Ryssfemma i hjärnan

image

image

På fredag har jag tenta.
Politisk kommunikation.
Och jag är nittioprocentigt säker på att jag redan läst en strökurs vid namn ”Strategisk kommunikation” på en handfull högskolepoäng vid Umeå Universitet.
Det är i princip samma sak, ändå kan jag ingenting.
Jag är ingen Johan Esk, jag är emot allt fusk inom all sport (förutom flytt av seriematcher på grund av Idol-veckofinaler), men hade de sålt ryssfemmor för hjärnan (inget farligt; typ en kanyl man applicerar i tinningen bara) under disk här i biblioteket så hade jag slagit till direkt.
Jag har en närmast fotografisk glömska när det gäller facklitteratur.

Det om min intellektuella obegåvning.

Nu vill jag presentera dagens låt:
Bob Hund – Tinnitus i Hjärtat

Ångestanledningar:

Tre anledningar att ha ångest i höst:

3. USA:s statsapparat stängs ner

usa
Jag har inte bara en väldigt skral skalpvegetation – jag har dessutom utrustats med hela Schengenområdets allra svagaste skäggväxt.

Ändå skulle jag bli orolig om min rakapparat skulle stanna – dö av batteribrist eller något – en enda morgon.

Jag förstår därför inte hur världen inte kan vara mer orolig – typ springa runt planlöst med händerna i luften och skrika-orolig! – när hela USA:s statsapparat helt plötsligt har stannat och stängts ner.

Jag förstår inte riktigt hur man kan montera ner en statsapparat bara sådär – men jag förstår ju att det inte är tacknämligt. Jag kan tänka mig att när det uppstår en stel tystnad i de fina FN-katakomberna så handlar väl världens främsta diplomaters ”bilen går bra?”-fråga om just denna apparat.

”Jaha, statsapparaten går bra?”

Då vill man inte behöva svara att den är nedmonterad.

2. Fukushimas reaktor 4 kan förinta halva jorden

fuku
Igår fick signaturen @Audioshield stort genomslag på Twitter genom att upplysa världen om läget i det havererade kärnkraftverket Fukushima i Japan.

Han skrev om att det ”läker ut 300 ton radioaktivt vatten” i Stilla Havet – varje dag. Han skrev om att situationen var ”bokstavligen explosiv”. Hur explosiv? ”Som 14 000 Hiroshima-bomber.”

Företaget som äger kärnkraftverket, japanska TEPCO, pumpar tydligen in ”100 ton vatten varje dygn” för att kyla ner bränslestavarna – och att man måste göra det här i hundra år (!) framåt.

Men farligast var tydligen reaktor 4, där man var tvungen att flytta på dessa bränslestavar innan en ny jordbävning bröt ut – i världens jordbävningstätaste distrikt.

Jag låter @Audioshield själv förklara:

blä
Man bör förstås i det här läget vara källkritisk och med rätta klia sig i bakhuvudet och tänka något i stil med att ”fjorton tusen Hiroshimas låter ju lite väl asamycket” , kanske till och med följt av en skakning av huvudet.

Men vafan, det länkades ju till av en Aftonbladet-krönikör.

Och även om det bara skulle motsvara 13 500 potentiella Hiroshima-härdsmältor och sextiotalet Chernobyl-olyckor det handlar om så känner jag en viss oro över utvecklingen. Jag har förvisso aldrig i mitt liv försökt dra ut en cigarett ur ett knyckligt cigarettpaket; men det låter svårt att göra det utan kontakt mellan bolmpinnarna.

Och även om det säkert finns japaner som är stadiga på näven så är jag lite orolig.

1. GIF Sundsvall är inblandad i en uppflyttningsstrid

gifnilsson
Kommentarer överflödiga.

0–1

Vi borde ha visat mer desperation.

Vid det oförsvarligt slappa klungspelet vid 0–1-målet – framför allt! – men även i spelet, över 90 minuter.

Matchen verkade på något sätt viktigare för Sandviken, som spelade för att förlänga sin säsong – än för oss som mot alla världens odds hade en jättechans att ta oss upp på säker mark.

Det borde verkligen inte ha varit så, men det kändes lite så. I alla fall i den första halvleken när vi spelade elva-mot-elva.

Men i dag förfrös jag, Erik ”Marängen” Löfgren, vänsterfoten på Bergsåkers isvåta gräs.

Och jag är hemskt tacksam över att jag har något att förfrysa fötterna för.

För vi har fortfarande en bra chans att klara det här kontraktet.

Visst; chansen hade varit än bättre med tre gårdagspoäng på kontot – då hade vi till och med haft allt i egna händer och skickat Sandviken till tvåan – men den är fortsatt god.

Faktiskt.

(Jag mådde ganska dåligt över att jag inte satte mitt volleyläge i mål igår, men nu såg jag just Jakob Orlovs – allsvensk anfallare! – miss mot Häcken på Sportnytt.)

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 39:

Pirkt.se ursäktar även denna vecka förseningen av dessa listor – som alltid, enligt portalens policys grundvalar, ska gå att avnjutas under fredagsförmiddagen. 

De vanliga rutinerna, att jag vaknar upp tidigt på fredagsmorgnarna och vevar friskt åt alla håll och kanter, har rubbats av min tjänst som gymnasielärare på just fredagsförmiddagarna. 

Pirkt.se jobbar med att åtgärda problematiken. Tills vidare: 

Håll till godo. 

innelistan

1. Selånger FK (ÅT)

danne
Läget är fortfarande kärvt. Vi ligger fortfarande under strecket.

Men efter 3–1-segern borta mot Eskilstuna förra veckan lever vi i allra högsta grad. Vi har fortfarande chansen med fem omgångar kvar.

När SDFF lufsar omkring i sin postapokalyps på andra planhalvan så har vi allt, precis allt att träna för varje kväll. Hur mycket händerna än domnar i bitkylan.

Det är fantastiskt roligt.

Vi blev bestulna på Daniel ”Knosen” Anderssons segermål i 0–0-matchen mot Sandviken i våras, och lyckas vi maxprestera i hemmamötet på söndag så tror jag vi har en bra chans att ta tre poäng.

Vi har tre hemmamatcher kvar i år. Har ni någon gång mot förmodan yppat frasen ”man kanske borde gå och se någon match” så vill jag ödmjukt rekommendera söndagens hemmamatch.

2. Dagbladet (NY)

Jag har som bekant varit orolig över Dagbladets utveckling under Mittmedias styre.

Visst, jag blev glad när Oskar Lund utsågs till sportchef: det var ett steg i rätt riktning.

Men ett ännu bättre beslut noterade jag i tisdags, när jag slog upp tidningen och möttes av detta uppslag – mitt i tidningen:

Skärmavbild 2013-09-24 kl. 08.12.49
Krönikorna – och betygen! – från Måndagsjazzen blir kvar; trots att tidningens kultursidor sedan länge är totalt nedlagda.

Det är ett av de bästa publicistiska beslut en tidningsman eller -kvinna tagit på år och dagar.

Björn Berge – nu äntligen utrustad med smäcker bylinebild! – börjar med att utdela en snål fyra (i ST delades det ut en femma) till Bernt Rosengren; en habil början på en höst av pålitliga, veckovisa läsupplevelser.

3. Niklas Orrenius (NY)

orrenius
Han är i stort sett den enda människa jag följer på Twitter som inte är en ren skämtmakare, någon jag känner eller en fotbollstyckare av någon sort.

Det säger förvisso mycket om mitt väldigt begränsade lynne – men kanske ännu mer om Niklas Orrenius som journalist.

Nu i veckan var det förstås han som släpade fram Skånepolisens register över romer.

Det känns som att det alltid är han.

Han känns viktig för detta rikes allmänhälsa; som en nässpray som slungar ut orenheterna ur dunklet.

4. Mattias Alkberg (ÅT)

alkberg
Han kommer hit. Till Pipeline. Till Sundsvall.

Den andra november.

Jag kan, i och med att fotbollssäsongen då är över, lova att jag är där.

5. Erik Löfgren (NY)

_I5B9417
Verkar på något mirakulöst sätt ha återhämtat sig från krampen han ådrog sig i förra matchen. Som vore han Hans Jürgen Stefan Schwarz.

Smeknamnet ”Marängen” måste därigenom en gång för alla vara ur världen.

Nu har jag inte ens så ont i foten längre – bara jätte? – utan siktar, efter en på sin höjd habil vår och en hittils spoilerad höst, på att göra en bra avslutning, nu när det är som allra viktigast.

På torsdagsträningen gjorde jag två självmål – en knästyrning i krysset och ett klassiskt, behärskat!, hemåtspel förbi skenrusande målvakt: så höstformen är i sanning i antågande.

Lägg därtill Fantasy Premier League-framgångarna.

Dessutom ledde jag min gymnasieklass från NTI-gymnasiet till Kulturmagasinet under fredagsmorgonen – helt utan barnasvinn!

kassler

1. GIF Sundsvall (ÅT)

ludwiggif3

Jag har skrivit allt jag ville skriva i den här efter-oavgjort-hemma-mot-Värnamo-krönikan.

Men jag läste i dag också uppgifter om att ”GIF Sundsvall jagar Marko Mihajlovic”, min mittbackspartner från Umeå FC som sedan i somras nickat undan bollar för sedan länge nedflyttningsklara IK Brage.

Och det låter… hemskt märkligt. Ofattbart märkligt.

Samtidigt står Idol-Kevin i teve och sjunger så högt att hela spelschemat ruckas.

Jag förstår så väldigt lite.

Förutom att det är höst. Det står väldigt klart.

2. Tonårsbossen (NY)

tonarsbossen_topp_nyare

Dessa veckovisa listor brukar aktivt försöka undvika att recensera tv. Detta då det finns så mycket att kritisera med dagens tablåmässiga landskap att tv-mediets trasslighet skulle ha annekterat närmast samtliga kasslerplaceringar, vecka efter vecka.

Jag har i år tänkt tanken ”hur kan det här någonsin ha blivit ett tv-program?” fler gånger än jag sett ett tv-program.

Men den här veckan måste jag ändå ta upp TV3:s program ”Tonårsbossen” som tydligen – av anledningar så oförståeliga att de håller mig sömnlös om nätterna – är tillbaka med en andra säsong.

Programmet går alltså, om jag förstått det rätt, ut på att ge en ansvarslös tonåring alla familjens resurser för att ”se hur det går”.

Att döma av reklamen verkar ”någon av Lyxfällan-killarna” vara med och formligen frapperas över att barnet lägger för mycket av pengarna på annat än förnödenheter.

Vad kommer härnäst?

”Tjockisbossen” – vad händer när en 300 kilo tung tjockis tar över ansvaret för konditionsträningen i det svenska längdskidslandslaget?

”Vädursbossen” – vad händer när familjens vädurskanin tar över ansvaret för hela hushållets deklaration?

Det finns inga gränser längre. Hela TV-landskapet är nu upplöst.

3. FIFA 14 (ÅT)

fifa14
Precis alla rapporter jag nåtts av – förutom från Dagbladets spelexpert Björn Brånfelt som mest verkar se fram emot att skriva nya krönikor som berättar för folket om hur det går för honom och hans vänner i hans FIFA-liga – berättar om att det här är ett bedrövelsens spel.

Jag har själv testat demot och är mer än villig att instämma i all kritik.

Ryckigt och trassligt – med en matchmotor bara en mor kan älska.

Spara era surt förvärvade slantar.

(Eller köp GTA för samma polletthög.)

(Antagligen är det sistnämnda alternativet att föredra.)

4. Gomorron Sverige (NY)

I veckan gjorde jag ett aktivt försök att följa SVT:s tyngre morgonprogram ”Gomorron Sverige” istället för TV4:s glättigare variant.

Detta då jag är en av rikets allra minst allmänbildade människor – ett faktum jag då och då gör halvhjärtade försök att arbeta bort.

Och jag försökte verkligen, och jag uppskattade att allt inte var solbrända kändisläkare som pratar dieter, att där fanns en nyhetsmässig tyngd – men så i torsdags så skulle det recenseras film och…

Skärmavbild 2013-09-26 kl. 21.40.33
… ja, så här såg det ut. Ett snabbt knapptryck på tevedosan skulle visa att TV4 också recenserade film – samtidigt. 

Skärmavbild 2013-09-26 kl. 21.46.24
Hawaii-skjorta! Ljus! Vevning med fingrarna!

All heder åt SVT:s samhälleliga ansvar och deras gravallvar – men man måste paketera det sexigare.

 5. Lars Winnerbäck (NY)

lasse
Jag har nu lyssnat igenom ”Hosianna” två gånger – och jag tror att jag redan vid första genomlyssningen kunde slå fast att det är ett rent svagt album.

Den har textraden (singular) ”jag var kär i dina krämer och t-shirts”, den har Thåströms röst i en annars svag låt – sedan har den bara en gnällig 37-åring (!) som helt verkar ha tappat sin låtskrivarförmåga.

Introspåret ”Vi åkte aldrig ut till havet” måste vara den allra tråkigaste inledning på en skiva som en så pass stor, omhuldad artist någonsin släppt.

”Det kommer alltid vara över för mig”, sjunger Lasse i en lättförglömlig låt.

Och jag tror att han har rätt.

Tyvärr, för han har verkligen betytt under min ungdom; han fick mig att verkligen börja lyssna på låtars texter – och vem vet på vilket Avicii-dansgolv jag stått i detta nu utan honom.

Den 25:e smäller det!

I dag är det, som ingen man av folket kan ha undgått, den 25: september.

Löningsdag.

Tillhör ni samma modesta samhällsklass som jag så vet ni vad det betyder:

_I5B9488
Till ritbordet!

Jag lever som Russel Crowe i A Beautiful Mind – med extraprisblad tapetserade över lägenhetsväggarna.

Jag gjorde den vanliga räden. Först mot Hemköp, sedan vidare mot Nackstas Coop och ICA Kvantum.

Jag har inte tagit med mig mycket från den period i 17-18-årsåldern då man någorlunda lyckosamt tillskansade sig polletter på en statlig pokerklient. Men jag minns ett citat från pokerfilmen ”Rounders” med Matt Damon. Det löd:

”If you can’t spot the sucker in the first hour at the table, then you are the sucker.”

Jag tänker på exakt samma sätt när jag hamnar framför eller bakom en annan ung man vid kassabandet.

”If you can’t spot the sucker in the first femton sekunder vid kassabandet när alla varor läggs upp till bedömning , then you are the sucker.”

Och jag tycker nästan alltid att jag sitter med trumf på näven. Det verkar inte finnas någon hejd på hur många ”XL-pizzor”, Dafgårds-rätter eller andra rumänska hästköttsprodukter som unga män tar hem till sina gryt.

I dag gick jag exempelvis på knock direkt med en påse ekologiska rödbetor på lösvikt och en strut rädisor.

På ICA Kvantum gick jag förbi den asiatiska hörnan och tänkte, som i en oförklarligt lönedagsnyck, att ”åh! något asiatiskt!”.

Jag fastnade där ett tag, säg en minut, när jag funderade på vad det egentligen var jag menade med asiatiskt.

Vad kunde tänkas vara användbart i mitt enkla, nordiska man-av-folket-kök?

Då, från ingenstans, dök en äkta asiat upp runt hörnet. Och utan att ens vända sig helt om mot den asiatiska hyllan så plockade han, som på rent muskelminne, upp ett paket stora, tjocka äggnudlar – i farten! Samtidigt som han fortsatte framåt. Som vore det en aktion så given att den inte krävde ens en sekunds tankeverksamhet.

Tio sekunder senare – när jag vänt mig om och sett att han hunnit tjugo meter – så plockade jag på mig exakt samma nudlar, kände mig nöjd och gick vidare.

Är det… ehm, rasistiskt?

Inte heller i dag behövde jag visa upp några varor vid utcheckningen.

Jag har handlat med självscanningsdosa åtminstone tio gånger – vi hejar på varandra med förnamn nu, jag och dosan – och aldrig behövt visa så mycket som en enda vara eller kvitto.

Och jag är givetvis förnärmad.

Nog för att jag innerst inne är en av världens ärligaste, mest reko, helylle människor (jag tror aldrig jag glömt att scanna så mycket som en plockrädisa) – men jag vill ju inte bli stämplad som det.

Jag menar: jag är uppväxt och formad på Nacksta Dagis.

Jag försöker ibland att bära keps.

Jag har rakat huvud.

Och jag vet att jag någon gång handlat i detta rakade huvud, tillsammans med en grå t-shirt (!) – och ljusa, slitna jeans!!!

Ljusa, slitna jeans!!! Som vore jag en återfallsförbrytare av allra värsta sort!

Och ändå behandlar ICA Kvantum mig som en steriliserad, ortodoxt kristen Johan Glans-figur.

Jag förstår inte.

Vi valde bort Sören Åkeby-fotbollen – men för vad?

ludwiggif2Foto: Ludwig Arnlund.

Jag hade verkligen älskat tre poäng.

Men jag hade hatat hur vi hade tagit dem. 

Efter fyra riktigt svaga insatser var den femte direkt pinsam. 

Vad sa man egentligen på det där mötet inför hemmamatchen mot Ängelholm? 

2–2 via lågt försvarsspel mot ett väldigt defensivt Ängelholm.

2–0-förlust borta mot det Östersund man pulveriserade i våras.

1–1 utan mersmak hemma mot seriens näst sämsta lag.

En bedrövlig en-chans-ett-mål-insats borta mot Ljungskile som på något oförklarligt sätt genererade tre oförtjänta poäng.

Och så en enda poäng i kväll mot Värnamo, ett lag som ligger på kvalplats nedåt; en poäng som lika gärna kunde – kanske borde – ha varit noll och intet.

En fotbollsanalytiker hade kunnat se en trend.

En sinnessvag, ointresserad mentalpatient likaså.

Och jag har av goda källor hört att man på inför-match-mötet innan just, hör och häpna!, Ängelholmsmatchen hade tryckt väldigt mycket på att man ”inte fick bli övermodiga i höst”. Något som liknades vid ett brandtal hölls om alla faror som hösten skulle kunna medföra om man inte var väldigt, väldigt försiktiga och hade den största respekt för motståndet. Något om ”att inte blotta sig”, något om att ”inte ta för mycket risker”. 

Det var vad som parafraserades för mig – och vi har nu sett resultatet spela ut sig framför våra oförstående, frågande, ilskna, förbannade ögon.

Framför våra desperat skrikande näbbar.

ludwiggif3
Foto: Ludwig Arnlund.

Vad sa man inför dagens match?

”Det finns en anledning att Värnamo ligger där de ligger, grabbar.”

Hm. Ja. Jo. Riktigt. Fortsätt.

”De har stora, klassiska lag som Brage och Örgryte bakom sig i tabellen – och det finns en anledning till det. Vi måste ha den största respekt vi möjligtvis kan ha. Ligga lågt, låta de rulla bort så mycket tid de vill och inte vara för aggressiva: då kan vi gå bort oss mot det här laget som alltså inte alls är sämst i serien.” 

Typ så, antar jag?

Det tog bara någon minut innan anfallaren Alhaji Kamara – i våras petad i Division I-bottenklubben IK Frej – hade snurrat upp miljonimporten Jon Gudni Fjoluson och skaffat sig ett jätteläge i straffområdet.

Norrporten Arena har verkligen förvandlats till en gästfrihetens högborg. Hit kan Örgryte IS komma och rulla bort tio, femton minuter av matchen i backlinjen om de känner för det.

Hit kan Ängelholm komma och ligga lägre än några innan dem, och ändå få äga boll ohotat när man väl vunnit den – på grund av att GIF lade sig nästan lika lågt tillbaka.

Och även Värnamo får – efter dessa fyra föregående matcher, mot ett GIF som borde vara i desperat jakt efter ett trendbrott – komma hit och rulla sin Sören-boll precis som de ville.

Jag vet inte hur de trillade sig till farliga inläggslägen i nästan varje anfall i den andra halvleken – jag brukar ha svårt att förstå hur bottenlag rullar upp topplag på bortaplan – men jag antar att den obefintliga GIF-pressen hjälpte till.

Sören-bollen, ja. Den vi (inte minst jag!) valde bort – för det här.

Jag ville inte ha den, vill fortfarande inte ha den – men jag vill inte ha det här.

Jag vet inte ens vad det här är.

Jag hade ställt mig upp och skrikit, precis som vanligt, om Simon Helgs stolpskott letat sig in. Jag hade älskat de tre poängen – men jag hade hatat hur de tagits.

Efter fyra svaga höstinsatser hade det varit fortsatt oroväckande även vid 3–2 hemma mot Värnamo.

Vid 2–2, i en match där Värnamo är närmast segern, är det ju fullständig katastrof.

Och jag ser ju ingen ljusning. Inte ens en tendens.

I en match där Värnamo skapar de flesta chanserna och har det bästa anfallsspelet så är anfallsduon Adam Chennoufi och Johan Eklund kanske planens två bästa Giffare.

Det säger någonting om grundspelet, eller: den totala avsaknaden av grundspel.

Vi gör ett mål på en försvarsframspelning och ett i efterdyningarna till ett långt inkast. Jag vet inte hur många planlösa, stressade bollar som skickades iväg – på hemmaplan mot detta bottenlag. Det går nästan att räkna på ena handens fingrar hur många fina uppspel Chennoufi och Eklund fick arbeta med.

Marcus Danielsson knoppade dit det viktiga kvitteringsmålet – men jag har sällan sett honom slå så många uppspel direkt i gapet, det där farliga gapet, på rättvända, omställningsklara motståndarmittfältare.

Det känns som att han behöver en trygg, stabil mittback intill sig för att vara bra. I fjol när Ålanders form sköts i total sank under hösten så kroknade Danielsson, efter en Eredivisie-osande vår, som en höstskygg krokus.

Och Jon Gudni Fjoluson är tyvärr inte den mittbacken.

Vi är inget spelande lag. Jag vet inte riktigt vad vi är, men vi är ett lag som på hemmaplan lämnar över det spelmässiga initiativet till seriens allra sämsta lag.

Är man ett sådant lag kan man inte spela med Nicklas Maripuu på ett rakt 4–4–2-innermittfält. Tyvärr. Det går inte.

Jag ser det, du ser det väl?, och jag kan för mitt liv inte förstå hur Joel Cedergren och Roger Franzén inte kan se det: hur de inte kan påpeka för Maripuu att han kanske kommer att bli tvungen att gå in i en närkamp innan säsongen är slut.

Hans presspel är helt obefintligt och hans defensiva jobb är så lojt och bekvämt att man som GIF-supporter inte kan bli mycket annat än arg.

Ni kanske tyckte det såg dåligt ut på teve – det är rent upprörande live.

Man får slå bort bollar, man får ha en dålig dag med bollen – men man måste i alla lägen jobba. Det är det enda man kan begära – åtminstone av en innermittfältare i årets GIF.

Han är stundtals en gudabenådad passningsspelare (han var exempelvis helt utomordentligt lysande mot GAIS hemma), men i dag stod han bara för en genial framspelning (yttersidan till Robbin Sellins ena friläge), många felspelningar, bolltapp, ännu fler ”duttar” i närkamperna– och som sagt en obefintlig arbetsinsats.

Och intill honom går Kevin Walker i Idol-tankar.

Och då kom aldrig ens ett andra byte. Rúnar Már måste väl därigenom – och med tanke på att han nötte bänk när Chennoufi, Maripuu, Dibba och Helg bildade fyrmannamittfält – vara en av de sämsta värvningarna på länge.

”Det ser ganska bra ut, va? Vi vill ju inte chansa bort oss. Det finns en anledning till att Värnamo inte ligger allra sist.”

Det höll, till slut. Vi fick oss en pinne. Fredade av stolpen.

ludwiggif1
Foto: Ludwig Arnlund.

Och det är väl så man säger:

Tar man bara en poäng hemma mot seriens allra sämsta lag och blundar och hoppas på att man genom en enda målchans i usla bortainsatser kan ta tre poäng –då går man upp.

Visst?

Allvarligt. Tre frågor: Hur ska vi någonsin nå en direktplats? Vilket kval ska vi gå igenom?

Och vad ska vi upp och göra?

Lurminen är död

Jag började titta på Netflix-serien ”Orange is the new black” igår.

Jag tyckte att den var bra. Mycket bra. Den rekommenderas varmt.

Men.

Serien har, redan i det tredje avsnittet, för alltid förstört för oss som försöker snärja kvinnor medelst lurminer.

En lurmin är, för att förklara för det fåtal som inte använder den i det känslomässiga förvärvsarbetet,  en sensuell min med sug – gärna ett kontinentalt sug – i blicken.

En lurig min.

En lurmin.

Skärmavbild 2013-09-22 kl. 21.41.48
Och nu är den för alltid tillintetgjord.

Varje gång jag framöver lurminar gentemot Tilde kommer hon att se den där hysteriska näbben framför sig.