Bara en knäppgök ägnar tid åt att jobba fram en genomtänkt och väldisponerad krönika en lördagskväll efter att redan ha ägnat två soligt krispiga timmar åt att se Giffarna spela 1-1 hemma mot division 1-motståndet Sandviken.

Bara en fullskalig dåre utmanar Per Bohman om hans immateriella patent på de fem punkterna.

Därför: ett enda utropstecken och tre rätt stora frågetecken efter lördagens nya besvikelse.

Utropstecknet:

Moonga Simbas ytterskap.

Det fanns, frånsett vissa intentioner från Linus Hallenius längs dennes självpåtagna vänsterflanksroll, en enda spelare som jag tyckte såg ut så som man bör se ut om man spelar i ett superettanlag med självaktning och möter ett division 1-gäng som Sandviken. Det var Moonga Simba. Det något tvivelaktiga Brann-lånet (behövde vi kortsiktigt inplockade yttrar, vi som är världens mest lokalt satsande lag och som så klart ska ge chans åt både Johan Bengtsson och Jesper Carström?) såg sällsynt yrvaken ut som vänsterback mot Hammarby senast, men som högerytter med fullständiga rättigheter att dribbla sig inåt i banan såg han riktigt läcker ut.

Han ska ju ha misslyckats med att färga i Värnamo i fjol (inte en enda start), men tar han med sig den där avigheten och det självförtroendet in i superettan så borde det kunna räcka till… ja, fan vet jag vad någonting räcker till om man tillhör det här GIF-kollektivet 2023, men han var i alla fall klasser bättre än övriga GIF-mittfältare under sin tid på planen. Låg med en läcker liten dribblingsräd bakom målet som Erik Andersson fick placera dit och ville hela tiden utmana, på det sätt som en superettanytter borde vilja göra mot ett norrländskt division 1-lag som dessutom haft någon typ av total utförsäljning av spelare under vintern.

Moonga Simba är ingen vänsterback (där får vi nog förlita oss till strävsamme Rasmus Lindqvists rutinerade men sköra vänsterbackskropp), men han såg ut att kunna bli en riktigt avig ytter i detta gudsförgätna bygge. Han erkände till och med själv för Sundsvalls Tidning att han knappt kunde kliva på bussen med högerfoten först (min tolkning), men den som sett extrem-enfotade Arash Bayat dansa en superettanhalvsäsong 2006 vet att det kan ta åtminstone ett halvår tills att de begränsade fotbollsintellekt som vistas i superettans backlinjer ska ha läst av situationen.

Frågetecknen:

Douglas ”Coach Dogge” Jacobsens idé.

Jag har ju – via ovärderliga och GIF Sundsvall-vurmande kontakter inom den svenska fotoindustrin – fått möjligheten att låna skissbilder från Bildbyrån för att försöka smycka ut mina texttunga inlägg. När Giffarna förlorade med Hammarby med 8-0 (.*) på Tele2 senast så fotade Bildbyråns utsände fotograf Andreas L Eriksson mot den dystra GIF-bänken och bara antog att det fortfarande var Henrik Åhnstrand som satt där. Det var liksom, om man ska vara snäll, rätt lätt att missa att Giffarna fått en av svensk fotbolls allra mest Twitter-hajpade unga fotbollsideologer som ny huvudtränare.

*= Vanligtvis sätter man ju ett utropstecken inom parentes här, men med tanke på hur väntat och logiskt 8-0-resultatet mellan Giffarna och Hammarby var så sätter jag här en av tidernas första parentespunkter.

Efter 1-1 mot Sandviken, och fortfarande inte en enda vinst under hela försäsongen, så ställer jag fortfarande mig fullkomligt frågande till hur det här trots allt meriterade superettanlaget är tänkt att spela fotboll? Jag tycker att det fortfarande är väldigt svårt att ens skönja. Inte ens hemma mot ett sönderplockat Sandviken i mitten av mars, med snart bara en halv månad kvar till säsongsstart, tycker jag mig se en tydlig idé.

Ska vi äga bollen? Det gjorde Sandviken mer än oss. Gillar vi, vilket ST-kommentatorn Lukas Sahlin nämnde i sändningen, att ha mycket boll på Gustav Molins målvaktsfötter? Då är vi riktigt illa ute. Är en central del av idén längre bollar från bakplan upp på Pontus Engbloms huvudspel? För så har det sett ut rätt mycket hittills och det har inte genererat mycket. Ska vi lägga oss lågt och igelkotta oss på egen planhalva mot lag som på pappret är oändligt mycket svagare? För det… gjorde vi helt okej, efter den där ringen som spelarna samlade efter 1-0-målet.

Men var räcker det?

Jag har själv mött Giffarna Sundsvall med minst två olika division 1-lag under försäsonger på det tidiga 2010-talet. Jag har sett hur de varit numret större, jag har vuxit upp med 0-4-förluster, jag har hatat att möta Giffarna.

Den här upplagan lät Sandviken dominera stora delar av spelbilden. Jag förstår att man försöker leta positiva saker efter 0-8-pinsamheten senast, men för mig var 1-1 utan mersmak hemma mot Sandviken ytterligare ett bevis på att vi famlar i en typ av idémässig blindo som jag hoppas kommer sig av att laget haft ett vinterlov som fått även de mest lovbortskämda lärare att bli gröna av avund och att många spelare haft skavanker under den korta tid de fått tillsammans.

Pontus Engblom

Han har förhoppningsvis nått den åldern där man kan gå på alla sparlågors sparlåga under försäsongen, för att försöka spara sin snart 31-åriga anfallskropp till när det verkligen gäller.

För det händer ju ingenting? Ingenting alls? I ett möte med ett division 1-lag så syns han knappt under 90 minuter, förutom det tillfälle då han serverades ett friläge av Moonga Simba. Jag var kritisk till hur han, som lagkapten, bara tillät allting att rulla på mot Hammarby på Tele2 Arena (där truppens tonåringar fick initiera någon typ av krissamtal efter 0-3) – men efter 1-1-matchen mot Sandviken är jag också skeptisk till hur han ska kunna vara den bärande spelare han behöver vara för det här laget under 2023.

Det ser helt enkelt väldigt trögt ut, de få tillfällen då han faktiskt är involverad, vilket är alldeles för få sett till nivån på motståndet. Samarbetet med comebackande Linus Hallenius var i princip lika obefintligt som under våren 2021, där Hallenius (precis som då) väldigt ofta var ute och yrade längst ute på vänsterkanten samtidigt som Engblom lufsade omkring i ingenmansland fyrtio meter bort.

Jag vet inte hur vi är tänkt att spela, offensivt, men jag är helt säker på att Pontus Engblom är helt gjuten på en av anfallspositionerna. Just nu ser inte det ut att borga för någon offensiv succé.

Fredrik Lundgren och Dusan Jajic

Att Giffarnas nya nummer 3 var överspelad i nästan varenda situation borta mot Hammarby på det snabba plastgräset på Tele2 Arena må vara en sak – men hemma mot Sandviken, som kom utan i princip alla spelare som gjorde deras många division 1-mål ifjol?

För Giffarna som skulle satsa nytt och lokalt (och som dessutom haft den ständigt inom-klubben-haussade Teodor Stenshagen fastlåst i något typ av långtgående och psykiskt nedbrytande on-and-off-again-förhållande) så kändes det redan från start väldigt märkligt att plocka in en 29-årig mittback från Norrby. Vad behöver man i sitt försvar när man precis åkt på en enda lång kölhalning i allsvenskan, med över 80 insläppta mål över 30 omgångar?

Tydligen självförtroendet och rågen i ryggen hos någon som nyss ramlat ur superettan?

Men inte mycket tyder hittills på att den härförare som den här backlinjen skulle behöva är Fredrik Lundgren (som fyller 30 i sommar och som tyvärr blir ännu äldre i mina ögon och öron eftersom han både heter likadant och är ganska utseendemässigt lik den evigt gamle mittfältsgnuggaren som måste gjort ungefär fyra tusen habila ++-matcher för Gais på 2000-talet). Vårt Norrby-förvärv blev frånsprungen av allt och alla i den första halvleken, och i den andra så är det ju han som på ett helt ofattbart sätt lyckats skapa en stor lucka bakom sig i den annars raka fyrbackslinjen, tydlig nog för Sandviken-målvakten att hitta fram till med sin finkalibrerade långbollsfot.

Dessutom är han högerfotad och spelar till vänster av mittbackarna, vilket inte ska underskattas ifall vi har tänkt att rulla mycket boll från bakplan. Om han ändå varit vänsterfotad, vilket är lite ovanligt och därmed lyxigt som speluppbyggnadsverktyg, hade jag kanske kunnat förstå att man ville ha in något man inte haft i truppen.

Men nu? Nej, han har väldigt mycket att bevisa.

Och det finns garanterat mycket boll i Dusan Jajic… men var är han tänkt att spela i det här laget? Någon har valt att handplocka in honom från Västerås SK (som av någon anledning efterskänkte honom till en seriekonkurrent), men som jag ser det så finns det ingen plats alls för honom i en elva som med all sannolikhet kommer att innefatta två anfallare från start. För på något rakt innermittfält i en 4-4-2 ska han då rakt inte spela, det kan vi nog slå fast.

Det blev mycket stabilare när vi i halvtid plockade in tillbakatagna Paya Pichkah, vars lilla smällkaramell till nyförvärvsbomb briserade på samma kväll som Giffarna åkt på en av klubbens pinsammaste förluster i mannaminne. Inte för att Paya Pichkah gjorde någon stormatch, alls inte, utan för att Jajic helt klart inte verkar vara en central tvåvägsspelare utan en snidare för de positioner längre fram i banan som vi… inte lär ha när serien drar igång?

För en förening i vår ekonomiska situation och med vår nysatsning och vår unga och lokala prägel (vi är, sedan flera år, en av världens mest ungdomligt och lokalt satsande föreningar, som jag förstått det) så tycker jag det ter sig konstigt att plocka in en snart 25-årig mittfältare utan att ha en tydlig position åt honom.

Jag såg Sundsvalls Tidnings live-sändning (som de marknadsförde med hjälp av en bild på Gefle IF:s klubbmärke och informationen om att matchen skulle spelas i Nordichallen) på den lilla mobilskärmen, lapandes både sol, chilinötter och magnesium-brus i balkongdörröppningen. Jag kan ha sett mycket fel (magnesiumet går ju rätt upp!!!) och analyserat mycket snett och det var så roligt sist, när det faktiskt blev lite snack om dessa de enda utförliga portal-analyser som görs i detta ens enda liv.

Så vad tyckte ni andra som såg matchen? Fanns det större frågetecken? Ser ni någon tydlig spelidé?