ett av de (tio?) bästa svenska debutalbum som släppts, men… nej, därefter har jag haft svårt.

Han har, bortsett från ett par ljusglimtar på förra skivan, tappat det. Det är sedan gammalt. ”Du stör dig hårt på mig” omvänder mig inte alls från den uppfattningen.

Den oskrivna dystopin

Jag vaknade till nyheten, till push-notisen, att Svenska Spel fått stänga ner — på grund av en Melodifestivalrobot.

Tänk, alla stora författare som skrivit mörka dystopier; inte en enda i denna hjärntrust kunde förutse detta: att den slutliga statliga kollapsen skulle orsakas av en Mellorobot.

Man kan inte förutse framtiden, tänkte jag för en kort stund.

Men lite senare var ordningen återställd: Anthony Vanden Borre var uttagen i det belgiska landslaget.

Championship Manager, anno 2003? 2004?, hade rätt.

Det går att förutse framtiden.

I detta mellorobotarnas och Vanden Borrarnas tidevarv försöker jag göra mig ett leverne som sportjournalist för Sportbladet, i kväll utsänd till Hovet.

Vält er lokala kiosk i morgon, ty jag kan ha med en liten AIK-spalt.

På vägen hem bad jag taxichauffören (ja, jag åker taxi till och från jobb, som vore jag salig Johan T Lindwall*) att stanna till vid Seven-Eleven. Bilden av hur jag 22:43 sätter en Big Bite (starka P P P) till näbben och kallar det för middag skulle kunna vara omslaget till boken om mitt förfall; den slutgiltiga devalveringen av den fysiska persona och det fotbollsmässiga varumärke som en gång slog sig fram i mediebruset som ”en ung Erik Sandvärn utan den samiskt rustika hårmattan”.

Men jag måste säga att jag håller mig i trim. Jag äter i regel alltid medhavd matlåda, pasta- och rislådor som mycket mer liknar muntliga arbetspass än gomsegelsupplevelser, och jag tränar.

Snart hoppas jag, genom en Birima Koroma-video, en gång för alla kunna skänka lugnande formbesked till agenter och sportchefer där ute.

*= Heter han Johan T Lindwall, hovreportern? Ett T har han, mitt i, det vet jag. Det ger ju något till ett namn, mellanbokstaven.

Jag har länge funderat på ett K. Och ett efternamnsbyte till Assler.

Erik K Assler, där har vi ett namn.

Apropå hovreportern med mitt-i-namnet-T: ingenting berör mig så lite som det nya kidet. Ett nytt konungahuskid är nöjesjournalistikens svar på en handbollsövergång.

Det finns, tänk för all del efter själva, ingenting osexigare i sportens värld än en handbollsövergång. Det är sedan gammalt.

Åter till hockeyn: Oskar Möller gjorde två mål för Skellefteå. Hans nionde på fyra matcher. Han hyllade förstås, det står i det finstilta i alla hockeykontrakt, sina kedjekamrater.

”Vi skapar ytor åt varandra”, sade han.

En gång, två gånger och – ”det är som jag har sagt, vi skapar bra ytor åt varandra” – tre gånger.

Kära hockeyspelare: ni måste sluta skapa ytor åt varandra. Jag har aldrig skapat en yta åt någon annan. Inte en enda gång, med en enda löpning, har jag skapat en yta åt någon annan. Jag är för långsam, det skapas ingen yta bakom mig, tidens tand och inflationen äter upp det jag lämnar bakom mig. Lika bra är väl det: det finns ingenting osexigare än att skapa ytor åt varandra.

Varför ska folk envisas med att sitta och slafsa i sig Burger King och McDonalds, varje natt, varje nattbuss? Det är ett otyg. Det är tio-tolv människor på bussen; ändå har vi nästan hela snabbmatsutbudet representerat med en doftpåse. Hela skräppaletten.

Det borde till en ny punktskatt. Alkoholskatt, tobaksskatt och skräpmat-på-busskatt.

”En chili-cheese och en dippsås? Det blir tjugofyra kronor. Varför sneglar du oroligt mot 591:an mot Livgardet? Ska du hoppa på den? Jaha, då blir det tvåhundraarton kronor, tack.”

Något sådant.

Nu kom tandvärken. Från ingenstans. Kan tänder känna doften av närbelägna pommes?

Det måste vara så: något annat har jag inte förtjänat. Jag har inte druckit en läsk på hela 2014. Ifjol drack jag… fem trettiotreor, kanske sex, på hela året. Jag bara beslutade mig för att det inte var bra, satte upp något luddigt nyårslöfte eller åtminstone -förhoppning. Det och att försöka äta mer avokado. Det är även 2014 års löfte: ännu mer avokado.

Jag vill ha sagt att jag gillar Coca Cola också. Väldigt mycket. Det är ingenting jag ”lika gärna är utan”. Det är någonting jag förvägrar mig själv. Men jag har förvägrat mig förr. En gång förvägrade jag mig själv sex under 22 års tid, sedan gjorde jag samma sak igen för ytterligare fem år.

Det är karaktär det.

En kollega ifrågasatte varför jag åkte buss när det finns ett förmånligt taxikonto för nattarbetare.

Jag är en man av folket. Ingen vill läsa om betraktelser från ett taxifönster.

Etthundra överklasspoeter kan inte ge mig någonting, sjunger Christer Sjögren.

Jag kan bara hålla med.

I morgon börjar ledigheten, den fyra dagar långa ledigheten, och jag har ett par listor som brinner i innerfickan.

Och exakt nu, när alla mentala punkter är avprickade, så är jag hemma.

Nattbussen är helt uppenbart för bloggare, bloggare av det taxivägrande folket.

Ge Donatas nycklarna till Kjells BMW

Jag hade förhoppningar på att inte behöva sitta och skriva igen.

Jag tänkte att man kanske kunde förhandsbuffra med jobbets wifi, för att sedan luta sig tillbaka och Netflix-segla sig mot Livgardet.

Det verkar man inte kunna. Allt jag ser är Louis CK:s stillastående flint och den världen över bespottade laddningscirkeln: det internationella tecknet för buffring. Eller är det ens det officiella?

En gång gestikulerade en spelare i Junsele med det internationella tecknet för byte: han rullade pekfingrarna över varandra i riktning mot bänken.

”Tejp!”, ropade han. ”Tejp!”.

Jag är lite besviken på er för att ni inte med bestämdhet gastat om Netflix i min lättpåverkade näbb. Ni vet väl att jag sedan länge letat efter ett sätt att kasta bort mitt liv på ett mer effektivt, närmast maskinellt disciplinerat, sätt?

Tänk att Garba Lawal spelade för Elfsborg 2004, ändå. Detta är de tankar som plötsligt slår mig. Han var ju bara 29, kapten för det nigerianska landslaget. Och Elfsborg hade ännu inte plockat hem Anders Svensson; ännu inte genomgått det vägskäl där klubben skenade iväg och lämnade sina fjolårslikar i GIF Sundsvall för alltid (?) bakom sig.

Vad skulle 2000-talets svenska fotboll ha varit utan Julius Berger, förresten? Den nigerianska plantskolan fostrade inte bara Lawal Garba utan även Peter Ijeh och Amuneke-bröderna, bland andra.

Vem skulle då ha vunnit skytteligan? Och vem skulle, framför allt, ha givits bollen av Donatas Vencevicius i slutminuterna för att lyfta en sista färdballad? Om inte den gode Kingsley?

Tänk: jag tror att mitt liv sett åtminstone några procent annorlunda ut om den nikotinstinne balten petat ut bollen till inkast istället. Någon gång måste jag tala med Donatas om hans beslut; detta är oundvikligt. Kanske är det, och ingenting innan det, mitt livs podcastmaterial?

Från hur långt nickade Herminator, den där varma sommardagen mot Malmö? 30 meter? 35? Då när Asper sprang och sprang, trevade och trevade, i sina mjukisbyxor i jakt på den bortre stolpen. Han hann inte dit. Mattias Nylunds inlägg för hårt, Herminators behövde bara tuscha den med pannloben, 35-meterstuscha, för att den skulle vara onåbar för även den längste mjukisbyxman.

Jag vill genast sätta ihop en lista på ikoniska GIF-mål från 2000-talets första hälft. Alla de mål man egentligen glömt bort flera gånger om, men som för alltid finns kvar i en gravt förvanskad tappning.

Var det ens Herminator? Jo. Var det inte mot Malmö? Jo. Även om det inte var Herminator och även om det inte var Malmö så är det för alltid Herminator för mig. För sent att ändra på det nu. Det är för alltid inpräntat i mig.

Jag kan inte googla nu; vet inte hur man öppnar ett nytt fönster, men nog åkte han, Baskim Sopi och Johnny Rödlund ut 2004, varpå han kom 2005? Och nog nickade han mot Malmö? Och nog snavade Asper på mjukisarna?

Nog nu. 01:49-bussen mot Livgardet är inget ställe för att börja ifrågasätta grundläggande livssanningar.

Real Madrid gjorde sex på Schalke och det hade, på riktigt, kunnat vara tio med lite utdelning. Mer intressant i Sundsvall då, där de lokala OS-hjältarna hyllades på torget inför vad som uppskattades till 8 000 stolta medelpadingar.

När jag var på torget efter Kärrtorp, i Sundsvalls manifestation mot rasismen!, var vi kanske fyrtio stycken. Men så fort en tjej från Tärendö i Norrbotten hittar kärleken i en rullskidsåkare (mitt rättstavningsprogram reagerar här) från orten så går folk man ur huse.

Tilldelades hon stadens nycklar? Eller åtminstone nycklarna till Kjell Lönnås BMW?

Yohio sjöng förstås. Någon av Tomas G:son ihoprafsad damcurlingssilverdänga, får jag anta.

Nu är jag framme. Ett nattpass kvar, sedan är vi åter med ordinarie program.

Filterlöst mot Livgardet

Jag skrev igår att jag åkte Nattbuss 191 mot Råby. Det stämmer inte. Bussen jag åker är 591:an mot Livgardet, ingen annan.

591:an mot Livgardet. Det låter som att jag ska skickas till fronten. Närmre än så här, en halvtom tisdagsnattsbuss, hoppas jag aldrig behöva komma den svenska armén. Käre Putin, var god ha överseende med vårt värnande om de mänskliga rättigheterna. Vi är inte mer än människor.

Innan jag klev på 591:an mot Livgardet såg jag en annan buss avgå mot Backlura. Jag blev mycket sugen på att hoppa på den. Hade inte Tilde legat hemma och väntat på mig hade jag hoppat på den, förutsatt också att jag var en annan, roligare människa.

Jag vill mycket gärna veta vad som försiggår i Backlura.

Jag är mycket trött så här dags. 01:50-rycket en tisdagskväll är inte mitt ryck: men det jag plitar ner med mina bratwurstfingrar i busslampsskenet känns… åtminstone genuint, som att lägga upp en bild utan filter. Väldigt lite av det jag gör är annars genuint, det ska ni veta. Det är ett evigt förställande från diverse PR-konsulter som struttar omkring i kostym längsmed hjärnbalken.

Till några procent har jag säkert redan kopplat ner hjärnverksamheten och somnat. Men inte helt. Ty nu satte sig en människa på bussätet bakom mig och det stör mig genast väldigt. Jag kan inte skriva när någon tittar mig över axeln. Det är sedan gammalt.

Nåväl. Jag liverapporterade från Olympiakos-Manchester United i afton. Inte från Grekland, från Västra Järnvägsgatan 21, men ändå.

David Moyes ansåg sig sitta i position att peta Adnan Januzaj, framtiden!, nutiden!, helt. Han var inte ens med i matchtruppen.

Det är lite som om jag hade puttat bort farmor från spishällen på juledagen, för att sedan välja att krydda den traditionella kalkonen med grillkrydda och ersätta brunsåsen med sweet chili-sås med motiveringen att ”det kanske blir genialt”.

Det blev inte genialt. Moyes sitter inte i position att prova med det geniala, han har inte råd att spela med Ashley Young för att… ja, varför då?

Det ringde en gubbe till redaktionen inför matchen och frågade vilket lag han borde spela på. ”Olympiakos”, sa en av redaktörerna. Gubben spelade då en slant på grekerna.

Efter matchen ringde gubben igen. Inte för att säga tack, han hade just gjort en profit på 260% på satsat kapital, nej, nu frågade han vilken färg Buffalo hade på tröjorna i matchen på Viasat Hockey.

Blå, var Buffalo. Carolina vita.

Jag blev inbjuden till att spela Medie-SM i innebandy imorgon. Jag tackade nej. Dels började det klockan 09:00 (jag ligger i sängen först 03) och dels är mitt hår för svagt för att uppehålla ens det tightaste av Unihoc-hårband. Det skulle bara glida av min kala, svettmelerade hjässa.

På tal om hjässa: jag återsåg en gammal klasskamrat från 2009, nu redigerare på Sportbladet, och han kände först inte igen mig.

”Du får skaffa hår igen”, sa han, ”så att jag känner igen dig.”

Hade denne i grunden gode och trevlige man sagt åt mig att ”du får skaffa en arm igen, så att jag känner igen dig” om jag knackat på hans axel med en gammal gripklo, efter att ha tappat hela lemmen i elakartad diabetes?

Tänk er för, medmänniskor.

6% batteri kvar. Det tär på att vara så här pass filterlös, och vi är bara i Finspång. Än är det långt till både Livgardet och Backlura.

191 mot Råby

15.00-01.30.

Det är mina nya arbetstider, för en tid framöver.

Jag kommer, som kompensation för okristligheten i tiderna, att vara ledig fler dagar i veckan: denna portal kommer därför att uppdateras närmast stötvis.

Just ni sitter jag på nattbuss 191 mot Råby.

”Nattbuss 191 mot Råby”: låter inte det som titeln på en riktigt budgetbegränsad svensk skräckfilm?

Jo, det gör det. Bussen skakar väldigt, det är svårt att läsa, och jag är väldigt trött. Det medhavda (i protest mot redaktionens påkostade kaffemaskin som förvägrar mig laktosfria, helsvarta alternativ!) kaffet har slutat att verka.

(Det är här den mindre bloggaren applicerar ett skämt om att hen borde trycka i mig en karta av Nicklas Bäckströms tabletter. Den riktigt lille bloggaren involverar till och med ”Bäckis” gamla farmor.)

Kanske ska detta, en kort uppdatering från nattbussen, bli en vana. Förmodligen inte.

Nu har min fot somnat, närmast dött, efter att ha legat på knät ett kort slag. Mitt hjärta är svagt, så här dags och års och livs. Och alldeles nu var vi en hastig, skicklig!, busschaufförer får för lite uppskattning!, inbromsning ifrån att bussledes ta en stackars tamkatt av daga.

Och nu, 02:48, är jag hemma.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 8:

innelistan
1. Sandis Ozolins (NY)

sandis
Det är lätt att känna att tiden går för fort.

Att allt är så flyktigt, att saker och ting – år, tidsåldrar, trender, epoker – sipprar en ur näven så snabbt.

Därför gladde det mig så orimligt mycket att bläddra igenom Lettlands trupp till OS i Sotji 2014 (tjugohundrafjorton!) och återse Sandis Ozoliņš: att se att vissa saker består, trotsar tidens tand och bergsvattnets erosion.

Sandis Ozoliņš är ett namn som – likt få andra – för tankarna tillbaka till de glada åren under mitten av 90-talet. När ens vintriga halvår kretsade kring att spela landhockey på gatan tills dess att det ropades från ytterdörren: historien om en ung, talanglös Peter Forsberg i kängor.

Det viktiga var inte att pucken satt i krysset – det viktiga var att man i skottögonblicket visste vem det var som sköt och att man kunde kommentera detta i realtid, så att det blev – håll i er nu – verkligt.

Jag kommenterade alltid simultant när jag utövade spontanidrott. Ofta stannade spelet upp för att jag skulle komma på några nya namn ur tredjekedjan – det fick ju inte alltid vara samma, det blev inte verkligt. Ibland hade jag med programblad från någon Timråmatch ut: som en fusklapp till ett prov ingen brydde sig om eller ens bad mig göra.

Jag skrek och gastade, som salig Lasse Granqvist.

Vilket är synnerligen märkligt då jag i unga år hade svåra styggelser till uttal. Jag kunde inte uttala bokstaven R – det blev mest ett skånskt gurglande – och lade mig därför tidigt till med en närmast svengelsk accent: många äro de som måste misstänkt att min ömma moder vänstrat med Billy Landsdowne. Dessutom hade jag ett överflöd av tänder i överkäken, på tok för mycket emalj per näbbcapita, som gjorde att jag antagligen inte vågade röra tungan allt för mycket i rädsla av att den skulle stötas mot någon oslipad tand i den vildvuxna överkäken.

Ingen logoped ville ta i mig ens med de längsta av tänger.

Det är ett under att jag någonsin öppnade näbben i talsyfte, och det gjorde jag väl antagligen ganska sällan. Men så fort det blev spontanidrott på asfalt: full Lasse Granqvist-vevning.

Lagen som möttes var förstås alltid lag där man kunde namnen på många spelare.

Peter Forsbergs Colorado Avalanche ett av dem. Sandis Ozoliņš Colorado Avalanche.

Hur många av min ungdoms backskott sköt inte den gode Sandis? Hur många gånger skrek jag inte att ”Sandis Ozoliņš lyfter ner pucken på mål!” och jagade efter returen som, säg, Joe Sakic?

Redan då kändes han rutinerad. Närmast rävkompatibel. Folk kan peka på att Teemu Selänne också spelade NHL redan 1992 – men genom nittiotalet andades han frenesi och ungdomlig entusiasm och rivighet.

Sandis å andra sidan: hela hans uppenbarelse – inklusive hans namn – andades trygghet, visdom och pålitlighet, som ett lettiskt gammalt golvur.

Nu spelar han alltså OS – nästan 20 år senare – och jag trodde verkligen inte mina ögon. Jag fick närmast gnugga dem.

Jag tänkte skriva att ”det är som att Ray Parlour skulle spela på mittfältet för England under VM i sommar”, men det skulle inte vara riktigt sant.

rayparlour
Ray Parlour är nämligen ett år yngre än Sandis.

Sandis Ozoliņš, 42, är inte bara med i OS – han är bäst i ett Lettland som var orimligt nära att ”vitryssa” bort Kanada i kvartsfinalen – och han spelar, att döma av de två lettiska matcher jag såg, som det tillstår en hockeynestor: han har nog inte satt en klubbspets fel sedan senvåren –92 när han tog den baltiska färjan över Atlanten.

Han var bara 31 år då, Sandis. Bara det rutinerade rävbarnet. Så här såg han ut:

sandis2
Nu, 22 år senare, är han enligt den lettiska tideräkningen följaktligen 42, och har väl inte mer än ett, högst två, OS-turneringar kvar i kroppen.

Vi måste vårda honom ömt under dessa de sista fyra-fem-sex-kanske-tio åren.

 

2. Lettland (NY)

Som jag älskade vad det lettiska hockeylandslaget höll på att ställa till med mot Kanada.

Och som jag älskade det lettiska hockeylandslagets alla namn.

Varför har inte andra länder förstått mervärdet man ger ett namn genom att addera ett ”s” i slutet av förnamnet?

Kristers. Ronalds. Ralfs!

Det finns en enda spelare i den lettiska hockeytruppen till Sotji-OS som inte har ett förnamn som slutar på ”s”.

Då heter den människan Koba Jass: ett namn som bör kunna generera ett a-lagskontrakt med NBA-klubben Utah Jazz om han bara mäter över en tvärhand i strumpelästen.

Släpp estspåret, allsvenska klubbledningar: för att slå sig in i vårens upplaga av namnelvan kommer det att krävas letter för att slå sig in baltvägen.

 

3. Torgny Lindgren (ÅT)

Torgny+Lindgren
Jag älskar denne man. Jag skulle nog offra en och annan lem för en inblick i hur hans hjärna fungerar.

Jag hittade ”Minnen” hos Myrorna och har nu slukat den på en handfull pendeltågsresor.

Jag är nu nästan klar med hela hans katalog – och när jag väl är igenom så lär jag genast påbörja arbetet med att läsa om den.

 

4. Walter Samuel (NY)

walter
Han ramlade in i mitt flöde i veckan (ni vet: det där flödet där man självmant har ställt in det så att man får mejl från Google Alerts när någonting har hänt på Jan Johansens officiella hemsida). Han var aktuell för någon ny klubb och den förre Real Madrid- och Roma-backens ålder togs upp. Han var fortfarande 35 år gammal.

Walter Samuel, 35, har lyckats vara 35 år gammal i minst fyra år nu. Det är starka papper. På fotbollens Monopol-bräde måste han ha plockat upp två-tre stycken Mohammed Ali Khan-kort.

 

5. Pelle Blohm (NY)

pelleblohm
Först Tobias Hysén, sedan Niklas Backman och alldeles strax – förmodligen – Mohammed Ali Khan.

Kineserna har fått smak för allsvensk kvalitet.

Roligt för spelarna som får sig ett ekonomiskt oberoende på halsen (den ekonomiska situationen i kinesisk fotboll ser ut som så att Fábio Rochemback, 32, har suttit och myst där i ett par år), men jag hoppas att de tar sig tid och ringer och tackar Pelle Blohm.

Pionjären i mittens rike.

En asiatisk flytt vore i dagsläget inte möjlig om det inte var för en då hårfager 29-åring närking skrev på för Dailan Wanda; en internationell diplomat med fin passningsfot.

Jag är mycket sugen på att någon gång få tag i den bok Pelle skrev om sitt asiatiska äventyr – jag förväntar mig den sortens läsupplevelse som bara kan härstamma från en berättelse om en kinesisk ligasäsong – och lär hålla utkik efter denna när bokrean drar igång nästa vecka:

pionjar-i-mittens-rike
Tills vidare får jag hålla till godo med denna text, som Pelle publicerat, om hans återkomst till Asien, tio år efter den ettåriga proffssejouren:

Skärmavbild 2014-02-22 kl. 14.10.30
Jag tycker att ”bara var tusende kines” och därmed miljonupplaga är låga, väl ödmjuka förhoppningar på en bok som beskriver hur kinesernas deras eget land var för tio år sedan, enligt en totalt okänd människa som vallades runt som fotbollsproffs under ett år.

I alla fall om man får tro Pelles berättelse om bemötandet på flygplatsen:

Skärmavbild 2014-02-22 kl. 14.09.53
Vad hade jag inte betalat för att ha rörligt material på dessa scener? 150 personer som gastar ”Per Lai!” i kör och omringar en 39-årig svensk bisittare som vore han Ezequiel Lavezzi i Napoli?

UPPDATERING!:

Genom klasskamrat Carl Sköldbäck (en gång kasslerlistad för sitt borgerliga uttal av potatismos) och hans oerhörda researcharbete (googling av ”pelle blohm + återkomst + kina”, antar jag) så har pirkt.se kommit över rörligt material från mottagandet:

Mycket riktigt: smattrande fotoblixtar och ”PEI LAI! PEI LAI! PEI LAI!”. Fascinerande, för att inte säga surrealistiskt.

Slut på uppdatering!

På en engelskspråkig kinesisk hemsida hittar jag en intervju med Pelle – med tillhörande bildbevis från Återkomsten:

pelle-return-2006-300x201
Artikeln fokuserar mycket kring en eventuell framtid för Pelle i Kina.

Skärmavbild 2014-02-17 kl. 13.51.51
Ja. Ja. Ja. Jag kommer ägna alldeles för stor tankeverksamhet åt att i mjugg  hoppas på denna framtid.

 

kassler

1. Anton Ewald (NY)

Processed with VSCOcam with b1 preset
Förlåt, Anton: men nej.

Musik för dig kan omöjligen vara att gå upp för Mount Everest.

Musik för dig, åtminstone just nu, måste vara att då och då kolla mejlboxen och titta ifall Tomas G:sson mejlat dig en låttext med tillhörande noter som du kan öva in framför spegel och sångcoach.

Du är inte så mycket en musiker som en sång-och-en-dans-man: en musikindustrins sol-och-vårar-figur. När Metro – i intervjun ovan – sa att du fick ställa en fråga till vem som helst om vad som helst, då svarade du att du hade frågat ”ifall Adriana Lima tycker jag är lika snygg som jag tycker att hon är”.

På frågan ovan tillfrågas du om du anser dig själv vara intellektuell. Där svarar du ”ja”.

Jag skulle gå upp för Mount Everest för att slippa höra din musik.

 

2. Avicii (ÅT)

Årets artist i Sverige är en man som med sin musik vill uppmana folk till att klappa till en ko i baken och sedan galoppera iväg för att slutligen slungas upp på en gödselhög.

 

3. The Wolf of Wall Street (NY)

wolfwallstreet
Kort fråga: behövs den här filmen?

Bör den produceras? Bör den sändas till de stora massorna?

Jag såg den på bion och de två männen bakom mig – i 25-30-årsåldern – skrattade sig närmast harmynta vid så orimligt många tillfällen.

Jag har aldrig i hela mitt liv skrattat så mycket som dessa bakomvarande män gjorde till vissa scener i denna film.

Bland annat vred de sig i skratt efter följande händelseutveckling:

Leonardo di Caprios rollfigur våldtar en kvinna. Leonardi di Caprios rollfigur slår samma kvinna i ansiktet.

Men så, tio sekunder efter ansiktsslaget så häller Leonardo di Caprios rollfigur ut en ansenlig hög kokain på bordet och börjar suga i sig näsledes och då, förstås, tjuter männen bakom av skratt.

Tjut-er!

Dessa medmänniskor, som alla gånger lämnar biosalongen med en känsla av glorifiering kring hur ärkesvinet till huvudkaraktär lever och frodas, borde inte exponeras för denna film.

Men de gör det. I horder, massor, hundratuseltal.

Vi har det nog illa som de är: dessa människor måste ta sina myrsteg åt rätt håll: inte åt fel.

Kort recension av filmen? 

Leonardo di Caprio spelar lite av samma roll som i föregångaren ”The Great Gatsby” – fast här är han konstant vidrig, kroniskt uppknarkad och så knullar han i princip alla som kommer på hans fest.

 

4. Nicklas Bendtner (NY)

Att han var ute och festade på någon sorts semistrippklubb till klockan halv fem på natten efter att Arsenal åkt på en blytung 2–0-förlust hemma mot Barcelona var väl ganska precis vad man förväntade sig.

Inget att brusa upp över. Bendtner being Bendtner.

Men det övergår mitt förstånd hur man…

bendtner
… med en obegränsad klädbudget kan välja att gå utanför huset utklädd i denna Game of Throne-prins-cardigan med tillhörande utsvängda jeans.

Fotnot: Jag följer inte alla trender. Det är möjligt att jag missat något. Så om detta är det nya svarta: var då så artig att i god ton påpeka detta för mig eller trä då varsamt en slaktmask över mitt kala huvud och avsluta mitt jordeliv.

 

5. Tillbaka till Bromma (NY)

Processed with VSCOcam with f2 preset
Det är illa nog att det finns människor som betalar inträde och popcorn för att se en film med en Peter Magnusson.

Har det någonsin kommit ett värre formbesked i någon form i något gebit än detta från den svenska filmbranschen; när Peter Magnusson tillåts ha alla tre huvudrollerna i en film som inte går direkt till VHS?

Att förklara bortfallet av en gyllne släktklenod

Häromveckan var jag tvungen att förklara för mina nyblivna chefer att jag blivit frånåkt av ett tåg efter att ha stått på perrongen där nämnda tåg stannade.

Något, hm, svårförklarat.

I går var det dags igen.

Jag och Tilde bor för tilfället i Tildes mosters radhus. Matar katter, vattnar blommor och länsar skafferier.

I går kväll låg vi i soffan och återsåg ”Den sista sommaren”.

(Att någon som jobbar heltid någonsin orkar annat än att ligga i en soffa en fredagskväll bör utgöra grund till tapperhetsmedaljer.)

En gång var jag tvungen att besöka toaletten. Detta må komma som en chock för den bloggläsande pöbeln, men även välrenommerade bloggare uppsöker då och då toaletten.

Jag avslutade mina osanitära affärer och unnade mig – fredagen till ära – att även spola toaletten. ”Fan, en spolning?”, tänkte jag nyckfullt och drog med fast handlag i spolknoppen.

När jag släppt taget känner jag att själva knoppen fortsätter att följa med i uppåtrörelsen. Den har lossnat från spolspaken och flyger nu uppåt, i en båge efter min handrörelse.

Den landar – förstås! – i toaletten.

Toaletten som är i full spolning, det vill säga. Och när spolningen är till ända så är, jajamensan, knoppen nerspolad; för alltid försvunnen ner i kloakkatakomberna.

Vi får, givet den kroniska motvind ni lärt er känna, helt sonika anta att knoppen var en ovärderlig gyllne släktklenod.

Nåväl. Det är bara att ta nya tag under nästa gyllne morgon, som Stig Jirenius med all önskvärd tydlighet predikar nedan:


Att jag gått 23 år av mitt liv utan att ha denna som min väckarklocka säger någonting om min utvecklingspotential.

Rätten att få vara Erik Löfgren

Med tanke på dagens utbredda flitrasism i samhället så är det på många vis vackert…

jagLIVETV
… att detta tillåts flimra förbi i tv-bruset.

Åtminstone live-webb-tv-bruset. Jag är stolt över att vara på en redaktion som står upp mot flintrasismen.

Jag gillar också att vara på en redaktion som har resurser att skicka ut en så pass etablerad tv-näbb till ett konferensrum hos en datagrossist i Sundbyberg – vad annars? – under OS-semifinalen mot Finland. Jag gjorde totalt… 100 sekunder tv (?) under tre timmar framför storbildsskärmen.

Ingenting verkar – som tur var – ha sparats för eftervärlden.

Men förstås skulle glädjebägaren också till viss del smolkas. Mellan den andra och tredje periodpausen började en av datagrossisterna att samtala med mig – och ganska snabbt kom det fram att han kände igen mig.

Han kände igen mig ”från ett tidigare tv-klipp på Aftonbladet”.

”Det är omöjligt”, förklarade jag. ”Jag har aldrig gjort tv för Aftonbladet tidigare”.

”Jo”, fortsatte han. ”Jag har sett dig, när du gjorde live-tv när Bangura var klar för AIK.”

Jag såg faktiskt klippet han talade om. Jag visste vem som intervjuade Teteh Bangura.

Skärmavbild 2014-02-22 kl. 10.00.50
Det var Sportbladet-reportern Kristoffer Bergström, nu utsänd till Sotji.

Och där satt jag och var, under ett par minuter, tvungen att förklara min medborgerliga rätt att få vara Erik Löfgren och inte Kristoffer Bergström.

Coincidence?

kristoffer bergström
I think not, om vi lyfter på kepsen.

Ett trist flintrasistiskt eftermäle på den milstolpe som en live-webb-tv-debut ändå är i en ung ans liv.

25 sidor hem

Det bästa med att bo en bit utanför staden är att jag har 25 Torgny Lindgren-sidor in med pendeltåget, 25 Torgny Lindgren-sidor hem. 

minnen
Det sämsta med att läsa Torgny Lindgren är att man egentligen aldrig vill slå sig ner för att själv knappa ner svarta bokstäver på vitt. Man känner sig ovärdig. Man är inte redo.

Och det är väl inte helt optimalt om man numera arbetar (!) med att skriva.

Men så slår man sig ner i sin kontorstol och inser att vi har en del gemensamt, Torgny och jag. Han skriver tårdrypande om sitt sista möte med modern – jag skriver om en amerikansk rodelåkare som misstar en hund för en varg.

Men jag trivs. Väldigt. I förrgår träffade jag Erik Niva. Bara det.

I går fick jag, trots min ebarmligt enhövdade hals, liverapportera från båda OS-kvartsfinalerna – där Kristers ”Guden” Gudlevskis i den lettiska struten höll på att skriva historia.

Därifrån kan vi konstatera att min mor har lämnat familjens huskatts pseudonym och numera kommenterar…

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 20.37.09
… som Matts.

Det om det. I morgon ska vi försöka publicera ett par listor.

”Vilka listor?”, som Tilde frågar – varje vecka.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 7:

innelistan

1. Charlotte Kalla (NY)

kalla
Hon ska förstås inte tilldelas bara Sundsvalls stads nycklar.

Charlotte Kalla bör omgående tilldelas hela landets nycklar.

Tänk att komma hem från jobbet och märka att du haft inbrott – och du ser att det är Charlotte Kalla som tagit sig in med hjälp av landets nycklar, som går till allt, och du ser henne sitta vid köksbordet och dricka upp all din mjölk och fippla med inställningarna på din pulsklocka.

Man skulle ju bli så glad.

Man blir så glad av Charlotte Kalla.

Om det finns någon människa på Sundsvalls kommun med någon form av grundläggande PR-lynne så bör ju Södra Berget-backen ganska snart bli ”Kalla-backen”, för att snabbt för evigt lägga rabarber på kopplingen mellan hennes OS-form och de tuffa backpassen i Sundsvall.

 

2. Ellen Page (NY)

ellen page
Visst: mina ögon tåras så pass lätt att jag börjar misstänka att man på BB råkade tappa mig ner i en skål med finhackad lök.

Men med det sagt: viss fukt uppstod i ögongipan när Ellen Page, fantastisk i Juno!, kom ut som lesbisk efter ett väldigt fint tal:

 

3. Michael Sam (NY)

michael sam
Jag kan inte amerikansk fotboll, men som jag förstått det så är Michael Sam en storstjärna på college – och klar för NFL till säsongen 2014.

Han spelar ”defensive end”; en tuff, bufflig, machoroll i machosporternas machosport.

College-jackor, röda muggar, öl på fat, vidrig kvinnosyn – ni vet: allt det där som verkar höra till.

Men inför draften kom Michael Sam, jämnårig med mig, ut som gay. Han blir, om han nu draftas, den förste öppet homosexuella spelaren i NFL.

Och NFL-bossar gick förstås genast, anonymt, ut och kritiserade hans val; ”det är en mans sport” och ”obekvämt i omklädningsrummet” och all den där barnsliga tjejbacills-artade retoriken.

Jag tyckte att Dale Hansen på ABC uttryckte det bra:


”You love another man? Well, now you’ve gone to far.”

 

4. Andrev Waldén (NY)

andrevwalden
Jag tror att jag slår fast det nu: han är roligast på hela det svensktalande Twitter.

Och i går fick jag ögonkontakt med honom på redaktionen.

Han tittade flyktigt på mig, tittade ner – sedan tittade han på mig igen: den nivån av konkret stirrande bjöd jag alltså honom på. Ett iögonfallande, säkert till vissa delar kusligt, stirrande: som vore jag en gammal avlagd Popsicle-medlem.

Så många av mina finaste vänrelationer har börjat med att någon har suttit och stirrat på mig obehagligt. Det är således bara en tidsfråga innan han dunkar mig i ryggen och bjuder med mig på en sittning, där han sedan lär mig hur man blir rolig på internet.

 

5. Friskis & Svettis (NY)

Friskis & Svettis har alltid varit en gymkedja av folket. Jag tog själv mina första utfallssteg på gymmet i de arla tonåren och har alltid varit en förespråkare av att man inte ska behöva bli ruinerad av att vilja bli försedd med ett rum fyllt av järn och speglar.

Och nu, när träning går mot att inte lika mycket vara någonting man gör som någonting man berättar för andra om att man gör, så gör Friskis & Svettis så här:

Skärmavbild 2014-02-13 kl. 21.43.20
Jag gillar Friskis & Svettis: ett finger av folket på den ådriga samhällsunderarmens pulsåder.

 

kassler

1. Ingrid Möller (NY)

möller
Jag har länge sett fram emot dagen då Ingrid Möller bildar ett eget parti.

Det har ju bara varit en tidsfråga – och härom dagen hände det. Och jag har väl sällan blivit så besviken på en politiker.

Skärmavbild 2014-02-15 kl. 13.13.29
Att som nischad politisk vilde starta ett nytt parti och inte döpa det till Politiska Vildarna eller Vildepartiet är så PR-mässigt uselt att det närmast saknar motstycke.

Ingrid Möller är Sundsvalls kanske mest kända politiker – enkom på grund av att hon som medelålders miljöpartist började rösta emot sitt eget parti och lansera sig själv som ”politisk vilde”. Det är det allra coolaste man kan vara i ett kommunfullmäktige – och kändisskapet och rockstjärnestatusen lät heller inte vänta på sig.

Nu startar hon alltså ett eget parti och döper det till ”Grönt perspektiv”: som vore det en syjunta för trädgårdsintresserade åldringar.

Tänk er Vildepartiet, politisk beteckning: (Vild), eller Politiska Vildarna, (PV): ett parti helt utan styrning ovanifrån – bara full vevning åt alla håll och kanter, med Ingrid Möller – Överstevilden – i bräschen.

Det hade blivit något, det.

 

2. Sveriges Radio (NY)

Vi nåddes av den här nyheten i veckan:

”Nicke” ny kanalchef för P1

Nicke från duon ”Nicke och Mojje” blir ny kanalchef för P1. Det meddelar Sveriges Radio i ett pressmeddelande. 

”Nicke är den enda helt opolitiska mediemänniskorna i Sverige. Låten ‘Popcornfrisyr’ skär som en varm smörkniv genom det icke-existerande debattklimat vi vill ha inför valet”, skriver Sveriges Radio. 

Även Mojje var aktuell som programledare för P1 Morgon men diskvalificerades efter att det uppdagats att han i låten ”Tjejbaciller” sjunger att han ”inte bryr sig om tjejbaciller”: ett tydligt ställningstagande för heteronormen. 

 

3. Seven-Eleven (NY)

Jag gillar Stockholm överlag. Det finns människor här som är trevligare än någon annanstans i Sverige, nästan kusligt Johan Mühleggskt EPO-trevliga.

Men så finns det också denna reklam:

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag vet inte varför: men jag hatar den.

Den reklamskylten, som jag går förbi på väg till jobbet varje dag, är det hittills sämsta med Stockholm. Det är någonting med hans blick, med hans rufsiga hår – något i det ”sköna” i att ha rumlat omkring men lyckas klimatkompensera detta med en snabbkaffe.

 

4. Krönikor (NY)

Hur många lokaltidningskrönikor om en och samma händelse tål Sverige?

För bara ett halvår sedan minns jag att jag trodde att krönikor var lokaltidningarnas framtid. Jag tänkte att ”jag läser ju väldigt få nyhetsartiklar med riktigt intresse – däremot slukar jag ju alltid en krönika, även om den är skriven av en konkret olycka”.

Nu spyr jag på att det ska kastas ut krönikor från exakt alla lokaltidningshåll och kanter – precis på slutsignal eller målgång. Där krönikören – som sett samma lopp som alla andra – i stort sett berättar vad som hände, med något litet tillägg (”det gjorde hon bra” om någon har gjort något bra, ”det gjorde han dåligt” om något gått snett).

Vem ska läsa alla dessa krönikor? Klickas dem? Läses dem?

Jag minns inte vilken tidning det här är ifrån, och Carl-Johan Goth är inte ett värre exempel än någon annan, men det här skickades ut direkt (direkt!) efter Kallas första silver.

Skärmavbild 2014-02-08 kl. 12.39.57
Konsensus i rubrik: ”Smaka!”

Konsensus i pufftext: ”Smakarå!”

Vi klickar oss in i krönikan:

Rubrik: ”Har du smakat än? Smaka!”

Ingress: ”SMAKA!!!”

Skärmavbild 2014-02-08 kl. 12.40.22
Sedan en redogörelse för vad som hände; den stora skillnaden jämfört med nyhetstexten intill är att han skriver dit två grattis i slutet.

Vari ligger mervärdet? Krönikan är död.

(Säger jag samtidigt som jag filar på en lång, tyckande text som till råga på allt inte ens har läsare. Men Kasslerlista är ju sedan gammalt det nya krönika?)

Nej. Har man skickat dit en krönikör på en minisemester så tycker jag att man ska göra som Västerbottens-Kuriren som drog på Gunnar Johnssons…

Skärmavbild 2014-02-07 kl. 10.32.30
… succéboende!

Denna nyhet toppade man sportsidan med. Och jag tycker att, när VK varit så generösa att inte pluslåsa artikeln, vi bjuder på hela brödtexten också. Inte minst för att man i mittstycket, där man beskriver trasslet med hotellnyckeln, parerar den redan klassiska ST-artikeln om att ”Hästmannen berättade att han tyckte att landskapet i höjd med Gävle var stenigt”:

Skärmavbild 2014-02-15 kl. 22.54.25

 

5. Henrik Zetterberg (NY)

zäta
Det var väl det tråkigaste skadebeskedet jag nåtts av sedan Jonas Wallerstedt skadade knäet våren –05.

Jag älskar Henrik Zetterberg. Det är väl den (sett till hur obotligt framgångsrik och bara vanligt rik han är) bästa människa jag någonsin fått sitta ner och intervjua. Vartenda ett av hans skäggstrån var ödmjuka; och där satt man med kal kind, tomt bankkonto, luspankt framgångskonto – och till råga på allt som (typ) en mindre jordnära människa.

Och så har han gått och dragit på sig en gammal gubbrygg och missar, 33 år gammal, hela OS.

Nästa gång är han alltså 37 och det… är ju ingen ålder för en hockeyspelare, hans kontrakt med Detroit sträcker sig över hans 41-årsdag!, men jag hade hemskt gärna sett honom leda Tre Kronor till guld i Sotji: något som skulle vara den största bedriften av en medelpadsk lagkapten sedan Erik Löfgren förde Selånger FK ur Division I Norra med den fasta handen av en Costa Concordia-kapten.