Innelistan och Kasslerlistan, vecka 42:

innelistan

1. Tilde Jansson (ÅT)

Det damp för ovanlighetens skull ner en kommentar i kommentarsfältet i veckan – på ett gammalt inlägg.

Jag lyssnar alltid ivrigt och lyhört till eventuella synpunkter – speciellt om kommentaren kommer från ett respektingivande nick; som, i det här fallet, DeathSlayer94:

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 23.25.47
Om nu en udd kan förlora sin spets så är det precis det som har hänt Pirkt.se.

Pirkt.se:s udd har förlorat sin spets.

Det som bara för något halvår sedan var ett tillförlitligt vattenhål för grånad och misär – ett ändlöst Festivus-gästabud med ”Airing of Grievances” – har på något sätt, märkbart eller icke märkbart, förändrats i dess grundvalar.

hej2
Allt på grund av den här damen.

Och visst, jag har ett par grävande journalistiska bloggidéer liggande som kanske hade kunnat generera ett par guldspadar vid det här laget om jag haft mer egentid – men hon är värd det försakandet och så mycket mer.

”Du är värd mer än utredande blogggräv om Fredrik ‘Fredrik’ Söderströms artistnamn” – ojvoj: är det inte vad alla unga möer drömmer om att få höra?

Jag är, för att travestera den gode – men ack, så lidande – Werther, glad och lycklig och följaktligen en usel bloggare.

(Genom att jag just refererade till ett 1700-talsverk är jag också, märker jag, en usel människa.)

2. Lukas Moodysson (NY)

moodysson
Vi måste gå samman och stötta – inte svensk film!: utan bra svensk film.

Vi kan för all del piratkopiera Colin Nutleys alla verk, skriva ut filmerna på CD-ROM och sedan tapetsera staden med dem – men vi måste betala och stötta de få bra svenska filmer som släpps.

Jag gillade verkligen ”Vi är bäst!”, Lukas Moodyssons fina, upplyftande film om tre tolv-trettonåriga tjejer som startar ett punkband.

Fyra plus. ++++. Jag älskar, älskar!!!, hur pappan säger ”här var det kyckling!” vid middagsbordet, efter åratal på vift. Jag älskar hur den ene 12-årige punksnubben ser ut: hur mycket forntid det är över hans näbb. Det görs inte sådana ansikten längre.

Allt är så genomarbetat, alla detaljer, alla små dialoger; och vi njöt i fulla drag – alla vi fyra i publiken.

IMG_20131016_202025
Visst; det var en onsdagskväll, men vi var fyra stycken – jag och Tilde och ett annat par, strax bakom (å, så roligt om min resliga skalp skymde deras sikt) i Sundsvalls stads största biosalong, med 360 platser.

En beläggning på dryga 1%.

Lukas – och hans lilla ytterfil av den svenska deckar- och Colin Nutley-dominerade filmindustrin – är värd mer än så.

Gå och se den.

3. Thomas Hundertpfund (NY)

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 22.30.04
Hur kan detta ha undgått mitt vakande öga; det som rullar, likt Saurons över Mordor, genom sportsändningar och över laguppställningar i ständig jakt på bra namn.

Thomas Hundertpfund i Timrå IK, alltså. Hundert! Pfund! Sammanslaget!

Thomas är österrikare och förutom att han spräckte sin målnolla för Timrå IK i onsdags så är han innehavare av en av länets allra mest mjölkvita näbbar.

Och ett av hela seriens läckraste efternamn.

4. Mikael Grill Pettersson (NY)

mickegrill
Så här ska en journalist se ut. Vem som helst kan sitta och dra fabler in i mitt aningslösa, naiva nylle; men försök dra en vals när du stirrar in i ovanstående näbb, den som kan.

Vi hade SVT Rapports Mikael Grill Pettersson som gästföreläsare i en hel vecka.

Och det var bra och givande och så, absolut – men det är inte det allena som borgar för en fjärdeplats på innelistan.

Nej: Mikael är med på liknande premisser som österrikaren Hundertpfund (Hundert! Och! Pfund!) ovan. Mikael Grill Pettersson lever nämligen i ett namnmässig drömvärld.

En drömvärld där han aldrig, under en hel vecka av föreläsningar, anser det nödvändigt att redogöra varför han har en grill som mellannamn – och där man helt i förbifarten kan referera till ”min vän Backa Elias Bondpä”.

Jag vill leva i Mikaels värld.

5. Erik Häggström (5)

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 22.56.19
Här, till höger, har vi en ung Erik Häggström tillsammans med sin sprejmålade ren, som han kärleksfullt valt att döpa till ”149”.

Och utöver avslöjandet av sitt samiska arv så har han under veckan hunnit berätta om hur hans klasskamrat ”doppade kuken i lärarens kaffekopp och åkte hem på sin skoter” – en anekdot som för alltid omvänt mig till en termosdrickande lärare.

Under torsdagen fick han, som grädde på moset, avrunda webb-tv-veckan med att intervjua succéförfattaren och jokern Henrik Fexéus…

IMG_20131017_102248
… och Häggström hade nog klättrat ytterligare på denna innelista om det inte vore för att han vägrade följa instruktioner och kickstarta intervjun med den nu kostymprydde, framgångsrike författaren genom att yppa den bevingade inledningen: ”Henrik, du som är sprungen ur en gycklarkultur…”

Henrik Fexéus har nämligen jobbat som både trollkarl och discjockey – den luddigaste bakgrund en människa kan ha – innan han började göra en förmögenhet på att påstå att han kan läsa tankar.

kassler
1. Erik Hamrén (ÅT)

hamren
En av mina fåtaliga egenskaper på fotbollsplanen – månne min enda – lägger jag grund i tevesoffan.

Jag studerar noggrant hur bättre, så mycket bättre, fotbollsspelare gör i olika situationer och försöker att lära mig.

I går, i början av den andra halvleken, så vände Sverige på spelet i backlinjen. Martin Olsson spelade upp på en felvänd Rasmus Elm som genskjöt den tyske anfallaren Kruses höga press genom att passa bollen diagonalt bakåt till Per Nilsson, som stod helt fri – med tjugo-. tjugofem meter till närmsta tysk.

Min uppmärksamhet skärptes.

Hur gör en mittback i ett tillbakapressat – totalt underlägset! – lag när man för en stund får låna bollen i en opressad situation?

Hur ska en mittback göra?

Tar han några steg fram och slår en väl avvägd färdballad mot en kant? Rullar han bollen kort och överlåter uppspelsansvaret till en innermittfältare?

Per Nilsson tog bollen framåt, trevande – rakt mot en tysk.

Jag blev ännu mer skärpt i min tevesoffa. Tänker att ”så där hade inte jag vågat göra”. Han går alltså rakt emot en motståndare, med boll, som mittback – kortar alla spelavstånd till innermittfältet, avskärmar den enkla passningen till ytterbacken.

Screen shot 2013-10-16 at 12.59.50 PM
Till och med det enkla rullet till mittbackskollegan – det som vi enkla mittbackar överanvänder så oerhört – avskärmas helt.

”Spännande”, tänkte jag, ”och vågat”.

”Det är därför han är där – och jag är matematiskt ute ur Division I med två omgångar kvar.”

Sedan går det som det går.

pelle
Visst: Rasmus Elm ska sjunka ner och avlasta bättre, ta sitt mittfältiga ansvar, men Per Nilsson sätter självmant sina svenskfostrade mittbacksfötter i en situation som Thiago Silva känt sig obekväm i.

Jag tror inte att han gör så i det tyska ligaspelet – det är ju ett frapperande juniormisstag – utan jag tror att någonting har inpräntats i honom.

”Shining!, grabbar, shining!”, itutat av en scarfprydd populist.

Några minuter senare:

Mikael Antonsson slår knut på sig själv med bollen, snubblar till – han har hittat rytmen hos en vådaskjuten älgtjur – samtidigt som ett par tyskar skyndar till.

Men så hittar han styrsel på sin kropp igen, med någon meter tillgodo på tyskarna, vänd mot det egna målet.

Istället för att vara överlycklig över att ha återfått balansen och fått chansen att skicka iväg bollen (eller rulla hem den så att målvakten kan skicka iväg en färdballad) och undvika denna fadäsernas fadäs så lyssnar Mikael Antonsson till det som ringer i hans öron.

”Shining!, grabbar, shining!”

Skärmavbild 2013-10-18 kl. 08.00.01
Den 32-årige mittbacken väljer att – i en nyck av total omdömeslöshet och brist på självinsikt – att trotsa sin ryggmärgs ”bort med bollen”-reflex för att istället, någon minut efter Pelle Nilsson-fadäsen, försöka dribbla sig runt den marginellt mer rappfotade Mario Götze.

bigmistake

Men ganska logiskt.

Ingen tränare i världen kan få mittbackar att så uppenbart tappa fattningen om sig själva och sin mittbacksuppgift som Erik Hamrén.

Det spelar ingen roll hur mycket Jonas Olsson imponerar i WBA, hur stabil Pelle är i Tyskland – svenska mittbackar tappas på all form och allt självförtroende när man får på sig ett landslagsemblem.

Inte av tradition – nej, vi är av tradition ett landslag där en Andreas Jakobsson har kunnat kastas in med några minuters varsel för att växa ut till en vägg – men av Erik Hamréns shining-ledarskap.

Denna oförlåtliga mittbacksinsats och -samarbete måste alltså förlåtas till playoff-spelet.

Det är där vi sitter.

2. Dagbladet (ÅT)

Efter åratal som trogen prenumerant sa så slutligen min far upp prenumerationen av Dagbladet.

Och jag kan inte klandra honom.

I veckan (i onsdags, tror jag att det var) tog jag med en fysisk upplaga av Dagbladet till skolan, för att i lugn och ro läsa på förmiddagskvisten – tillsammans med mitt Erik Häggström-försedda Zoega-kaffe.

Jag bläddrade mig så sakteliga fram till sportsidorna och möttes av 1 (EN!) redaktionell nyhetssida om en innebandytränare som återvänt till Sundsvall (en Sundsvalls Tidnings-artikel). Därefter var andra halvan av det första sportuppslaget fyllt av en Bosse Eklöf-krönika (där man kan läsa allt om hur Bosses hästar gått i veckan och om Rutger Palema går med helstängt huvudlag till helgen), och på det efterföljande uppslaget var det någon form av spel- och resultatbörs.

En sportsida.

Jag kan inte klandra min far.

Jag kan nämligen inte se vilka människor som ska behålla båda dagstidningarna.

Och om man nu är tvungen att välja bort någon av dem så ser jag inte vilken människa, hur genomröd man än må vara i själen, som bestämmer sig för att ha kvar Dagbladet.

Tyvärr.

3. Avicii (NY)

avicii
Jag har förstås stört mig på den här countryosande housedängan sedan första gången jag hörde den.

Förstås, ty jag är inte mer än människa.

Men jag har aldrig bemödat mig att googla på vem som ligger bakom bedrövelsen.

Jag har hela tiden antagit att Rednex släppt någon gammal outgiven B-sida – eller att låten är en del i lanseringen av Stiftelsens nya engelskspråkiga avdelning.

I veckan fick jag dock reda på att det är Avicii som är upphovsman till detta depraverade musikstycke. Denne Avicii som hyllats unisont världen över, som toppat alla listor och som prydde det omslag av Café som jag möttes av när min mor sa att ”du har fått en tidning” och jag förväntade mig den senaste Offside-luntan (jag har sällan blivit så besviken).

Kära medmänniskor: vad är det här? Är det det här ni vill ha?

Avicii – heter han så? Hoppas. Typ Ulf Avicii? – är barnet som fått gå lös på glassbuffén och naivt blandat alla smaker man gillar i en strut. ”Åh! House som är så gott! Å country!”

Barn kombinerar dåliga strutar världen över, året om – utan att världen påverkas nämnvärt.

Nu dansar hela världen efter denne Aviciis bedrövligt komponerade pipa.

Allvarligt, världen, vi är bättre än så här: en enkel datornörd med mössa ska inte få jordens hela befolkning att leka cowboys. När refrängen går igång är det som att någon kickar till ett kreatur i sidan med båda ormskinnsskornas klackar – och galopperar iväg på en skenande ko.

Och så ropar hela världen ett unisont ”yiiiha!”.

Fy fan.

4. Kockarnas Kamp (NY)

Jag har den största förståelse för boomen av matlagningsprogram av tävlingskaraktär.

Men att samla Sveriges absolut bästa kockar? Och låta dem tävla?

Å, så spännande! Ska det bli ”superduperdupergott” eller bara ”superdupergott”?

Lägg därtill faktumet att programmet bistår landets samlade rubriksättartrojka med dylika icke-ord att kasta i våra plyten:

Skärmavbild 2013-10-17 kl. 22.44.50

5. Tobias Hysén (ÅT)

tobbe
Noll mål mot Mattias Hugosson. Noll mål mot Stojan Lukic.

Och så – förstås! – två mål mot Manuel Neuer.

Efter att jag förlade en polletthög på påståendet att Tobias Hysén skulle vinna den allsvenska skytteligan så den gode Tobias agerat isskulptur framför mål; men när motståndet är bytt från Olof Mård till Mats Hummels så stänker förstås Tobias Hysén dit kliniska mellan-benen-avslut och klingande rena helvolleyträffar bakom världens bästa målvakt.

Till ingen resultatmässig nytta, förstås, annat än att visa upp att han (efter att ha maskat målformen en hel höst) helt uppenbart är en spjutspets och målskytt av absolut yttersta världsklass – och för att reta mig till total kokning.

Min medfödda motrigg har väl sällan blivit så konkret uppvisad som när en het allsvensk skytteligaledare blir iskall, ganska exakt när jag klickar på ”Placera pollett”, för att sedan bli världens hetaste avslutare så fort han tävlar utanför min spel-och-dobbel-mässiga jurisdiktion.

Har jag glömt något?

Ja, jo, just det – i sista minuten slet Tobias, som ännu leder skytteligan, sönder sin baksida och missar ganska precis den resterande allsvenska säsongen.

Men misströsta inte; precis när Allsvenskan är slut så är han tillbaka.

En lembelupen kaffekopp

Min nye radarpartner Erik Häggström är från Norrbotten.

Han är till och med av samiskt påbrå.

En gång, när hans familj inte kunde närvara vid den årliga öronmärkningen av ortens renstam, så knyckte en annan familj majoriteten av familjens renar.

”Vårt renmärke rasade i värde”, berättar han.

Vidare har han berättat om en högstadielektion där en klasskamrat bjöd på en spektakulär sorti i bästa norrbottniska schablonbildstappning – genom att ”doppa kuken i lärarens kaffekopp och köra hem på sin skoter”.

Jag visste nätt och jämnt att jag var försedd med en penis under högstadietiden, än mindre visste jag om att denna lem gick att doppa – exempelvis i kaffekoppar.

(Jag ska i framtiden alltid dricka mitt lärarkaffe framför eleverna medelst smal – o, så ogenomträngligt smal – termos.)

Under veckan ska vi författa personliga brev som ska skickas ut till redaktioner där vi vill spendera vårsäsongen.

Och det är alltså detta jag ska konkurrera med: personliga brev från ”mångfaldskulturella” personer till bredden fyllda med snyfthistorier från sametinget och anekdoter om lembelupna kaffekoppar.

Jag måste helt klart krydda min taffligt fotbollsdominerande bakgrundshistoria – i det här sällskapet står sig ”en bänkplats borta mot Ljungskile på Starke Arvid” slätt.

Frågan är med vad.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 41:

innelistan

1. Johan Eklund (ÅT)

gif_1
Foto: Tilde Jansson!!!

Hur länge sedan var det en GIF-spelare var så viktig för sin GIF-upplaga som Johan Eklund är, detta nådens år 2013?

Bra länge sedan, skulle jag säga.

Falkenberg spelade den snabbare, finare fotbollen i stora delar av den första halvleken; GIF hade nästan bara den längre bollen – men har man Johan Eklund i ena änden på den långa bollen, ja, då vinner man tydligen matchen.

Det gränsar till tjänstefel att inte ge Johan Eklund allra högsta betyg efter hans insats mot Falkenberg. Han var så pass överlägsen att motståndarförsvararna – ganska tidigt! – slutade att ens gå upp i duellerna. Det ser man väldigt sällan, om ens någonsin.

Och då ska vi inte ens börja tala om hans löpmässiga insats.

Han har gjort en fantastisk säsong, Johan Eklund, och jag har sagt det förr och jag säger det igen: hman måste gilla spelare som får ut mycket (så väldigt mycket!) av ganska lite.

2. Kion King (NY)

Jag satt, som man gör å onsdagskvällarna, och sonderade alla allsvenska lags U19-trupper på min FM-save, för att dammsuga Svea Rike på alla dess nya, virtuella låtsastalanger – och fick följande spelarprofil kastad i näbben:

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 22.33.36
Det här är alltså ingen påhittad, av spelet uppdiktad, spelare. Denne unge man finns på riktigt.

I GIF Sundsvall.

Och nej, det är förstås inte – de förvisso imponerande! – siffrorna i ”Passning” ni ska titta på.

Ni ska titta på detta:

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 22.55.07
Detta!!!:

Skärmavbild 2013-10-09 kl. 22.55.20
Jag vill absolut inte sätta någon onödig press på en ung grabb född –96; men Kion King (!!!) – du måste, för GIF Sundsvalls trupps namnstyrkas skull, ta dig upp i a-laget.

Låta honom träna med a-truppen redan nu?

Ja, varför inte – han låter redo.

3. Rickard Wolff (NY)

wolff
I veckan kom så äntligen svaret: Rikard Wolff blir dubbad till riddare (!) – i Frankrike (!!!).

Det finns folk där hemma i stugorna som just har varvat sitt GTA 5-spel och visst; det är väl bra gjort. Men Rikard Wolff har nu varvat begreppet ”luddighet”.

4. Nils Gallilé (NY)

Gick tungt i den årliga ”8 oktober-omröstningen” i veckan, där han i konkurrens med sex andra Nils-profiler tickade in på bara 9 procentenheter.

Skärmavbild 2013-10-11 kl. 23.00.38
Och frågan måste ju tyvärr ställas:

Finns det plats för en väl underbyggd hästskojare i dagens snabba sago- och medieklimat?

Jag hoppas verkligen det.

5. Erik Häggström (NY)

erikhäggström
Valde precis som jag teve- framför tidningsspåret när vår journalistklass splittrades för ännu en redaktionsövning.

Jag vet inte riktigt varför jag (med mitt diagnostiserade radionylle och min skyddsrumsutstrålning) valde detta tevespår – men efter att ha hittat bilden ovan är jag ganska säker på att Häggström valde spåret för att i förlängningen kunna nå sin livslånga dröm om att få spela i en Lars Norén-uppsättning på Dramaten.

Hur som helst: Erik Häggström kommer inte bara att vara min tevemässiga radarpartner i veckorna tre, redan under den första veckan lyckades jag dessutom etablera en kaffesymbios med denne norrbottning.

En symbios som via Häggströms medhavda termos visade sig innebära en efterlängtad pipeline in i Zoegas förlovade land; ett rike jag aldrig haft polletter nog att borra mig fram till på egen hand.

kassler
1. Måndagsjazzen (NY)

IMG_20131009_085304
Vi är bara i mitten av oktober och vi har alltså redan vårt första stora fiasko på Måndagsjazzen.

Jag vet inte vad Meta Roos höll på med i måndags – men man måste ha kunnat räkna de rena tonerna på ena handens fingrar, sett till att spelningen belönades besågades med en trea i betyg.

2. Higgs-partikeln (NY)

higgsarn
Jag minns när nyheten briserade härom sommaren: partikeln som skulle lösa alla forskarnas gåtor var äntligen funnen.

Det lät som att alla de till synes eviga frågor som mänskligheten brottats med här på jordelivet skulle kunna lösas – och jag slogs ju omgående av en tanke:

Nu måste det komma ett botemedel mot trassliga hårfästen och tunnhårighet. 

Omgående förstås, tänkte jag, eftersom detta helt uppenbart var och är mänsklighetens allra största fråga – långt viktigare än polarisarna och ozonlagren.

Nu, långt senare när ännu inget hänt i denna livets kärnfråga – när folk varit tvungna att raka sina huvuden i desperation, så belönas människorna bakom denna bluffupptäckt.

3. Vision-butikerna (NY)

Det står säkert jättefint, sympatiskt folk i kassorna; dessa har ingen del i skulden.

Men längan av butiker – med bland andra Tiger, Oscar Jakobsson och Peak – på bottenplan i In-gallerian har verkligen lyckats få till den där känslan av att någon står i bakvattnet och gläfser efter en med taxeringskalendern när man spatserar förbi.

Ni vet – hur taxeringskalendern klappar ihop sina pärmar gång efter annan; som en huggande krokodilnäbb.

book
Och så lägger man sina enkla byxben på ryggen och skyndar sig därifrån.

4. Kanal 5 (NY)

zlatte
Vi låter inte SVT sända oss dokusåpor om våra emigrerade Hollywoodfruar.

Men vi låter Kanal5 sända oss vår livsviktiga landslagsfotboll.

Vi låter Pelle Blohm (gamla Liga Europa-Pelle som författat boken ”Pionjär i mittens rike”, om sin proffssejour i Kina) utbrista ”jaha, det var Källström?” – sju minuter efter att Kim Källström slagit svensk landslagsfotbolls viktigaste långboll på år och dagar.

5. Pirkt.se (2)

När jag började träffa Tilde ställde hon en enkel fråga om min bloggs storlek.

”Är den stor?”, frågade hon.

”Vad är en stor blogg?”, frågade jag tillbaka; livrädd att behöva erkänna bloggens besöksmässiga obetydlighet.

”Har du över 50 läsare per dag?”

”Ja, jag har en stor blogg”, skröt jag och strax därpå var hon – förstås! – min.

Sedan bytet till denna .se-domän har jag dock levt i ovisshet: hur många följde egentligen med i flytten? Portalens webbtekniker sliter sitt hår över att få Googles mätverktyg att fungera – och jag sitter här på min kammare och skickar iväg små vardagsnotiser ut i en ekande tom cyberrymd. Träffsäkerheten hade varit högre om jag levererat dessa veckovisa listor medelst flaskpost längsmed Selångersån.

Så skickade jag iväg en läsarenkät, för att GIF skulle möta Falkenberg – men kanske också för att få något som helst hum om vilka magnituder som skulle svara.

Skärmavbild 2013-10-11 kl. 23.15.01
Och ja, det frapperande här är ju inte att många av pirkt.se:s läsare mår dåligt – det frapperande finner vi längst ner till höger:

Skärmavbild 2013-10-11 kl. 23.15.01
45 svar!

Under det magiska femtiosträcket! Under stor-bloggs-strecket!

Detta är utan tvivel den största kris vårt förhållande någonsin genomlidit.

Skrällen: Han kan vinna Nobels Fredspris

Den afghanska skolflickan Malala Yousafzai har länge varit stor förhandsfavorit till att få Nobels Fredspris. 

Men i söndags chocksänktes oddsen på en tidigare helt okänd och ännu ej namngiven kandidat. 

_MG_9545
Mannen i Sundsvalls Orienteringsklubbs-vindjacka som iförd cykelhjälm cyklade till källsorteringen i Sidsjön med sitt medhavda hushållsavfall i en liten rullvagn efter cykeln. 

Praktikbrevet:

I slutet av månaden ska jag och mina journaliststuderande klasskamrater skicka personliga brev till valda redaktioner där vi vill ha praktik.

Folk verkar generellt vara väldigt stressade över detta faktum. Ord som ”ångest” förekommer titt som tätt.

Okej att man inte vet vilka man ska skicka breven till – men att inte veta hur det ska se ut?

Jag förstår inte.

Hur svårt är det att skriva ett personligt brev där man framhäver sig och sina styrkor?

Det finns ju en mall.

Från Grotesco-scenen ”Studentmottagningen”, när fadern håller tal till sin dotter.

grotesco

Mall, praktikbreven:

Hej, jag heter [Applicera namn].

Jag tänker att det enda rätta är att räkna upp mina goda sidor och fördelar i alfabetisk ordning:

A – ambitiös.

B – bedårande.

C – cool.

D – driftig.

E – envis.

F – fantasifull.

G – generös.

H – heroisk.

I – ikon.

J – jättestark.

[Applicera egna attribut för bokstäverna K, L, M, N, O, P]

Q – quinnlig.

R – renrasig.

T – toppen.

U – urskog.

V – världens vackraste.

X – exceptionell.

Y – ytlig.

Z – ztrålande (den tycker jag att jag fått till).

Å – åtråvärd.

Ä – älskad.

Ö – en önskedröm.

[Applicera avslutande artighetsfras och kontaktuppgifter]

Det kanske kommer en förändring men det tar den tid det tar

Vi fick en lugn avslutning på säsongen 2006, när Mika Sankala klev in och stagade upp det skepp som under David Wilsons ledning nästan höll på att Division I-kantra.

Det är sju år sedan.

Sju svåra år sedan.

forza

Någonting dog i mig 2007, jag menar detta på fullaste allvar: en hösteftermiddag framför teven i Martinssons föräldrars paradvåning. En människa är inte emotionellt kapabel att ställa om från det avgrundsdjup som PEO glidtacklade oss ner i till det… fullständigt ogreppbara som Ålander alldeles för enkelt och ledigt nickade oss upp i.

Jag blev glad, jag blev lycklig; men inte tillräckligt. Det gick inte att frambringa. Jag som känslomänniska var inte kapabel att känna mycket, det kände jag, och jag tror att jag gick lite sönder inombords av den insikten.

Jag är ganska säker på det.

2008? Låt mig berätta om 2008.

gif2008

(Jag är tvungen att Wikipedia ordningsföljden, men minnerna från matcherna är för evigt inpräntade)

Jag har byggt mycket av min mittbacksgärning på att försöka undvika att bli ”Mange Powell-avslöjad”; att inte bli ifrånsprungen – åtminstone inte med flera meter – av en bollförande anfallare.
På att aldrig bli så pass ifrånsprungen som Magnus Powell blev av knosen och arbetshästen Fredde Jensen, i regnet och rusket på Vångavallen, hösten –08. Jag minns att tv-kamerorna visade en bild framifrån där man såg Manges ansiktsuttryck, ett par meter bakom den framrusande Fredde; ansiktsuttrycket hos en man som vet att han aldrig kommer att komma ikapp, hos en man som blottat sina svagheter, hos en man som vet om att han lär narrgöras i Fotbollskväll.

Jag tyckte synd om honom. Det var väl inte Manges fel, egentligen!, att han blivit så väldigt långsam på ålderns mittbacksomskolade höst. Inte Manges fel att Fredde Jensen föddes till jorden för att springa – närmast böka – i fåror på åkrar i det allsvenska bottenskiktet.

Denna rädsla för att bli Magnus Powellad har gjort mig till en mittbackstyp som ganska sällan avslöjar sin relativa saktfärdighet – en inte så dålig mittback.

Men just den här rädslan har, tror jag, också gjort mig till en inte så bra mittback. Jag vågar inte till fullo gå in i situationer där utgången kan bli att jag lämnas som en blottlagd Magnus Powell.

Den har – denna inpräntade bild av Magnus Powells förvridna anlete – verkligen satt sina spår i mig.

Mot Norrköping hemma vann GIF (!) efter ett sent 2–1-mål av Robert Mambo Mumba – men innan dess hade jag hunnit låta mina grova kängor gå rakt igenom en plaststol. Detta i samband med att Tobias Eriksson lagt upp bollen på straffpunkten (i den 82:a matchminuten, säger en googling) och jag mumlat besvärjelsen ”inte toffla-inte toffla-inte toffla-inttoff-intoffl-int” – varpå Tobias Eriksson hade tofflat bollen utanför.

Jag skulle bara sparka i luften, men träffade längst ut på ryggen på den tomma plaststolen framför mig. En ganska grov skärva flög rakt upp i luften och singlade sedan långsamt – långsammare än något annat någonsin singlat – ner några bänkrader nedanför.

När matchen var slut, och GIF vunnit – ändå, så kom en gammal farbror fram och stannade framför mig, tittade mig i ögonen och väste, med avsmak i blick, fram ett rakt ”fy!”. 

Jag har sällan känt mig så liten.

Och så Gefle hemma, då. Matchen där Hannes bänkades från start och kom in i paus vid 0–2-underläge och smällde dit en frispark på kraft från, säg, 55 meter – och höjde sin knutna näve mot Patronerna på ett sätt som vid en omröstning där och då – i det ögonblicket – hade kunnat göra honom till kommunalråd för hela regionen.

Den matchen var det.

Men för mig kommer det alltid vara Kristian Eks match. Den där första från start, hans enda i Allsvenskan. Den där han skötte sig alldeles prickfritt i exakt hela matchen, bortsett från en femsekunderssekvens i den sjuttiotredje matchminuten där Amadou Jawo tunnlade honom längs vänsterkanten och spelade in till Bapupa som satte 3–2.

Kristian Ek var 19 år gammal då, Joakim Nilsson är 19 år gammal nu.

Ek hade inte fått hoppa in i matchen innan, när mittbacksolyckan var framme borta mot Djurgården, för att Sören ”inte ville slänga in honom i en så stor match”. 

Han slängdes istället in och gjort sina första minuter i ångestderbyt mot Gefle IF.

Jocke Nilsson fick chansen att debutera efter paus mot Hammarby senast, inför 14 000 åskådare.

Det är väl skillnaden.

Men jag mår fortfarande dåligt i dag, när det kan vara dags igen.

Vid 0–5 hemma mot Göteborg så fäste min far sin GIF-halsduk vid bilens dragkrok och släpade den i gruset iväg från parkeringen.

Jag har aldrig någonsin sett honom – eller ens någon annan? – visa sin besvikelse så konkret någon annanstans.

Jag kommer aldrig heller att glömma hur Johan Patriksson – 2007 års stekhete skyttekung i Superettan – lyckades missa öppet mål vid 1–1 hemma mot Norrköping.

Hur han inte ens fick iväg ett avslut utan stående högst två meter från mållinjen, framför målet, lyckades fläka bollen i en sådan sned vinkel att det blev till en passning snett framåt till Robert Mambo Mumba – som stod offside och blev avvinkad.

Det är en av de fotbollssituationer som jag förstått allra minst av. Någonsin.

Klonk-Basse och jag bara stod där och gapade. Oförmögna att ens skrika.

Jag tror inte att jag, än i dag!, har förstått hur det egentligen var möjligt.

Örebro vann sedan matchen, i den näst sista omgången, med 1–2 och Giffarna var helt plötsligt tvungna att vinna borta mot Malmö FF för att nå den kvalplats som Ljungskile* lagt rabarber på.

*= Tänker ni också på långkastaren Marcus Senften varje gång ni hör ordet ”heffaklump”? Inte? Ni har haft en för bra uppväxt.

senften

2009? Åter ångest – en höst i total plåt och slutligt missad kvalplats. Jag minns hur Åtvidabergs Pontus Karlsson kontrade hem tre poäng från IP i en sexpoängsmatch med ett par omgångar kvar: hur enkelt de gjorde det, och hur liten jag kände mig å naiva GIF-vägar.

2010? ”Kval mot Gefle IF” är en kommande Stephen King-tegelsten.

2011? Jag sprang fram och tillbaka mellan skärmarna på en sportbar i Umeå för att se ifall Ängelholm skulle göra det där enda målet – i säsongens sista skälvande hawaii-minuter – som skulle knycka vår direktplats. Istället petade Sebastian Bojassén dit ett i andra kassen och det tog mig dagar efter slutsignalerna ljudit för att förstå att GIF åter var allsvenskt.

2012? Kval mot Halmstads BK. Oscar Berglund boxar Rickard Magyar i höften, jag sparkar in i en dörr i en studentkorridor i Umeå. Jag höjer blicken mot skyn och ber, på riktigt!, till eventuella makter att ”om ni någonsin ska ge mig något så ge mig det här” när Simon Helg gjorde 1–0 och påbörjade en omöjlig upphämtning i returmötet.

2013? 

Jag mådde lite dåligt – mentalt illamående? – på förmiddagen och när alla andra i föreläsningssalen gick ut och tog rast så satt jag kvar och kände ett väldigt sug att lyssna på en bestämd Kent-låt.

Jag hade inte ens hörlurar med mig, men jag lyssnade ändå. Det suget. Jag hade fått den på hjärnan, så här inför Falkenberg hemma.

”Det finns hopp om en förändring men det tar den tid det tar”, sjunger Jocke Berg.

Kanske är GIF Sundsvall om några år?, decennium?, halvsekel? etablerade på den övre halvan i Allsvenskan. På den där nivån där man kan avnjuta trygga, till synes ångestfria höstavslutningar.

Mika Sankala är borta. Sören Åkeby är borta. Joel Cedergren har hunnit bli tränare. Sverrir och Ari är utbytta mot Jon Gúdni och Rúnar Mar. Joakim Nilsson är den nye Kristian Ek.

Så mycket har ändrats på sju svåra år – men i kväll sitter vi där igen, på höstkanten, under en hinna av ångest så tunn och bräcklig att den kan spräckas av en påpasslig Victor Sköld-tå.

”Allting har förändrats,

men jag känner likadant.”

Släng hit presentkorten

_MG_9590
Den här bilden tog jag och jag kallar den ”Min flickvän” och jag är väldigt nöjd med den/hen/allt.

_MG_9599 _MG_9667_MG_9630
_MG_9579
_MG_9663
När jag hittar en förlupen badboll i ett dike så är jag inte mindre av en prisvinnande krigsfotograf än att jag sparkar badbollen till en av Sidsjöns allra höstmelerade bryggor – allt för att rigga en ”Åh, så talande med den punkterade badbollen bland de gula löven! Han kan verkligen fånga verklighetens bittra ögonblickskontraster!”-reaktion hos en lättlurad pöbel.

Sanna mina ord: denna bild kommer att ge mig ett 200-kronors presentkort när Sundsvalls Tidning håller sin årliga höstfototävling.