Om Gatufesten: världens lyckligaste konkursbo

Anna Frisk skulle peka på den isländska börskraschen 2008.

Hon skulle peka på Norgeunionen 1905, branden 1888, Gustav II Adolfs grundade av staden, själva upptäckten av musik och uppfinnandet av musikuppträdanden. 

Hon skulle peka på alla dessa faktorer till Gatufestens konkurs – innan hon skulle peka på sig själv.

annafriskÄgna tre minuter åt att titta på videon nedan.

Där står Anna Frisk, med ett lättsamt leende över näbben, och förklarar att ”vi trodde faktiskt inte att vi skulle behöva hamna i festivaldöden”, med den sortens genomgående ”det här var väl knasigt!”-gladlynthet som nästan borgar för ett efterföljande ”tihi”.

Nähä, Anna.

Vad baserade ni det på, med tanke på att Eva Dahlgren och (jag applicerar ett par citationstecken här på grund av för mycket luddighet) ”Legend Voices of Rock” var två av tre av lördagens dragplåster på den stora scenen med – jag lånar dina ord – ”de lite större artistbokningarna”?

Den där lördagen som kostade 545 kronor (plus serviceavgift!) att ta sig in på?

Vad baserade ni det på, Anna?

”Vi hade en skön känsla innan”. 

Anna Frisk siar sedan om orsakerna till detta – vad det verkar på hennes ansiktsuttryck och hennes tonläge – mycket trevliga, närmast festliga debacle och nämner, bland annat, ”Bråvalla” som ”kommer in med jättemycket muskler” och är fräcka nog att knycka all Gatufestens publik.

Jag känner väldigt många som i år valt att inte gå på Gatufesten för att ”istället åka på Bråvalla” eftersom ”den festivalen låter helt sjuk i år, de ska ha kommit in med alla sina resurser och köpt loss Gatufestens främsta langoshandlare och på deras stora scen kommer Eva Dahlgren ha en mycket häftigare, dyrare ljusshow”.

Har Anna Frisk gått omkring trott att Gatufesten främst konkurrerar mot Bråvalla (som mer än något annat klev in och tog Peace & Loves redan befintliga plats på festivalscenen) så måste hon rankas som en av länets allra mest desillusionerade människor.

Gatufesten är för den stora majoriteten att mula sig själv med langos, att svepa en blaskig öl för att ”se hur det är i det andra tältet”, att träffa gamla vänner från Sundsvall som alla samlas kring ett ockrigt dyrt, men trevligt knytkalas där man kanske letar sig fram för att se ett par band.

Och jag gillar Gatufesten. Jag har, sedan jag köpte 14, alltid köpt mig en tredagarsbiljett.

Jag gillade att jag på min artonårsdag fick träffa Håkan Hellström i ett öltält, ta ett idolkort och med ölbelupen andedräkt skrika honom några icke väl valda frågor. Jag gillar att han senare under kvällen klev in på några stämmer under The Arks konsert. Det kändes stort, det kändes fint.

håkanJAG

Jag gillar att många av mina bästa Gatufestminnen är från att ha skränat tonsillerna ur led tillsammans med någon gammal halvbekant man inte sett på åratal, till någon klyschig coverlåt av i ett öltältshav av svett som koagulerat med ciderspill. Det kändes litet, det kändes fint.

Men jag ogillade tidigt årets Gatufest, hela intrycket av den, och det verkar många andra faktiskt också ha gjort. Jag vet inte hur många; men 12 000 för många för att spektaklet ska ha gått runt, tydligen.

Här kan man tycka två saker; att det är hemskt sorgligt att en fest med över 25 år på nacke – en fest som fått norrlänningar till en någorlunda vallfärd mot Sundsvall och som satt staden på kartan sommartid – går i graven för att stafettpinnen lämnats över till ett gäng som inte förstått att ekvationen ”billigare och uppenbart sämre artister och dyrare och dyrare ockerpriser” inte går ihop särskilt länge alls.

Jag tycker det är sorgligt. Hemskt. Det största steget som någonsin tagits mot den totala nedrustningen av Sundsvalls nöjesliv.

Och även som arrangör skulle man kunna vara väldigt besviken. På felsatsningar. På snedsteg. På hur allt gått utför sedan Göran Melin tragiskt gick och dog. På sig själv.

Eller så kan man säga så här, som Anna Frisk konstaterar:

”Sundsvall har valt att inte ha en Gatufest”. 

Hon verkar uppriktigt nöjd över sommarens fest. Studera gärna hur hon – i klippet ovan – formligen myser när hon berättar om att  ”Maskinen var ju kanske en av våra bästa spelningar i år”: som blickade hon tillbaka på sin barndoms lyckliga somrar.

Anna Frisk nämner inte med ett enda ord sin egen insats. Kring faktumet att hon försökt trycka Eva Dahlgren i näbben på en barnfamilj till det facila priset av en smärre utlandsresa så konstaterar hon bara kort:

”Det går inte att tvinga folk”. 

Nej, tvång hade väl varit det enda hållbara alternativet.

Alla Sundsvallsbor, ja, alla med Sundsvallsanknytning, borde tycka att det är sorgligt och tragiskt att denna 26-åriga epok går i graven. Jag blir upprörd, över det slutgiltiga fallet men kanske ännu mer över axelryckningen kring det.

Men nu lämnar vi Anna Frisk åt hennes på ett sätt härliga ”jag har aldrig varit med om en konkurs! Det här ska bli spännande och utvecklande!”-lynne. Nu går vi på Håkan Hellström på Konsertfesten, allesammans. Nu försöker vi.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 28:

innelistan

1. Håkan Hellström (ÅT)

håkan

Han är den störste vi har.

Ingen annan svensk artist hade kunnat göra som Håkan Hellström gjorde i veckan – flytta på självaste Konstapel Barnaby på sommartisdagskvällen.

Den som inte blev extremt, närmast sjukligt laddad inför hans spelning på Konsertfesten i början av augusti bör uppsöka läkare för att titta till korrelationen mellan sina öron och sitt hjärta.

2. Ernst Kirchsteiger (ÅT)

ernie

Gör ingen besviken i sommar heller. En tyllets och de öppna planlösningarnas McGyver.

Jag kan vara den yngsta mannen – kanske dessutom den enda rakade – i detta land som tittat på avsnitt av Sommar med Ernst på TV4 Play.

Jag är definitivt den enda som dessutom bor i en i stort sett oinredd lägenhet.

3. Björn Brånfeldt (ÅT)

Dagbladets nischade fredagskrönikör var med på innelistan för någon månad sedan; då för sin oefterhärmligt avslappnade inställning till veckovisa krönikor som verkar kunna slängas ihop på en kvart och handla om det som precis där och då ligger framför näbben – må det vara en FIFA-match i en intern turnering.

Nu i dag, fredag den tolfte juni, satte han ner foten och ägnade sitt fredagsuppslag åt att kritisera Gatufesten.

Det var verkligen i rättan tid – i ett lokalt medielandskap som generellt varit alltför positiva mot spektaklet; som skrivit gladlynta krönikor där man nästan kunnat ana langosrester i mungipan på bylinebilden.

4. Roy Andersson (NY)

roy

Jag återsåg Du Levande för kanske femte, sjätte gången i veckan. Det är verkligen en av mina absoluta favoritfilmer.

Därefter såg jag En kärlekshistoria.

Han är något av det bästa vi har i det här landet, Roy Andersson.

5. pirkt.se (ÅT)

Ja, jo, Inne- och Kasslerlistan blev försenad för andra gången i rad och folk har klagat på hur de flamländska www-magnaterna inte bryr sig om den lille mannen som vill slå sig ner med listan på fredagens nio-rast med en kopp sotsvart kaffe och en snart-helg-är-det-helgigt festlig mandelkubb.

Men jag tycker, ett visst tekniskt strul till trots, att övergången från ödmjuka pirkt.blogg.se till stora, pompösa skrytbygget pirkt.se har gått relativt smärtfritt.

Och i veckan återkommer portalens IT-ansvarige och kan förhoppningsvis ordna med såväl levande twitterflöden som bildflöden från min ständigt pågående kamp mot elva-likes-spärren på Instagram; ja, kanske vi till och med kan synkronisera Spotify så att jag kan trycka musik ner i näbben på eder.

kassler

1. Erik Löfgren (4)

selånger1

Har varit totalt iskall på veckans fotbollsträningar.

Bidrar intet till samhällsnyttan om dagarna.

Och lyckades, till råga på allt och från ingenstans!, vakna upp med ordentligt halsont på fredagsmorgonen.

Jag tycker att Gud, Hosianna eller annan ansvarig borde göra det till en rättvisans regel att bara män som förtjänar det tvingas vakna upp sjuka. Har man åkt på en sjudagars kryssning i en trång liten räktrålare, tillsammans med ett kringresande gycklarsällskap på arton östeuropeiska suputer – då kan man få vakna upp sjuk på den åttonde dagen.

Inte efter en torsdagskväll när man ser Sommar med Ernst vid åttarycket och sedan går och lägger sig. Inte då.

(Misslyckades dessutom, efter att den här texten skrevs, med att sätta ner foten på rätt sätt i ett steg (detta efter att ha tagit tiotusentals steg i karriären!), stukade foten och tvingades utgå i 75:e minuten mot ett Valsta Syrianska som sedan skulle avgöra med en frispark i 92:a)

2. Oscar Matsal & Bar (NY)

Jag anordnade förra lördagen en liten sittning för att fira min celebra 23-årsdag.

Sällskapet rörde sig sedan ner mot staden. Inte Gatufesten – förstås! – men staden, och min vän Sven slog fast att vi skulle in på Oscar.

Vi stod i kö – i femtio minuter.

Jag vet väldigt lite om Sundsvalls uteliv, men jag vet att man aldrig någonsin borde stå i en kö i femtio minuter för att ta sig in någonstans i Sundsvall.

3. Dagbladet (ÅT)

Jag ger det en månad – sedan kan det inte finnas ett enda hushåll i regionen som anser sig behöva dubbla tidningar på frukostbordet.

Det är ingenting annat än sorgligt att se vad som blivit av denna anrika publikation.

Fredag? Sugen på lite sport? Här har vi ett uppslag:

Skärmavbild 2013-07-12 kl. 12.33.46

En ST-sida om Ari Skúlason, som bara berättar om att han skrivit på för Odense (något Expressen vevade ut flera dagar tidigare) – utan intentioner på att ta reda på om han försvinner redan i sommar. Travet till höger. En TT-text (!) om Timråspelaren Niklas Nordgrens framtid. Tack och hej.

Och då ska vi knappt ens börja tala om vad som figurerat på första nyhetsuppslaget, sida 4-5, de senaste veckorna; det är någonting långt bortom vanlig nyhetstorka.

Skärmavbild 2013-07-03 kl. 13.22.31

4. Pia Sundhage (NY)

piia

Jag gillar Pia Sundhage, det tror jag att man måste göra som människa, det är inte det – men ingen av den självklarhet och pondus som Pia Sundhage utstrålar lyckades hon överföra på sina nervösa, till synes mentalt låsta spelare i EM-premiären.

Det var en riktigt, riktigt, riktigt dålig insats mot vad som skulle vara ett ganska svagt Danmark; men som i premiären visade sig vara ett mycket mer spelskickligt, bolltryggt landslag än den blågula långa-planlösa-bollar-mot-Lotta-varianten.

(Nu skrevs det här i fredags; när listan publiceras i detta försenade skede har Sverige propagandaslagit Finland med 5–0)

5. Ari Skúlason (NY)

Jag unnar honom verkligen flytten till danska ligan, det gjorde jag inte minst klart förra veckan då han toppade innelistan (kan man få ett större erkännande i det lokala medielandskapet?), men jag trodde verkligen inte att han skulle gå till en klubb som såg honom som ”främst en vänsterback”, en vänsterback ”som kan spela på många positioner”.

Nån slags isländsk King Edward-potät.

Visst, han spelar där i landslaget och gör det säkert habilt; han är en klok spelare. Men han kommer aldrig nå sin sanna maxpotential som vänsterback. Ari Skúlason är en central speluppbyggare och jag trodde han var en tillräckligt bra sådan för att skaffa sig en central mittfältströja i just danska ligan, nedre halvan av holländska, belgiska eller åtminstone någon liga bättre än den svenska.

Han är 26 år gammal och om inte Odense ska bli någon slutstation (det borde det inte behöva bli: han har en kontinental vänsterfot) så borde Ari inte slänga iväg ens en halvsäsong på att inte vara innermittfältare.

Bildutställningen ”Det är härligt att bojkotta Gatufesten”:

Det framkom kritik till redaktionen på pirkt.se om att vardagen framställdes som grå, att Erik Löfgren framställdes som en genomtragisk, butter och inte minst trasslig figur. 

Vi tar till oss av kritiken. Därför släpper vi nu det carpe diem-osande, väggordskompatibla bildreportaget ”Det är härligt att bojkotta Gatufesten” från förra helgen. 

erikgf1

”Meh… kommer man kunna ha det trevligt utan att gå på Gatufesten?”

tildegf1Ja, för a) bojkotten gäller ju inte sockervaddsstånden! och b) Tilde Jansson har ännu inte fyllt tretton!

tildegf2”Åh, jag kan äta hur mycket spunnet socker som helst!”

erikgf5Nigga please.

svengf1Min vän Sven, med sin patenterade lurmin, på Abborrvikens brygga.

tildegf5Tilde Jansson, med sin allra härligaste bolmmin, på samma bryggavsats.

tildegf7_MG_1273Under hemgången bjöds det på ett sånt där härligt ljus.

erikgf9Profilbildsljus (om jag nu inte redan haft en bild tillsammans med Alkberg och Magnus Ekelund som är svår att slita sig ifrån).

erikgf10Ett sånt där ljus där till och med Nordens äldsta 23-åring kan få en sån där härlig lyster.

kalas2Födelsedagsfrukost med ett födelsdagsbarn i bakgrunden som redigerar en fin Instagram-bild. Fint. Mycket fint.

Vi backar ett par sekunder…

_MG_1290… och vi hittar ett par nakna, strutsartade ben som står på stolen för att ovanifrån föreviga hjärtepannkakorna.

kalas1Jag har inte fått så många paket – drösvis, högvis – sedan jag fyllde sju. Och när presentpappersröken lagt sig hade jag, till skillnad från när jag fyllde sju, tillskansat mig inte mindre än tre olika tillbringare.

Fotnot: pirkt.se lär snart återgå till ordinarie program.

En dålig damfotbollsinsats är en dålig damfotbollsinsats

PiaSundhage_S.jpg

Vi fick oss en frejdig, offensiv, Pia Sundhagisk start på matchen och turneringen.

Fina tre minuter. 

Sedan följde – till tonerna av ett Hyundai-sponsrat kakofoni – en fullständig bedrövelse till premiärinsats. Det måste man säga. 

Å, äntligen!, tänkte jag. Vi har vant oss vid svenska landslag som tassar ut och doppar tårna i mästerskapskitteln (jag är ganska säker på att Marcus Allbäcks ”Players Manager”-roll främst går ut på att läsa spökhistorier för Rasmus Elm kvällen innan viktiga matcher): nu var det full fart framåt!, in i duellerna!, runt på kanterna!, in på mål!, från minut ett.

Till minut tre, ungefär.

Jag ska utan omsvep erkänna att jag inte ser särskilt många internationella damfotbollsmatcher i sin helhet per år. Jag är absolut inte lika insatt i damfotboll som jag är i herrfotboll; inte en tiondel – fan, kanske inte ens en hundradel så insatt.

Men jag har bland annat tränat med både Jenny Hjolman och Sofia Jakobsson och jag vill säga att jag vet vad som är en bra lagmässig damfotbollsinsats.

Och ingen ska säga att Sverige var ens nära en sådan i kväll.

Där Danmark rullade boll på offensiv planhalva – förvisso sakta, men tryggt och klokt – så såg de svenska anfallen gång på gång likadana ut: rull ut till den helt opressade högerbacken Jessica Samuelsson som tog fart – full kareta, som vore hon på väg mot öppet mål! – i tio-femton meter innan hon skickade iväg en totalt planlös färdballad.

Det stora problemet var inte, som kommentatorerna påstod, ”kvalitén i passningsspelet” – problemet var att det inte verkade finnas några tydliga, strukturerade planer på att ens bedriva ett passningsspel. Innermittfältarna var totalt isolerade och osynliga i uppspelsfasen och det verkade inte vara tal om att rulla runt bollen för att leta rätt på dem mot ett lågt liggande Danmark – nej, tålamodet räckte inte längre än till en tidig, lång pastej.

Tålamod, ja. Man brukar tala om att man ”försökte slå den avgörande passningen för tidigt”; i kväll kom det lyftningar så pass tidiga och dåliga att man inte visste om de skulle kategoriseras som ”försök till avgörande passning” eller ”allmänt hjärnsläpp”. Det togs pinsamt många felbeslut för ett damlandslag på den här nivån. Allt medan Danmark trillade boll mellan sig: kloka, lugna och trygga i all sin beskedlighet.

Och TV4:s satsning på en Lotta Schelin-cam måste ha varit detta års nittio sämsta teveminuter. Så där fullständigt iskall i så många av sina bollkontakter ska man inte kunna vara som upphaussad och av förbundskaptenen utpekad fixstjärna i ett svenskt landslag.

Det blev förstås ett väldigt snack om straffarna – det är inte ofta en målvakt som ägnat hela matchen åt att lajva grävling får nypa dubbla straffar – men de missade straffarna (en skevdömd frispark och en hands som hindrade en boll att träffa bänkrad 42) är i det långa turneringsloppet totalt oviktiga. Sverige kommer förstås att ta sig vidare från gruppen – men med kvällens spel, med den här till synes obefintliga spelidén, så kommer det behövas långt mycket mer än ett par ditprickade straffar för att ta sig ordentligt långt.

Det här var bedrövligt.

Matchens…

… djurliknelse: Josefin Öqvist har det defensiva positionsspelet hos ett rådjurskid. Och tillsammans med nya högerbacken Jessica Samuelsson kommer bättre lag än Danmark – som förvisso också hade ordentlig ruljans längs sin vänsterflank – att skapa en oerhörd oreda via attacker på Sveriges högerkant.

… andra djurliknelse: Det är frapperande hur Sverige inte kunde utnyttja att Danmark hade en väldigt kort målvakt – som dessutom verkade lajva en grävling i höjdduellerna där hon närmast dök neråt. Sverige hade två-tre inlägg som höll på att segla direkt in i mål; det är mycket märkligt att man inte försökte söka sig ut på kanterna i högre utsträckning för att – när de raka djupledspastejerna visade sig fruktlösa – bombardera Lykke i struten med inlägg.

… olycka: Förutom Lotta Schelin och Caroline Seger, som man åtminstone vet har kvaliteter egentligen, så gav Jessica Samuelsson ett trassligt offensivt intryck på sin högerbacksplats: det är för svagt på den här nivån att som ytterrock inte kunna få in ett enda vettigt inlägg på flera ostörda försök.

… beslutsfattare: Pia Sundhage borde ha gjort någonting åt anfallssituationen relativt tidigt – förslagsvis att man kastat in Sofia Jakobsson tidigare. Dessutom behöver man inte vara certifierad tillslagsanalytiker för att konstatera att Kosovare Asllani inte har en kvalitativ straffläggarfot nog för att spela ens en andrafiol.

… klack: Alla människor som inte stod i den vita, Hyundai-sponsrade gospelkören och drog ett löjets skimmer över den fina folkfesten till premiär. Jag skänker också en tanke till de som ville ha biljetter men som inte fick plats på grund av de inhyrda gycklare som skulle ”ha en långsida för sig själva för att uppträda med stämsång”. 

… expert: Hanna Marklund. Jag tror inte att Olof Lundh ser tillräckligt mycket damfotboll om året för att kunna fylla ut en tröja som expert i en studio i damfotbolls-EM. Jag är ganska säker på att vi aldrig någonsin skulle haft en uttalad expert i studion under fjolårets fotbolls-EM som ”såg lite på herrfotboll ibland, vid stora mästerskap och så”. Det finns säkert mängder av dugligt tevemässigt näbbade människor som följer damfotboll och damfotbollsspelarnas vardag – mygga genast på dessa.

… lirare: Kristin Hammarström.

Krönikan jag skrev i Dagbladet inför GIF-säsongen:

Sundsvall, 5 april. 
 

GIF Sundsvall har till stora delar en trupp av allsvensk kvalitet. 

Men många fotbollsmatcher avgörs i straffområdena.

Tyvärr.

Man får nästan gnugga sig i ögongipan när man ser att Ari Skúlason, ordinarie isländsk landslagsman, fortfarande springer omkring i GIF-blått och genrepar mot Selånger FK.

Då också Simon Helg, Kevin Walker och Fredrik Holster blivit kvar har GIF ramarna till ett mittfält av klart allsvenskt snitt; ett mittfält som med sitt passningsorienterade, bollhållande spel tog Fotbollssverige med, om inte storm, så med en frisk bris under fjolårsvåren och sommaren.
Men.
Problemet är att så få fotbollsmatcher vinns genom ett idogt bolltrillande på mittplan.
Matcher vinns genom att göra mål, inte sällan i offensivt straffområde, och i den offensiva frontlinjen står GIF Sundsvall med en anfallsuppsättning som i dagsläget ser Division I-mässig ut.
Jag gillade verkligen Johan Eklunds vår i Allsvenskan ifjol; han snubblade in ett par bollar, han var en jobbig, fysisk närvaro i motståndarnas straffområde och han åstadkom ganska mycket med få uppenbara egenskaper. Med andra ord; en anfallare stöpt i klassisk, populär GIF-modell.
Men under hösten tappade han det mesta och under våren har formspiralen fortsatt nedåt. Dagarna efter att Tommy Nilssons ”Black”-jippo visade sig vara sponsrat av en chokladkaka väntade jag bara på att Johan Eklund skulle kliva fram och berätta att hans försäsong varit en PR-kupp för isglassen Calippo.

Inget ont om Petter Thelin, men att GIF Sundsvalls supportrar satt och höll tummarna för att man skulle lyckas knyta till sig en 18-årig Division III-målkung under transferfönstrets sista dag säger en hel del om klubbens anfallssituation.
För att ta steget upp i tunga, täta, jobbiga Superettan behöver man någon som petar dit avgörandet i snålblåsten på Domnarsvallen eller i hällregnet på Stora Valla.
Ifjol gjorde Brommapojkarnas Pablo Piñones-Arce 18 mål, Östers Freddy Söderberg 16 och kvalvinnande Halmstads BK hade både Gudjon Baldvinsson, 16, och Mikael Boman, 13, längst fram.

Jag har vänt min kulram upp-och-ner och ut-och-in under våren för att försöka räkna ut hur Pa Dibba eller Johan Eklund (i dagens försäsongsform) skulle kunna vara i närheten av de siffrorna i år.
Jag lyckas inte.
Min lösning?
För alla som såg Simon Helg löpa sönder Örebros backlinje från en forwardsposition i höstas borde svaret, under rådande omständigheter, vara glasklart: upp med honom på topp. Han är truppens bästa djupledslöpare och truppens mest kliniske avslutare.
Men det är tyvärr inte bara i den offensiva frontlinjen det känns osäkert.
Oscar Berglund är säkert Superettans bästa reflexräddare – han räddade åtskilliga frilägen ifjol, det får man inte glömma – men som sista utpost ger han fortfarande ett oerhört instabilt intryck. Han måste, sett till spelet i luftrummet, vara Sveriges kortaste tvåmetersman.
Bilden av den taffliga utboxningen i Rickard Magyars höftparti i höstas kommer att ta tid att sudda bort från alla GIF-sympatisörers näthinnor och det var tur att fingerslaget i bitkylan hemma mot Öster i cupen inte sågs av fler än ett hundratal åskådare.

Man har fått behålla stora delar av det som ifjol länge var en bra allsvensk trupp och ekonomin är ännu inte så pass körd i botten att man behövt placera kassakon Ari Skúlason i en fyndlåda av wellpapp på fotbollens bakgata.

Är det någon gång man ska gå upp igen så är det nog i år.

Men jag tror tyvärr inte på det.

Ur askan i elden – nästan

Jag gick till Intersport för att reklamera mina gula fotbollsskor: de som under säsongen vållat så stor uppmärksamhet för sin bristande kompatibilitet med en råbarkad mittbacksaura. De nätta skorna – som i en jämförelse med Copa Mundial kan liknas vid ett par sockeplast – har gått sönder inte mindre än två gånger hittills, en sprucken häl och en tappad dobb; som om skornas gulfärg och lätta syntetmateriel talar till mig att jag är för tung, för klumpig.

När jag så lämnade in de trasiga skorna så fick jag mig genast ett par nya tryckta i näven av försäljaren.

Inga mindre än dessa:

IMG_20130710_162209(Jag valde dock till slut ett par i grunden svarta, med bara lite grönt. Och när vi ändå för en gångs skull pratar fotbollsskor kan vi väl prata om hur man numera inte kan uttala ”Predator” på ett korrekt sätt utan att man för social acceptens måste acceptera och annektera det svengelska ”predääjtor”.)

Man skulle ha skapat sig en .se-portal kring 2001 istället

Det funkar inte optimalt med flikarna. Jag får inte till radbrytningarna. Det blir bara pannkaka av underrubrikerna.

Det är mycket som trasslar i nylanseringen av en portal, och i dessa designmässigt perfektionistiska och retuscherade dagar så är det pressande att veta att omslaget  på denna nylansering – det som möter den kräsne läsarens blick – inte är det allra sexigaste.

Så är det, detta nådens och 3D-TV-apparatens 2013. Jag skulle ha lanserat den här portalen för 12 år sedan istället. Kring 2001.

När man inte tänkte så mycket. När ett omslag bara var ett omslag.

IMG_20130703_163427

Från idylliska grillkvällar till Vilhelm Mobergska planer,

Vi har flyttat ut till Selånger i veckan. Vi möter ju nämligen Valsta på naturgräs till helgen och vill få lite grönska på knäna innan dess.

Och det är ju trevligt, hemskt trevligt, att ha någonting eget. Jag har haft min hemvist på IP under många säsonger, många andra i laget också har också ett GIF-förflutet, men det kan ju omöjligen räknas som hemma på riktigt i år. Vi har inget eget omklädningsrum, man kan inte lämna en pinal i omklädningsrummet – ens under själva träningen.

Det blir något annat ute i Bergsåker. Igår blev det så väldigt mycket annat som det bara blir, från IP:s skynda-dit-skynda-hem-stress till – hamburgergrillning.

IMG_20130708_185539Mikael Andersson hade tagit det trevliga initiativet att till träningen medtaga dubbla klotgrillar, ett antal storpack burgare och ett några tjog bröd – och hamburgerdressing, sån där härlig hamburgerdressing.

Det hela var mycket överraskande, men ännu trevligare. Närmast idylliskt. Säga vad man vill om att Sirius budget säkert är tjugofalt större än vår; jag tror inte Kim Bergstrand släpat med sig klotgrillar till träningen. Hade vi kunnat haft det så här förpillat trevligt under säsongen så hade lagmoralen – som förvisso redan är vid mycket god vigör – varit så pass stark att vi nog säkrat kontraktet vid det här laget.

IMG_20130708_184436Andremålvakten och sportfiskaren ”Sparris” försåg sig med en liten dressingstinn rackare innan han åkte iväg på sin tre månader långa fiskeresa runt Kolahalvön.

Å, så trevligt vi kan ha det i Selånger.

Och så till kvällens träning då, där mitt lag blev så pass pinsamt överkört under det stora 10-mot-10-spelet att bara ett stängsel vid Bergsåkers IP:s bakkant hindrade mig från att vandra direkt ut från planen, raka vägen ner i den närliggande tjärnen där jag säkert var i psykiskt stånd att begå ett Vilhelm Mobergskt vandra-rakt-ut-i-vattnet-och-dränka-sig-dåd mot min för dagen (?) usla fotbollspersona.

Nu lade jag mig bara i gräset och stirrade upp i den vita skyn under goda tio minuter; ni vet, så där som psykiskt labila människor ofta gör över en misslyckad träning.

Det var en väldig tur att Håkan Hellström underhöll storartat från Skansen kvällen igenom – ingen annan svensk artist skulle kunna göra det han gjorde ikväll: flytta på Konstapel Barnaby på självaste sommartisdagskvällen! – annars hade man nog stoppat näbben i en ugnsäker gammal kasslerform.

På återhörande: jag tänkte satsa mot att, inom en treårsperiod, göra den här fliken (”Selånger”) till en av länets allra bästa portaler om Selånger FK.