Efter att jag suttit och tomstirrat håglöst in i datorskärmen i ungefär fyrtio minuter, med mitt vinterbleka anlete taffligt upplyst av ett blåaktigt sken och med den krumma hållning som tillfaller den som vet att den gör någonting riktigt deppigt och inte helt socialt accepterat (tänk en stolt stövares sorgset krumma hukning och skamsna uppsyn när den tvingas sätta sig ner och göra nummer två på trafikerad trottoar), så kom min flickvän förbi och lutade sig in framför skärmen.
»Ojojoj, vad grått«, sa hon.
Hon är utan tvekan det här hushållets mest skarpsynta och effektiva GIF Sundsvall-kritiker.
För själv känner man ju – istället för att bara konstatera att det är närmast outsägligt sorgligt att ägna sin söndagkväll åt vad ens flickvän benämner som »slow tv från vad som ser ut som nittiotalet« – sig tyvärr tvungen att ifrågasätta både det ena och det andra.
Den första frågan jag ställer mig redan när CMore-sändningen kickar igång är varför i hela friden GIF Sundsvall väljer att förlägga en match i svenska cupen i fotboll i en gammal inomhushall som på sin höjd erbjuder deltagarna att spela någon typ av studsig filtmatte-variant av ursprungssporten? Det är en dryg månad till seriestart i vad som känns som en av de mer ovissa superettansäsonger som klubben stått inför på väldigt länge – och då väljer denna nybyggarorganisation att lägga sig till med ytterligare ett osäkerhetens skimmer över hela verksamheten genom att inte spela fotboll på en riktig fotbollsplan?
Jag kan inte förstå det. Även matchen mot Brage, nästa helg, ska tydligen spelas inomhus på filt. Är det för att man vill maskera den riktiga fotbollsformen för övriga Sverige?
Några väldigt lokalpatriotiskt sinnade individer i supporterleden skulle nog vilja använda just Nordichallens filtmatta för att försöka förklara bort att vårt allsvenskt ny-degraderade manskap just haft väldiga problem med ett division 1-gäng i cuppremiären.
I den första halvleken var det ju stundtals rent pinsamt hur hemmalaget fick slå ifrån sig. Trots att Giffarna mönstrade en elva med väldigt många rutinerade rävar (Pontus Engblom, Erik Andersson, Robban Lundström, med flera) kunde ingen förmå laget att samla sig, strukturera om, för att ta tag i grejerna och slippa bli ordentligt tillbakatryckt mot ett bortagäng som åkte ur superettan ifjol och som sedan dess tappat åtskilliga spelare. Enligt Borås-klubbens egen hemsida har den brandskattade a-truppen bara 14 kontrakterade spelare, varav fem av dessa inte hunnit fylla 20 år än.
Men mot meriterade pjäser som Dusan Jajic, 24, och Erik Andersson, 25, såg exempelvis det blott 18-åriga Häcken-lånet Semir Bosnic ut som en miljon filtmatte-dollar.
Ludvig Nåvik fick tursamt valla dit ett oförtjänt 1-0-mål via försvarare precis innan pausen, men för alla som löst ett Nordichallen-inträde eller ett CMore-konto så var det ett under hur 19-åringen för bara ett år sedan kunnat räknas till ett av Sveriges största innermittfältslöften.
Vad är det som har hänt med jättetalangen som tog superettan med storm som 17-åring under hösten 2021? En tänkte väl under fjolåret (när han ofta hoppade in och såg närmast unikt loj ut för att vara en lokalt utvecklad 18-åring som fått chansen att representera sin förening i allsvenskan) att det var nivån som var för hög och att steget helt enkelt blev lite för stort att kastas in på ett så svagt mittfält i högsta serien.
Men den här insatsen (trots mål!) hemma mot Norrby IF i februari 2023, ganska precis ett och ett halvt år efter genombrottet, var oroväckande svag. Knappt en enda aktion gick ju rätt förrän en Norrby-rygg gav honom en 1-0-notering på pappret.
Jag kan för mitt liv inte förstå hur Sundsvalls Tidnings utsända reporter kunde se matchen med ett så totalt annorlunda inställt ögonpar, för där var Nåvik bättre än på år och dar:
Hur som helst: det är gravt underkänt att tre så på pappret spelskickliga innermittfältare som Nåvik, Andersson och Jajic hade så ohemult svårt att lyckas äga bollen några längre stunder mot ett gäng division 1-degraderade pojkar.
Men… ska vi ens äga bollen? Att döma av de första minuterna i denna tävlingspremiär, när man väl vill försöka sätta standarden och ta kontrollen, så stod nye Fredrik Lundgren (som i debuten såg ut som en lite tyngre Alexander Blomqvist, vilket… inte behöver vara en jättekomplimang) för ett antal rena ivägskyfflingar av färdballader på vinst och förlust mot en matchotränad Pontus Engblom.
Av det jag sätt av 27-årige Coachdogge (vilket ska sägas är otroligt lite: mest delningar av filmsnuttar från Sollentuna FK på Twitter), så har jag fått intrycket att det är ett tempovarierat rullande som är nyckeln, men på hemmafilt mot division 1-motstånd blev det ett yvigt tjongande inledningsvis, från opressade mittbackar som tog i för kung och filtmatteland.
Vi vill vinna cupmatcher. Det är det vi jobbar för.
Så sa Douglas Jacobsen till Sundsvalls Tidning innan matchen mot division 1-ynglingarna i Norrby IF, men om det här var vårt bästa försök att ta tre poäng så är det synnerligen illavarslande. Ganska lite boll, en hel del paniskt tjongande och väldigt lite kontroll mot ett division 1-motstånd som skapade alldeles för många 2-1-chanser för att vara en någorlunda okej tävlingspremiär.
Min flickvän hade rätt i sin rappa analys: »Ojojoj, vad grått«.
Det var inte bara Nordichallens fel.
Bli först att kommentera