Två memes om skatt

Jag, när jag till slut skickade in min deklaration, innehållandes resultaträkningen från mitt företag:

Jag, någon vecka efter att Skatteverket meddelat att de vill titta lite närmre på min bokföring:

Nej, få innehavare av en F-skattsedel kan väl vara så välvilligt laglydiga och samtidigt ha en sådan konstant ångest över att någonting ska råka bli fel. Jag har ju i princip bara ett fåtal fakturor från min textförsäljning till Länstidningen Östersund att bokföra, och på utgiftssidan ståtar framför allt den årliga avgiften för att rädda kvar domännamnet Pirkt.se i den stenhårda konkurrensen ute på den vida webben – men ändå: rädslan att väckas mitt i natten av att Skatteverkets insatsstyrka trampar in igenom min papier maché-dörr och begär att få se kvittoasken är påtaglig.

För den som inte är tillräckligt It’s Always Sunny-bevandrad för att förstå den första memen bjuds det här på ytterligare en meme för att förklara min känsla.

Polisen, när någon banks styrelse svindlat bort miljarder skattekronor eller hjälpt till att tvätta ryska mordpengar i åratal:

Polisen, när jag inte riktigt kan förklara varför jag har 342 kronor i »Anläggningstillgångar« som legat och släpat från 2014: 

Titt: det går att strejka i högstatusyrken

– Folk blir faktiskt sjuka.

Orden kommer från Wilhelm Tersmeden, ordförande för SAS-sektionen hos fackförbundet Svensk pilotförening, och berättades för Tidningen Arbetet då SAS-piloterna varslade om strejk för en knapp månad sedan.

Just nu är strejken i full gång. Alla SAS-avgångar är inställda, plan står still på marken, piloterna går inte till jobbet och jag tänker mig att om man skulle kunna alstra energin från all den inneboende frustration som skandinaviska familjefäder försökt hålla inom sig den senaste veckan, deltagandes i ännu ett familjeparti Yatzy på golvet i någon vänthall, så hade vi inte behövt lyfta en enda ytterligare fossil energikälla ovan jordskorpan på ett bra tag.

Av alla grupper i samhället som jag skulle vara rädd att göra logistiskt besvikna så är semestersuktande nordbor på en flygplats, med biljetter på fickorna och med en eller två pre-flyg-öl innanför sina semesterblommiga västar, väldigt högt uppe på listan.

Yrkesgruppen piloter har långa utbildningar, förhållandevis höga löner och fortfarande närmast stjärnstatus på en skolas ta-med-din-förälder-till-jobbet-dag. Att i egenskap av sådan högstatusgrupp ställa till med något så banalt och gammaldags som en strejk, och därmed säga till de solsugna massorna att det inte blir någon solnedgång på Kanarieöarna ikväll, låter som ett PR-mässigt självmordsuppdrag.

Men under strejkens första dag lyssnade jag på P1 Morgon, där en reporter gick runt på Arlanda och intervjuade resenärer som plötsligt näbbdragits på sina noggrant planerade semestrar och jag tänkte att mina hörselgångar skulle mötas av ilska, oförståelse, ja, nära nog avsky mot denna priviligierade grupp yrkesutövare som ställt till det för så väldigt många. Arbetsgivarsidan har ju målat upp att SAS-piloterna tjänar 94 000 kronor i månaden i snitt – en i det närmaste astronomisk lön för den genomsnittlige svensk som säkert vänt på kronorna för att spara till sin utlandssemester.

Men P1-reportern möttes, åtminstone under den stund jag lyssnade, inte av någon ilska. Suckar, stönar, absolut, en allmän känsla av att det var väldigt trist att behöva vända hem, självklart – men ingen ilska riktad mot piloterna.

Kanske hade folk satt sig in i vad strejken först och främst handlar om: att piloterna ska kunna vara pigga och må bra under sina arbetspass och sina yrkesliv.

– Det enda du vet två veckor innan schemat släpps för nästa månad är att du ska jobba. Men du vet inte vilka tider du jobbar, och när du väl jobbar kan du kastas om huller om buller. Det skapar en enorm påfrestning, förklarade Wilhelm Tersmeden från Svensk pilotförening för Arbetet vid varslingen.

– Folk blir faktiskt sjuka, utvecklade han. När man mäter hur folk mår så har vi katastrofsiffror.

Kanske är det så att även den mest semestersugne solsuktaren inte vill att planet till Marbella körs av någon som efter månader av stress är på vippen att gå in i väggen, vilket kanske i just pilotsammanhang skulle kunna sammanfalla med att man styr Boeing-kärran rätt in i en fysisk bergvägg. Kanske är det så att folk inte vill att någon med ett så stort ansvar ska ha arbetsförhållanden som är så destruktivt utformade att folk blir sjuka och inte fungerar som de ska. Kanske är det faktiskt så att det gäller även andra yrkesgrupper i samhället, som inte ser ut som den gängse bilden av den strejkande grovarbetaren.

Kanske skulle folk i allmänhet faktiskt ha en viss förståelse för om den yrkesgrupp som har ansvar för deras barns utbildning skulle gå ut i strejk mot faktumet att så många i yrkesgruppen blir sjuka. För på ganska precis samma sätt som ingen resenär vill att ens flygplan styrs av en pilot med högröda ögon och stressgråten bubblande i bihålorna så borde ingen förälder vilja lämna över sina barn till en skola där de ansvariga är på vippen att gå in i väggen och lämna klassrummet till någon obehörig vikarie.

För folk blir faktiskt sjuka. Väldigt många lärare arbetar under förhållanden som driver dem över sjukskrivningens rand. För grundskolelärare är risken att sjukskrivas på grund av en psykisk diagnos femtio procent högre än för arbetsmarknaden i stort, enligt Lärarförbundet.

Styrmodellen New Public Management, den allenarådande politiska idén om att det går att effektivisera offentlig sektors mellanmänskliga möten på samma sätt som det går att effektivisera ett privat företags produktionsled, sliter ut yrkesgrupperna i skola, vård och omsorg på ett konkret systematiskt sätt.

Vi vet det, men nästan inga politiker vill göra något konkret åt det.

Av allt att döma kommer det vara väldigt svårt och ta väldigt lång tid innan någonting görs parlamentariskt åt faktumet att kommunerna år efter år skär ner i kostnaderna på skolan, vilket får till följd att lärare och annan skolpersonal förväntas springa snabbare, jobba ännu hårdare och vara så pass »effektiv« att hen till slut obönhörligen tvingas ligga hemma och stirra upp i taket för att aveffektivisera sig under en lång, kanske till och med ändlös sjukskrivningsperiod.

Jag tror att ingenting kommer att göras förrän de som faktiskt bär upp detta system, de vars ryggar kröks av effektiviseringskraven, gemensamt säger stopp.

Med en mun bara: Stopp. Stanna. Strejk.

I höstas signerades till slut ett nytt kollektivavtal för Sveriges lärare. Efter otroligt utdragna förhandlingar så skrev Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund till slut på ett avtal som bara medlarna, toppföreträdarna för respektive fackförbund och eventuellt (jag reserverar mig här) deras mödrar skulle kunna förklara som en stor framgång för lärarkårens villkor. Det är ännu ett avtal som inte tydligt reglerar eller åtgärdar det systematiska fel som är inbyggt i modellen och som får yrkesgruppen lärare att störta in i väggen i strid ström.

När arbetsgivarsidan SKL så benhårt vägrade vika sig borde fackförbunden ha gjort en inte så subtil nick mot hölstret och pekat mot det yttersta vapnet som arbetarna har att tillgå i kampen med arbetsgivarna: strejken. Det verktyg som redan 1879 visade sig så kraftfullt på svensk mark att Curry Treffenberg, landshövding i Västernorrland och oironisk namninnehavare, kallade in militär mot de strejkande sågverksarbetarna i Sundsvall som krävde löner som man inte behövde svälta på.

Tyvärr är det fortfarande den bilden man har av strejkverktyget: att det är något för hårt arbetande farbriksarbetare att ta till när de inte har råd att köpa ny föda för att hålla det uttjänta kroppsliga maskineriet i gång. Ingenting för välavlönade SAS-piloter eller välutbildade gymnasielärare eller fritidspedagoger.

Jag tror att det är direkt avgörande för svensk välfärd, för skola såväl som för vården och omsorgen, att även akademikeryrkesgrupper som arbetar med människor inser hur avgörande hotet om strejk är för att inte behöva vika sig för orimliga krav och ohållbara villkor.

För det är nya tider nu. I den nya moderna och New Public Management-styrda välfärden vill, nej, tvingas arbetsgivarsidan att försöka få sina anställda att göra så mycket som det bara går (tills det inte går) till kostnaden av så absolut lite som bara möjligt. Och då måste man till slut, som företrädare för arbetarna, konkret hota med det yttersta motmedlet:

Stopp. Stanna. Strejk.

Det här är andra gången på relativt kort tid som just SAS-piloterna går ut i strejk för bättre arbetsvillkor. Att hundratusentals som tänkt flyga blivit kvar på marken har förstås skapat kaos och oreda på diverse flygplatser och tvingat fram en och annan Yatzy-relaterad osämja. Men det har, åtminstone enligt min anekdotiska P1-bevisföring, också mötts av viss förståelse – trots att strejkstrulet orsakats av en så upphaussad och upplyft grupp som ett gäng piloter.

Det svenska folket vill inte att planen styrs av folk som mår systematiskt dåligt. Det finns – trots arbetsgivarsidans stenhårda lobby-mässande om drömlöner och lyxstrejker – förståelse för att även piloter vill få tillgång till sina scheman i någorlunda tid och inte behöva jobba pass på fjorton timmar.

Strejkande lärare skulle onekligen skapa kaos i svensk skola, bland svenska barnfamiljer ja, antagligen i hela samhället. Men som utvecklingen ser ut – med ännu större besparingskrav på skolan inom de närmsta åren, som bensin på den redan flammande brasan – så ser jag ingen annan utväg än att facken vid kommande avtalsförhandlingar måste åtminstone hota med att ta till det allra yppersta vapnet.

Stopp. Stanna. Strejk!

Det går bevisligen att säga så, även med den skolade akademikerstämman.

Målnäsan och den entreprenöriella jobbigheten avgjorde

Passa på att vara tacksamma nu. Man vet aldrig när man får vara tacksam nästa gång. 

Det vore en överdrift att säga att det Joel Cedergrenska kortpassningsspelet gått i baklås vid förlusterna mot Elfsborg och Kalmar och under stora delar av den till slut snöpligt oavgjorda matchen mot Helsingborg senast.

Men tendensen tycker jag har varit sådan att om det inte lossnat, om det så unisont hyllade kortpassningsspelet från ifjol inte börjat ge mer konkret och bättre utdelning, så hade det kunnat börja sås ett litet orosfrö i GIF-spelarnas huvuden: »vi rullar och vi rullar och vi rullar, men vi kommer ju ingenstans.«

När det såg som sämst ut mot Helsingborg, när laget blev fastlåst redan från egen straffområdeslinje under den knappa halvtimme som verkligen får kategoriseras som en taktisk baklåsning, så såg Giffarna ut som ett sånt P13-lag som nyss börjat spela elvamanna och hade en spelare (David Batanero) som just lärt sig att lyfta bollen över halva planen, vilket skulle utnyttjas precis varenda gång.

Därför kändes matchen mot nykomlingen Falkenberg så oerhört viktig, redan i den sjätte omgången. Att själva grunden till framgången, det som är tänkt att i bästa fall kunna leda upp till en topp-sex-sju-åtta-placering, fanns att känna igen: att Giffarnas kortpassningsspel kunde leda till den typ av numret-större-segrar som man faktiskt radade upp på hemmaplan mot seriens bottenskikt under fjolåret.

Och till sist så. Men det satt hårt inne – och jag tycker att vi ska passa på att vara tacksamma över två saker:

Att Eric Björkander och Linus Hallenius valt att stanna i GIF Sundsvall, trots utgående kontrakt och trots såväl inhemskt som utländskt intresse.

Den här portalen uttryckte en oerhörd tacksamhet redan när det blev klart, men efter en till slut stabil 3–1-seger hemma mot Falkenberg är det dags att för första gången den här säsongen påminna om att man bör passa på att vara tacksam.

Efter en pauspetning, fyra bänkningar och tusenhövdad bedrövelse från landets alla GIF-supportrar var Eric Björkander äntligen tillbaka där han är som bäst: mitt emellan två andra mittbackar i det som synnerligen smidigt växlar från en trebackslinje (Jonathan Tamimi ligger nästan alltid i Linus Hallenius-linje och hugger i djupled när det passats runt en stund) till en ibland låg och nästan Pelle Olsson-rak femma.

Och nye Alexander Blomqvist har inte varit dålig, inte alls, men om den som har tillgång till ett modernt och effektivt scoutverktyg skulle ställa en ruta över Eric Björkanders samlade bollberöringar jämte en med Blomqvists dito så tror jag skillnaden däremellan skulle vara svår att förneka.

Jag tror ingen mittback i serien ser ut att vara så på tå som Eric Björkander. Som nischat hälstående mittback tyckte jag alltid att uttrycket »vara på tå« var en svårbegriplig. Man fick alltid höra det, du måste vara »på tå!«, och försökte väl rycka upp sin trögrörliga uppenbarelse i ett par kostlade minuter innan man ganska snart rullade över på de bekväma hälkuddarna igen.

Alla tränare som någonsin uppmanar en mittback att »vara på tå!« borde skicka några minuters video på Eric Björkander. Klipp ut bilder från när som helst, bara: han kommer att uttrycka sin på-tå-ighet så att det inte finns några tvivel kring vad som åsyftas.

Hela hans kroppsspråk säger att han alltid vill ha bollen, alltid vill röra sig för att hjälpa till och att han alltid – oavsett hur han står, vartåt han har trynet vänt – är redo att plocka upp eventuella djupledslöpningar.

Han är på tå. Han är nästan irriterande sugen på att spela fotboll, på det sätt som en entreprenöriell sån livsstilsinfluencer är sugen på att starta dagen med en milslång joggingrunda vid 04.30-snåret.

Blomqvist snoozar på vissa bollar, Carlos med – men Björkander behandlar nästan varenda bollberöring som en »Carpe Diem«-väggordsmänniska som tänker att det kan vara hans sista.

Bollmottag, tå-tripp, tå-tripp, pang iväg. Hela tiden.

Okej: det kanske till och med är lite irriterande – speciellt för oss som gillar att göra saker halvdana – men för att tempot i GIF Sundsvalls bollrullande ska bli nog högt för att rulla ut motståndare så tycker jag att det är helt centralt.

Nu ska det erkännas att Giffarna inte rullade ut Falkenberg från första minut. Alls inte. Det såg stundtals lite krampaktigt ut offensivt, det defensiva presspelet haltar fortfarande betänkligt – men så plötsligt en bollvinst, ett par halvdana passningar, ett Batanero-skott i stolpen och så studsade bollen på ledig yta i straffområdet.

Och då, mina damer och herrar, är det Linus Hallenius-mål. Det kan man skriva upp.

Jag pratade med honom inför säsongen om hur han aktivt tränat på att bli bättre att ta sig till ytor i straffområdet och även om det toffliga 1–0-målet skulle kunna avskrivas som slump så är det svårt att prata bort att Linus Hallenius nu är uppe i ensam skytteligaledning på sex gjorda mål efter sex matcher.

Det är mycket svårt att spela fotboll på det sätt GIF Sundsvall vill. I första halvlek hade Falkenberg nästan alltid elva spelare på rätt sida bollen och att vid 0–0-läge och höga förväntningar på seger kan te sig som en väldigt lång och seg uppförsbacke att varenda passning i tjugo-tjugofem kombinationer måste sitta på snöret för att målchans ska kunna skapas.

Det gäller att ha en spelare som kan få in det viktiga förstamålet, som sedan luckrar upp motståndarnas matchplan och öppnar upp ytor för Juanjo och Bataneros fötter.

Vi har just nu seriens allra bäste. Vi ska passa på att vara väldigt tacksamma för det.

För efter 1–0-målet kunde man verkligen känna igen det GIF-lag som ifjol – för nästan första gången i klubbens historia – helt sonika var numret större än sina motståndare och vann lika komfortabelt som förväntat.

När Hasse Eklunds lag var tvungen att pressa högre och jaga boll mer aktivt så syntes det att GIF Sundsvall var ett i grunden mycket bättre fotbollslag. Det syntes – efter en halvlek där det dolts skickligt av bortalaget – att det primära som verkar hänt i Falkenberg sedan senaste sejouren i Falkenberg är att Tibor Joza gift sig med en Brink.

Den så otroligt nyttige löparen Oliver Berg smekte fram Linus Hallenius till 2–0 (har en GIF-anfallare någonsin avslutat med en så självklar pondus?) och även om yvige Kaspar Sjöberg lyckades luppleta fram en armbågsstraff, vilket orsakade visst darr, så var segern helt odiskutabel över nittio minuter. Och i slutskedet fick Peter Wilson, för andra hemmamatchen i rad, visa på vad han bringar med sig till Joel Cedergrens taktikbord: en mycket fin fart i djupled.

Den första av alla förväntade hemmasegrar mot tippade bottenlag är tagen. Fler lag kommer stå med elva spelare på rätt sida, fler kommer förstås försöka skärma av David Batanero och det kommer inte alltid bli enkelt.

Men vi har svensk fotbolls just nu främsta målgörare som med ett enda sniff med målnäsan kan avgöra såväl framtida matchbild som match och längst bak räknar jag med att den närmast jobbigt peppige Eric Björjanders på-tå-ighet kommer ges ansvaret att driva upp tempot till den nivå som krävs för att ta segrar.

De hade kunnat vara vart som helst, men dessa matchavgörande allsvenska spelare har valt att vara här i Sundsvall.

Vi kan passa på att vara väldigt tacksamma för det.

Teddybjörnen 3-4-3, ja, så hette han

Nu när lönen är kommen kanske man skulle beställa detta mjukdjur från Beths butik, till tonerna av 239 kronor, och skicka vidare till Joel Cedergrens adress.

För det är faktiskt väldigt sällan jag har riktigt rätt. Jag är en felhavare av närmast kroniska mått, en synskadad höna som i blindo måfå-sprätter efter korn, men just vad gäller min åsikt om hur fel det skulle vara för dagens GIF Sundsvall att fortsätta spela med fyrbackslinje – i en text som publicerades inför torsdagens match – så måste man nog faktiskt ge mig rätt.

Det var nästan så att jag tagit i för lite, att jag oroat med för små bokstäver – ja, ATT CAPS LOCK BORDE HA VARIT ITRYCKT NÄR VARNINGEN UTFÄRDADES.

För GIF Sundsvall kom alltså, trots förlusten mot Kalmar och trots Pirkt.se:s starka anti-rekommendation, på nytt till spel med en fyrbackslinje och en allmänt rekordoffensiv formation. Detta borta mot Helsingborg på Olympia; en arena varifrån Giffarna historiskt nästan varit närmre att få med sig dartpilar i målvaktshuvuden än allsvenska poäng.

Och det gick verkligen ännu sämre än jag orkat framkalla mardrömmar om.

Många tränare har försökt sig på snirkliga taktiska detaljplaner för att få stopp på GIF Sundsvalls passningsspel, men känslan var att HIF-tränaren P-O Ljung bara behövde yppa två ord i omklädningsrummet för att få GIF-spelet att gå i baklås:

»Hög press.«

För GIF Sundsvall försökte spela med två mittbackar på samma sätt som de tidigare har gjort med tre – det var bara det att det var en enkel räkneövning som inte alls gick ihop. Den övertalighet i bakplan som tre mittbackar skänkt Giffarnas kortpassningsspel lyser till hundra procent med sin frånvaro vid en fyrbackslinje (där ytterbackarna fortfarande smyger upp och iväg), men trots det spelar laget kortpassningsfotboll från bakplan som om det numerära överläget fortfarande var en faktor.

Det blev total kortslutning första tjugofem-trettio, fram till dess att Joel Cedergren skyndade efter den taktiska brandsläckaren och sprutade hejvilt med gammal beprövat 3-4-3-skum. Juanjo ner som mittback, i Björkander-rollen, mellan Blomqvist och Gracia, och potätspelaren Oliver Berg ner intill Batanero.

Vid det laget kunde – ja, nästa borde – matchen i princip varit död och begraven, då Max Svensson bränt en semi-straffspark och Mamudo Moro lyckats missa hela bollen med hela huvudet från någon meters håll.

GIF Sundsvall och Joel Cedergren hade tur: haveriet gick att rädda upp. Det gick att stadga upp sig med en Juanjo-krycka centralt i backlinjen och halta in i paus.

Det var det enda rätta att göra, att slänga den taktiska ursprungsidén i sopnedkastet redan efter knappa halvtimmen, men när den initiala idén väl var skrotad och det sura äpplet fått sig ett rejält bett så kan jag inte förstå varför man inte genomförde rockaden fullt ut?

På bänken satt Eric Björkander – en av seriens erkänt bästa mitt-mittbackar, som stöpt för att spela i centrum av en trebackslinje – och med ett enda byte (Berg eller Wilson ut) hade man dessutom kunnat återförena seriens kanske mest hyllade mittfältsduo centralt.

Nu fortsatte Joel Cedergren med att spela med en synnerligen ovan Juanjo-vikarie i mittlåset och med en förvisso tappert kämpande och allsidig men tiki-taka-tekniskt begränsad Oliver Berg intill Batanero.

Och det höll sjukt nog – trots alla katastrofstarters katastrofstart – på att räcka hela vägen till tre poäng.

David Batanero laddade sin quarterback-kastarm, Linus Hallenius utnyttjade att landslagskapten Granqvist spelade lytt och det ledningsmål som faktiskt kunde eller borde ha kommit via Peter Wilson (fotbolls-Sveriges kanske minst effektiva nischade måltjuv?) vid någon av Hallenius två framspelningar fick GIF-kaptenen själv böka in efter många om och ännu fler Kalle Joelsson-men.

Men det ska inte att vinna allsvenska bortamatcher på Olympia när man gör så mycket fel. Och när rutinerade Tobias Eriksson, 34, plötsligt agerade som en femton år yngre spelare genom att slå en kortpassning till en felvänd och pressad Maic Sema på mittplan vid ledning i den 88:e matchminuten så var det den felande droppen som fick denna från början felkonstruerade bägare att rinna över.

Giffarna ska nog – trots ledningen! – totalt sett vara glada över en poäng, sett till den starten och den totala missbedömningen i matchplanen.

Och Giffarna ska vara väldigt glada att de har en beprövad 3-4-3-formation att falla tillbaka på, redan inför starten av mötet med Falkenberg på måndag.

Sista minuten-vev: 3-4-3:a in Eric Björkander i startelvan

Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

Efter upphämtningen mot Djurgården slog jag fast att det varit Joel Cedergrens genom tiderna främsta prestation som matchcoach, då den tidigare så förändringsförsiktige GIF-tränaren ryckte händerna ur fickorna, jonglerade om i hela formationen, kastade väck Eric Björkander och i ett nafs höll på att förvandla noll poäng till tre.

Och det här är förstås att tillskriva den GIF-vänliga portalen Pirkt.se:s redaktionella ledning en alldeles för stor roll, som vore dessa tråddragare i en teater med allsvenska marionettdockor, men för tydlighetens skull vill jag bara betona att det var själva den omkastande aktionen — rörelsen hos den tidigare så stillastående Cedergren! — som hyllades och inte den slutgiltiga 4-2-3-1-formation han till slut fick effekt med.

Joel, hallå!, lyssna!: sluta genast peta Eric Björkander och balansera upp ditt lag.

Mot Helsingborg borta på torsdagskvällen är Juanjo Ciércoles tydligen tillbaka på mittfältet efter att ha saknats mot Kalmar senast och det är förstås av yppersta vikt för ett lag som till stor del är byggt på att han, David Batanero och Linus Hallenius ska kunna spela nära 30 omgångar.18

Men inga spanska mittfältsgenier klarar sig utan ett rejält understöd.

Det är ju en märklig säsong detta, det har fastslagits tidigare: det är väldigt svårt att veta vad man ska gå in med för förväntningar inför exempelvis Kalmar hemma, ett möte där Giffarna haft historiskt väldigt svårt (det räcker med att viska »Niklas Kaldner« och det går en kall kår genom kroppen på alla som minns hur Åke Andreasson friade hans hemåtspel till Petter Wastå under en av alla snöpliga 0–1-förluster under tidigt 00-tal).

En rågryggad Joel Cedergren kom till match med tanken på att en saktfärdig, temposvag och närmast duellrädd David Batanero skulle klara av att bilda tvåmannamittfält. Han hade visst fog för den tanken, då det det ju sannerligen gått vägen förr: inte minst då ett Linus Hallenius-löst GIF Sundsvall rullade ut just Kalmar efter noter (2–0) hemma i en av förra säsongens mest imponerande prestationer.

Skillnaden mellan då och nu? Batanero bildade ifjol ett tvåmannafält mot Kalmar i en trygg och inspelad 3-4-3-formation, som nötts in under två raka säsonger och som satt griller i huvudet på allsvenska tränare så till den milda grad att varenda en nu verkar anpassa sina lag efter GIF-systemet under 2019. Han hade tre försvarsspelare bakom sig, varav en av dessa inte bara var exceptionellt skicklig med bollen — utan dessutom en av seriens allra mest följsamma mittbackar vad gäller att täcka upp i djupled.

Eric Björkander tappade bort målmaskinen Mohamed Buya Turay i premiären, men fler mittbackar har haft problem att hålla koll på Dif-stjärnan (tre mål på fyra allsvenska matcher) sedan dess och det kan inte vara ett så pass stort misstag att den senaste säsongens klart bästa GIF-mittback ska fortsätta petas.

Mot Kalmar ställde Giffarna upp med ett tvåmannamittfält bestående av en formsvajig Batanero intill en matchotränad Tobias Eriksson, med djupledslöpande forwarden Peter Wilson till vänster och ytterforwarden Maic Sema till höger; där bakom en överlappande Jonathan Tamimi och en väldigt offensiv Pa Konate på varsin ytterbackplats.

Det är, hur man än vrider och vänder på det, otroligt offensivt. Rekordoffensivt.

Och så Alexander Blomqvist och Carlos Moros Gracia som mittbackar, tänkta att styra upp alltsammans de gånger där passningarna inte sitter där de ska (vilket var rekordofta i den första halvleken, där David Batanero spred bollar på ett okaraktäristiskt sätt).

Precis ingenting av Alexander Blomqvists första fyra allsvenska matcher som GIF-spelare förklarar varför den relativt sävlige skåningen, som ofta tar sån tid på sig med bollen, ensam skulle komplettera Carlos Moros Gracia bättre än tillsammans med den rappe och spelskicklige blekingen Björkander. Och ingenting i GIF-spelet mot varken Malmö (som 3–1-segern till trots inte var någon spelmässigt övertygande insats), Elfsborg eller Kalmar svarar mig på varför en fyrbackslinje plötsligt skulle vara svaret på de Dif-ställda frågorna i premiären.

Jag förstår att Joel Cedergren kände att hans 3-4-3-formation blev fastlåst under försäsongsmatchen mot Kalmar och den inledande premiärhalvleken mot Djurgården, men det kan inte vara skäl nog att ha slängt ner hela det gamla taktikblocket som tändattrapp i någon tidigt anlagd majbrasa. Borta mot Helsingborg, som saknar Andri Bjarnason men som har en otäckt flytande Rasmus Jönsson där framme, vill jag verkligen se att Joel Cedergren letar upp det gamla blocket och återgår till den taktik som så föredömligt kunde växla om till en relativt svårgenomtränglig fembackslinje vid defensiva omställningar.

Med Eric Björkander återinsatt mellan de andra två mittbackarna — både för det offensiva bollrullandets och det defensiva djupledsspelets skull.

Ledare: Så löser vi krisen för svenska polisen

Krisen inom den svenska polisen har diskuterats i åratal och de politiska partierna har sedan länge tävlat om vilka som kan lova flest miljoner till polismyndigheten eller flest nya platser på polisutbildningen.

Men det räcker inte.

Poliserna är för få, resurserna för skrala och den svenska brottsligheten för stark. Någonting drastiskt måste göras.

Därför är det glädjande att se att polisen i Västernorrland tagit första steget i en utveckling som på allvar kan råda bot på brottsligheten i Sverige; ett viktigt förstasteg som kan leda till att vårt underbemannade och underfinansierade polisväsende ändå kan fånga in en långt större mängd tjuvar.

I Sverige är det, som Annie Lööf konstaterade redan 2012, »sedan länge förbjudet att bedriva en verksamhet med kriminellt syfte« — men att döma av utvecklingen sedan dess så räcker inte detta för att komma till rätta med brottsligheten i Sverige.

Vi måste göra det brottsligt att kanske eventuellt vara brottslig.

Sundsvallspolisen har tagit det första initiativet, genom att förbjuda större målade banderoller på läktaren för att folk eventuellt kan tänkas tända bengaler därunder, i skydd av den anonymitet som den väldiga banderollen skänker.

– Det är omöjligt för oss att se vad som försiggår under flaggorna. Sedan har den som hade en röd jacka plötsligt en vit och så vidare, säger den kriminalpolitiske nytänkaren Kenneth Carnabeck, tillförordnad gruppchef för tillståndsgruppen vid region nord, till Aftonbladet.

Denna ledarsida hade heller inte haft några problem med att ytterligare inskränka rätten att hastigt byta jacka (i en vidare diskussion borde frågan lyftas om kända trubbelmakare alls ska få kamouflera sig bland vanligt laglydigt folk genom iklädande av vanliga kläder, där en seriös debatt om införandet av en Björnligan-strikt klädkodex bland tvivelomsusade diversearbetare måste kunna föras). Men detta är tvivelutan ett viktigt första steg för att komma åt all typ av brottslighet: förbjud det som eventuellt kan leda till olagligheter.

Nu tar Sundsvallspolisen ett viktigt första ställningstagande mot just pyrotekniken på svenska läktare genom denna nya kollektiva förhandsbestraffning, men det är inte svårt att tänka sig hur denna metod kan användas på all annan typ av brottslighet som polisen i dag har problem med att stävja.

Problemen med drogförsäljning i svenska socioekonomiskt utsatta förorter? Förbjud planlöst hängande i trapphus och på torg, för att dylika lösdrivare inte ska kunna saluföra narkotika.

Problem med skjutningar? Förbjud täckjackor vintertid, då man aldrig kan veta om en usling gömmer en automatkarbin bland allt värmande dun. Visst: bakom de flesta dunjackorna döljer sig vanligtvis en helt laglydig individ som mest vill slippa frysa, men det räcker med att en av dessa drar fram en pickadoll ur sin vinterbonad för att det ska gå riktigt illa.

Problem med att svårt alkoholiserade människor kör rattfulla och utsätter vanliga människor för livsfara? Förbjud drickahållare i svenskregistrerade bilar. Det är helt omöjligt för polisen att veta ifall bilisten placerat en PET-flaska med Loka Crush eller en sjuttis Explorer i det flaskstora hålet och för att eliminera risken för det sistnämnda så bör man försvåra för fyllekörandet genom att helt enkelt inte erbjuda ett alternativ för ett skvättfritt placerande av dryck i svenska bilar.

Att satsa pengar från staten, höja lönerna inom de brottsbekämpande yrkena eller utbilda fler poliser tar tid och är mycket kostsamt. Och att höja strafflängderna för begångna brott är dessutom all forskning starkt skeptisk mot.

Men att göra det olagligt att kanske eventuellt göra något kriminellt, genom att förbjuda allt som eventuellt skulle kunna försvåra för polisen att utreda brott — vare sig det är större flaggor, tjockare dunjackor eller dryckesbehållare — är ett enkelt sätt att göra befintlig poliskårs arbete så väldigt mycket enklare.

Just i detta läge är det supporterföreningen Patronerna i Sundsvall som vi lyckas klämma åt, men om fler poliskårer börjar agera lika restriktivt som den västernorrländska så kommer vi med befintliga resurser kunna komma åt såväl konkret kriminalitet som kanskekriminalitet framöver.

Erik Löfgren Ledarskribent

Jag har bara en meme-mall

Det blir en märklig säsong, det här.

Vid 1–1 borta mot Elfsborg i paus och ett bollinnehav på nära sjuttio procent mot de vanligtvis så skickligt bollrullande boråsarna så kände man sig fortfarande… konkret besviken över insatsen.

Det var inte en bra halvlek, då bollrullandet ofta skedde med hela Elfsborgs-laget packat på rätt sida, så där lågt liggande och försiktigt som man inte trodde att tidigare SM-guldvinnare med toppambitioner skulle kunna lägga sig inför sin egen (rekordlilla!) hemmapublik.

Det var till slut heller inte en bra match, totalt sett, även om Linus Hallenius förstås hade kunnat drämma dit ett 2–1-mål när han två-touch-trippade sig igenom i straffområdet och även om William Eskelinen nog aldrig i hela sin karriär gör om den P11-aktion som snubblade in 1–2-målet via Per Frick (som aldrig fått bättre utdelning för sin allra främsta egenskap: att vara bred som en ladugårdsdörr).

GIF Sundsvall bör behöva ha flyt med sig för att ta tre poäng mot Elfsborg (det hade man inte!) men det svåra att greppa efter den till slut klara 1–3-förlusten är hur laget egentligen ska tackla den här typen av matcher.

Ska Joel Cedergren vara så pass missnöjd med matchbilden efter dryga timmen spelad, vid 1–1-läge och relativ kontroll över bollinnehavet, att han plockar ut en mittback (Pol Moreno har fortsatt svårt att övertyga) för att slänga in en måltjuv längst upp i banan?

Jag vet inte. Giffarna slutade klart före Elfsborg i tabellen i fjol och en del tyder på att de skulle kunna göra det igen (Pawel Cibicki ser ut som en allsvensk toppspelare som drar fram ett mittenlag).

Nu var det väl inte främst formationsbytet som gav Elfsborg segermålet, utan en osannolik målvaktstavla strax därpå, men jag kan inte vara ensam om att vara desillusionerad under detta märkliga GIF-år 2019.

Vad ska man egentligen förvänta sig? Vad vill man egentligen? Hur bra är en pinne när spelet trasslar och Batanero är osynlig?

Så många frågor, men bara en meme-mall:

För många eventblommor

Det finns mycket reklam i Stockholm. Knappt har man hunnit dra kortet för ännu en dyrköpt månad i kollektivtrafiken och tagit sig innanför spärrarna innan man har Dolph Lundgren uppenbarelse i trynhöjd, där han över några kvadratmeter uppmanar en att skyffla in sina besparingar på ett casinokonto där man kan få mångdubbelt mer i en pollettvaluta som bara passar en väldigt specifik mynning och som måste slitas ner till oigenkännelighet innan man får växla tillbaka till svenska kronor igen.

(Jag tror inte Frank Anderssons kropp han kallna innan  onämnda casinoägare slog en signal och undrade om Dolph Lundgren kunde tänka sig att ersätta honom rakt av på alla reklamskyltar. Kanske sa han – fan, här begår jag ett stilistiskt misstag och könar casinoföretagsäga— att »ingen kommer märka något« till Dolph. Kanske hade han rätt i det.)

Det finns väldigt mycket reklam.

Det finns i princip bara en kommersiell reklamskylt som jag gillar. Det är den digitala skylt med rullande textramsa som Solna Blomhus har på sitt tak.

Där rullar en text – i illgrön text på svart 90-tals-LED-bakgrund – på vilken butiksägaren klargör att de erbjuder »KISTBLOMMOR« – »SORGBUKETTER« – »EVENTBLOMMOR«.

Och jag skrattar alltid till när jag ser saluförandet av eventblommorna rulla in där, i direkt anslutning till kistdekorationerna och de sorgsna begravningsbuketterna. Jag cyklar förbi där med jämna mellanrum – senast igår – och bilden kommer alltid till mig, varenda gång: hur blomsterhandeln är fylld med sorgsna själar, att stämningen är otroligt tryckt och dämpad när folk med sorgkrumma ryggar lufsar runt och doftar på framhållna begonier och skamset kvider fram ett prutningsförsök på en vackrare bindning. Och så tänker jag mig ljudet av en tvärnit utanför plötsligt bryter den dova ljudbilden, när en företagare i en firma-BMW fått se »EVENTBLOMMA«-texten överraskande rullas ut framför sig, mitt i all sorgsaluförning. Hur den fryntlige företagaren formligen rusar upp för den lilla trätrappen sitt stockholmska ledarskapscoachade tempo, hur han tränger bort sorgsna släktingar och begoniasniffande åldringar som rör sig med en icke-lean och ström-olinjeformad släpighet och hur han börjar gasta till trädgårdsmästaren om att någon måste ordna blommor till sitt uppkommande »event«.

Till saken: jag vill inte vara den som störtar och yrar om eventblommor hela tiden.

Jag ser Pirkt.se – och kanske framför allt den del av portalen som handlar om GIF Sundsvalls förehavanden – som ett litet skyffe dit man främst kommer för att få råd och stöd vad gäller eventuella sorgbuketter och superettansnidade kistblommor. Jag tänker mig att folk knappar sig in på denna portal med ungefär den sinnesstämningen som de flesta lunkar uppför trätrapporna till Solna Blomhus: det är lågmält, det är med den typ av nätta dysterhet som nollgradigt och snöblandat regn i mitten av april frambringar och där finns ingen förberedelse för stora yviga gester eller gallskrik som bryter den lätt sniffande tystnaden.

Men GIF Sundsvall av 2019 års modell tvingar mig bli den figuren som rusar in och skriker om eventblommor och fest och gamman. Och det är inte mig som privatperson emot – inte alls: sällan har jag mått så bra som från 2–1-målet och framåt under den nya ståplatsinvigningen mot Malmö FF i lördags – men däremot mig som portalägare.

Superlativen tar slut mycket fortare än de kritiska formuleringarna. Alla lyckliga fotbollsmatcher liknar varandra, varje olycklig fotbollsmatch är olycklig på sitt eget vis.

Det blev ingen text om den historiska GIF-segern mot Malmö FF som får räknas till en av klubbens större skalper i modern tid. Ingenting om hur premiären av »Mathildas« överträffade precis alla förväntningar, ingenting om hur det borde kunna påverka både ståplatskulturen och dragkraften till IP framöver.

Det blev en om Dolph Lundgren och eventblommor. Det var tvunget att bli det ifall produktionen någon gång skulle fortsätta och inte helt lamslås av en känsla av att vara tvungen att tycka någonting om Giffarnas succé.

Och ikväll kanske det kan genereras nytt icke-GIF-relaterat innehåll, då jag ska gå på Sharon van Ettens spelning på Kägelbanan helt själv.

Jag tror så mycket på att det är det absolut bästa man kan göra av en torsdagkväll i Stockholm att jag ignorerar faktumet att jag kommer behöva stå och låtsas snegla efter någon som är på väg tillbaka från toaletten vid varenda liten paus under kvällen (det har jag dessutom gjort förr, så prata gärna med mig om det stora vänskapslivet, om fester och bjudningar, men berätta inte för mig om ensamseglingen: jag har varit där, jag har upplevt det, jag har ganska skickligt lyckats låtsats vänta på att någon vän tar sig en riktig långsittning).

Hallenius inför MFF: »Någon ren inläggsfotboll vill jag absolut inte förespråka«

Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

I få matcher under fjolåret var GIF Sundsvall lika tillbakatryckta som mot Malmö FF på bortaplan, när skåningarna bombade in inlägg på inlägg. 

Linus Hallenius vill att hans GIF Sundsvall ska utveckla fler offensiva vapen under 2019 – men vill inte följa MFF:s exempel med mycket inlägg.

– Hade vi gått åt det hållet hade jag nog inte velat krita på för GIF Sundsvall, säger han.

GIF Sundsvall hade förtvivlat svårt under den allsvenska säsongens första halvtimme och hamnade i ett tidigt 0–2 underläge borta mot Djurgården. Då klev lagkapten Linus Hallenius fram och tryckte in ett reduceringsmål från nära nog ingenstans: ett mål som väckte bortalaget, som därefter började hitta rätt i det passningsspel som blivit synnerligen välkänt i allsvenska kretsar.

Det räckte till slut till en stark bortapoäng i premiären på Tele2 Arena – men skickade samtidigt med en varning inför framtiden: Djurgården hade en tydlig och välfungerande taktik för hur de skulle bemästra Giffarnas 3-4-3-uppställning och plocka bort lagets spelskickliga spanjorer centralt. Det kommer fler lag att ha – och det kommer inte som någon överraskning för någon i GIF-truppen.

När Pirkt.se träffade Linus Hallenius inför att den allsvenska säsongen skulle dra igång, i mars månad, pratade han mycket om hur laget i år skulle behöva anpassa sig till att alla lag nu vet exakt hur bra han och hans lagkamrater kan spela fotboll om man inte ställer till det för dem.

Förra året så hade vi inga förväntningar på oss alls utan allt var bara positivt och vi slog ur underläge. I år är det många som tänker »shit: de har samma trupp som i fjol och har förstärkt!« och vi kliver in med helt andra förväntningar på oss i år. Och det är fullt naturligt: för vi tycker att vi är jäkligt bra. 

– Men vi kan ju inte bara fortsätta göra samma saker utan vi måste ta ytterligare kliv. Allsvenskan blir hela tiden bättre och bättre och lagen anpassade sig väldigt mycket efter oss på slutet [av förra säsongen], så vi är väldigt ödmjuka inför att vi behöver utveckla oss vecka för vecka och ta ytterligare kliv, säger Hallenius. 

Men att allsvenska lag kommer anpassa sitt spel efter Giffarna – vilket även Kalmar FF gjorde på försäsongen (en match som Hallenius förvisso saknades i) – är ingenting som GIF-kaptenen fruktar.

– Jag är inte särskilt orolig över att lag anpassar sig efter oss. Det ser jag mer som ett bevis på att vi är riktigt bra. Hellre då att vi ska bli så in-i-helvete bra att det till slut inte spelar någon roll vad de försöker med, säger han och utvecklar:

– Det är lite den känslan jag har haft: att försöker lag att pressa oss så säger vi att »ja, gör gärna det, för ju mer ni pressar oss – ju mer kommer ni få jaga boll, öppna upp er och då kommer vi ta de ytorna«.

– Och när det gäller lagen som kommer hem hit och ger oss hela initiativet – och det har varit stora lag – så är det bara att säga tack, för det är vi också jäkligt bra på. Vi vet exakt hur vi ska flytta bollen och vara lugn med den, men sedan har vi också den typen av spelare som kan slå en passning som luckrar upp ett helt försvar.

Han summerar:

– Så jag skulle inte vilja vara på sidan och känna »fan, vad ska man göra för att stoppa GIF Sundsvall?«. Vi får väl se om de kommer på någonting.

Jag har en gång frågat Bildbyråns vd Niklas Larsson – som jag skrev ett Offside-reportage om Giffarna tillsammans med under hösten 2014 – om det var okej att låna ett par foton och vid jakande svar har jag bara sprungit med det så fort jag kunnat. Nu spelade jag padel med samme Niklas Larsson i veckan, vilket jag tror är ordlös mediemanskommunikation om att allt är lugnt och att ingen faktura på hundratusentals kronor ligger och väntar på att landa på hallmattan. Pirkt.se vill i alla fall betona hur hemskt tacksam portalen är för allt lånande. Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

Linus Hallenius själv då? Precis alla vet att den nyblivne 30-åringen (som firade bemärkelsedagen med en toppinsats borta mot Djurgården) gjorde 18 mål i serien i fjol och försvararna lär göra vad de kan för att stoppa honom. Om allsvenska lag anpassar sig inför att de ska möta GIF Sundsvall för att hindra dem från att rulla boll effektivt så borde väl allsvenska försvarare anpassa sig inför att möta Linus Hallenius – för att på bästa sätt hindra honom från att göra mål?

Men Hallenius tror inte att allsvenska försvarare kommer kunna följa några speciella försvarstaktiska recept för att stoppa honom i år:

– Det tror jag inte att de kan göra. En gång i tiden klassades jag kanske som en djupledsforward som sprang bakom… och jag vet inte hur man stoppar det, men man sätter väl någon snabb på mig eller sjunker lågt. Men nu ser jag väl att vårt spel är väldigt komplext, med många olika verktyg och många olika sätt som jag kan göra mål och bidra på. De får gärna göra allt de kan – det bara sporrar mig att utvecklas ännu mer. Det är jag inte särskilt orolig för.

Klart är att mittbackarna även i år får se upp med Hallenius löpningar i och runt straffområdet – för det är den enskilt största förklaringen till hans målmässiga explosion, menar han.

Anledningen stavas delvis »Soccer Service«. Det omtalade spanska fotbollsföretaget – vars paketlösning även IFK Göteborg köpt in till årets säsong – erbjuder individuella videoanalyser av spelarna. När Joel Cedergren beskrev metoden för mig så fick exempelvis GIF-yttern Maic Sema se på bilder från hur han själv löser en situation på offensiv planhalva i match – för att sedan se hur exempelvis Andrés Iniesta, som förebild, löser motsvarande situation i match på allra högsta nivå.

Linus Hallenius har tittat specifikt på sina löpningar framför målet – och föga överraskande har han studerat och jämfört sig med en viss målmaskin:

– Ska man titta på just rörelsemönster i boxen är det väl oundvikligt att inte titta en del på (Cristiano) Ronaldo. Det finns nog ingen som är bättre på att ta sig till lägena, säger han.

– Hans sätt att röra sig, hans sätt att växla från noll till hundra, det har nog varit något extra klipp på honom, helt klart.

Det gav resultat. Hallenius stod för fler »målgörarmål« än någonsin tidigare i karriären.

– Jag gjorde mål på en del sätt som jag alltid hoppats att jag skulle lära mig, men aldrig riktigt gjort. Och det har väl mest att göra med hur man rör sig i boxen: att de mål som ser väldigt enkla ut ändå kräver en viss förståelse för att man ska gå in i de ytorna, säger han. 

– Och det är enkelt, när man väl har fattat det, men jag tror aldrig att jag hade fattat det innan.

Han nämner bland annat ett par mål när han »rörde sig in bakom bortre mittback« och rabblar upp »Hammarby hemma, IFK Göteborg borta, Norrköping hemma« när jag är tvungen att stanna honom.

Mot IFK Norrköping på hemmaplan rörde han sig förvisso bakom en något trögrörlig Andreas Johansson – men han gjorde ju så mycket, mycket mer. Han sög ner bollen med höger yttersida i ett synnerligen oergonomiskt läge som – om det inte utförts så fackmannamässigt – hade kunnat sluta med en höftledsoperation, innan han placerade den i Isak Petterssons bortre målgavel i vad som måste vara ett av tidernas främsta anfallsaktioner på Idrottsparken i Sundsvall.

Där handlade det väl inte bara om att löpa rätt, påpekar jag.

– Nej, sedan har jag väl alltid tidigare kunnat göra en del snygga saker i vissa moment. Redan på Per-Joars Hansens tid (2008, reds anm.) så sa han väl, efter nån träningsmatch på Cypern, att jag var »ögonblickens man«: att jag kunde göra något riktigt sjukt vid nåt visst tillfälle. Och så har det väl alltid varit, men nu känner jag väl att jag är mer komplett och att jag gör rätt saker väldigt ofta. Men jag hoppas att fortfarande har det där kvar: att jag kan göra vackra saker när det behövs.

Linus Hallenius fick kliva ner och knoppa undan ett och annat inlägg borta mot Malmö FF förra säsongen. Foto: Bildbyrån/Petter Arvidsson.

Det blev få mål på huvudet under förra säsongen för Linus Hallenius, som spelar i ett lag som förvisso slår in en del inspel (Jonathan Tamimi vann assistligan för försvarsspelare i fjol) men som ogärna vispar in ett inlägg på vinst och förlust.

I de matcher där motståndarna lägger sig lågt kan ett inläggsspel vara ett kraftfullt verktyg – vilket Giffarna fick smaka på borta mot Malmö FF i fjol. De dåvarande regerande mästarna var överlägset spelmässigt, mot ett bortalag som misslyckades med presspelet och blev tillbakatryckta, och det skånska storlaget använde överlägsenheten till att formligen skyffla in inlägg mot mot ett Giffarna som  och bombarderade.

Det blev 0–0 till slut – även om Marcus Rosenberg tyckte det skulle blivit tvåsiffrigt till himmelsblått – men klart är att det var med väldigt trötta ben som GIF-spelarna nickade undan de sista MFF-inläggen. Ett liknande bombardemang blev Giffarna inte utsatta för under fjolårssäsongen (kanske frånsett stunder under AIK:s guldjakt på Friends Arena) och kanske har Giffarna har något att lära där: skulle det skulle gå att addera ett giftigt inläggsspel också, till det redan fina och uppskattade kortpassningsspelet?

Linus Hallenius funderar.

– Ja, det är en fråga. Hur behåller man identiteten – samtidigt som man försöker skapa ännu mer? Att om vi har bollen länge… att vi kanske kan piska in den då och då.

Jag nämner MFF-matchen: att den borde ha bevisat för GIF-spelarna hur jobbigt det kan vara att tvingas försvara sig mot inlägg.

– Men om jag ska vara ärlig… hade vi gått åt det hållet hade jag nog inte velat krita på för GIF Sundsvall. Absolut inte. Jag ser mig absolut inte som någon form utav »boxstriker« som vill ha massa jävla inlägg.

Han utvecklar:

– Malmö hade kanske sextio inlägg? Visst, det var väl jättekul för dem – men hur många klara målchanser hade dem? Fem? Det tycker jag att vi kan skaka fram vilken match som helst. Nej, någon ren inläggsfotboll vill jag absolut inte förespråka, säger Hallenius. 

På lördag möts GIF Sundsvall och Malmö FF igen och vi får helt enkelt se ifall Giffarnas lagkapten Linus Hallenius får ägna eftermiddagen på NP3 Arena åt att delta i fina passningskombinationer offensivt eller hjälpa till att nicka undan inlägg defensivt.

Kokning pågår

Man kan säga mycket om Gamla Stan, men jag tycker att grändens polkagrisförsäljare ofta har fingret på den samhälleliga pulsen.

När omvärlden ter sig som allra mest irriterande så kan man nämligen räkna med att snasknasaren ställer ut den här skylten utanför etablissemanget, som en liten samhällskommentar smidd i trä:

Jag skulle själv vilja slöjda mig en mindre replika i nättare furu, för att kunna hänga runt halsen i tider som dessa.

För jo: kokning pågår.

Att jag sedan ett år tillbaka är vald till ordförande i Lärarförbundet Student i Stockholm är ett faktum som i det närmaste undangömts i dessa Pirkt.se-sammanhang. Oklart varför: kanske känner jag som 28-åring precis samma behov av att tona ner min elevrådskompatibla personlighet som jag gjorde för en halv levnadstid sedan, kanske vill jag inte bli sedd som en smöruppslungad fackpamp som glömt sina rötter och nu bara fokuserar på nätverkande med Almega-mellanchefer – eller kanske vill jag bara överhuvudtaget inte förknippas med det totala misslyckandet som är svensk skolpolitik av idag.

Jag vet inte hur mycket ni tar del av vad gäller svensk skolpolitik, men jag gissar att många missat att OECD i förra veckan kom med en rapport där de uppmanar Sverige att ta tag i den skenande ojämlikheten i skolan. De vill bland annat se en uppstramning av det fria skolvalet, strängare prövningar vid etablering av nya friskolor och att man slopar kösystemet till förmån för ett system där socioekonomiskt svaga hem får förtur till en viss del av platserna.

OECD:s rapporter brukar vara tunga – landa som en dunsande tjock lunta på debattbordet – men den här gången dämpades smällen helt.

För politik är att vilja – skolpolitik är nu för tiden att vilja förvilla folket bort från det som verkligen är viktigt att ta i tu med.

Entré: förslaget om ordningsbetyg.

Svensk skola har blivit en synnerligen välfungerande ojämlikhetsmaskin – det är som att 90-talssossar och liberaler uppfunnit en potentiell Spinning Jenny för ett framtida superklassamhälle – men det politikerna vill prata om är att farfars gamla gaggande om »stora A i ordning« ska bli mer lättförstått.

Det sitter knivar i ryggen på tjuren!!! De har suttit där i decennier nu: en kniv för marknadifieringen, en för de helt fria vinstuttagen för aktiebolag, en för det fria skolvalet och… fan, memen haltar: där borde sitta långt fler knivar.

Men nu har svensk skola och dess debatt istället sprungit rakt upp mot det rött lockande ordningsbetygs-skynke som Jan Björklund viftat med, lägligt nog precis i samma veva som OECD-rapporten damp ner i journalisternas inkorgar.

Det är ett skickligt orkestrerat fäktande och kanske lyckas riksdagspolitikerna – dessa folkliga folkföreträdare som tar ledigt med fullt betalt när de ertappats med att lura till sig skattepengar via snirkliga lägenhetsupplägg – sätta ytterligare ett litet mjugghugg i ryggen på de lärare som bär upp med den underfinansierade svenska skolan på sina axlar, genom att ge dem ökad administrativ börda i form av ytterligare skriftliga omdömen.

Och jag gillar utbildningsminister Anna Ekström: jag tror säkert att hon har väldigt vettiga idéer för svensk skola – framför allt om man skalar av henne C+L+MP-tvångskavajen, plockar bort S-nålen från skjortslaget och får henne att från hjärtat – men det är lite svårt att se att hon ska kunna uträtta någonting.

Det börjar faktiskt bli lite svårt att se att någon ska kunna uträtta något.

Jag brukar slänga iväg mycket svagt och illa redakterat material i Instagrams story-funktion och härom kvällen kom jag att tänka på en karaktär som hade kunnat varit rolig: »Den väldigt inomparlamentariska supportern«. En figur som sitter i soffan framför Agenda om söndagskvällen och ropar »heja Per!!!« när Per Bolund, finansmarkandsministern, säger att han ska »prata med Swedbank« efter att banken tjänat miljarder och gjort precis varenda aktieägare glad genom att skumraska och pengatvätta sig igenom ett decennium. En Camp Sweden-figur klädd i socialdemokratisk heldräkt som ropar »jaaaa!!!« och med knuten näve vrålar »nu vänder vi det här!!!« när Anna Ekström uttrycker att hon »blir allt mer kritisk till kötid som urvalsregel« för vinstdrivande friskolor.

Riktigt slutminutsseger-glad blir »Den väldigt inomparlamentariska supportern« när han får höra om hur hårt civilminister Ardalan Shekarabi planerar att ta de utländska spelbolagens ägare i örat om de inte slutar göra reklam som tyder på att de vill locka problemspelare att spela bort sina och sedermera massa sms-lånade pengar på just deras förlustriggade casinomaskin:

Det är en behjärtansvärd karaktär, denne inomparlementariske hejarklacksledare, som fortfarande tror att liberalen Jan Björklund talar om vissa problem i svensk skola (bristen på farfars gamla ordningsbetyg) och inte andra (att vi skapat en veritabel ojämlikhetsapparat där elever är lärare och rektorers kunder) för att han verkligen tycker att dessa utvalda problem är själva grund problemen mot den likvärdiga och alla-ska-få-samma-chans-i-livet-vurmande skola han som liberal borde vilja ha.

Man avundas denna supporter en aning, när man genom sina cyniska glasögonlinser ser att Björklund krattat sig en liten väg fram till en stol i någon av de välbetalda styrelser som verkar för att upprätthålla valfrihetssystemet i vård och skola och liv.

Jag vill verkligen bli färdig med mina studier så att jag kan komma ut i läraryrket så fort som möjligt. Båda de praktikperioder jag varit ute på – en på högstadiet, en på gymnasiet – har nämligen skvallrat om att det är ett otroligt givande yrke, bara man får rätt förutsättningar och en rimlig arbetsmängd.

Och jag engagerade mig fackligt i Lärarförbundet Student för att jag 1) visste att lärare inte fick detta, i en tid av ständiga kommunala neddragningar och New Public Management-tänk, och 2) för att jag ville vara med och försöka förändra denna utveckling och 3) för att jag verkligen trodde på att ett  samhälle verkligen var tvungen att förr eller senare ta tag i problemet när det gäller något så samhälleligt centralt som skolan: att det liksom inte skulle kunna för politiker att fortsätta springa rakt fram på den inslagna vägen med skygglapparna på och blunda för alla instanser som skriker »stanna!«, »vänd om!« och »gå tillbaka!«.

Nu är jag omvald på ett år till som ordförande och om allt går som det ska – jag har försökt snirkla mig en egen studievägledar-ledd väg genom den evighetslånga utbildningen – så tar ordförandeskapet slut i anslutning till att jag är någorlunda utexaminerad samhällskunskapslärare.

Vi är bara ett litet glatt gäng som träffas och fikar på mötena, men på pappret har jag ungefär fyra tusen medlemmar bakom mig och min styrelse i Lärarförbundet Student Stockholm – och jag ska verkligen försöka använda detta förtroende för att göra lärarstudenternas röst hörd i debatten.

För vi ska ut i det här – och jag är lika delar glad inför möjligheten att jobba med ungdomar som jag är livrädd för riskerna runtikring.

För lärare bränner ut sig, går in i väggen och utförsäkras med systematik när de försöker bära upp en svensk skola som är så monumentalt och grundligt felstyrd av marknadsideologi att den helt håller på att kantra. Den svenska skoltjuren stapplar fram, någon har satt multipla knivar i dess rygg, och allt politikerna gör är att fortsätta luras med röda skynken framför mjuggdolkar.

Folket – vi, jag, du, inte minst lärarfacken: alla vi som ser vad som håller på att hända – på läktaren borde verkligen skrika i högan sky.

Och jag tycker faktiskt att det utomparlamentariska folkrörelsearbete som Greta Thunberg stått för runt miljöfrågan verkar ha resulterat i ringar på vattnet.

För precis på samma sätt som man bör rikta ilska mot de styrande för hur de håller på att köra den fysiska jorden i sank (jag är ingen naturvetare utan samhällsvetare, men jag har fått för mig att det är viktigt för mänskligheten att ha en jord) så känner jag att folk börjar rikta ilska mot hur politikerna låter skolan och vården och det offentliga tillåts styras.

Jag känner att vi – den stora massan – äntligen börjar röra på oss, så sakteliga.

Tankesmedjan Balans får äntligen riksgenomslag för sina envetna granskningar av nedskärningarna i välfärden och texter om farorna med NPM-dogmen. Jag har ju mer eller mindre följt dem sedan starten och även om jag – likt en creddig poprecensent – ofta tvingas muttra att »jag gillade deras tidiga rapporter ännu mer« när folk kommer länkandes med någon ny Marcus Larsson-rant på Twitter så är jag väldigt glad över att två eldsjälar lyckats bjuda upp till kamp om dagordningen med de Timbro-krafter som pungar ut miljoners miljoner för att status quo kaos ska få fortsätta råda i välfärden.

Och även inne i systemet, högt uppe!, börjar det sättas emot nu: härom dagen skolchefen i Hässleholm som vägrade gå med på att spara in 49 miljoner kronor på skolbudgeten och samtidigt försöka öka kvaliteten på kommunens skolverksamhet. Det gick liksom inte, utan att lägga x antal sönderstressade skolarbetares hjärnor och kroppar på sitt skolchefssamvete. Så hon sa nej.

Hon fick förstås sparken av politikerna, men jag tror att hon har både matematikerna, Excel-smattrarna och inte minst folket bakom sitt beslut.

Det anordnas en marsch mot nedskärningarna i skolan den 18 maj i flera svenska städer och rent allmänt tycker jag att det börjar bubbla bland vanligt folk. På ett bra sätt. 

Högerextremisterna har ju i det närmaste haft patent på den bubblande ilskan – men nu tycker jag verkligen att en på allvar folklig rörelse har alla chanser i världen att verkligen folkröra sig mot bättring tillsammans. Det finns en rättmätig ilska – och det finns rättmätiga och tydliga mål att rikta den mot.

Det är som att någon lånat skylten från karamellkokaren i Gamla Stan och ställt den framför den allmänna skoldebatten. Det kokar. Till slut måste politikerna lyssna. Jag vägrar sluta tro på det.

Ingen vill ha det så här som vi har det i välfärden, frånsett det fåtal som tjänar stora pengar på att det ser ut så här – och de som är uttalat eller outtalat lierade med dessa individer.

Alla vill ha behöriga lärare i sina barns skolor och sjuksköterskor som har möjligheter att göra ett bra jobb på sina sjukhus och vårdcentraler.

Det måste  att ordna.