Valveven: Min nya primära inkomstkälla

Valveven inleds med en svag gif – gjord på fel dator, med hjälp av en kantig utklippning i min gamla Macbooks förhandsgranskare – men nog fyller den sin illustrativa funktion, trots allt:

Ulf Kristersson slänger ut ytterligare skattesänkningar i ett läge där de som arbetar inom välfärden springer sig in i väggen på grund av för få kollegor och NPM-tidspressade scheman. Och jag tänker mig att vettigt folk, som inser att man inte kan sänka skatterna för de rika och satsa på välfärden samtidigt, aktar sig så som folk på ett torg i en småstad gör när någon gynnare kastar hårda gräddkolor från en bankomats tak.

Nåväl.

Uffe har rätt i en sak: det är bra att arbeta och försörja sig. Jag och han och även Stefan Löfven som gått i samma fälla skiljer oss dock åt vad gäller en sak: de säger att »alla som kan jobba ska jobba«. När Ulf intervjuades i Nyhetsmorgon tidigare under valrörelsen så hade de satt ihop ett klipp på ett framtida moderat drömsamhälle där sluttampen såg ut så här, där en svensk kärnfamilj – där båda föräldrarna hade bra men stressiga jobb – kunde få ihop livspusslet genom att någon stackars sate Über Eats:ade hem deras middag:

Och Uffe bara mös. Så ska vi ha det! Mer låglönejobb!

Jag säger å min sida att vi ska ha ett starkt skyddsnät för den som för tillfället står utanför jobb – a-kassa, möjligheter till utbildning, med mera – för att vi inte ska få ett samhälle där arbetstagare tvingas gå med på hur låga villkor som helst och där arbetsgivare hela tiden kan pressa priserna eller avskeda folk godtyckligt.

Man ska jobba – till rätt arbetsvillkor och en skälig lön.

Och vet ni? Jag extrajobbar ju en del, skriver lite texter och så, men nu har jag verkligen hittat mitt jobb, vad gäller lönevillkor.

För ett drygt år sedan var jag på Popaganda tillsammans med mina goda vänner Bohman och Putto. I publikhavet till en spelning ser jag en väldig gestalt med lätt valkförsedd nacke, rakat huvud och hawaiiskjorta. Från sidan kan man också skönja ett par illröda glasögonbågar.

»Där är Ronny Svensson, TV4-filmgynnaren!«, utbrister jag, stensäker.

De vägrar tro mig. Det är inte han, slår de fast. Till sist tar jag i hand med Bohman om ett vad: är det Ronny så dricker jag gratis resten av kvällen, är det inte Ronny så betalar jag för hans dryckjom.

När konserten är slut så vänder sig den färgglade bjässen om: det är självklart Ronny Svensson. »Du hade sett de röda bågarna i teve!!!«, skrek både Bohman och Putto i kör, rosenrasande och i färd att upphäva det ingångna avtalet.

Det hade jag inte. Jag hade bara kommit till följande insikt om livet: om man ser en jättelik man i hawaiiskjorta som ser ut att vara TV4-recensenten Ronny Svensson – då är det i regel Ronny Svensson.

I slutet av augusti i år stod jag framför en Popaganda-scen igen, när Metronomy spelade, och det konstiga var inte att Putto stod intill mig igen.

Det konstiga var inte ens att vi båda såg den här röda hawaiiskjortsprydda gestalten framför oss och framför scenen. Det konstiga var inte att historien upprepade sig.

Det konstiga var att Putto – som borde lärt sig av att ha bevittnat Bohmans fjolårsdebacle – direkt sa »nej!!!« när jag på nytt påtalade att »där står Ronny Svensson, TV4-filmgynnaren« (lugnt denna gång: lugnet hos någon som vant sig vid denna åsyn i precis detta läge).

Vi slog vad igen, en öl denna gång, och den här gången kunde Putto själv inse sig besegrad ens innan Ronny vände sig om, då han snabbt letade sig in på Instagram-kontot och noterade att kontot Ronnys_Rullar lagt upp en riktigt svag konsertbild från exakt den platsen för bara någon minut sedan.

Jag drack min segeröl med andakt, men kunde ändå inte bli av med den gnagande känslan att mina vänner – som båda är välbetalda heltidsarbetare – kanske använde denna Ronny Svensson-lek för att mjuggsponsra min studentikosa ekonomi. Att det var ett sätt för dem att vara snälla på ett sätt som både stärkte min privatekonomi för stunden, men också mitt självförtroende vad gäller att känna igen väldiga TV4-nackar bakifrån.

Men nej.

Igår gav jag mina fåtaliga Instagram-följare chansen att träna sig i Ronny Svensson-igenkänning – och resultatet var ögonöppnande:

En majoritet verkar går igenom livet utan att besitta den enkla kunskapen att »om det ser ut att vara Ronny Svensson så är det Ronny Svensson«.

För det där var förstås Ronny Svensson. Det är ju alltid det.

Människor verkar tro att det går runt en armada av väldiga rakade män i hawaii-skjortor på svenska gator och torg; att man måste sålla Ronny Svensson-agnarna från Ronny Svensson-look-a-like-vetet via något finkornigt guldvaskar-kit.

Kanske är det frågan om en glaset-halvtomt-inställning som vanliga människor besitter och att jag istället ser glaset som Ronny Svensson-halvfullt: att jag möter varje människa med inställningen att »det här är nog Ronny Svensson« och att jag sedan sakta men säkert utesluter möjligheterna att det är Ronny Svensson, medan andra går in till varje nytt människomöte tvärtom: med en inställning att det inte är Ronny Svensson de möter.

Hur som helst: det här, att vadslå om huruvida det är Ronny Svenssons bakhuvud man ser eller inte, kan nog bli min nya primära inkomstkälla, om det ska fortsätta vara så här lukrativt.

Kanske kommer jag i framtiden dock behöva Uncle Phil:a vänner och bekanta, för att kunna fortsätta göra mig en vettig inkomst per Ronny-span. Jag tänker att jag först låtsas göra en riktigt svag Ronny Svensson-spaning: pekar på en tanig 70-kilosrygg med krans (Ronny kör alltid helrakat) och slår vad om en liten summa – för att sedan, när de tror att jag ser Ronny Svenssons överallt, lugga dem på stora belopp vid åsynen av den lättigenkännlige TV4-profilen.

Det här kom upp i mitt Twitter-flöde och jag tänkte »haha, ja, det var en personkampanj så fult grafiskt utformad att den var värd att drivas med av någon kvicktänkt vänsterperson!«:

Och så var det bara Patte Krupa själv som sponsrat in den i flödet. Och nåväl, det blev ingen kvicktänkt vänsterperson som gjorde det, men nu får den anses driven med.

Jaha du, Jan Björklund.

Mer EU, säger du?

Vad sägs om att innan vi tar hand om mer EU så måste vi kunna ta hand om de till synes oönskade EU-cyklar som vi redan har?

Den där högen av EU-cyklar fann jag utanför Stockholms Universitet och jag har också funnit väldigt många usla valplakat (inte Patte Krupa-usla kanske, men väl usla), men jag har varit för dålig på att stanna och fotografera dem.

Den här har jag studsat till på ett par gånger dock:

Varför ligger den texten över en utsiktsblick över Stockholm och inte över denna bild?

Det där är ju definitionen av den nya moderna våren på dina villkor. Inte lika villkor, nej, utan dina villkor.

Croissant-krasslig, är det ett nyord i svenska sjukvårdslexikon?

Jag bor ju numera på Östermalm: ett område som inte ens den mest ihärdige fan-på-väggen-målaren kan försöka måla ut som någon sorts »no-go-zon«.

Ändå möttes jag av den här åsynen, några hundra meter från min bostad:

Det är ungefär sex meter emellan de två valplakaten. En trygghetskamera där och en där. Och jag har sett dessa utplacerade över hela stan, lite huller om buller: trygghetskameror här och där, ja, nästan överallt.

Dessutom har jag sett otaliga affischer där Ulf Kristersson är ute och joggar. Pirkt.se har tidigare skrivit om Kristerssons oerhörda vilja att utstråla »international business masculinity« och själv talar han gärna om hur mycket han springer, om hur långt han springer och hur snabbt hans tajta 55-åringskropp kan ta sig fram (i löparspåren, inte lika gärna om hur snabbt han tar sig fram i bostadsköer avsedda för sjuka och hemlösa).

I en pamflett jag fick hem från Nya Moderaterna så stod också joggingen som nummer två, vad gäller skäl till att vi behöver ökad trygghet i landet.

Folk ska inte behöva jogga på löpband. Det sliter på menisken. Det vet alla. Sverige ska jogga i joggingspår!

Och jag tänker mig att det moderata drömsamhället kanske är ett enda stort Gröna Lund för joggare, där joggingrundan ute i det fria blir som en kommersiell berg-och-dalbana-upplevelse. Man ger sig ut på en joggingrunda och var femte meter så smilar man upp sig mot en kamera som tar ens bilder i farten – och när man är färdiglöpt så kan man bara gå upp i en butik (»enkelt jobb»: sälja joggingbilder i en hytt ute i skogen) och köpa sig en rolig bild där man grimaserar i en uppförsbacke.

Att inte driva svenska löparspår enligt nöjesfältsmodell utan som trist och okomersiell skog är ju ett konkret slöseri på potentiellt företagande.

Jag vet inte med er, men jag tycker den här valrörelsen har varit obehaglig.

Igår pratade Jimmie Åkesson om att utlandsfödda men svenska medborgare inte är svenskar. SVT gick ut och tog avstånd. Jimmie och Annie Lööf ska därför mötas ikväll i en slutgiltig match i Niklas Svenssons Expressen TV-sändande oktagon.

Äsch. Jag har svårt att sätta det obehagliga i ord, men jag tycker att det är talande att det här – som sker när Stefan Sauk vloggledes ska uttrycka hur dåliga Miljöpartiet är på miljöpolitik – inte är det klart mest obehagliga vi sett under valrörelsen:

Jag står ju ofta på barrikaderna för de flintifierades sak, men här börjar även jag vackla. Så där ska man nog inte få göra med sitt kala huvud.

Imorgon är det val och en till stora delar hemsk valrörelse är över.

Det finns mycket att varna för inför valet, tycker jag, men att i det läget välja att skrika sig hes över att Jonas Sjöstedt kan bli vice statsminister – som Ulf Kristersson och Jan Björklund gjorde igår – känns väldigt märkligt.

Att få en vice statsminister som verkligen värnar stärkt välfärd, ökad jämlikhet och ett svenskt samhälle som håller ihop och är solidariskt… jag vet inte jag.

Jag tycker det är den enda tanken kring den här valrörelsen som känns lite gullig.

Uppmaning inför och efter ödesvalet

»(V) Direkt: vad kan jag hjälpa till med?«

»Ökad ojämlikhet i samhället, säger du? Rasism som breder ut sig? En välfärd som ständigt urholkas? Testa lägga tre röstsedlar från Vänsterpartiet i valurnan på valdagen den nionde september, så ska du se att det blir lite bättre.«

Jag hade tänkt lägga ut något skoj om det här engagemanget för länge sedan, så att Pirkt.se-läsare som värnar jämlikhet och feminism och allmän humanism (ni är inte lika frekventa i kommentarsfältet, men jag vet att ni finns) hade hunnit bli uppmuntrade att sätta sig i ringstugan på Kungsgatan 84 eller sugna på att ställa sig i en valstuga för att samtala med väljare.

För det har – handen på det röda, vänstersittande hjärtat – varit det enda som gjort att jag inte krupit ihop och lagt i en kronisk fosterställning, denna den sista veckan innan ödesvalet.

För det har varit konkret hoppingivande att ringa runt till folk eller prata med människor på stan. Inte utifrån synvinkeln att just Vänsterpartiet kan ha fått sig en eller ett par extra röster, utan utifrån att man blivit varse att människor i regel inte är så dumma eller konstiga som man kan få intryck av.

Att samtiden inte är så otroligt förtappad som man lätt kan få för sig när man lyssnar på debatten i teve, när man följer Twitter-drev eller ser rabiata utspel från tyckare mot sakkunniga forskare.

Folk är öppna för att lyssna. Även folk som börjar veva om afghanska män har jag ibland till slut fått ur ett »ja«, ett »jo« och kanske ett »det ligger någonting i det«.

När man pratat nedmonterad välfärd eller skenande ojämlikhet eller andra strukturella problem i samhället.

Jag förstår helt och fullt att jag inte vänder någon från att rösta högerextremt till att rösta på ett vänsterparti, inte där och då, men det har varit ögonöppnande och hoppingivande att inse att det finns någon typ av gemensam grund, någonstans.

Jag har suttit och ringt till potentiella väljare i Stockholmsområdet fyra-fem gånger, stått och delat ut flygblad och pratat med förbipasserande vid både Stockholms Universitet och Odenplan: varje gång har jag lämnat med något slags nyvunnet hopp om demokratin.

Och jag menar verkligen att jag tycker att oavsett vilket håll man vill att samhället ska dras åt – så länge det inte är direkt rasistiskt eller anti-feministiskt (en paragraf som utesluter ett parti) – så kan jag rekommendera att engagera sig och försöka dra någon typ av strå till den demokratiska stacken.

Jag tycker att det har varit väldigt enkelt att prata för den vänsterpartistiska saken,  eftersom vi verkligen vill förändra saker och ting, investera tungt i de välfärdsluckor som människor oroar sig över och tvinga exempelvis miljardärer att vara med och bidra (jag har ringt få faktiska miljardärer som reagerat med ett »men vänta nu!«). Men det går säkert att ringa runt och få folk tända på typ sänkta löner för de redan fattigaste också.

Det är nu bara två heldagar kvar till valet och allt jag gjort är att gynnat bort allt mitt engagemang genom att endast basunera ut det i form av svagt innehåll i diverse flyktiga Instagram-storys:

Men nu, kära Pirkt.se-läsare, har ni er till slut en kort och koncis uppmaning:

Ta er ur den krumma fosterställningen! Räta på den demokratiska ryggraden! Ut och engagera dig i det du tror på!

Inte SD 2018

När jag tågluffade mig runt i Europa i augusti så svängde jag i ett par dagar förbi Budapest. Trots att det tog emot.

För Ungern är ju, som alla vet, Europas föregångsland vad gäller fascism. Alla fascistoida figurer med självaktning har ett gott öga till Ungern, imponeras av deras utveckling med stängsel och hatretorik mot flyktingar, med nedsläckta tidningsredaktioner och demokrati-urholkande grundlagsändringar. De riktiga fascisterna, som verkligen viger sina liv åt att försöka göra hederlig gammal fascism inne igen, tar ofta sitt pick och pack och flyttar dit.

Som Daniel Friberg, en av de ledande »nyfascister« som porträtterades i onsdagens avsnitt av Uppdrag Granskning.

När jag kom hem försökte jag skriva en text om Ungern och om Sverige och den blev förstås rätt platt och simpel eftersom jag är rätt platt och simpel som människa och skribent och politisk analytiker, men i min sista text för Länstidningen Östersund innan valet så kunde jag inte förmå mig att göra annat än att uppmana till det som kändes allra viktigast inför den nionde september: att vanligt folk, som inte är faktiska fascister, lägger sin röst på något annat alternativ än Sverigedemokraterna.

Rösta för partier som brinner för införande av marknadshyror och lagstiftat sänkta löner eller »mer EU« om ni nu tror att »det kommer förbättra för vanligt folk som mig!«, men rösta – snälla, kära ni – inte på ett parti som har sina rötter i den faktiska nazismen. Rösta heller inte på ett parti som är villiga att ge detta gamla vit makt-parti ett enda uns av makt.

Jag vill gärna att alla tittar på Uppdrag Granskning-inslaget och ställer sig denna enkla fråga: vill jag att de här människorna, med den här rent rasideologiska grundsynen på samhället, ska ta steg framåt eller vill jag inte det?

Att ens överväga att ge inflytande till ett gäng rasister för att de tagit på sig kostymer och chinos känns lite som om en kassör på Systembolaget skulle sälja starksprit till ett litet pojknylle som tittar ut genom en bisarrt lång trenchcoat i vilken han uppenbarligen står och vinglar på en likaledes meterlång kamrats axlar.

Uppdrag Granskning-reportaget om den uttalade fascisthögern var hemskt jobbigt att se. För åsikterna de helt öppet uttryckte framför kamerorna, för rågen de uppenbarligen kände i sina rasistryggar och för scener som dessa, när de skålade efter en svensk VM-seger:

Och för att de här människorna, i den här rörelsen, står ett svenskt riksdagsparti så väldigt nära.

De här människorna – nazisterna, rasideologerna, vit makt-människorna – håller alla tummar och jobbar stenhårt för att Sverigedemokraterna ska bli största parti i det svenska valet.

För att det skulle göra så mycket för deras sak: att det ytterligare skulle flytta gränserna för vad man kan säga i svensk offentlighet och för hur mycket man skulle kunna hata på ensamkommande, på journalister och på oliktänkande.

Skulle Sverigedemokraterna få inflytande i en regering skulle det med stormsteg ta oss mot Ungerns fascistoida läge.

Turister som har humanism kvar i blodomloppet skulle gå runt och slås av hur vackert Stockholm kan vara i somrig solnedgång, men samtidigt gå runt med samma ringande brasklappar som jag lufsade runt med i Budapest: »fan att de har röstat fram fascister för att styra över allt det här fina«.

Och då är ändå inte Fidesz, som gått allra mest extremlångt högerut i Europa, inte sprunget ur nazismen. I det partiets inre kärna finns konservatism och lite liberalism, inte nazism: ändå har de lyckats förflytta Ungern så extremlångt högerut.

SD:s rötter finns i nazismen, i vit makt-rörelsen. Det var därför partiet bildades och det går inte att komma ifrån eller blunda för.

Christoffer Dulny var Sverigedemokraternas förstanamn i Stockholm (en rätt så stor svensk stad) så sent som 2014 (en rätt nylig svensk valrörelse) – nu sitter han och pratar raskrig och ett drömsamhälle som är etniskt vitt.

Och det är… förstås inte konstigt. Det är ju det man brinner för som rasist. Och det är förstås det denne Dulny alltid brunnit för politiskt: i sin gamla SD-skrud och nu i svensköversatt alt right-miljö, där han envetet lobbar för att alla till slut ska känna sig bekväma i att prata med termer som »folkförrädare«. Han vet mycket väl vad han håller på med nu, han visste mycket väl vad han höll på med då, bara forumen skiljer sig åt.

Alla som någonsin engagerat sig i Sverigedemokraterna har ju gjort det för att man ogillat invandrare. Man har inte ens behövt bläddra i partiprogrammet: har man vetat om att man verkligen ogillat invandrare och icke-vita så har man sedan slutet av 80-talet vetat om att Sverigedemokraterna är partiet för ens engagemang.

Nu gillar knappt något parti i Sverige begreppet invandrare. Sverige har – jämfört med hur det såg ut innan – stängt gränserna: den ohållbara toppen på 162 877 asylsökande under 2015 – när bara Sverige och Tyskland i hela EU stod upp för asylrätten – har blivit 25 666 under 2017, enligt prognosen ännu lägre i år.

Tre år efter att bilderna på treårige Alan Kurdis uppspolade kropp nådde oss så har vi beslutsamt sett till att det blivit ännu svårare att ta sig över Medelhavet, vilket gjort att färre försöker – men ännu fler dör.

Tre år efter att det drunknade pojkliket skärrade oss så har många i Sverige bestämt ropat »mer av denna död, tack – men gärna också kompletterat med en kulturpolitik som värnar nordisk mytologi och asatro!«.

För stödet för SD verkar av allt att döma växa. Mer än var femte svensk sägs kunna lägga sin röst på det här partiet i september, i ett läge där Sverige redan lagt sig på EU:s miniminivå vad gäller flyktingmottagande, där vi redan splittrar barnfamiljer och där vi – i en symbolpolitisk gest för att säga att »här är ni egentligen inte välkomna« – delar ut tillfälliga uppehållstillstånd.

Trots att migrationen kommer att förbli otroligt stram oavsett om Moderaterna eller Socialdemokraterna bildar regering så väljer vanligt folk att rösta på ett rent rasistiskt parti som saknar trovärdigt budgetförslag och som saknar andra politiska hjärtefrågor än att de inte tycker att man är riktig svensk om man heter Zlatan i förnamn eller om man skulle sticka ut i en nyinspelning av »Barnen i Bullerbyn«.

Det här gör mig förlamande hopplös. Jag ska försöka återkomma till saker i valrörelsen som gjort mig mindre hopplös, ja, rentav hoppfull – men denna den sista veckan innan ödesvalet så måste jag börja med en enkel vädjan:

Snälla, rara Pirkt.se-läsare, oavsett om du kommit hit för att läsa om fotboll eller för att ta del av svaga och oregelbunda vardagsspaningar:

Jag råder dig inte att rösta vänster, för höjda skatter för de rika eller för stärkt välfärd – men jag vädjar till dig att du inte ska rösta rent anti-humanistiskt. 

I’ve got five thousand tre hundred and twenty eight problems but Sirius ain’t one

Slutminuter vid ledning ska ju – ska ju!!! – präglas av nervdaller och ett oroligt sorl som, från den åttionde minuten och framåt, mullrar igång som en Hesa Fredrik-signal över det norra stadsberget.

Men ur led är GIF-tiden.

För i början av september 2018 satt jag bara och skrattade, rakt ut, när Linus Hallenius snärjde sig runt en Sirius-försvarare, drog sig förbi en annan och lättade sig förbi en tredje innan han skyttekungsplacerade dit 4–0 i nittioförsta minuten.

Hans sjätte på de fem senaste. Hans trettonde totalt i år.

Hela seriens just nu allra bästa fotbollsspelare, alla kategorier!, kan kanske komma från Sundsvall. Jag vet inte, jag ser för lite annan allsvensk fotboll för att säga det säkert, men titta på de fem senaste insatserna och jag tror att du hittar få andra spelare (Paulinho?) som har samma ratio på extremt lyckade aktioner per bollberöring. Idag driver han fram situationen som skapar 1–0-målet, springer dit 2–0 och virkar in 4–0, men ändå är hans allra bästa aktion den där han höll på att snurra sig till ett ledningsmål i första halvlek, innan extern Sirius-försvarare hann dit. Det är det man inte ser om man bara ser höjdpunkterna från Giffarnas matcher: att Hallenius är farlig i nästan varenda bollberöring.

Det är sjukt.

Men han spelar också i ett GIF-lag som på en högst halvdan eftermiddag, där spelet inte riktigt stämmer särskilt bra alls, till slut ändå näst intill storklubbsstädar bort bottenlaget Sirius med fyra bollar. Precis som de gjorde med BP, precis som de – spel- och målchansmässigt (det här var innan Linus Hallenius återfunnit sitt gamla medelpadska P89-självförtroende) – borde ha gjort med Trelleborg.

Det är ännu sjukare.

Den här seriens bottenskikt är ju i år så pass dåligt att jag skulle rösta för en stadgeändring som gör att fyra lag (BP, Trelleborg, Sirius och Dalkurd) tvångsnedflyttas med omedelbar verkan.

(Det hade väl varit något: om typ Åke Andreasson, mitt i en kallfrusen ödesmatch mellan BP och Sirius i oktober, bara fattar pipan och blåser av och gör ett nytt tecken för tvångsnedflyttning, typ någon halvtimme in i en chanstom tillställning.)

IFK Göteborg och Elfsborgs båda »spännande« tränare borde tilldelas varsin hedersmedalj för att de lyckas nästla in sina dyra trupper i den akuta bottenstriden under 2018.

Giffarna tippades av vissa alltså sist av alla dessa olycksbyggen, men har skenat iväg upp till en sjätteplats i tabellen: före storklubben Djurgården, en poäng bakom vårvinterns Arsenal-kombattant Östersunds FK.

Jag kan den medelpadska fotbollshistorien alldeles för dåligt för att slå fast saker – men jag har svårt att se att den allsvenska tillvaron någonsin varit bekvämare för 115-åriga GIF Sundsvall.

Man har seriens kanske bästa innermittfältspar, passar bollen efter marken i både i sidled och djup och Sundsvallsregionens största talang i generationen leder laget som en mellannorrländsk Markus Rosenberg-symbol och nu kom 5 328 åskådare för att i en och samma entrébiljett fira klubbens 115-årsjubileum, hylla laget som vände och vann derbyt och som gör klubbens bästa allsvenska säsong genom tiderna. Allt i strålande sensommarsol.

Och man blev liksom glad. Det såg ut att vara mycket folk på läktarna, tydligt fler än vad man var van vid. Femtusentrehundratjugoåtta: lägre än vad man budgeterat som snitt ifjol, långt under vad gråbleka gäng som Kalmar och Örebro har i snitt under deras trasslande mellansäsonger.

Det är – det kommer man inte ifrån – sjukast av allt. Att det är vår »storpublik«, vår allsvenska »folkfest«; att det är en siffra att spontant glädjas över.

Mitt i allt glatt firande så är det väldigt dystert.

Giffarna är sexa i hemmatabellen, sjua i bortatabellen, men fast förankrat i bottenskiktet vad gäller publiksnittet.

Precis allt talar för att den här säsongen blir historiskt fin, men om klubben inte förmår locka över sex tusen Sundsvallsbor ens en sån här celeber jubileumsdag – när solen skiner, Giffarna strålar och traktens ungdomar är bjudna – så vet jag faktiskt inte hur man någonsin ska kunna göra det.

Norrlands bästa fotbollslag är just nu från Sundsvall

Dennis Olsson kommer nog aldrig att nå de nivåer man tänkte att han var ämnad för när han tonåringstassade sig förbi längs superettans vänsterkanter för fyra-fem år sedan, men han kan bevisligen knyta den medelpadska näven och göra precis allt för att slå Östersunds FK.

Att han hade det drömma-mardrömar-tufft mot Hosam Aiesh på IP i våras var en inte obetydlig faktor bakom ÖFK-segern då och på Jämtkraft Arena inleddes det på precis samma sätt, då den rappe ÖFK-yttern tog sig förbi gång på gång längs Olssons högerkant.

Och nog kändes det som att Aiesh var steget före under nästan hela matchen, så som det nästan borde se ut när seriens kanske vassaste ytter attackerar Giffarnas kanske svagaste punkt – men i slutändan så hann en vilt kämpande Olsson nästan alltid tillbaka för att precis avvärja det farliga.

Ibland med en tröjdragande arm, ofta med en maximalt utsträckt glidtackling; alltid med ett 24-årigt bultande GIF-hjärta.

Han fick dessutom väldigt god hjälp av den likaledes egenfostrade Peter Wilson och den från Umeå tidigt adopterade David Myrestam. Och det var fint att se en så välsynkroniserad medelpadsk brandkår hoppa ner för ledstången och rycka ut för att släcka ner det i princip enda eldhärjade området, så fort hete Aiesh fick bollen längs kanten.

För i övrigt brann det nästan inte alls. I tidigare allsvenska derbyn minns jag det som att det ljudit sirener hela tiden, i en nittio minuters kakafoni av larm och tjut, och att Giffarna – hur dominant trygga de än kan ha sett ut i matcherna inför derbyt – i regel alltid kastats in i en tombola av Ghoddos-skott, Sema-räder och snabbt ÖFK-bollrull.

Och visst har Giffarna kommit ut segrande tidigare, men aldrig på det här sättet.

Jag minns en detalj efter 5–0-segern på Idrottsparken i maj 2016: hur Joel Cedergren höll kvar den förlorande ÖFK-tränaren Graham Potter en stund i pressrummet, efter presskonferensen var slut. Han hade just tagit sin överlägset största skalp som tränare, givit sin klubb en av tidernas finaste segrar, men nu ville han kolla hur ÖFK-tränare Potter hade det under sommaruppehållet. Han, 5–0-segraren, ville nämligen komma upp till Östersund för att se och lära av 0–5-förloraren. För visst hade precis allt fallit på plats den där magiska lördagseftermiddagen, men cykelsparkarna och chipparna och folkfesten hade varit en konkret följd av att Pa Dibba kontrat in det extremt viktiga förstamålet mot en då fortfarande lite jag-svag och till slut ihopfallande lillebror till allsvensk nykomling.

Fram till det Dibba-målet hade Östersund styrt matchbilden, haft kontrollen, ja, i praktiken dominerat. Och Joel Cedergren är inte den som låter sig svepas med i blindo, utan även i 5–0-yran var han nykter nog att inse att Giffarnas kortpassningsprojekt hade en bit kvar till att kunna matcha ÖFK:s dito.

Nu, mina medelpadska damer och herrar, är vi där. I den nittonde allsvenska omgången 2018 var det för första gången inget snack, inte ens enligt de (jättetrevliga) ÖFK-supportrar jag mötte på Östersunds gator efteråt:

Giffarna spelade den klart bästa fotbollen i Norrlandsderbyt.

David Batanero och Juanjo kopplade direkt greppet om mittfältet, saktade ner tempot och ägde boll när det behövdes, letade offensiva luckor när det passade och framför allt Juanjo löste flera trängda situationer med sådana där internationella två-touch-aktioner som man storögt fått se Fouad Bachirou eller Brwa Nouri göra i tidigare derbyn.

Det höll på att gå åt helvete ändå, då Aiesh turträffade GIF-muren för att få in ett närmast objektivt orättvist ledningsmål med första halvlekens sista spark. Och när ÖFK lade sig lägre (med Ludvig Fritzson som toppforward redan efter paus) och Giffarna fick allt svårare att rulla sig fram till konkreta chanser så kändes det som att chansen att ens få med sig en poäng höll på att rinna ut i sanden.

Och när Peter Wilson, som verkar ingått en pakt med anfallardjävulen om att få bli stark och skicklig i mottagningsspelet i utbyte mot att säga upp alla känselspröt i sin tidigare så känsliga målnäsa, tjongade iväg en veritabel straffspark mot halvöppet mål med kvarten kvar – ja, då dog nästan alla mina förhoppningar.

Sånt ska man inte ha råd med, om man vill ta sina första bortapoäng på Jämtkraft Arena i modern tid.

Men Joel Cedergren – vanligtvis skicklig lagbyggare, nästan lika oskicklig matchcoach – stod inte med händerna i fickorna den här gången. Den avslutsallergiske Wilson fick lomma direkt från jättemissen till avbytarbänken, en heroiskt kämpande men offensivt begränsad och slutkörd Dennis Olsson likaså, och in kom Pol Moreno som central mittbacks– och mittfältshybrid – och in kom framför allt David Haro.

Skulle man lagt upp Giffarnas historiebok på en medelhög piedestal hade han knappt nått upp för att krita dit en enda bokstav, men med sitt Iniesta-osande inhopp under slutkvarten mot ÖFK har den korte spanjoren för alltid skrivit in sig i GIF-historien.

Först trippade han förbi en ÖFK:are och lade upp bollen för David Batanero som tömde den rättvisemärkta reflektionspott som Aiesh styrda frispark fyllt upp i första. Någon minut senare drev han förbi och prickade nätets utsida: en rasslande påminnelse om att ÖFK lämnat över allt initiativ och att Giffarna – som aldrig ens tagit poäng på Jämtkraft Arena – skulle gå för tre.

Och i den åttionionde minuten så sög Linus Hallenius in Europa League-backen Ronald Mukiibi i det kraftfält där han vann precis varenda en-mot-en-duell under hela matchen, bara stegade förbi på yttersidan och skyttekungssköt in ett inlägg mot bortre.

David Haro kan faktiskt ha lutat sig offside (jag tror dock att domarna är tillsagda att hellre fria än fälla när det handlar om en så liten och nätt bröstkorg) men inte ens Mohammed Al-Hakim kunde beröva oss den euforiska glädje som bröt ut när spanjoren satte bredsidan till.

GIF Sundsvall hade vänt underläge till seger. GIF Sundsvall hade rättvist besegrat Östersunds FK på bortaplan.

Giffarna från Sundsvall, vi som öppnade upp norra Sverige för allsvensk fotboll innan Daniel Kindberg med bestämd officersnäve styrt upp sin egen födsel, hade äntligen fått vinna ett allsvenskt Norrlandsderby på bortaplan på 2000-talet.

Det krävdes förstås att chefsideolog Potter (som lyckades Lilla VM-punktmarkera sig till en sista derbyseger i våras) försvunnit, att Sema dragit till Premier League och kanske framför allt att VM-stjärnan Ghoddos precis lämnat klubben.

För det ska sägas: ÖFK var inte samma utan Samman. De saknade väldigt tydligt en centralgestalt som tog tag i offensiven och som stod för det där extra på sista tredjedelen.

Men ÖFK har istället mellan fyrtio och sextio nya miljoner kronor på banken (eller ja: kanske ligger nåt på något företagskonto i Sollefteå, nåt på en mjuggfaktura från PEAB och fan vet jag, det är svårt för mig och ekobrottsmyndigheten att hänga med ibland). Laget har dessutom alla förutsättningar att jaga en Europaplats i höst och klubben hade fullsatt i söndags; inte bara en klack som kastar rätt typ av konfetti utan även en lojal storpublik av patriotiska jämtar där kanske inte varenda en kan offside-regeln men där varenda en av dem verkligen verkar älska sitt nyblivna jämtländska landslag. Ja, de har fortfarande mycket som en GIF-supporter kan vara avundsjuk på, där i Jämtland.

Men just nu spelar GIF Sundsvall bäst fotboll i Norrland.

Spanska GIF Sundsvall, visst: men när den historiska segern skulle firas tillsammans med vilt vevande och sjungande supportrar så var det Linus Hallenius och Dennis Olsson och Peter Wilson och David Myrestam och Joel Cedergren som jag såg längst fram, allra lyckligast. Fyra norrländska startspelare och en av Giffarnas största kämpar i modern tid som chefsideolog som äntligen fick jubla.

Dennis Olsson blev aldrig seriens bästa vänsterback, men han fick till slut slå Östersunds FK i ett derby. Linus Hallenius höll på att lägga av för ett och ett halvt år sedan; nu är han inte bara lagkapten, härförare och indirekt derbydräpare i sitt Giffarna – utan också allsvenskans klart bäste svenske anfallare. Och Joel Cedergren lydde inga banderoller ifjol; han fortsatte tro på det han tror på och har nu byggt ihop ett lag som spelar ut serieledare och vänder på derbyn och som hela det svenska fotbollsetablissemanget uttrycker sin beundran inför.

Jag vet inte hur länge vi stod och sjöng, hur många gånger spelarna vände tillbaka och bjöd på nya ramsor, men jag vet att jag fick bengalrök i plytet tills ögonen tårades inför matchen och att jag Papphamar-föll handlöst nedför en stolsrad i tumultet efter slutsignalen och att jag är öm lite här och där efter gårdagen – men att det inte är någonting mot den ömhet jag känner för det här laget den här säsongen.

Ibland undrar jag varför man ägnar semestertimmar på kontinenten åt att sätta sig och glåma på en gråblek mellan-tillställning som den mot Häcken senast, varför man binder upp helgdagar åt bortamatcher, varför man barrikaderar sig och sitter och fräser och svär åt teven. Ibland fumlar jag med svaret, skruvar på mig, skäms lite över att ha blivit fast i en ungdomskärlek utan att ha blivit vuxen nog att slita sig.

Men att få uppleva dagar som gårdagen är svaret. Att få hoppa och sjunga och skrika av glädje tillsammans med hundratals andra som man i regel inte har ett enda dugg gemensamt med utöver det faktum att man är från samma tråkiga lilla stad i det norrländska mellanförskapsområdet, där varenda nattklubbar stänger igen, där stadskärnans butiksdörrar spikas igen med plywood och där det alltid tycks blåsa snålt över det öde torget.

Och utöver att man älskar stadens stolthet och, åtminstone igår, Norrlands bästa fotbollslag: GIF Sundsvall.

Korv och nazister och ledartexter

Jag tyckte det var en ganska talande good news/bad news-situation det här, för valhösten 2018:

Good news: korvgubben äntligen tillbaka!

Bad news: även den stöveltrampande mördarideologin är tillbaka i den svenska huvudstadens kärna.

Jag satt och slet med en text imorse, den sista jag skulle lämna till Länstidningen i Östersund innan valet, ödesvalet!!!, och jag blev verkligen nedstämd. Av att bara tänka på det stundande valet, det blir jag alltid, men också av att det fanns så mycket viktigt som det borde påminnas om innan den nionde september; så mycket att varna för, bara vad gäller den aggressiva borgarpolitiken (marknadshyrorna!!! lönesänkningarna!!! LAS-reglerna!!!). Och där satt jag med fyra tusen ynka tecken till mitt förfogande, en penna ur textform och med en text som kändes som om den skrivits tusen gånger om, bara rakare och skarpare och bättre.

Nåväl. Jag skrev klart den, skickade in den, nu är den lämnad: det var inte min bästa, den var inte stark eller viktig men det var det jag allra mest ville ha sagt innan den nionde, tror jag.

Och då kändes det lite, lite bättre. Jag gör inte mycket, plaskar ogärna runt i den pissfyllda damm som känns som svensk valrörelse av 2018, men där tog jag väl ändå fram pipetten och försökte droppa ner en klar droppe.

Hur som helst: i samma veva kom jag på att den här allmänt avsomnade portalen (jag tänkte verkligen att jag skulle ha oceaner av tid att skriva nere på kontinenten, men så blev det inte) har varit oförsvarligt dålig på att veva ut de politiska alster jag med stor möda krystar ur mig varannan vecka.

Härom veckan tyckte jag att jag lyckades helt okej, om målet med en politiskt laddad text om klimatet är att få in ett kåseri om hur man som barn växte upp som en Mowgli bland olika medelpadska logopeder.

Och veckan innan det så gjorde jag något sällsynt som verkligen försökte, när jag försökte skriva om en bok som jag håller mycket kär av en författare som jag håller allra närmast texthjärtat: »Övriga frågor« av Torgny Lindgren.

Jag råkade låta ett stavfel ligga kvar genom min egen korrekturläsning, ett d ändrades aldrig till ett t, så jag delade den aldrig ens till de människor jag brukar låta läsa allt – men i övrigt tyckte jag att det inte blev helt hemskt.

Och så har jag skrivit om välfärdens finansiering, om att någon borde försöka koppla upp det strypgrepp som det fabriksutformade NPM-systemet har kopplat om den svenska offentliga sektorn, och jag har skrivit om prästost i en text där jag bildsattes som vore jag en mejeri-recensent på NMR:s bloggportal, men nej: det enkla skämtet vill jag bestämt minnas att jag Pirkt.se-luftat tidigare. Det var senast jag länkade till mina LTZ-kåserier.

Det har sedan dess alltså publicerats tre texter av den typ där jag verkligen lägger ner tid och försöker skriva bra, som jag inte alls skyltat med i detta mitt enda egentliga forum.

Och det är mycket som försummats på den här portalen på sistone, när jag varit på resande och närmast konstant turistflanerande fot och inte haft en WordPress-app som velat samarbeta med min gamla telefon. Giffarna har förlorat mot både Häcken och Nyköping, för vilket de förtjänat ganska precis två sågningar (ungefär 0,25 för Häcken-förlusten och 1,75 sågning för det genomusla respasset mot division ett-gänget i cupkvalet), länder har passerats, vyer har beskådats.

Men att jag inte ens länkat till de politiska texter där jag verkligen lagt kraft och energi för att dra mitt lilla, lilla strå till den jämtländska vänsterstacken inför detta – jag säger det igen!!! – ödesval, det är det värsta.

Nu är det åtgärdat.

(Jag lämnar som alltid kommentarsfältet fritt för påpekanden om Venezuelas rådande läge och om stalinism.)

Slut på bläck i hyllningspennan

I den allra sista omgången av den allsvenska säsongen 2008 hade Giffarna från Sundsvall chansen att klara sig kvar i allsvenskan vid seger borta mot ett Malmö FF som inte hade någonting alls att spela för.

De åkte – om uttrycket ursäktas – istället på sex i röven. 0–6, i en avgörande match där allt stod på spel, där Giffarna behövde maxprestera och MFF kunde lunka omkring. Jag minns bland annat att Ola Toivonen sköt ett löst skott som studsade på en stor tuva och flög i en liten dråplig båge över en liggande Fredrik Sundfors.

Allt var pinsamt, jobbigt, chanslöst. Giffarna åkte ner till Skåne och pulveriserades. De skulle inte se allsvenskt ljus på tre och ett halvt år.

Och jag vet inte vad Joel Cedergren tänkte här, när han stod med händerna över knäna och flämtade efter att hans GIF-lag skickats ur med pinsamt mycket dunder och brak på Malmö Stadion; kanske tänkte han att nu får det fan vara nog, nu lägger jag av, nu gör jag något annat.

Kanske hade han redan börjat prata med klubben om en chans att ta över det Tipselit-lag som brutit sig ut och kuskat runt i Division 3 Södra Norrland.

Jag vet bara att jag är rätt säker på att inte heller han – varken där och då eller nästan nånsin senare – kan ha trott på att Giffarna från Sundsvall, jojo-gänget som fått gneta till sig nästan varenda allsvensk seger som tagits på 2000-talet, någonsin skulle kunna åka ner till den södra landsänden och göra sex mål på ett skånskt motstånd i allsvenskan. 

Och visst har laget åkt ner och slagit självaste Malmö FF på bortaplan sedan dess, men att se Giffarna beslutsamt gå ut på Vångavallens gräs och sex-måls-krossa Trelleborg var någonting annat. 

Jag såg matchen på ett tåg mellan Prag och Bratislava och i hytten pågick en rigorös ölprovning av medhavda tjeckiska burköl. Jag hade hörlurar på mig och mina reskamrater reagerade på att jag ibland tjöt rakt ut (som vid Jonathan Tamimis historiska 1–0-mål), ibland knöt näven med bestämdhet (som när Peter Wilson stångade in det viktiga 2–1-målet) och ibland till och med skrattade.

För skratta till var i stunder allt man kunde göra.

Detta borta mot Trelleborg, på Vångvallen: denna gudsförgätna plats av konstant 19.00-mörker där mitt starkaste minne är hur Fredrik Jensen – den bökande svinhybriden – lyckades besegra en grimaserande Magnus Powell med ungefär tjugo meter i en trettio meter lång löpduell, i en av alla förlustmatcher under det där hemska 2008-år som avslutades med 0–6-sorti på Malmö Stadion.

Skratta till, för att det var helt befängt hur bra det spelades ibland, framför allt när Juanjo (bäst på planen, även om Tamimi gjorde fyra poäng och Hallenius gjorde hattrick) och Batanero löste mittplanssituationer som om det aldrig någonsin studsat en snedstuds på Vångavallens gräsmatta.

Det var ett GIF-lag som gick ut och gjorde en så där fantastiskt beslutsam bortainsats som alla allsvenska lag drömmer om att göra mot ett krånglande bortalag – och som dessutom, dess-u-tom, bjöd på ett stundtals alldeles bländande kombinationsspel mot ett TFF-försvar som fullkomligt föll isär av starkt GIF-framtvingade orsaker.

Jag hade aldrig någonsin trott att man som GIF-supporter skulle kunna få uppleva både och: resolut och rejäl kampvilja och bländande passningsspel.

Då blir det fantastiskt fina 6–1 borta mot en usel jumbo i allsvenskan.

Linus Hallenius första allsvenska hattrick förtjänar så klart ett eget inlägg, men honom har jag redan försökt hylla för en vecka sedan.

Jag har druckit några öl idag också – internet är en häftig grej, fick jag känna på: när man sitter i Bratislava och dricker öl till lunch och mottar lite jämtländskt (rättmätigt men försenat) näthat för en åtta år gammal hemåtnick – så jag är vid semester-osunda vätskor även nu, men någonting känner man sig ju ett osunt tvång att få fram.

Men det börjar faktiskt ta slut på bläck i den hyllningskrönikerande pennan. Jag har aldrig varit så pass förutseende att jag köpt 6–1-mycket.

En av mina reskamrater frågade mig dock en sak efter matchen, när hela mitt minspel visade precis hur mycket jag myste i kupén. »Nu önskar du att du vore i Sundsvall, va?«, frågade hen, som om staden måste ha exploderat i en folkfest på gator och torg.

Och jag önskar mig verkligen ingenting mer av den här GIF-upplagan än det de visade upp mot Trelleborg i måndags, men jag önskar att Sundsvallspubliken sluter upp bakom det här laget så till den milda grad att man vid framtida storsegrar kan svara ja på den frågan.

Staden Berlin

Det var varit en svettig sommar. Milt uttryckt. Jag har duschat innan i princip varenda arbetspass (jag har hört mycket gott om fackklubben på TT, men min rätt att mjuggdra omkring med pärlor av svett på pannan ska de inte behöva stå på barrikaderna för), jag har varit nära att lova bort min framtida förstfödde för en bordsfläkt och vid ett tillfälle när jag hade öppnat en skakad Ramlösa-flaska och blött ner mig så tänkte jag att det var tur att fläckarna formade sig ungefär efter ryggsäckens axelband, »så att det ser ut som att det bara är svett«, så att det inte synts att jag varit klantig.

Så svettig har den varit, den här sommaren: att man (nej: jag) blivit så van vid svett att man (jag) ser svett som något sorts naturtillstånd som kan dölja en från annat.

Ändå var natten mot fredagen, på nattåget till Berlin, någonting alldeles extra. Kupén var stundtals så varm att min överslaf måste blivit så nedblött av svett att fysiska vattendroppar kan känt sig tvungna att lämna den genomvåta madrassen och droppa — dripp, dropp, som från en smältande istapp — ner på den stackars underliggande holländaren.

Men vi kom fram till slut. Och jag kom upp. Jag hade tänkt att jag skulle ställa alarm, att det fanns en chans att jag skulle missa kliva av tåget under den halvtimme det stannade i Berlin, men då hade jag inte tagit i beaktning att det var Tyskland vi åkte till.

Ett »Achtung« och man var klarvaken vid 06-rycket.

Och sedan dess har jag varit igång.

Och gått och gått och gått.

Och sett och sett och sett.

I socialismens felanvända namn må det ha gjorts viss orätt genom åren — jag vågar nästan lova att det här inläggets kommentarsfält kommer vara fyllt av exempel! — men ingen borde kunna ha synpunkter på den arkitektoniska maffighet som Frankfurter Tor och dess efterföljande Karl Marx-allé bjuder på.

Längst bort stod en stenreplika av Marx själv och ryktet hade sagt mig att om man gned bysten – så som man gnider en ande-bebodd lampa – och lutade örat emot så skulle Marx viska uppslag till ens nästa sossiga ledare i Länstidningen Östersund.

Det hände inte, så därför fick jag göra som den moderne vänstergynnaren gör: tar ett gammalt Pirkt.se-utkast till Fredagsveven™ och använder det som grund till en ledarkrönika.

Staden Helsingborg

Jag har fått mig en guidad tur och övernattning i Helsingborg i dagarna.

Och när man strosade runt Helsingborgs IF:s anläggningar runtom jättearenan Olympia så var det verkligen svårt att ta in att den här monstruösa klubben spelar i Superettan samtidigt som GIF Sundsvall, som hyr in sig på en enda kommunal konstgräsplan som även alla socknens ungdomar och division 4-spelare får ploga sönder år ut och år in, har lyckats tillhöra allsvenskan i snart fyra raka säsonger.

Jag tror att jag räknade det till åtta eller nio fullstora elvamannaplaner utomhus och ett par olika inomhushallar. Det var verkligt mäktiga faciliteter av internationellt snitt.

Något som inte var precis lika mäktigt var den här installationen till ära av HIF-hemvändaren Andreas Granqvist:

Jag förstod det som att supportrarna fått skriva välkomstmeddelanden och att dessa satts upp på den fiktiva granen, men de såg inte särskilt mäktigt många ut.

Under den eminenta guidningen av min vän Kristin så fick jag också veta att »Granen« givetvis inte kunnat hålla sina rika proffsfingrar ifrån det lokala näringslivet utan förstås gjort sitt bästa för att sabotera det oklanderliga och älskvärda varumärke han byggt upp under det senaste året.

På Piren Mat & Bar, där han gått in som investerare, har VM-hjälten låtit sitt varumärke pryda en kycklingröra:

Tankarna går osökt till Fredrik Ljungberg: den londonskt hippa och metrosexuella modeikonen som kunde bära upp mössor långa som damasker och som man trodde var ämnad för post-karriäristiska stordåd utanför fotbollsplanerna, men som ganska strax efter sitt utdragna karriärslut satte sitt namn på den Harrys-utmanande hamburgersyltan »Freddies« i Halmstad.

Generellt verkar Helsingborg som stad svaga vad gäller att hylla sina stora fotbollshjältar. På den internationellt osande strandpromenaden stod en gammal farbror med den krumma hållningen hos en vars knän och höfter ilar av ålderskopplad ischias:

Det var Henrik Larsson, idag 46. Han var dessutom bara 40 år gammal när statyn avtäcktes 2011, vilket i sin tur var sex år tidigare än den här ambitiösa sajten vågat lobba för:

Folk i Helsingborgsområdet kanske köpte Bridgestone-däck utav bara helvete.

Mitt intryck av Helsingborg var att det var en stad för rika människor. Den bilden präglas förstås till stor del av att vi bara rörde oss i väldigt fina villakvarter (där Andreas Granqvist köpt sig ett riktigt fotbollsproffsigt hus), men jag tror att den är relativt rättvisande. Det var en helt annan stämning än i Malmö. Väldigt många såg österlenskt dyra ut. Många män såg väldigt mycket ut som Björn Ranelid. Flera kvinnor också.

Och Helsingborgs IF för sig också, trots att klubben skakats av oerhörda ekonomiska bekymmer under flera säsonger, med en påkostad svansföring.

I sommar har de hämtat hem Andreas Granqvist, Rasmus Jönsson och Wanderson till en redan väldigt dyr trupp i Superettan. Och igår fick jag syn på den här bilden: 

Marcus Holgersson, 33, vänder också hem till Helsingborgs IF, från den spanska andraligan. Och HIF-representanten till höger är nästan för meme-vänlig.

När man supit till på kansli-AW:n, glömt bort att hela klubben är black och vaknar till och finner sig själv presenterandes en ny dyrgrip på ett treårsavtal: 

Det om detta. Nu ska jag åka till Berlin.

Giffarnas bäste allsvenska målskytt genom tiderna

Jag vet inte med vilken del av foten han lyckades suga ner den där bollen.

Jag vet bara att jag är väldigt glad att Linus Hallenius är Giffarnas främste allsvenske målskytt genom tiderna.

»Allstabäcken!«, utbrast den hårdkokte juniortränaren Conny Sjödin med uppspelt förvåning.

Jag minns det, delvis för att jag tyckte det var konstigt, men också talande, att min tränare sedan säkert ett år tillbaka verkade tro att jag – som hämtats in till GIF Sundsvall från bonnaklubben Medskogsbrons BK – bodde borta i Allsta, långt utanför stan. Att han verkade tro det med en sådan övertygelse att när han nu, i den spontana förvåningen, försökte mynta mig ett nytt smeknamn så greppade hans synapser efter den bäck som rinner igenom Allsta.

Jag var en försynt 13-åring som haltat in i Giffarnas proffsiga juniorverksamhet med några decimeters höjdskillnad mellan höftkulorna och en knut av slatter under knät och som omgående älgat mig ner i 89:ornas reservlag.

Det var inte konstigt att min tränare inte visste att jag bodde i stan; det var snarare talande för vilket icke-intryck jag hade gjort sedan min ankomst.

Delvis därför minns jag Conny Sjödins plötsliga utbristande, men den primära anledningen till att det lagts på mitt minne är själva upphovet till utropet.

Jag, den anonyme och skevhöftade bonnasonen från Allsta, hade lyckats snurrfinta bort Linus Hallenius i en spelövning.

Självaste Linus Hallenius.

Vi besegrade IFK Sundsvalls 89:or i Lilla VM-finalen i Matfors 1998, men det var egentligen Linus Hallenius vi besegrade. Jag minns hur han rev sina skor i tu i vredesmod efter finalen, hur det kändes extra bra att just han fick se sig besegrad.

Han som redan vid nio års ålder var så överlägset mycket bättre än alla andra.

Det fanns de som vuxit sig starka som P12-oxar och vars bästa fint var att bara springa rakt fram med bollen, för att alla försvarare kvar i pojkfysiken var nödgade att fly ur vägen av rädsla för liv och lem. Det fanns de som hade benmuskulatur nog att tjonga iväg en långboll i en februarifrusen grusmatch, de som var väldigt snabba, de som var exceptionellt långa.

Det är så mycket kroppsligt som står i fokus under de där åren, som gör att vissa tar fart och drar ifrån och andra står kvar, att vissa till och med går bakåt.

Men så som jag minns hela den medelpadska pojk- och juniorfotbollen så var Linus Hallenius alltid bara bäst.

Inte störst, inte snabbast, inte starkast i någon av de pojkkroppsliga konjunktursvängningarna — men bara alltid bäst.

Det var som att den medelpadska ungdomsfotbollen inte riktigt visste hur den skulle hantera en sådan talang. Han försvann iväg till Sunds 88:or en period och han var kronjuvelen i ett stjärnspäckat Kuben (som bland annat innehöll en viss Robert Lundström), men när han till slut föll i GIF Sundsvalls ägor så kändes det som att manegen hela tiden var rättmätigt krattad för juniorlandslagsstjärnan.

Jag minns hur jag satt på läktaren och såg honom göra slarvsylta av det framtida Holland-proffset Marcus Nilsson i ett Tipselit-slutspel mot Helsingborg – som underårig, minns hur han hyllades under sin debutsäsong i allsvenskan som 19-åring.

När som helst mellan åren 1998 och 2008 hade någon kunnat peka på Linus Hallenius och sagt att »den där killen kommer göra flest mål i Giffarnas allsvenska historia« och jag hade mottagit förutsägelsen med samma respons som om någon kommit med spaningen att vatten fortsatt kommer vara vått.

Tio år efter det allsvenska genombrottet 2008 är vi där.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenske målskytt genom tiderna. Det krävdes bråk, strul, luddiga lånesejourer i Arnau, tvivel, skador och så till sist alla nedtagningars medelpadska moder — men när han nådde dit han alltid sågs predestinerad att nå så var det finare än jag vågat föreställa mig.

En minut efter att Conny Sjödin ropat »Allstabäcken« på Westhagens konstgräs hade jag slarvat bort bollen i den mentala kakofoni som uppstått efter min lyckade snurrfintat, varpå Linus Hallenius hade tagit bollen, aktivt sökt upp mig, tunnlat mig i en ren hämndaktion och sedan gjort mål.

Beslutsamt hade han bara använt all sin fotbollsbegåvning för att återställa ordningen.

Linus Hallenius-ledda GIF Sundsvall av 2018 års modell är ett fint spelande fotbollslag som äger boll och bygger anfall av snårigt katalansk modell, men av detta syntes ingenting mot IFK Norrköping.

I David Batanero och Juanjo Ciercoles frånvaro fanns nästan ingenting av det som kännetecknat laget under säsongen kvar. Anfallen blev korta, långbollarna många och planlösa och 3-4-3-formationen blev menlös i offensiven och avigt hängande i defensiven.

Rätt många, med sundsvallska mått mätt, hade tagit sig till IP och de fick tyvärr se dagens Giffarna från sin sämsta sida: ett havererat passningsspel, passivt presspel och en allmän känsla av att laget inte slet allt vad de hade för en kvittering.

Och på bänken stod Joel Cedergren och visade att han fortfarande är minst lika svag som matchcoach som han är stark som långsiktig lagbyggare och idémakare.

Matchotränade Pol Moreno måste haft konstant maxpuls från matchminut 55 och framåt, »byt till 4-4-2!«-lampan lyste tydlig som oljelampan på bilens instrumentpanel och Norrköping ledde och låg på för en punktering — men först efter att matchklockan visat på 80 så fick GIF-spelare dra av sig överdragskläderna.

På topp sprang en frustrerad Linus Hallenius och fick ut noll och ingenting, förutom till slut en frispark i duell med Jon Gudni Fjoluson, när han föll i en duell och den förre GIF-backen hånflinande verkade anklaga den uttalade anti-filmaren Hallenius för filmning.

GIF-kaptenen brusade upp, blev märkbart arg och bestämde sig bevisligen för hämnd.

Ett par minuter senare kom den långa, chansartade bollen från egen backlinje och jag vet fortfarande inte hur det gick till — men klart är att Linus Hallenius använde precis all sin fotbollstekniska begåvning för att med ett enda tillslag med yttersidan suga ner bollen bakom ryggen och Dennis Bergkamp-ordna fram ett friläge ur intet.

Tusentals Sundsvallsbor var på väg att gå och varmköra bilen efter att ett försvagat GIF-lag stått för hela säsongens svagaste insats, men då klev en hämndlysten lagkapten dem säsongens finaste GIF-mål och tveklöst ett av klubbens allra finaste i den allsvenska historien.

Joel Cedergren verkade göra sitt yttersta för att det ändå skulle leda till noll och intet (Jonathan Morsay in som vänsterback för att försvara en poäng mot en dittills överlägsen motståndare var, ehm, vågat), men en felkalibrerad Kalle Holmberg-skalle gjorde att konstmålet fick räcka till en fin poäng mot topplaget.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenska målskytt genom tiderna. Det krävdes strul och trassel och tvivel och en i sanning o-medelpadsk yttersida — men nu har den störste fotbollstalang jag sett växa upp i närområdet skrivit in sig i sin hemstads fotbollshistoria.

Han gör det som 29-årig lagkapten och härförare, i en självpåtagen ambassadörsroll i GIF Sundsvall; en sån typ av spelare som inte ger upp bara för att det katalanska passningsspelet gett upp; som när de vanliga löparbenen inte räcker till tar till hittills okända delar i yttersidans anatomi för att ge Sundsvalls-publiken vad de vill ha.

För oss som varit tvungna att förhålla oss till hans fotbollsmässiga storhet sedan barnsben finns det någonting väldigt fint i det.