Det slog mig när jag satte mig ner på Harrys i centrala Gävle, mol allena på fredagseftermiddagen. Jag hade beställt en öl, vikt upp datorn, brett ut min packning över beskärda delar av det gästrikländska kroglandskapet, lagt mobilen på laddning inför kvällens bravader och nu kände jag efter.
Jag mådde ju riktigt bra.
Och så ska det ju inte vara, i slutet av oktober, bara timmar innan en bortamatch mot ett bottenkrigande Gefle, innan det egna kontraktet är säkrat.
Var var ångesten, var var nervositeten, var var de febriga dagdrömmarna om att en fradgatuggande Anders Bååth fotbollsinvalidiserar Peter Wilson?
När jag något senare skulle leta mig in på bortastå var de väldigt noggranna i visiteringen. Kanske var det på grund av att begreppet »fredagsmatch« kommit till den gästrikländska fotbollsvågen – och att vakterna varnats om de horder av AW-vevande mäklare som skulle välla in på arenan – eller så var det för att jag såg lite misstänkt lugn och sansad ut för att kliva in på Gavlevallens oktoberkulna bortaläktare utan ett säkrat allsvenskt kontrakt innanför dunjackan.
Kanske var det det kontraktet vakterna letade efter, det säkrade kontrakt som hade gett mig rätt att strutta omkring avslappnad i det allsvenska höstrusket, när de klappade noggrant, uppifrån och ner, över hela min »scary cold«-förberedda mundering.
Det var förstås en ny känsla för mig, denna icke-nervositet och obefintliga ångestnärvaro, men den var ändå lätt att placera dess ursprung:
Uppgivenhet.
Min tro på att den här höstupplagan av GIF Sundsvall på egen hand skulle säkra något kontrakt försvann för gott i Falkenberg senast; under en lördagseftermiddag så deppig att jag nästan började ifrågasätta mina livsval; att jag nästan förbannade att jag någonsin togs med till IP på andra sidan millenieskiftet och drogs in i detta destruktiva förhållande.
Nej, min tro på att GIF Sundsvall kommer få ta nya allsvenska tag 2017 vilar inte på plockade GIF-poäng under de sista omgångarna – utan på uteblivna HIF-poäng.
Jag tror inte att en man i en så uppgivet pösig mössa–
–som den Henrik Larsson uppträdde i senast, vid Helsingborgs bortaförlust mot Elfsborg, någonsin har sopat rent under en allsvensk säsongsavslutning.
»Henke« orkade inte ens dra ner mössan över vikarna sina, vilket – och tro mig när jag skriver det här; jag har arbetat ett halvt liv med att försöka dölja skalpvegetariska avvikelser – tyder på en fullkomligt tappad gnista.
(Förlåt för utsvävning – de fem fredagsnattsminuter jag nyss ägnade åt bildsökningen »Freddie Ljungberg weird hat« får jag aldrig igen – men är det samma mössa som en stekhet Calvin Klein-Fredrik Ljungberg sportade i mitten av 2000-talet som »Henke« nu–
–försöker nylansera, mitt i den brinnande kvalstriden???
Det kan inte uteslutas.)
Hur som helst: jag hade inga förväntningar inför Gefle borta, knappt ens några förhoppningar.
Jag ville bara ha en trevlig kväll, stå och skråla med likasinnade, eventuellt få syn på maskoten Delfino (eller, ännu hellre, i det Gefle IF-maskot-bingo jag spelar med en enda ensamt upptryckt bingobricka: hens föregångare Händige Henry) och kanske, i den bästa av världar, få med mig någon poäng hem.
Och vet ni: det blev ungefär precis som jag tänkt mig.
Spelet var lite bättre än mot Falkenberg senast, det var det, men det var ju fortfarande så väldigt långt ifrån bra. Men det ska ju faktiskt, om vi är riktigt ärliga, knappt kunna vara bra heller.
Den kvalitetsmässiga urlakningen som var sommarfönstret har ju gjort att »bra«, i ordets rätta allsvenska bemärkelse, knappt finns som alternativ längre. Jag konstaterade det senast, när vi mötte seriens klart sämsta lag: att om någon bett mig titta på Falkenbergs och Giffarnas elvor för att sedan plocka ut en drömelva, baserat på bevisad allsvensk kvalitet – ja, då hade det nog blivit en rejäl övervikt med gulklädda i det hopkoket.
Samma sak idag: spelare för spelare har Gefle IF det starkare laget, enligt mig, hur många poäng de än må sacka efter i tabellen.
Så jag förväntade mig inga stordåd, spelmässigt, inte alls.
Jag tycker mig tvärtom ha en väldigt hög tolerans för något slarvfel, för tekniska misstag, för ett och annat felbeslut.
Det är en sak att vara fotbollsmässigt dålig, det är faktiskt helt okej.
Men det är en helt annan sak att inte gå dit i närkamperna. Att inte smälla på. Att tassa runt och aktivt undvika dueller. Att inte försöka kompensera sina bolltapp med att åtminstone trycka till någon.
Det blev direkt pinsamt när Johan Bertilsson fick promenera in 1–0-målet, men det var bara ett extremt tydligt exempel (vill man hitta flera sådana extremfall går det bra att specialstudera Stefan Silvas defensiva arbete) på ett kollektivt mönster.
Det smälls inte på, det tassas in i dueller, klövar viks in för att undvika tuffa motlägg.
Och det har jag så väldigt svårt att acceptera. Jag har svårt att acceptera att ett GIF-lag som har så uppenbara spelmässiga brister inte åtminstone försöker kompensera det med andra attribut och svårt att förstå logiken bakom att Joel Cedergren – en man som byggt en hel elitkarriär på att vara aggressiv och smälla på – släpper ut ett så passivt och kringtassande kollektiv till Norrlandsderby i sena oktober.
För att försöka sammanfatta: nej, det här var inte (heller) någon insats att bygga några storvulna 2017-drömmar på. Peter Wilson var tillbaka i sin ofärdiga valpighet, Erik Granat var fortfarande innermittfältare från start och Johan Eklund tog nog det sista, definitiva steget över till att bli mer av en fastighetsförmedlare än en allsvensk startforward.
Men vi har ju alltid Eric Larsson (eller, ja, ni fattar: i alla fall tills kontraktsförhandlingarna strandar i april och Brann köper loss hans sista halvår).
Och inte för att gå all-in-Thomas Di Leva här, men vad än viktigare är: vi har ju alltid varandra.
För det är en nog jobbig grej att bli nedpetad över ruinkanten av en norrländsk rival – den förnedringen har Giffarna fått utstå såväl 2005 som 2008 och 2012 – men att vara så otroligt få och tysta, när man blir det?
(Publiksiffran på betongkolossen Gavlevallen skrevs upp till kring 2370 och hur deppig den siffran än må låta så uppfattade man det på plats som en rejält tilltagen glädjekalkyl. De sekunder Patronerna hämtade andan hade man kunnat höra Delfinos skumgummilekamen falla mot konstgräset.)
Om det var någonting med den här kvällen som var hoppingivande inför GIF-året 2017 så var det inte först och främst att laget på planen tog ytterligare ett stapplande litet myrsteg mot nytt kontrakt – utan att vi var så många och högljudda på bortastå; så många som vigt våra fredagskvällar åt att förfrysa tårna åt en inte särskilt avgörande bortamatch i oktober.
Och jag fann det extra fint i att gamle Stefan Ålander, som stod för en alldeles utmärkt insats i säsongsdebuten, blev extra hyllad med en egen ramsa som rullade långt efter slutsignal.
Man ska förstås inte gå för långt efter en bra mittbacksinsats, några öl och någon liten sängfösare hemmavid, men när Urban Hagblom sätter sig vid sitt ritbord i vinter så får han förstås hemskt gärna hitta en ny Rúnar Sigurjonsson på Island och han får gärna plantera nya Stefan Silva-vårlökar i anfallet.
Men nyckeln för att i alla fall jag ska känna att det framtida GIF-upplagor är min typ av upplaga är att det finns plats för en och annan Stefan Ålander-figur i bygget; en lojal och rejäl typ som kallar en rensning för en rensning, som behandlar ett Norrlandsderby för ett Norrlandsderby och som inte tassar omkring.
Stefan Ålander har gjort dåliga insatser, han har förlorat dueller, han har tappat markeringar – men han har i alla lägen gjort det som en fullfjädrad GIF-spelare, med allt vad jag lägger in i det begreppet.
(Fan, jag kan inte formulera mig som jag vill, kring Stefan Ålander och det moment jag tyckte att han delade med klacken. Det vill sig inte.
Men fint var det: sanna mina ord.
Vi avslutar istället med en bild på den mössan jag egentligen hade i åtanke när jag googlade efter Ljungbergs huvudbonader:
Det där kan mycket väl vara Henrik Larssons »åtta poäng upp till säker mark«-mössa på söndag.)
[JAG FICK SKJUTS HEM FRÅN GÄVLE AV DEN VÄNLIGE BO DENKERT, TILL VARDAGS PÅ ABB I SUNDSVALL, SÅ JAG ANTAR ATT DET HÄR INLÄGGET SKA KLASSAS SOM BRANDED CONTENT]
Och hem, det var Sundsvall det, konstaterar en nöjd läsare!