GIF kan börja prata om »svagare motstånd«

Foto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com.

I hur många år har man inte suttit och drömt om just den typen av segrar?

Joel Cedergren hade sett sitt lag bli översköljt av Hammarby på Tele2 Arena förra helgen, analyserat kollapsen och kommit fram till att det inte längre räckte med två mittbackar utan att laget skulle ställa upp med tre mot bottenlaget Brommapojkarna.

Var det ett tecken på en tränare som blivit skakig och gått på defensiven efter säsongens första förlust?

Tvärtom. Jag tror att beslutet om att överge 4-1-4-1-formationen lika mycket var baserat på segern mot ett uselt Trelleborg på hemmaplan för ett par veckor sedan. Då gav årets stundtals baktunga 4-1-4-1-formation bara en knapp, knapp 1–0-seger, trots att laget var speltekniskt överlägset i nittio minuter.

Nu, mot ett än sämre Brommapojkarna (sett till dagens insats var det svårt att förstå hur de kunnat ta en enda poäng hittills), så plockade man förvisso in ytterligare en mittback i elvan — men fick framför allt upp Romain Gall närmre intill Linus Hallenius på topp, närmre målet och närmre till att kunna bidra till den där luddiga »expected goals«-statistiken som alla fotbollsexperter börjat yra om.

Laget blev helt klart offensivare, förskjöt vikten framåt.

Det finns olika sätt att hantera faktumet att utländska proffsscouter plötsligt sitter och närstuderar allt man gör. Romain Gall, som för bara ett och ett halvt år sedan kånkade runt på solkiga division 1-arenor, hade förstås kunnat bli nervös och det hade kunnat knyta sig — men i stället såg fransk-amerikanen så otroligt motiverad ut att om man hade ansiktsscannat honom i en Flygresor.se-app så hade den automatiskt bokat en enkelbiljett till Heerenveen.

Och när Gall efter ett flygande GIF-anfall spelade bollen snett-inåt-bakåt till en Linus Hallenius som sparkade hål i luften började man nästan oroligt muttra att »det måste lossna för Linus snart«, efter endast ett toffligt mål (mot Dalkurd) på sex spelade.

Men som tur var är det bevisligen enklare att fånga in en boll som kommer kastad från hand än sparkad från fot — för jäklar vad kliniskt Hallenius tog tillvara på att Samú har hela den skandinaviska fotbollens kanske starkaste bål-och arm-koordination (en titel som varit vakant sedan LSK-backen Markus Senften lade skorna på hyllan). 30-meters-kastet sögs inte ner utan runt, BP-backen plockades upp på ryggen och i en rörelse dundrade GIF-kaptenen in 1–0 i nättaket från kast-dopat nära håll.

Och som ridande på en våg av nyvunnet självförtroende motläggade han till sig ett friläge där han – som eldade en hel bål av liknande chanser mot Trelleborg – plötsligt såg pånyttfödd ut och smäckert rundade den utrusande målvakten och placerade bollen i nät.

Två noll, tack och godnatt.

Brommapojkarna hade innan den halleniuska kavalkaden givits en chans att ta ledningen, då William Eskelinen bjudit Dif-dräparen Eric Omondi på ett friläge som 23-åringen förvaltade på det sätt som brukar känneteckna en betydelselös och prestigelös reservlagsmatch. Omondis trubbiga snubblande var minst sagt symptomatiskt för ett BP-lag som verkligen såg ut som att de kommit upp för att avverka en match i den avslagna U21-serien.

Och jag vet inte med er, men jag har i alla allsvenska år suttit och drömt om att Giffarna en dag ska kunna vara en klubb som går ut och från start bara är numret större; att GIF-spelarna kliver ut till hemmamatch med en pondus som gör att det framstår som att seniorer möter juniorer.

Det gjorde det stundtals under första halvan av 2012, det gjorde det rätt ofta under det Rúnar Sigurjonsson-drivna halvåret 2016 — och de gör det gång på gång nu.

Det har inte skett borta ännu (både Dalkurd och Hammarby fick matcherna dit de ville), men på hemmaplan så är det som så att David Batanero och Juanjo helt sonika bara greppar tag i matchbilden, hur enkelt som helst, som vore den en lågt hängande frukt i ett katalanskt fikonträd.

Klart är också att duon inte behöver icke-innermittfältaren Peter Wilson som tredjehjul på mittfältet (men det visste vi ju redan). Vad vi kanske inte visste (och vad vi inte fick några indikationer på under hans direkt svaga förstahalvlek) var att den fortsatt bara 21-årige Wilson kunde vika in långskott på det där läckra sättet. Och nog såg det ut som att den tidigare så stirrige GIF-talangen fick ett annat lugn i spelet efter att den 3–0-bollen letat sig in i det bortre krysset? Inför säsongen, när han sprang in ett par cupmål i Nordichallen, skrev jag att det kunde finnas en plats för en rent djupledslöpande Peter Wilson i en elva, och när ett sönderfallande BP rämnade ytterligare i den andra halvleken tyckte jag att han stundtals såg rätt naturlig ut på en av ytterplatserna i 3-4-3-formationen.

Gall som kreatör, Hallenius som nymålfarlig uppspelspunkt och Wilson som ren djupledslöpare — ja, det är nog ett tremannaanfall som kan skrämma många lag.

3-4-3-formationen fungerar än, spelarna är inkörda i den sedan fjolåret, och även om det inte blir den primära uppställningen under hela säsongen så finns det förstås en styrka att kunna ändra formation efter motstånd. Det hanns inte med när Bajen pumpade på senast (där borde nog något gjorts för att hindra läckaget), men bara att det hinns att bytas under träningsveckan mellan matcherna är ett klart fall framåt.

Och vi lär få se mer av just 3-4-3:an mot, håll i er nu, »svagare motstånd«. För jo: som GIF-supporter ser man ut att kunna börja röra sig med sådana termer, att som nån sorts bortskämd boråsare kunna sitta och räkna med att laget spelar ut gästande bottengäng.

För det var ett förvisso uselt BP som kom till IP (tränare Pimenta sa sig aldrig ha sett sitt lag så dåligt), men det går heller inte att komma ifrån att det var en konkret styrkedemonstration av årets GIF Sundsvall som helt enkelt bara städade av stockholmarna som en punkt på en dagordning. Det var aldrig någon fara på taket, så säkert att den mest surmulne GIF-gubben skulle kunna ha muttrat om att det blev tråkigt, och det känns konkret svårt att föreställa sig att de hittills gästande Trelleborg och BP skulle kampera om ungefär samma tabellplaceringar som Giffarna i höst.

Nu ska Östersunds FK komma och derbydansa om en vecka och det går nog att påstå att det var längesen det såg lika gynnsamt ut att möta ÖFK som just nu.

Men det går framför allt att slå fast att det sällan varit lika skrämmande för bortalag att ge sig på Giffarna i Sundsvall.

Inte den knappen, nej, men vilken knapp?

Jag vet inte exakt hur GIF Sundsvalls marknadsavdelning jobbar och jag vet absolut ingenting om marknadsföring, men jag vet att om någon inom en organisation så mycket som luftar idén om att »vi kanske ska rikta oss till målgruppen tjejer med en annons som är rosa och innefattar smink och bubbel« så borde vederbörandes chef snabbt vara på plats, luta sig över och med bestämd stämma ropa:

»Om du trycker på den publicera-knappen så kommer vi få ett rent helvete på Twitter!!! Alla människor som vill visa att de har minsta progressiva ådra i sin tyckarkropp kommer att kölhala oss offentligt!!!«

Marknadschefen Peter Nyh borde ha varit där och gallskrikit så fort någon på kansliet satt och målade »Ladies Day«-annonsen rosa.

Han borde inte tillåtit att någon ens sneglade på knappen.

Han borde absolut inte, oavsett om han hänvisar till att det var en individuell idé från en av säljarna, låtit någon trycka på den.

För har man inte bott under en faktisk sten det senaste halvdecenniet så kan man inte undgått vilken viralt nukleär knapp man stod i färd att trycka på när man valde att skicka den rosaskimrande och läppstiftsprydda kvinnoaffischen ut i en eter full av blodtörstiga like-letare.

Jag slog mig faktiskt fysiskt för pannan när jag såg kampanjen rulla ut — och vilken fest det blev för olyckskorparna där ute.

Det räckte med att kraxa för att håva in ett rekordantal stort likes och moderna ryggdunkar i fotbollsdelarna av exempelvis Twitter. Folk ställde sig upp och applåderade journalister som lyckades hålla en enda +++-tanke i huvudet, som om detta var stor och progressiv samtidskonst och som om dessa sedan länge stått på barrikaderna mot könsskillnader i idrotten.

Strömmen av »vad blir det nästa gång? En manlig kväll med backa-med-släp-tema???«-kommentarer fick Världsnaturfonden att gå ut och varna om att hela www-världens uppsjö av gråtskrattsemojis höll på att ta slut.

Det var så jävla enkelt att såga. Det var ett inofficiellt VM i enkla poänger.

Det enda riktigt intressanta, för alla oss som slog oss för pannan direkt, tyckte jag var en Twitter-tråd från Isabelle Widmark på organisationen FairPay, som lyfter orättvisor mellan manligt och kvinnligt idrottande.

Det var förstås klokt av BP-sponsorn. Och det hade förstås varit klokt av GIF Sundsvall att ta hjälp av någon med koll på genus och genusfrågor, eller som sagt: bara någon som inte bott under en sten, innan man basunerade ut flyern.

Men… jag saknade svaret på frågan. Vad svarade FairPay på frågan? Så jag ställde den frågan till Isabelle Widmark.

Vet ni vad hon gjorde, som imponerade på mig i detta tidevarv av snabba och inte minst enkla likes och retweets? Hon erkände att det inte var så jävla enkelt. Att frågan tvärtom var allt annat än enkel.

»Jag tycker helt ärligt att den här frågan är väldigt svår«, skrev hon. »För det jag har fått höra från sponsorer och klubbar som haft ”tjejkvällar” med smink, bubbel och underhållning är ju att många kvinnor kommer. Att de tycker att det är bra och roligt.«

Hon fortsätter:

»Så efter att jag hade reagerat en del på Ladies Day-grejen tänkte jag ett varv till och kände att det samtidigt är dumt av oss (alla som reagerade) att slå ner så hårt på hela grejen. Det blir ju faktiskt lite som att nedvärdera de som gillar dessa initiativ också. Det är lätt för oss (kvinnor) som redan är fotbollsintresserade och känner oss hemma i fotbollsmiljön, att enbart utgå ifrån oss själva.«

Hon dömer förstås ut själva kampanjens utformning som problematisk (för det krävs i princip en hjärna som kan tänka en tanke) och hon beskriver att »vi vill ju inte förstärka rådande föreställningar och stereotyper om att kvinnor inte är intresserad av fotboll«, men när hon går in på möjliga lösningar — hur det skulle ha kunnat utformas — så är svaret inte glasklart.

»Jag att en väldigt god idé är att använda sig av befintliga kvinnliga nätverk och supportergrupper för att få deras input på saker«, skriver Widmark. »De kan vara med och driva engagemang utifrån sitt perspektiv. Men samtidigt vill ju inte alla vara en del av fotbollen på det sättet. Många vill gå på match för att bara vara en del av det sociala, inte behöva vara så insatt. En del skiter ju i vad tränaren har att säga om spelsystemet. Och för att fotbollen ska växa så måste den ju bli inkluderande även för de som vill vara där av andra anledningar.«

Hon summerar med att hon »som sagt inte tycker att frågan är lätt«. Angående den konkreta utgångspunkten, frågan från BP-sponsorn som ville göra nåt för att locka tjejer, så blev svaret till slut så här till byggföretaget i fråga:

»Det jag frågade dem var: ›vad är syftet med kvällen?‹ Då fick jag svaret: ›vi vill locka fler kvinnor men vi vill framför allt ge inspiration. Och vi vill inte exkludera någon‹. Utifrån ett resonemang kring detta kom vi sedan tillsammans fram till att en kväll skulle kunna heta ›inspirationskväll‹ istället. Med öl, snittar och föreläsning med tips kring renovering, inredning, materialval och snack om fotboll.«

Inspirationskvällen har inte blivit av och Widmark vet inte om den kommer bli det heller.

»Men det jag framför allt gillade är att de tänkte till ett varv och frågade andra hur de eventuellt skulle kunna göra det annorlunda. Vi pratar alltså om fyra ›grabbar‹ som sitter och beslutar om sponsringssamarbeten här. Och risken är ju stor att dessa fyra grabbar faller in i ›tjejkvälls-tänket‹ om de inte bollar med andra först.«

I Giffarnas fall var det en kvinnlig anställd på marknadsavdelningen som drev på och genomförde idén och som får sägas föll i det stora, närmast »VARNING! GENUSKLAVER!«-skyltmärkta klaveret. Men jag blir lite less på sportjournalister som redan är intresserade av fotboll som beskriver hur självklart det borde vara att i princip bara erbjuda fotbollskopplade anledningar för en ny kvinnlig publik att börja gå på fotboll.

Jag har inga siffror på hur demografin ser ut på Giffarnas matcher på IP, men jag skulle gissa att uppemot åttio procent är medelålders män (eller gubbar om man så vill) i min fars ålder, som suttit på ungefär samma platser i ett decennium. Det är och har under tio års tid varit kärnan i en GIF-publik som  våren 2018 verkar ha lagt sig stadigt på dryga tre tusen åskådare.

Kvinnor, tjejer, icke-binära eller de som helt enkelt identifierar sig som annat än 55-årig gubbe med GIF-keps har haft möjlighet att sätta sig och frysa mot Örebro SK i alla år. Man kan köpa VIP-biljetter med mat, säkert bubbel om så önskas och så inför-match-snack med tränaren. Den möjligheten har alltid funnits. De gör det bara inte.

Hur många nya supportrar, som tidigare inte velat frysa för Giffarnas överlevnads skull, hade dykt upp om man arrangerat en kväll där exempelvis Eva Andersson från Patronerna fått prata supporterskap? Det hade varit mycket bättre, ja, smädandet hade rättmätigt undvikits, men hade det lockat en enda potentiellt ny GIF-supporter?

De som jag sett plockat de enklaste poängen är de som redan är helt uppsnärjda i den allsvenska fotbollen, som älskar det genuina, hundraprocentiga och extremt manligt kodade supporterskapet. Och det finns ju något fantastiskt fint i det där, en otrolig kraft som kan vara fantastiskt mäktig när den kanaliseras åt rätt håll.

Men jag är 187 centimeter lång, har en ofrivilligt rakad skalle och jag är uppvuxen i en machopräglad omklädningsrumskultur som borde marinerat mig så till den milda grad att jag tror mina sårskorpor fortfarande bildas av levrad sexism och liniment.

Om någon borde kunna röra sig i miljön som uppstår inför eller efter exempelvis ett Stockholms-derby så tycker jag att det borde vara ungefär min typ av människa. Men jag ska utan tvivel erkänna att den miljön gör mig orolig, på gränsen till rädd. Jag känner verkligen ett obehag när jag går runt i miljöer där män är starkt påverkade och delvis drivs av ett hat mot oliksinnade fotbollssupportrar. Jag minns när Giffarna klarade 0–0 på Friends Arena mot AIK förra säsongen och en uppenbart tjackad man stod upp på den annars lugna sittplatsläktaren och med närmast fradgande näbb önskade domaren en ond bråd död över i princip vartenda felvinkat inkastbeslut. Jag, som redan får sägas älska fotboll i rätta mängder, ville typ sluta gå på allsvensk fotboll där och då. Jag skulle aldrig ta med mig barn, vänner eller ens ytligt bekanta på läktarplatser som de intill den allsvenskt dresserade kamphunden till människa.

Ja, Giffarna använde sin plattform som allsvensk förening för att idka stereotypiserande och det är ingenting annat än en marknadsföringsmässig skandal att just den kampanjaffischen fick se dagens ljus — men de som håvade in de allra snabbaste likesen får gärna peka på vad de gjort med sina plattformar för att ens försöka locka några andra än de redan frälsta.

Körsångens enda problem

Jag var på en körkonsert i söndags. Det var stundtals maffigt, stundtals fint, under hela timmen väldigt roligt att se mina vänner sjunga för full hals.

Men. Jag kunde inte sluta tänka på en sak.

Handproblematiken. Den som Andrev Walden redan beskrivit så roligt och precist vad gäller krönikörers byline-bilder.

Vad man ska göra med sin mun och med sitt magstöd är tydligt, när körledaren vevar med nävarna. Men vad förväntas man som körsångare göra med sina händer? Jag blev så perplext ställd av hur uppemot hundra körsångerskor stod handfallna inför handproblematiken i söndags, tvåhundra händer som bara hängde rakt ner, slappt intill sidorna, att jag var tvungen (som kommer från Kjell Lönnås hemstad och borde ha koll) att googla hur det brukar lösas.

Och just det: körsång är den enda gren där det är en objektiv fördel att verka vara dåligt förberedd.

Med en pamflett i nävarna kanske det kan tolkas som att man inte brytt sig tillräckligt för att lära sig sångerna utantill och det kan ju te sig slappt, om man ställer sig framför en betalande publik, men i egenskap av nybliven köråskådare kan jag säga att pamfletterna ändå uppmuntras. För nu gick onödig tankekraft, som kunde lagts på att njuta av skönsången, åt att sätta sig in i den utsatta situationen för de stackars sjungande som stod där och säkerligen var rekordmedvetna om tyngden i sina hängande underarmar.

Och är det någon som vet hur svårt det är att göra någonting av sina händer så är det jag.

Förrförra hösten var jag uppe i Östersund för att fyra av en stående byline-bild — och blev självmedveten inte bara om händernas hänsynslöst centrala roll i stillaståendet utan även om min egen lydnad inför auktoriteter.

Man vill ju gärna se sig själv som en potentiell Anne Frank-gömmare i det angiverisamhälle vi kanske är på väg att få med ytterligare SD-inflytande över svensk politik, men efter den Östersundsresan så blev jag pinsamt medveten om att jag är en medlöpare av bisarra mått.

Han sa, som kanske första människa genom historien, till mig att »testa att stoppa den ena handen i fickan«. Och jag lydde lika blint som direkt. Och en helt unikt märklig lösning på handproblematiken var född:

Jag har sedan dess blivit en mycket ängsligare människa, känner jag. Orolig för vad hur mycket våld på mig själv som mitt medlöpande jag skulle kunna utföra. Osäker på vad jag egentligen står upp för, här i livet, om jag inte ens vågar säga ifrån när någon ber mig singelspela fickpingis framför en kamera.

Vad hade han kunnat få mig att göra, den där fotografen? Gängtecken-forma ett »Y« med fingrarna, som för att hänvisa till mitt Västernorrlands länsbokstav? Jag vet inte ifall jag med bestämd stämma sagt »nej!« ifall han bett mig, jag-vet-inte, »testa hur det känns om du ställer dig med ena benet i den där hinken?«. Jag vet inte var mina gränser hade gått, vet inte ens ifall jag hade några, där och då.

Jag ska åka upp till Östersund i sommar, är tanken, och jag tänker kräva ett nytt möte med bylinefotografen.

Med mig bör jag ta åtskilliga timmar av stärkande psykoterapi. Och kanske en pamflett.

Offsideflaggan räddade mig från penispillren

Jag föll i lördags kväll.

På min cyklande väg hem från stan skulle jag stanna till och hälsa på min gode vän Sinan, som befann sig vid det tveksamma etablissemanget Olssons Skor vid Odenplan. Och tjugo meter ifrån stället så tänkte jag att jag skulle förbereda min inbromsning genom att börja knäppa av mig nackkrage till cykelhjälm (redogjord för här), officiellt för att bespara mig tid men inofficiellt för att bespara mig eventuella »vad fan har du runt halsen?«-smädelser från olyckskorpar i rökrutan. Mitt i avknäppandet av nackkragen, som för min fingerofärdiga person kräver arbete med båda händerna, så hör jag ett »ERIK!« snett bakifrån. Som en ren reflex så stampar jag på bromsen, cykeln tvärnitar – och jag har inte ett finger på styret.

Det hela går väldigt långsamt, så det finns – och nu skriver jag explicit till min mor och farmor, oroliga naturer som vill sitt förstfödda barn och barnbarns väl – ingen anledning att läsa detta med andan i halsen, men:

Cykeln girar till höger, den slår emot trottoarkanten varpå jag håller på att trilla näbbstupa in i ett träd på trottoaren. Men så lyckas jag vika tillbaka styret, återfå balansen och för några tiondelar av en sekund upprättar jag till och med ståndkraft nog för att lyfta blicken och notera Sinans och hans flickvän Saras fullständigt gapande miner – innan jag på nytt vinglar till, viker cykelstyret åt fel håll, sätter ner foten fel då jag försöker staga mig, trillar framåt på nytt, försöker parera, men till slut slår krokben för mig själv och faller bakåt ner i en pinsam, uppgiven hög.

Sinan, en millennial väl bevandrad i internetkulturen, sammanfattar det omgående med att det ›var som att se den där virala »man håller på att ramla i nio sekunder«-gifen i realtid‹:

Det var en papphammarsk scen som utspelade sig längs Odengatan, där det tidigt stod klart att jag nog skulle falla men där jag åtminstone försökte parera fallet på alla till buds stående sätt.  Jag hade en massa taktiker – fotisättningar, tyngdförflyttningar, hastiga bålrotationer – för att försöka förhindra fallet. Jag försökte, mitt i fallet, med samtliga av de motdrag jag hade.

Det är ju så man brukar göra.

Men när GIF Sundsvall på söndagen började falla ihop mot Hammarby hade de inte ett enda motdrag. Det blev en enda pinsam hög direkt.

Man ska inte försöka ge sig på att skriva om fotboll när Simon Bank är på samma match, det är en gammal fotbollsjournalistisk sanning (jag kan tänka mig hur svårt det måste vara att som Expressen-krönikör uttala »ah, Bank är här« till sin kollega på en allsvensk pressläktare utan att låta paniskt rädd och uppgiven samtidigt), och de sågande tecken som han unnade själva Sundsvalls-debaclet i sin annars hyllande Bajen-krönika höll allra, allra högsta klass:

Efter en fin start så föll Giffarna handlöst efter det extrembilliga 0–1-målet (fler lag lär kunna upptäcka att man kan volleybollserva bollar in framför en på linjen kvarstående William Eskelinen) och det enda man kunde säga om Joel Cedergrens agerande längsmed sidlinjen, mitt i fallet, var att han spankulerade omkring i ett par anmärkningsvärt tajta brallor.

Det var våg på våg på våg. Slag på slag på slag.

Min far – en rättskaffens man som en gång fäste sin GIF-halsduk i dragkroken och körde hem den släpandes i smutsen efter en 0–5-förlust mot IFK Göteborg – gick ut och klippte gräset efter att Hammarby tillåtits dansa in 4–0. Jag kan inte klandra honom.

Simon Bank överdriver knappt när han säger att känslan ett tag var att det kunde ha blivit uppemot tvåsiffrigt. Det fanns liksom ingen hejd. Det fanns knappt ens något motstånd för den grönvita offensivorkan som gång på gång svepte fram. När Björn Paulsen volleybollsmashade in ytterligare en boll till vad som (väl?) borde ha varit 5–0 så slog mig nästan tanken på att gå därifrån, då blotta tanken på att behöva vinka av laget efter matchen för mycket skulle kännas som att råka vinka till någon man trott sig känna men som man egentligen inte alls kände.

Jag trodde ju att jag kände David Batanero och Juanjo nog för att de aldrig skulle lämna walk-over i en mittfältsmatch, tänkte att jag hade koll på att det – Carlos Moros Gracias yvighet inräknad – trots allt fanns någon typ av grundstabilitet i mittförsvaret och jag hoppades att laget hade en tränare som åtminstone var kapabel nog att se att den lågt liggande innermittfältaren (sic!) Peter Wilson, 30 kilo, kanske borde byta plats med ytterspringaren Kim Skoglund, 100 kilo.

(Kim Skoglund kämpar och sliter, men han ser ungefär lika naturlig ut som jag skulle göra på ett yttermittfält och… det är inget bra betyg.)

Det blev inte sju- eller åtta-noll. Det blev sinnessjukt nog match, ja, det blev till och med ett av mitt livs vildaste jubel.

Som GIF-supporter är man förstås egentligen så pass präglad av motgångar och olyckor att det sitter i ryggraden att alltid blicka ut mot den assisterande domaren innan man firar ett mål – men den här gången var jag helt uppsvept i en tro på tron. Jag hann skrika mig hes och hoppa och riva tag i okända människor i min närhet (förlåt för det) innan jag såg återfick synen och såg Jonas Eriksson stå med offsidenäven i luften.

Kanske var det bäst. För om Peter Wilsons mål hade godkänts, om Giffarna hade hämtat upp 0–4 till 4–4 på en slutkvart utan att egentligen göra särskilt mycket alls för att förtjäna det – då hade jag nog kunnat börja tro på allt och ganska snabbt lurats på hem och hus av vilken dörrknackande sol-och-vårare som helst. Jag hade kanske börjat klicka hem penisförstoringsmedel från nätannonser, gått igenom skräpfiltret och svarat på alla mejl från nigerianska avsändare, ja, helt sonika anammat en helt ny och vidöppen personlighet som bara känt att allt kan gå, allt är faktiskt möjligt, efter att ha sett Giffarna hämta ikapp fyra bollar mot Hammarby utan att knappt gå upp på två forwards.

Det var en märklig match, kanske en av de märkligaste jag sett. Och känslan efteråt vet jag inte om jag någonsin fått känna tidigare.

Efter snart två decennium av GIF-supporterskap tänkte jag att jag upplevt precis alla typer av tomhet.

Men tomheten som uppstår efter att man först blivit bestulen på en trevlig eftermiddag (ett tag fick jag nästan skämmas över att jag lördagslurat dit två nya supportrar) och sedan dessutom blivit rånad på ett av sitt livs allra märkligast mäktiga GIF-ögonblick… den var ny.

Hur som helst. Smekmånaden är över, men det som varit bra under de första fem omgångarna försvinner inte i och med en totalkollaps borta mot Hammarby. Här kommer fler lag att svepas av banan, här kommer Jiloan Hamad och Serge-Junior och de andra rulla bort fler mittfält och här kommer kanske till och med fler ytterbackar än Dennis Olsson se så barnsligt rädda ut att deras tränare tror att det kan vara ett brott mot Barnkonventionen att ha kvar dem på planen.

Och faktum är ju att av alla uddamålsförluster så är det nog så att den som är mentalt enklast att hämta sig ifrån sjukt nog (det kändes som sagt att det hade kunnat bli tvåsiffrigt) är den där som man avslutar genom att vara snubblande nära en historiskt heroisk upphämtning.

Men att Giffarna – som varit spelmässigt bättre än lag som Malmö och Elfsborg på hemmaplan – för andra gången på två bortamatcher tappar greppet om matchbilden är dock något som redan nu borde oroa.

Wolf Cola – The Right Cola For Closure

Igår kväll, runt tiorycket och med ett par ynka timmar till godo, så skickade jag slutligen in min deklaration. Och jag tror att det gick en lika hastig som styv kuling genom hela innerstan av min slutliga suck av lättnad.

Jag har nämligen fortfarande ett F-skattenoterat företag (Annie Lööf tittar in i kameran och talar direkt till Sveriges småföretagare så känner jag att det blossar till en aning i kindpartiet då jag känner att hon talar till just mig). Jag skaffade F-skattsedeln hösten 2012 och även om det inte alls var så att jag skaffade företaget med några planer om ett frilansjournalistiskt världsherravälde (nej, jag gjorde det nästan enkom för att smidigare kunna sälja habila matchtexter till norrbottniska dagstidningar varje gång Plannjas guard Håkan Larsson stod och måttade trepoängsförsök på medelpadsk mark) så är jag ändå besviken på utfallet.

Jag visste inte att man i egenskap av företagare skulle tvingas gå runt med en sådan kronisk ångest över att Skatteverket när som helst ska slå in ens papier maché-artade dörr, storma in och vända upp och ner på hela ens bohag innan någon hårdför revisor håller upp ett sju år gammalt skrövligt SJ-kvitto mot kökslampans ljus för att se ifall man verkligen bokfört de 18 kronorna i moms på korrekt sätt. Jag vet inte varför jag har den känslan, att de skulle bära iväg en med händerna i bojor bakom ryggen om momsen egentligen skulle ha varit 19 kronor, men jag antar att den kommit till efter att man sett hur enkelt riktiga skattesmitare — sådana som gömt undan tiotals miljoner kronor på kontinenten i årtionden — kommit undan genom åren.

(Vi minns exempelvis Uppdrag Granskning-avsnittet, Pirkt.se-redogjort för här, där skattejuristen Staffan Andersson skyddade sig mot kritiska frågor medelst det gamla paraplytricket:

Den där lilla handledssnurren lär de inte ut under första terminen på Handels, direkt.)

Om Skatteverket bevisligen låter de stora hajarna simma rakt genom det stormaskiga nätet så måste de ju istället harpunera en och annan stackars liten mört som bara försöker sälja några jämtländska ledartexter på faktura och bokföra detta efter bästa förmåga.

Nåväl. Jag skickade till slut in deklarationen. Jag skulle få tillbaka jättemycket pengar enligt det första beskedet men efter att jag bokfört mitt företags relativt blygsamma vinster så var jag nära nog nere på noll – så om jag råkat fiffla så har jag åtminstone fifflat åt fel håll, om det nu spelar någon roll när den mellannorrländska ekobrottsmyndigheten till slut vänder sitt sökljus bort från en jämtländsk fotbollspamps förehavanden.

Jag borde verkligen ha gjort allt rätt, tycker jag, men när jag knappade i bank-ID-bekräftelsen så kändes det ändå — och här kommer en smal referens för finkännarna — som att jag stod och svepte en Wolf Cola-burk på en skenbegravning framför ett par skeptiska åhörare:

Jag hatar verkligen administration och pappersarbete i alla former, även om jag nu med viss lycka försökt att digitalisera hela min brevmottagande person, så att jag inte längre ska behöva vara rädd i mitt eget hem (av att det ligger ett myndighetsbrev på hallmattan).

I dagarna såg jag en halvviral meme som jag gillade (bra mening att skriva, om du är en 27-åring som genom din blogg vill peka på att du kommit någonstans i din personliga utveckling). Den föreställde en krigare omgiven av två drakar eller motsvarande fantasikreatur (fortfarande mycket bra, fortsätt Erik, du är på rätt väg), men jag glömde att spara ner den och nu har jag därför tillbringat en rejält pinsamt lång stund med att försöka hitta den; vadat igenom rejält trassliga flöden av Dragonball Z-memes och slamsugit olika ockulta bloggar i internets allra grumligaste farvatten. Utan lycka (klimax).

Den föreställde i alla fall mer specifikt en krigare som just hade fått den ena besten på fall — samtidigt som en större krake, objektivt ännu farligare och till synes ännu argare, tornade upp sig bakom krigarens rygg.

Jag tänkte att den var perfekt, för det är precis så jag känner just nu: där den fallna draken är den inskickade deklarationen med det tillhörande F-skatte-vevandet — samtidigt som en än större administrativ fara lurar i vassen.

Ikväll blev jag nämligen vald till ny ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm!!!

(Jag och min vän och klasskompis Lukas hade ansvaret för fika och lekar på välkomstminglet inför mötet — och kort inpå mötet försågs jag med ett kreditkort från Lärarförbundet för att springa iväg på ICA och köpa »nån vetelängd«. Livrädd för alla former av illegitima Toblerone-debacle inför det stora ordförandevalet så tog jag fram kameran och fotade den fnösketorra kanellängd som bageriavdelningen kunde bjuda på, för att på så sätt i efterhand kunna försvara mitt kontroversiella val att bojkotta längden för att istället gå för den något dyrare men ojämförbart mycket saftigare och prismässigt nedsatta Daim-tårtan. Ingenting skulle få kosta mig ordförandeklubban, tänkte jag, i ett eget litet mentalt Game of Thrones-spel uppbyggt av spelpjäser av vete och choklad.)

I egenskap av ny ordförande vill jag ha sagt att jag fortfarande att läraryrket kommer att vara ett yrke som jag lär komma att älska — senast idag fick vi se en UR-film som påminde en om varför, där den porträtterade läraren verkligen brann för sina elever (även om filmen förstås också visar att hennes arbetsbörda är helt orimlig) — men jag hatar att utbildningen på SU ofta är så pass dåligt utformad för den som ska bli just gymnasielärare.

I inga andra utbildningar till skyddade och legitimerade titlar kan det väl vara så att man under ett halvårs tid typ tillåts glömma vad det är man pluggar till? Så är det i princip på Stockholms Universitet för den som läser till gymnasielärare i samhällskunskap och som under långa perioder vallas runt i exakt samma akademiska hage som de rena statsvetare och andra som inte ska gå ut i klassrum och undervisa efter sin examen.

Det, och mycket annat, hade jag tänkt försöka göra något åt, som ny ordförande i en förening med massa drivna lärarstudenter!!! Det ska bli väldigt roligt.

Om inte administrationen och pappersexercisen tar mig. Men varje gång jag suckar över en administrativ syssla i det här uppdraget kommer jag att veta att jag gav mig in i detta på grund av att jag ville uppnå förändring — och inte för att jag ville göra lätta pengar på Håkan Larssons lay-up-lycka.

2018-05-01

Imorse hängde jag in min nya rödsvarta flanellskjorta längst in i garderoben. Jag köpte den i förra veckan, fyrtiofem kronor på Stadsmissionen, och nu hade den fyllt sitt syfte för den här säsongen, efter en solid insats framför en Valborgs-brasa på Riddarholmen på måndagen följt av en än viktigare insats på tisdagen, då jag lyckades se rekord-Göran Greiderlig ut på första maj.

Vi blev ett ganska stort gäng vänner som gick i Vänsterpartiets i sin tur rekordstora tåg.

En av dessa vänner i tåget har gjort sig känd för att ha en närmast extrem hållning vad gäller att försöka hålla sig utanför det mediala sökljuset, efter att han på en antirasistisk demonstration på torget i Sundsvall tackat nej till att vara med på bild i Dagbladet – i en sån liten fråga-svar-enkät – med motiveringen att »det kan bara bli fel«. Jag tror att den hållningen är i princip intakt, men när vi passerade det kungliga slottet och massorna mässade »var ska vi bo?/där ska vi bo/ockupera slottets åttahundra rum« så tog min vän tag från tårna när han skanderade »där ska vi bo!!!« för full hals, yvigt vevandes med en liten Vänsterpartiet-flagg i riktning mot slottet, som vore han en blåmålad Mel Gibson-figur på hästrygg.

Gott så, inget konstigt i det, han är vänstersympatisör så fort det mediala sökljuset är bortvänt – men efter utfallet mot det kungliga slottet så noterar denna medieskygga individ till sin fasa hur det stått en fotograf precis vid sidan om honom, framåtlutad, startklar och med fingret på avtryckaren.

Min gode vän har precis börjat ett nytt jobb, på vilket han alls inte vill lansera sig som politisk Braveheart-vilde, och det var intressant att följa hur »det kan bara bli fel«-rädslan i honom tilltog allt eftersom under promenaden. Det var som om man i hans ansikte kunde avläsa fantasier om hur fotot på honom gallskrikandes och bryskt flaggpekande mot slottet skulle få Tess Asplund-virala vingar och bli ikonisk; att den till slut skulle bli en motsvarighet på den där Banksy-tavlan där en maskerad huligan kastar en blombukett och sitta på väggarna hemma hos republikaner världen över; att han – som varit livrädd för minsta Dagbladet-enkät – skulle bli det ofrivilliga ansiktet utåt för en hel rörelse. Man kunde nästan se hur en svettpärla formades och i sedan sakta gemak rullade nerför pannloben medan han – mitt i det progressiva tågandet – scrollade Vänsterpartiets olika sociala medier för att medelst antiviralt vodoo-mumlande be till högre contentmakter att den inte basunerats ut.

(Jag tror att han klarade sig. Mig veterligen har han ännu inte blivit republikansk wall-art.)

Jag lyckades också få med mig några nya tågare, som mig veterligen aldrig satt sina arbetande fötter framför varandra i första maj-sammanhang förut. Efter tågandet, ungefär när Beatrice Elis sista toner ebbade ut i Kungsträdgården, så frågade en av mig ifall jag skulle rösta på Vänsterpartiet i höst. Och jag bara knycklade ihop ansiktet till en oförstående grimas (något jag beskrev i min senaste LTZ-text som min främsta akademiska egenskap), tittade förvånat på min vän och svarade någonting i stil med »eeeh, ja, självklart?«.

Vi hade ju precis lyssnat på Jonas Sjöstedts tal, tänkte jag, och även om han inte var i sin allra bästa talarform så hade han väl med all önskvärd tydlighet gjort klart att Vänsterpartiet är det enda riktiga vänsteralternativet i septembers val.

Men min vän verkade inte hundraprocentigt övertygad, så jag borde förstås stannat till och förtydligat ytterligare.

För det är ju ett steg för många: att lägga sin röst på Vänsterpartiet. Jag är rätt övertygad om att ett nytt parti med precis samma politik som Vänsterpartiet hade kunnat ta den svenska väljarkåren med Podemos-artad storm under 2018. Det är onekligen en faktor att Jonas Sjöstedt i nästan alla djuplodande intervjuer får förhålla sig till när K:et i partinamnet togs bort, om det inte togs bort för sent, om det alls någonsin borde ha varit där eller om inte bokstaven K egentligen är fulast i hela alfabetet och därmed borde förlora sin plats bland de tjugonio.

Jag borde därför ha stannat till, vecklat ut mitt russinskröpliga anlete och i lugn och sansat ton ställt min vän ett par sakliga frågor.

Vill hen att riskkapitalister ska kunna sko sig på svensk skola, vård och omsorg och plocka ut skattepengar i vinst som de skickar iväg till utländska skatteparadis? Nähä, nej, då är det bara Vänsterpartiet som gäller.

Tycker hen att Sverige – det land där ojämlikheten växer i princip snabbast av alla OECD-länder – ska fortsätta vara ett veritabelt skatteparadis för de allra rikaste? Nähäpp: Vänsterpartiet.

Vill personen tro på en framtid där sex timmars arbetsdag är norm på svensk arbetsmarknad och där inte folk behöver jobba sig hela vägen in i kaklet? Ja, jo, hen hade nog förstått var jag velat komma vid det laget.

Jag borde ha hanterat den situationen bättre, som personlig agitator i min närmsta vänkrets. Nu tror jag att det landar rött rätt ändå, med tanke på vilken härlig folkfest det bjöds på i tisdags.

Men kanske borde jag också hantera Pirkt.se på ett bättre sätt, vad gäller att online-agitera för en politisk vänster-gir.

Jag borde allra minst göra bättre reklam för mina alster i Länstidningen Östersund. Jag är så väldigt glad att jag fått fortsätta skriva ledartexter i den tidningen i snart två år, trots att hela den svenska klick- och delningsekonomin har gjort den här gesten i riktning mot LTZ:s redaktionsledning sedan starten:

Men kanske borde det tas ytterligare grepp som får alla liberala eller konservativa fotbollspappor i Mellannorrland att gå i kommentarsfälts-taket.

Jag har ett grepp som jag skulle vilja testa – och det gäller att utmana bilden av M-ledaren Ulf Kristersson som löpare.

I vår förra kurs läste vi bland annat en text som beskrev hur en ny typ av nyliberal supermanlighet växte fram bland dagens politiker, där de gärna skulle ha precis samma livsstil som framgångsrika företagargenier. »International business masculinity« kallade artikelförfattaren det. Manliga politiker skulle utstråla den där nivån av supereffektivitet som alla TED-talkande affärsmän gör: att man kan se på deras blotta uppenbarelse att »den där mannen var ute och sprang en mil vid 04.30 imorse och svarade på några jobbmejl under stretchingen efteråt«. Att de osar effektivitet så till den milda grad att de i kassan på stammis-juicestället inte ens behöver fråga ifall man ska ta acai-smoothien »to-go« för att blotta tanken på att man skulle ha tid att bara sitta ner och dricka samtidigt ter sig bisarr. 

Ulf Kristersson är »international business masculinity«. Som exempel på det tog en klasskompis upp en text i tidningen Café på ett seminarium, där Moderaternas partiledare gladeligen berättar att han springer milen på 41 minuter och 15 sekunder. I samma intervju svarar han »nej, usch!« på frågan ifall han är »en sån där där näringslivsman som skriver maratontider i ditt cv«, strax efter att han självmant tillagt att det minsann var med 1,5 procents lutning på löpbandet som han sprang sitt rekord på.

Samma klasskompis länkade mig nyligen också det här klippet, där Ulf Kristersson får demonstrera sitt löpsteg i en Instagram-reklam för Moderaternas hurtighet:

Och jag tycker att det kastar ett skumt ljus över löparen Ulf Kristersson.

Först och främst: vill han göra sken av att han brukar löpa i den frillan? Jag har inte sett honom i en torrare och mer tv-fixad frisyr ens i en livesänd SVT-debatt.

Och nu är inte jag någon expert på långdistans-löpsteg – men ser det inte… lite konstigt ut? Han springer med nävarna intill höfterna, armbågarna tryckta bakåt, samtidigt som han trycker bröstet framåt, så att hela armarna hamnar liksom bakom honom? Det kan inte vara det mest effektiva sättet för en femtioåring att springa en mil på??? Klarar man verkligen av milen på dryga fyrtio minuter med den löptekniken? Han ser ut att stupa framåt för varje steg!

[Konstpaus. Precis så lång som den som hinner passera från det att Ulf plockar ur sina nya iPhone-hörlurar och innan han– som efter ett klartecken från kameramannen –kliver in i bild  och säger »hej alla moderater!«.]

Och varför klipper kameramannen bort slutet på den omständliga knytning som Kristersson gör av sina löparskor? Gick den märkligt utformade rosetten verkligen ihop? Har han ens knutit ett par löpardojor förut?

Så många frågor.

Jag hymlar inte med att jag är part i mål här: jag vill verkligen att den märkliga framgångsvåg som Ulf Kristersson verkar rida på ska avta. Och då jag inte tycker att budskap som  »lägre löner för typ alla som inte redan är rätt rika« och vaga »vi ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna, bara vara ett light-SD«-utspel borde vara sådant som leder till opinionsmässig framgång så kan jag inte härleda Kristersson-succén till mycket annat än att många vill ha en man som utstrålar »international business masculinity« som ledare för sitt land.

Jag skulle vilja se Ulf Kristersson testas på just den punkten: att någon skjutjärnsreporter vågar sträcka fram ett par löpardojor och säga att de har ställt in löpbandet på rätt hastighet och lutning för ett milspass.

Jag antar att det skulle kunna utmynna i sådana här scener:

Nej, här är jag ogint elak mot löparen Ulf Kristersson. Ovanstående scener är från när han får frågor om den lägenhet – avsedd för svårt sjuka, hemlösa och utsatta kvinnor – som han tillskansat sig via sina kontakter som socialborgarråd. Det är ju politikern Ulf Kristersson som försvinner iväg (kanske i 41-minuter-på-milen-tempo?) där, inte löparen.

Det om det. Nu ska jag bara se på när fotbollsintresserade fäder, som under våren kunnat gotta sig i ett flöde av rena, opolitiska GIF-texter, bildar små M-löplag och joggar iväg från den här portalen för gott.

Nu är det väl revolution på gång

Foto: Anders Thorsell. www.sundsvallsbilder.com

Jimmy Thelin har länge utmålats som en revolutionernas man i svensk fotboll av diverse fotbollskrönikörer – och det verkar uppenbarligen ha skett en smärre revolution, vad gäller förhållandet mellan GIF Sundsvall och Elfsborg.

För IF Elfsborg har alltid haft vanan att åka upp till Sundsvall för att utmana Giffarna i en kortpassningsduell och därefter vänt hem med tre bekvämt tagna poäng efter att de helt enkelt visat sig skickligare och bättre. Såväl under våren 2012 som 2016, vårsäsonger då Giffarna formligen flög fram genom allsvenskan, så minns jag att Elfsborg åkte upp och avmätt konstaterade att »jaha, ni försöker spela bollrullande konstgräsfotboll här uppe nu för tiden?« innan de under nittio minuter tydliggjorde att det har de minsann gjort nere i Borås i ett decennium.

Giffarna kändes båda gångerna mitt uppe i projekt som gick ut på att kanske sikta på att bli som Elfsborg – spelförande, passningsskickliga och trevliga att titta på – sedan kom de gulklädda upp och visade hur långt de hade kvar.

Så är det inte längre.

Inför matchen läste jag gästernas laguppställning nedifrån och upp och nog noterade jag med illa dold skadeglädje att Elfsborg tvingats till tre ändringar i försvarslinjen. Men glädjen försvann helt när man fortsatte upp genom laget och snubblade över namn som Simon Lundevall, Issam Jebali och Alex Dyer.

Giffarna hade å sin sida tänkt bjuda upp till bollinnehavstävling mot detta meriterade mittfält med hjälp av en debuterande Christian Rubio Sidovevov, en fortsatt malplacerad Peter Wilson och en Romain Gall som under säsongsupptakten – Dalkurd-målet senast till trots – hade haft svårt att hitta försäsongsformen.

Det såg på förhand ut som att även ett icke-geni på bortalagets tränarbänk skulle kunna ro hem kampen om bollinnehavet, men Thelins gäng var inte alls intresserade av att göra som Elfsborg brukat göra uppe i Sundsvall. Han skickade istället ut sitt lag väldigt lågt liggande och lät Giffarna utan större konkurrens ta hand om bollinnehavet. Och när Romain Gall trollade fram en straff ur Daniel Gustavssons icke-högerbackiga försvarsagerande (via snabba fötter och ett synnerligen teatraliskt fall) – ja, då föll Elfsborg närmast ännu lägre.

Spelskickliga och kreativa spelare som Jebali och Lundevall fick lufsa omkring på egen planhalva och hoppas vinna någon boll för att kunna använda sin individuella briljans till att ställa om snabbt, men trots att David Batanero stundtals länge var oväntat oprecis i passningsspelet (han skulle komma att, ehm, kompensera för det senare) så uteblev de riktigt farliga Elfsborgs-omställningarna nästan helt.

Det presspel som Thelin gjorde sig allra mest känd för i J-Södra gav ingen utdelning. Det såg inte särskilt »tränardrivna« ut, Elfsborg – snarare tränaråterhållna.

»Vi har pratat mycket om att ligga rätt och inte bli för sugna att gå bort oss«, förklarade straffbjussaren Daniel Gustavsson till CMore i paus.

IF Elfsborg kommer alltså till Sundsvall och fruktar att Giffarnas kortpassningsspel ska såra dem, så till den milda grad att deras allsvenska spelgenier får heltidsjobba med att ligga lågt i försvaret. Och klubbens spelare låter inte ens särskilt besvikna i paus, vid både resultat- som spelmässigt underläge och knappt en enda skapad målchans.

The times they are a-changing.

Om det någonsin görs en spelfilm om Jimmy Thelins revolutionerande storhet i framtiden så tänker jag mig att någon samtida sportkrönikör kommer att Renee Zellweger-gråta fram ungefär den här scenen:

Men jag tänker också att många av bilderna från när Elfsborg var tvunget att föra spelet och jaga en kvittering på IP, söndagen den 29 april 2018, kommer att vara bortklippta:

Jag tycker verkligen inte Giffarna gjorde någon stormatch under första timmen. Linus Hallenius fick inte fast bollen, Batanero var slarvig, Peter Wilson var fortsatt så uppenbart seriens allra minst naturliga centrala mittfältare, Christian Rubio Sidovevov hade inte alls nog med matchform för att ens kunna vara nära att fylla ut de stora Maic Sema-skorna och Dennis Olsson fick åter igen en att tänka tanken att »David Myrestam skulle ju kunna flyttas ut till vänster«.

Ändå var de ganska klart bättre än ett planlöst Elfsborg.

Då bjöd David Myrestam (i övrigt mycket bra) på en klumpig kvittering i både straffar och mål – men så klev David Batanero fram och visade stod för en av de mest högkvalitativa aktioner jag någonsin sett en GIF-spelare göra.

I en rätt tumultartad situation på mittplanen, där bollar vanns och tappades om vartannat, så studsade bollen till en i all väsentlig mening felvänd David Batanero.

En central del i dagens mittfältsroll är att »orientera sig«. Att scanna av med blicken var med- och motspelare rör sig, medan bollen är någon annanstans: vrida på huvudet, hålla koll. Joel Cedergren gillar det där, det vet jag. När han tog över vårt Tipselit-lag 2009 så kändes det ett tag som att det var det enda vi tränade på. Alla skulle orientera sig, innan varje bollmottag så skulle det tittas åt sidan. Målbilden var att se ut som Frank Lampard, som alltid sprang runt och ryckte och knyckte som om han hade spasmer i nacken. Fascinationen var en period så total att det ett tag kändes att det fanns ett egenvärde i huvudvridandet; som om det inte spelade någon roll vad man egentligen hann uppfatta där bakom en, så länge man sprang runt och knyckte med huvudet som en pickande höna.

Så Joel Cedergren förväntar sig säkerligen att hans mittfältare ska orientera sig – men knappast i den utsträckning som David Batanero gjorde på 2–1-målet. Jag kan för mitt liv inte förstå när och hur han kunde registrera exakt i vilken rörelse Romain Gall befann sig i, när bollen kom studsande till hans felvända person. Det var en kännedom om Galls löpvägar som måste ha gränsat till det integritetskränkande; bakom-ryggen-information som inte ens Cambridge Analytica kunnat få fram.

Och om Romain Gall fick lite hjälp av icke-högerbacken Daniel Gustafsson och den jämndålige domaren Magnus Lindgren på det första målet så kanske han fick lite hjälp av målvakten Kevin Stuhr Ellegaard på det andra (som väl ska ta alla skott mot första stolpen ur den vinkeln?). Men mest verkar Gall ha fått självförtroendemässig hjälp av målet mot Dalkurd. Äntligen såg han ut som den spelare han växte fram som under den strålande försäsongen. Den stillastående, närmast Kurre Hamrin-promenerande spelaren från exempelvis premiären var borta – nu var det fart, fläkt och självförtroende, raka spåret mot målet.

»Där har du en spelare att sälja för tjugo miljoner«, sa Linus Hallenius till mig inför säsongen. Urban Hagblom nämnde att han redan gärna hade skrivit ett nytt kontrakt med fransk-amerikanen (det nuvarande går ut efter 2019), men att det – i likhet med alla andra utgifter i en fotbollsklubb som balanserar på den ekonomiska ruinbranten – är »dyrt« att förlänga även befintliga kontrakt. Det är sign-on-bonusar och nya lönenivåer och agentavgifter och det är förstås sant och dyrt.

Men det lär… inte bli billigare.

Efter 2–1-målet rämnade nästan samtliga strukturer och om Giffarna var lite bättre första timmen så var det Elfsborg som var mycket bättre under hela kvitteringsjakten. Där finns en stor förbättringspotential i dagens GIF-lag, vad gäller att kunna få grepp om matchbilden igen när man väl tappat den en gång. Juanjo och Batanero är förstås nog bra för att kunna lugna ner GIF-rytmen igen och få lite ordning på passningsspelet igen – för under sista halvtimmen idag var det lugna kortpassningsspelet som bortbytt mot ett panikartat rensande.

Elfsborg kunde skicka in erkände GIF-dödaren Viktor Prodell och miljontalangen Jesper Karlsson, Cedergren fick hjälpligt staga upp med en bitig upplänning och en fortsatt vilsen spanjor.

Det ska vara skillnad mellan IF Elfsborg och GIF Sundsvall och det har nästan alltid brukat vara en tydlig och klar differens, oavsett om det varit Magnus Haglund eller Jörgen Lennartsson som suttit på bänken. Det brukar vara under ordnade former – när de två lagen är uppställda för prydlig bollinnehavsbatalj – som det märks att Elfsborg är numret större, dyrare, färdigare, men nu var det först i den totala oordningen som gästerna tog över.

Men det höll. Jag har ju varit öppet kritisk till Joel Cedergrens matchcoachande genom säsongerna, men mot Elfsborg såg han relativt tidigt hur Elfsborg stormade fram i våg på våg i ytan mellan backlinje och mittfält – varpå han plockade bort en mittfältare för att få in en extra mittback. Och jag tyckte att det gav viss effekt, som om någon tryckt på nödstoppsknappen på Himlabadets surfmaskin: det fortsatte skvalpa hela matchen ut, men de allra värsta vågorna fick man stopp på.

GIF Sundsvall fredade sig, tog tre nya poäng och är fortsatt obesegrade efter fem omgångar. Östersunds FK har förlorat tre matcher, Elfsborg fyra, Malmö FF två – Giffarna noll.

Bara tre andra lag har klarat sig genom serien obesegrat hittills och märkligt nog sammanstrålar denna information med att också bara tre andra lag (Sirius, Brommapojkarna och ett mjugg-gästrikländskt Dalkurd) har sämre publiksnitt.

David Batanero slår bollar som aldrig förr har kunnat slås på IP, en fransk-amerikan snurrar upp motståndarförsvarare samtidigt som lokalpatrioten Linus Hallenius har bindeln,  Giffarna äger boll och matchbild mot Elfsborg, solen skiner, det är söndag, en långhelg – och 3 287 människor i Sundsvall pallrar sig till IP.

Jag förstår att det går att kritisera klubben GIF Sundsvall på flera punkter, både i nutid och i relativ dåtid, och allt sköts verkligen inte helt perfekt. Men det börjar bli svårt att inte kritisera själva Sundsvall som idrottsstad, om publiken inte ens kan sluta upp just nu, när det halvt internationellt kvalitativa och halvt hemvävda laget vägrar förlora i allsvenskan (jag kan se hur William Eskeleinens inför-match-rutiner blir allt skrockfullare ju längre den här sviten håller i sig, så till den milda grad att han till slut vaktar målet iförd schamanskrud och med ett pärlband av vitlökar runt halsen).

Giffarna kan bevisligen bli det nya Elfsborg, rent spelmässigt. Det kanske är slutstationen för det här allt mer anmärkningsvärda Joel Cedergren-projektet, som bara en skribent på Synskadades Riksförbunds medlemstidning borde kunna påstå är mindre intressant än Jimmy Thelins.

Men om de inte får med sig Sundsvallsborna på den resan så spelar det verkligen ingen roll.

Då kan Emil Forsberg säljas runt, runt i en Nicolas Anelka-kedja av halvdana övergångar, då kan Ferran Sibilla slamsuga hela Katalonien efter män födda med ögon i nacken och då kan Joel Cedergren perfektera det här bollrullandet bäst han vill.

Det kommer inte att verkligt lyfta förrän Giffarna stöttas av sin stads invånare.

Och just nu, under säsongsupptakten 2018, så fattar jag verkligen inte varför den inte gör det.

In a much more real sense

Jag cyklade hem från krogen igår natt, många timmar efter att solen gått ner.

I tunn sommarjacka trampade jag mig hem utan att ens vara nära att huttra med uppdragna axlar – utan fortsatt bekvämt omsvept av den närmast kontinentala vårvärme som dragit in och blivit kvar även över nätterna. Jag hade haft en rolig kväll, lördagslivet lekte, pedaltrampen var lätta och få och jag gled fram över gatorna utan ett bekymmer.

Nu när jag kom hem från ett gassande varmt Gävle så behövde jag cykla till affären för att köpa knäckebröd och andra basvaror inför den stundande veckan. Jag gav mig ut efter solnedgången i samma lätta sommarjacka, tänkte det skulle vara samma behagliga upplevelse, lika få pedaltramp, samma medrull; att jag skulle vara fortsatt omsvept av samma kontinentala problemlöshet.

Icke. Konstant huttrande. Jobbiga tramp. Kalla fingrar. Krånglande i snabbkassan. En svår balansakt – iscensatt av lika delar snålhet som miljötänk – där bristen på köpt plastpåse tvingade mig att nypa fast den runda förpackningen med knäckebröd på den rangliga pakethållaren. Det var med nöd och näppe att en kom hem helskinnad.

Ser ni… kanske… var jag försöker krysta fram en liknelse???

Efter att GIF Sundsvall svepts fram av en kontinental vårvind under den obesegrade säsongsstarten så fick laget nu för första gången känna på hur det är att vara tillbaka i de gråkalla allsvenska vardagsbestyren.

Idag var en dag då de iberiska influenserna helt lyste med sin frånvaro, en dag när det mesta krånglade och där laget med nöd och näppe fick kämpa hem det som behövdes.

Själva laget ska förstås ha beröm för att ha bärgat en poäng på en dag där de åkt på en 0–2-trynstöt och där ingenting egentligen stämde (förlorar man inte sådana matcher som den idag vet jag inte riktigt vilka man tänkt förlora framgent), men Joel Cedergren kan knappast ta åt sig särskild ära för dagens upphämtning.

Det här var GIF-tränaren idag, när laget hamnade i ett det tidiga tvåmålsunderläget:

Det blev en poäng, men jag fattar inte riktigt hur. Linus Hallenius styrsköt in en viktig reducering innan en riktigt svag förstahalvlek var till ända (viktigt för honom att få spräcka nollan efter misskavalkaden senast), men i den andra halvleken fanns det i princip ingenting som tydde på att Giffarna var på väg att kvittera, förrän Maic Sema påpassligt knyckte fram ett 2–2-mål till Romain Gall med tjugo kvar.

Peter Wilson lallade omkring som vilsen innermittfältare och tappade boll på boll på boll (vad har den faktiske innermittfältaren Christian Rubio Sivodedov gjort för ont???), Linus Hallenius var så otroligt ensam på topp att han ofta sökte sig ut mot sidlinjen i vad som måste ha varit ett kontaktsökande med linjemannen och Juanjo och Batanero fick för första gången hittills i GIF-tröjan ingen ordning på kontrollen över mittfältet.

Och det så Pirkt.se-hyllade mittbacksparet med Carlos Moros Gracia och David Myrestam darrade plötsligt betänkligt – stundtals så till den grad att det kändes som att livsfarlig kalabalik utbröt varje gång motståndarna bara närmade sig defensivt straffområde.

Dalkurd ledde rättmätigt med 2–1 och var fortsatt bättre, även i andra. Det hade kunnat göras byten i paus (Peter Wilson kan bidra med djupledslöpningar från mittfältet, men det stod helt klart efter fyrtiofem att han är allsvenskans kanske sämsta startmittfältare när han blir djupt liggande), det hade kunnat göras förändringar efter femtio (Dennis Olsson var bra senast, men dagar som dessa då han ser ut som ett räddhågset rådjur igen borde väl likvärdige Samu kunna gå in och ersätta), efter femtiofem, efter sextio, sextiofem.

Men det hände ingenting. 

Flera av spelarna har varit inne på att tränarduon Cedergren och Sibila lärde sig mycket under förra säsongen och jag tycker helt klart man kan se många förbättringar (det spelas stundtals rakare, dynamiken känns bättre, med mera) – men vid underläge är det bevisligen samma stiltje.

Nu löste det sig ändå, det blev en fin pinne att ta med hem, en fullbordad upphämtning att glädjas åt, men det kan vi tacka Dalkurds sladdriga försvar och Maic Semas fortsatt rappa poängfötter för.

Tittar man på den stora bilden, hur matchen utvecklade sig, fanns det dock inte mycket alls som tydde på att Giffarna skulle hämta igen Dalkurds spel- och resultatmässiga övertag. Och Joel Cedergren utnyttjade två av sina tre byten: ett framtvingat på grund av skada (låt Sema spela med mitella om så behövs) och ett luddigt ytterbacksbyte i nittionde.

Nej, just som matchcoach har han fortsatt mycket att bättra på, Joel Cedergren.

Och det kan komma att behövas under säsongen, för när Batanero inte är på topp* och motståndare spelar med ett så bra presspel centralt så går det bevisligen att inte bara störa utan i det närmaste få stopp på de spanska rytmerna på GIF-mittfältet.

*= Han gjorde en del bra med sin passningsfot (hårdheten i framspelningen till Sema vid 2–2-målet hade hållit i en internationell fartmätartävling), men ett tag i andra slog han bort så enkla passningar att man misstänkte att han fått solsting, men så kom man på att en katalan som ganska nyligen hade blonderade toppar i sin frisyr torde vara immun mot det.

Dalkurd kommer att störa flera lag i den här serien – för en dryg vecka sedan, när de slog Östersund med 3–0, var de ju faktiskt ett av Daniel Kindbergs allra största bekymmer. Deras toppforward håller allra yppersta klass (det är närmast ett underbetyg till den allsvenska sportchefsfloran att Buya Turay inte spelar i ett topplag), japanen Yukiya Sugita såg stundtals tv-spels-rapp ut och deras isärrivande djupledsspel kommer i många matcher säkert övertrumfa deras skakiga defensiv.

Det är mycket starkt att lämna med en poäng, efter att den kontinentala vårvärmen man glidit runt i under hela april abrupt bytts ut mot ett huttrande kyligt 0–2-läge på en tom och grå betongkoloss i Gävle.

Joel Cedergren fick sitt för dagen skakiga bygge att hämta ikapp och ta en viktig poäng – men jag är inte riktigt säker på att han vet hur det gick till.

Poängen får istället tillskrivas den omtalade lagmoral som spelare efter spelare har lyft. Att ta poäng på bortaplan när ingenting stämmer är onekligen en väldig styrka.

Och jag har nyss varit ute på en isande kall cykeltur. Jag vill tillbaka till det kontinentalt omsvepade töcken jag varit inne i – så jag skäms inte för att försöka frammana det genom skriftlig GIF-slutkläm:

Maic Sema verkar dansa vidare till dess att hans uppbjudarnäve går fysiskt sönder, de tilltänkta målmakarna Gall och Hallenius har spräckt sina målnollor, det tas poäng på även de sämsta av dagar och GIF Sundsvall är fortsatt obesegrat i allsvenskan 2018.

himla snålt blåser det inte.

Ford Fiesta-springet

Den kanske allra mest intressanta detaljen från gårdagens match missade jag i min analys.

I den 95:e matchminuten ställde Giffarna om, Kim Skoglund slog en djupledsboll mot Linus Hallenius som fick löpa för att hinna hålla den kvar i spel, vilket fick Trelleborgs-tränaren Patrick Winqvist…

… att löpa parallellt med sidlinjen, precis inom sitt streckade tränarområde – varpå GIF-anfallaren använder hans stadiga kroppshydda för att trycka ifrån och ta fart av.

Jag vet inte om jag någonsin sett en tränare göra så, mitt under brinnande match.

Det naturliga är förstås att leta efter en anledning till beteendet. Skulle han psyka honom med ord? Hade han – om hans fryntliga fysik hade tillåtit – försökt hinna fälla Hallenius med en bensax? Ville han bara vara i vägen? Fick han hjärnsläpp?

Min vän Basse, som numera går under smeknamnet Den Bilburne Befruktaren, har en spaning om att TFF-tränare Winqvist har en utstrålning som formligen skriker att han jobbar med att sälja begagnade bilar:

Och hans teori var att Winqvist desperat ville sälja på småbarnspappan Linus Hallenius en kombi – och att han därför sprang och skrek följande längsmed linjen:

Det tyckte jag var en rolig teori.

Så bra ser det ut

Foto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com

Trettioåttonde minuten. En rätt trög förstahalvlek mot en svag motståndare går mot ett mållöst slut. Juanjo Ciércoles står med bollen på offensiv planhalva, tittar hit, tittar dit, slår ut med armarna.

Förra säsongen hade en sådan scen följts av att innermittfältaren någon halvsekund senare rullat bollen i sidled eller snett bakåt, att det hörts en och annan djup suck över IP, att det blivit än längre till mål igen.

För det var väldigt långt till mål förra säsongen, längre än för alla andra klubbar – och inför den sista omgångens räddande urladdning mot Göteborg hade Giffarna gjort färre mål än både Halmstad och AFC.

Nu tog det två-tre sekunder, sedan hade Maic Sema flyttat sig femton meter i sidled, fått bollen på fötterna mellan motståndarnas försvar och mittfält – och tio sekunder och ett par rappa passningskombinationer senare hade en överlappande Jonathan Tamimi serverats en hygglig chans från kanten.

Inte mycket, kanske, men något.

Och jag vill tro att den lilla skillnaden kan bli väldigt, väldigt värdefull den här säsongen.

Den stora anledningen till att Giffarna inte gjorde mål ifjol var inte att Linus Hallenius inte rev och slet eller att Peter Wilson inte var snabb – det var ju just det att motståndarlagen alltid fick chans att samla sig.

Rull i sidled – samling, rull snett bakåt – än mer samling. Samling, samling, samling. Inga var mer samlade än lagen Giffarna mötte ifjol.

blir det få mål.

Ikväll var det inte ett överdrivet kringrullande som var problemet till ineffektiviteten. Rörelsen fanns där under stora stunder, TFF-försvaret flyttades i både sidled och höjdled och när en mycket pigg Maic Sema (lägg hela lagets nästa försäsongsläger i Indien) till sist tvåfotstrasslade sig till utdelning så var det ett mål som borde varit ett av många.

Jag kan väldigt lite om den »Ekkono«-metod som Ferran Sibila ägnat två år av att implementera i GIF Sundsvall, men jag har fått berättat för mig att det handlar mycket om fotbollstanke och rörelse. Om att man inte behöver vara varken fysiskt starkast eller snabbast – bara man tänker kvickare än de andra och tar sig till rätt ytor i rätt lägen.

Man ser det allra tydligast på spanjorerna när de väggpassar eller första-touch-viker av åt det vi svenskskolade fotbollskännare skulle kategorisera som »fel« håll – men det börjar sprida sig i hela laget.

De offensiva spelarna rör sig, ytor öppnas, chanser skapas. Den totala stiltjen uteblir. 

Hade Linus Hallenius bara nickat in tvåan på ribbreturen från Carlos Moros Gracias projektil (ingår det i det spanska medborgarskapet att kunna skjuta stillastående?) så hade det runnit på.

Men icke.

Och gör man inte mål på så pass klara lägen så blir förstås det alltid nerv och kittlande slutminuter, speciellt om skånska tränare med bilhandlarbufflighet uppmuntrar till tjyvkast och jagar ikapp GIF-anfallare längs linjen.

Det förtjänade att hålla och det höll – mycket tack vare mittbacksparet David Myrestam och Carlos Moros Gracia.

För det är inte bara det att de sätter så få fötter fel i defensiven – nej, jag vill också hävda att det nya tvåmanna-paret gör laget bra mycket bättre offensivt. Man såg det kanske framför allt i premiären mot Örebro: ett lag som också ville rulla boll centralt men som varje gång de pressades att rulla ner den i backlinjen blev tvungna att skyffla iväg långt, för att deras mittbackar var… som allsvenska mittbackar i regel är. Myrestam (gammal offensiv ytterback) och Gracia (spansk) stressas däremot inte de gånger mittfältsduon tvingas hemåt utan löser situationerna, som vore de en tredje mittfältare – och Giffarna kan fortsätta rulla.

(Förra säsongen fanns en possessionproblematik i att spela med Noah Sonko Sundberg som felfotad vänstermittback, rätt långt ut på kanten, där han inte sällan kunde pressas fast och tvingas till ivägskyfflingar med det egentliga stödjebenet.)

I samma backlinje var också Dennis Olsson  bättre än på väldigt länge, något som inte ska underskattas då han känns som hela det här truppbyggets kanske enskilt största chansning, trots att han gör sin sjätte säsong i a-laget. Jonathan Tamimi gör det helt okej till höger (solid defensiv, försiktig i överkant framåt) – men är det någonstans där laget har blivit konkret sämre så är det ju förstås där.

För det här må vara en aning hybrisinfluerat (Giffarna är obesegrat efter tre omgångar, uppe jämsides med Malmö FF i tabellen och klubben är för en stund inte ens i störst ekonomisk kris av de allsvenska klubbarna i mellersta Norrland), men av det jag sett av laget under de här tre första omgångarna så tror jag att de kunnat vara med och nosa i toppen hela den här våren med Eric Larsson kvar som ett ytterligare hot till höger.

Så bra ser det ut.