Even more of the same content that nobody asked for

Cykelsäsongen är kommen. Och precis som vanligt kände jag en alldeles otrolig frihet när jag tog säsongens första luftiga tramp på min gamla cykel.

Vilken känsla att åter susa fram i den friska och icke-Corona-kontaminerade luften. Vilken upplevelse av att staden åter ligger öppen för en, bortom alla krånglande SL-appar och linjebyten och kollektivtrafikkrånglande; att man aldrig är längre än en »jag är där om tjugo«-kommentar bort om någon föreslår något roligt inom Stockholms stads och Folkhälsomyndighetens gränser.

Visst: nog var det så att jag hade ett ganska bestämt minne av att jag ställde in den i cykelförrådet för vinterförvaring i senhöstas med en tanke om att »när våren kommer måste jag köpa en ny«, på grund av kedjans irriterande sätt att med jämna mellanrum låta trampandet gå på fullskalig tomgång i en tio-femton tramp (vilket ibland, som när man ska svänga över en bilväg, känns direkt hälsovådligt, då man står stilla där mitt i trafiken och idkar något slags menlöst hundsim med hjälp av de tomtrampande tassarna). Och visst har jag redan fått uppleva hur det känns när ett isande kallt aprilregn snärtar mot ens stelfrusna kindparti med en fart av något dussin sekundmeter.

Och framför allt: nog har jag fortfarande den krökta och räddhågsna hållningen av en smällrädd hund på nyårsafton, där jag sitter på min cykel med vetskapen om att inte en utan två Hövding-hjälmar exploderat kring mitt kranium under de senaste två cyklande åren.

Den första explosionen skedde till följd av just det nämnda tom-trampandet, där ett tomt tramp fick mitt stående och stånkande uppförsbacke-jag att falla en aning framåt, och då huvudet föll i någon decimeter i höjdled kändes det som att jag blivit vådaskjuten av älgstudsare. Bara avsaknaden av skallet från en ditskyndande jaktstövare fick mig att inse att det måste ha varit min egen säkerhetsanordning som attackerat mig. All Hövding-reklam som vill framställa det som att den utlösta hjälmen är lämpad för någon typ av parisisk modevecka hade fått sig en ordentlig törn om mitt ihoptryckta och till synes kortisonsprängda nylle hade synts ute i offentligheten och inte, som i det här tacksamma fallet, i en gränd bakom KTH.

Ibland slår det mig, halvvägs in i en text, att »det här har jag redan skrivit om«. Så även denna gång, för snart två år sedan beskrevs allt det här: explosionen, det kortisonsprängda nyllet, till och med hela den långa harangen om att jag förväntat mig att min Hövding skulle explodera av att jag haft den på mig inne på Ica och, via mitt blixtsnabba reflexsystem utvecklat för att identifiera fynd, ryckt till vid åsynen av en rabatterad prästost.

Och det var det jag skulle komma till, att det är märkligt att ingen av de två explosionerna (vid den andra vinglade jag verkligen bara till lite och den exploderade när jag ändå vill hävda att jag hade full kontroll, samma kontroll som en Super-G-åkare lite yvigt och till synes okontrollerat kastar sig in i över branten) har kommit av att jag i min fyndgirighet hållit på att slå mig halvt fördärvad.

Jag tänkte komma till att det var nära att min cykelsäsong 2020 inleddes på exakt det sättet: att den tredje Hövding-explosionen kom av att jag cyklade längsmed Sveavägen, förbi det ganska nya och ganska hyllade stället Folkparken som jag länge har velat testa och som just under denna krisartade Corona-tid ställt ut en skylt om prissänkt take-away. Och trots min eminenta falksyn (som säkert också finns omskriven om man gräver i arkiven, säkert också kopplad till att jag kan identifiera ett rött fyndpris på kilometers håll) så kunde jag inte utläsa ifall de skrivit att take-away-lådan kostade sextiofem eller åttiofem kronor. Deras åtta eller sexa var slarvigt ditritad på den lilla skylten, konturerna var blurriga, strecket inte ifyllt hela vägen igenom och jag kisade och kisade och så–»WHUÖÖÖH«, under loppet av ett gutturalt maggropsläte så hade cykelvägen gått över i en liten avsats, cykelns däck hade vikt in mot kanten och jag höll helt på att tappa balansen och av all min Hövding-erfarenhet att döma så borde vinglandet ha renderat i ett vådaskott av vitt luftslott kring skalpen.

Mitt i all denna postmoderna och explosiva hjälmlogik hade det varit ett faktiskt logiskt utlösande, utlöst av en av mina tydligaste drifter, och kunnat fungera som någon typ av sedelärande historia om att »den som gapar efter sparad slant mister ofta sin tvåtusenkronorshjälm efter att ha cyklat upp på en kant«.

En grå spelare försvinner

När man spelar datorspelet Football Manager, där man har tränar- och sportchefsansvaret för ett lag i valfri liga, så kan det ibland dyka upp situationer där du i din trupp saknar spelare som kan utföra vissa uppgifter. Du kanske har tre målvakter skadade i förstalaget och därmed ingen som kan vakta kassen — då hjälper spelet till genom att automatiskt kasta in en påhittad målvakt i din trupp. En helt grå spelare, som egentligen inte existerar eller har en plats i laget eller ligan, bara för att det ska finnas någon som utför uppdraget. Så att inte simulationen laggar ihop utan att allt kan rulla och serien kan genomföras.

Saknas det någon som kan utföra en syssla så dyker det upp en grå spelare.

Men det är bara i PC-spelet, på datorn, i fantasin. I det verkliga livet finns inga grå spelare, inga magiska gråingar som helt plötsligt bara dyker upp ur intet för att utföra en syssla som den deterministiska datorn vill få utförd.

Men ibland undrar man.

I slutet av oktober månad åkte ett håglöst och omotiverat Helsingborgs IF till IP för att möta ett desperat GIF Sundsvall som akut behövde tre poäng för att kunna klara sig kvar i allsvenskan.

Giffarna tryckte på, skapade chanser och borde — även sett med de allra mest objektiva av fotbollsögon — ha vunnit matchen, men det var som förgjort. Vid ett tillfälle gick ett GIF-skott från nära håll rakt mot det öppna målet, bara för att fastna i ryggen på en intet ont anande spanjor som stoppade den på mållinjen. Det var som om universum bestämt sig för att det skulle gå snett: att Giffarna skulle förlora, att Giffarna skulle åka ur.

Hade jag sett de första avsnitten av HBO-serien Devs hade jag tänkt på den, där jag satt i tevesoffan och nära nog tuggade på kudden av nervositet.

Och så när matchklockan tickat upp över 80, så dök plötsligt en till synes grå spelare upp och involverade sig i handlingen. Han hade dittills bara synts ett par gånger i bild, och varje gång hade jag och min soffgranne alltid brustit ut i skratt eftersom han var på pricken lik tv-kommentatorn Patrik Westberg och att det verkligen i alla aktioner såg ut som att det var just en pressfika-trind 54-åring sprang runt på topp i det sorgsna skånska hopkoket. 

Men så smällde denne »Tobias Mikkelsen« upp 1–0 till Helsingborg i krysset, i en aktion där han tog i så hårt att han drattade på ändan. Antagligen blundade han. Antagligen hade han kunnat sparkat rakt ner i konstgräset eller siktat bort mot den kommunala parkeringen. Den där bollen skulle alldeles oavsett ha hamnat i det första krysset.

Giffarna kvitterade omgående, men sedan gjorde de misstaget att lämna Patrik Westb-, förlåt, Tobias Mikkelsen i den här ytan:

Och därifrån sätter givetvis en hjulbent dansk (som senast nätade vårvintern 2018 för Brisbane Roar) genast allra högsta fart, rakt fram, för att sedan vika sönder båda höftkulorna och distansknorra in 2–1-målet i exakt samma kryssmaska som tidigare.

Och Giffarna var i princip nerskickade till superettan.

Eftersom jag spelat en del Football Manager-säsonger i mina dagar så gick tankarna instinktivt dit: till att simulationen saknade en spelare i ett bottenlöst uselt och omotiverat Helsingborg som skulle kunna sänka Giffarna i slutet av oktober 2019. Och att de skapade en.

Tänk att du är datautvecklare och du behöver ett danskt namn till en grå hitte-på-spelare. Det spelar ingen större roll vad han heter.

Du döper honom till »Tobias Mikkelsen«. Det är inte ens så bra, färre danskar än du tror heter Tobias och Mikkelsen är inte så särskilt vanligt heller, men du rycker på axlarna och det funkar. Den grå spelaren kommer göra jobbet. Och sedan försvinna ur fotbollsvärlden igen.

Döm därför av min icke-förvåning när den här nyheten dök upp i dag:

Efter två mål på »åtta matcher« (det är en sån perfekt siffra att dra till med i efterhand: säg att »han gjorde nog en åtta matcher« om vilken anonym spelare som helst och ingen kommer ifrågasätta dig) så slutar nu »Tobias Mikkelsen«.

Hans jobb här i den fotbollsvärld som ständigt upplevts riggad mot GIF Sundsvall är utfört.

Otillbörligt bloggande: 600 kronor

För vilken gång i ordningen det nu än är så behöver min favoritklubb GIF Sundsvall pengar. Igen. Den här gången beror det dock på en global pandemi och inte lokala svårigheter med biljettförsäljning och sponsorintäkter eller det problematiska faktumet att det ständigt arrangeras gårdsförsäljningar där allsvenska spelare försvinner iväg som vore de barnsålda flaskor med lemonad till priset av det som står på wellpappskylten.

Den här gången går kampanjen ut på att försöka låtsasfylla ett gammaldags låtsas-IP och slå publikrekordet från kvalmatchen mot Högadal 1961. Klubben hoppas slå rekordet på 16 507 åskådare och då det säljs biljetter för femtio kronor stycket så borde det, enligt en snabb slagning på kalkylatorn, inbringa drygt 800 000 kronor i klubbkassan, efter att man räknat bort kostnaderna för att hyra in ett Hollywood-meriterat filmteam för att trickfilma fram sju Urban Hagblom-ribbträffar i rad.

GIF-truppen gör sitt och skänker a-lagets böteskassa direkt till det nya Swish-projektet och på sistone har GIF-spelare efter GIF-spelare tydliggjort på Twitter vilka böter de åkt på och att dessa har skickats in till kampanjen. Och när anfallaren Pontus Engblom gjorde detta så fick han svar från en spelare som en gång frekventerade böteslistor i IP-omklädningsrum men som numera är mångmiljonär och Bundesliga- och landslagsstjärna:

Emil Forsberg går in och slänger in 5 000 kronor för en gammal utebliven böter från den tid då han fortfarande räknade sin valuta i CSN-bidrag och kebabtallrikar.

Varken mina fotbollskunskaper eller mina finansiella muskler har utvecklats i samma takt som Emil Forsbergs sedan den tiden, men en gång i tiden var vi faktiskt lagkamrater och efter bästa förmåga ska jag försöka applicera hans metodik på gammalt förbisett syndande och efterskänka en liten slant.

(När Emil Forsberg skrev på sitt senaste kontrakt med RB Leipzig så dubblade han, enligt tyska uppgifter, sin årslön från 30 till 60 miljoner kronor. När jag skickade in en blankett till CSN med stämpel från kursansvariga på den humanistisk-didaktiska fakulteten på mitt universitet så fick jag plötsligt — helt utan min vetskap — mitt studiestöd ökat till 7284 kronor, för att jag nu läser ett annat och mer snabbspårigt lärarprogram. Vi har alltså båda skapat oss ekonomiskt manöverutrymme nog att kunna hjälpa vår favoritklubb.)

Och även jag har ju varit noterad på GIF Sundsvalls böteslista. Inte för den gången jag som supporter råkade sparka bort en flisa ur en grön plaststol på norra läktaren (när Tobbe Eriksson tofflade en straff utanför, hemma mot Norrköping under nådens allsvenska höst 2008; en äldre herre kom efteråt fram och väste »fy« på det typ av otroligt närgångna sätt som Corona-krisen stulit från äldre män och jag minns att jag kände mig extra dum eftersom Robert Mambo-Mumba ju faktiskt nickat in ett segermål efter den tofflade straffmissen) utan som en ung och inte sällan slarvigt småförsenad medlem i klubbens representationslag.

Vårvintern 2010 fick ju nämligen jag ett a-lagskontrakt med min favoritklubb GIF Sundsvall. Fråga mig inte hur. De billigt hemvävda lösningarna var på modet i den globala finanskrisens efterdyningar, även den lokala finansiella GIF-härdsmältan var i antågande (efter en sällan skådat köpfest inför den allsvenska nylanseringen 2008) och kanske hade dåvarande sportchefen Cain Dotson en speciell typ av starr som gjorde att hans öga misstog en habil division 3-back för någon som skulle kunna göra superettanminuter (det kunde han inte).

Den synd jag tänkt erkänna mig skyldig till, men aldrig tvingats betala för och kanske heller aldrig ens erkänt för någon levande människa, handlar om att jag efter en träning skrev ett blogginlägg (i en då mycket mer framgångsrik blogg, som vid tiden lästes av flera tiotal medelpadska fotbollspappor) om hur ett smålagsspel blivit grinigt och aggressivt och slutat i att en spelare, som ska förbli namnlös, tacklat en annan på ett sätt som enligt nästan alla tillgängliga etiska ramverk skulle ha bedömts som förkastligt. Så jag skrev om det, ganska rakt och ärligt. Jag minns inte exakt, men typ: nånting om att själva momentet spårade ur, om att folk måste bete sig, att vi måste kunna bibehålla lugnet och åtminstone inte göra illa varandra. Ganska hårt, kanske, men rättvist, tyckte jag, efter en situation där en frustrerad spelare låtit frustrationen bubbla ut över en lagkamrat.

Det här var nämligen under en tid då GIF Sundsvalls sportsliga ledning svepts med i en anti-Bosman-våg som snabbt svept in över svenska elitklubbar, som plötsligt skulle straffa stjärnspelare som inte ville förlänga sina kontrakt genom att inte låta dem spela matcher. Spelaren som utdelade tacklingen, som fortsatt ska hållas otroligt namnlös, var en odiskutabel stjärnspelare som GIF-ledningen satsat ett rekordstort miljonbelopp på att få till klubben och han var nu på vårkanten 2010 deklarerad persona non speltids-grata förrän han valt att förlänga det kontrakt som löpte ut efter säsongen. Han var, med ganska stor rätt, därför väldigt ofta väldigt frustrerad. På klubbledningen, på situationen, säkert på hela Medelpads socken. Vilket alltså ibland togs ut på träningsplanen.

Spelaren, som även hädanefter ska vara nafnlaus (som islänningarna uttalar ordet namnlös), var tyvärr också hundranittio centimeter lång, uppskattningsvis nittio kilo tung och hade format denna kropp på ungefär samma sätt som glaciärisen kan pressa samman ett fornnordiskt klippblock; en otroligt olämplig lekamen att springa runt med om man då och då känner för att brinna av i en duell med intet ont anande lagkamrat.

Och det senaste exemplet på hur denna kontraktskokning gett sig tillkänna hade jag nu beskrivit i min blogg. De medelpadska fotbollspapporna slet ju ut sina F5-tangenter för att få veta det senaste om sin favoritklubb.

Dagen efter den fula tacklingen och det beskrivande blogginlägget så sitter vi i omklädingsrummet efter en ny träning. Spelaren tar då emot ett samtal i omklädningsrummet. När han lägger på vänder han sig till mig, som sitter bara några bänkrader bort. Han tittar allvarsamt på mig, spänner ögonen i mina.

»Du…«, började han. »Vad har du skrivit i din blogg om igår?«

(Jag tror väldigt få av de andra spelarna läste bloggen, men jag tror att alla visste om att den där gänglige nittonåringen skrev om laget. Aziz Corr Nyang envisades med att uttala bloggnamnet »Prikt«, med R:et placerat i gambiansk malpåse, medan Daniel Sliper alltid lade sig till med sin grövsta skånska när han uttalade »peaukt punkt blaugspot pounkt com«.)

Jag minns att jag omedelbart frös till och att jag på ett lättgenomskådat sätt försökte köpa mig lite betänketid med ett »va?«.

»Enligt min kompis så hade du skrivit nåt om det som hände igår. Att det var fult, att det inte fick gå till så, att det inte var okej?«, frågade han, samtidigt som mitt dittills klanderfria hårfäste började krypa bakåt av rädsla (nej, så var det inte: en av mina få riktiga fördelar som mittback var att jag redan då såg otroligt rutinerad ut). »Han sa att du skrev att det var typ… ›över gränsen‹?«

Nåt sånt, sa han. Jag minns inte exakt vad jag skrivit och jag minns därför inte exakt vad han sa, men det han rabblade upp: jo, det hade jag på ett ungefär skrivit. Nånting om att det var fult, helt klart, dumt, garanterat, och alla gånger över gränsen.

Om det var så att jag hade en Gainomax-kaka eller en bananbit i munhålan så måste min sväljprocess ha varit identisk med den som Karl-Bertil Jonsson går igenom på juledagsmorgonen, när hans ömma moder undrar om tändstickstavlan: ett tecknat »GULP«-ljud som hörts upp på det norra stadsbergets topp.

»Rakryggat yppa sanningen?«, frågar sig Karl-Bertil Jonsson, och då är han ändå bara en postanställd tonåring. Under den tid som min verklighetsbaserade saga utspelar sig så har jag dessutom genomgått en termins på Mittuniversitetets ansedda journalistutbildning, där jag inpräntats grunderna i såväl tryckfrihetsförordningen som pressfriheten och den journalistiska integriteten. Studierna hade gjort mig helt införstådd med att jag inte fick ta emot mer än en kopp kaffe och en slät fralla från ett intervjuobjekt – men hade inte förberett mig på ifall det var värt att stå upp för sin bloggpost om det riskerade att leda till en förlupen armbåge i trynet vid nästa spelövning där man råkade stå bakom spelaren (som redan tidigare var jobbig nog att stå bakom, eftersom han var grov som en trädstam och nära nog omöjlig att komma runt).

Jag tog ett ögonblickligt beslut. Eller: jag tog ett beslut under den tid det tar att genomföra ett tecknat Karl-Bertil-svälj. Och så ljög jag.

»Nä«, trevade jag, samtidigt som jag i realtid försökte räkna ut huruvida 3G-teknikens utvecklingssprång möjliggjort för honom att ta telefonen och snabbt söka sig fram i webbläsaren, eller om det fortfarande var för mycket krånglande med wappandet. »Det tror jag inte att jag skrev.«

»Jag tror att jag nämnde den, men jag skrev kanske att den var… tuff«, sa jag och blickade in i ett par ögon som var fortsatt inborrade i mina. De var djupa som en glaciärsjö och tittade man riktigt noga in i pupillen så kunde man se att de tillhörde en man som överlevt hierarkiska prövningar i Stoke Citys omklädningsrum och som tuggat i sig en del ängsliga juniorer för att säkra sin ställning som en av de få nordiska bjässar som tillåts åka runt som kringresande och sign-on-bonus-högavlönat granitblock i olika europeiska mellanligor.

Det uppstod någon sekunds tystnad, han lutade sig tillbaka på bänken och varken förr eller senare har jag varit så intresserad av hur det egentligen står till med den svenska IT-branschens landvinningar. »Jaha«, sa han genom fortsatt sammanpressade käkar. En sekunds konstpaus igen, från någon som kanske såg det som en konstform att skrämma upp nyuppflyttade juniorer. »Jag ska läsa det där när jag kommer hem.«

Jag tror att jag gjorde mitt allra yttersta för att försöka sitta kvar, kanske äta upp min banan, inte skynda av med benskyddstejpen: allt för att inte verka det minsta stressad. Men om scenerna som följde funnits fångade på film hade min väg till duschen sett ut ungefär så här:

Kan det ha varit min allra snabbaste dusch genom historien? Finns det ens en möjlighet att tvål nådde vitala post-tränings-svettiga delar av min kropp? Kan jag ha hastat ifrån omklädningsrummet med bara en strumpa och DubbelDusch-lödder i ena örat?

För plötsligt utkristalliserades en väldigt tydlig kamp mot klockan, för att hinna hem till mitt bloggskrivar-verktyg innan den uppretade spelaren hunnit hem till sitt läsverktyg. Framför mig såg jag ett potentiellt år av illa dolda tjyvarmbågar och bestämda tåkliv (ingen som inte blivit trampad på ens mycket tajt skinnomslutna stortå på en frostbiten träningsplan kan förstå hur ogärna man vill ha någon efter sig som stampar efter ens tassar), om spelaren ifråga kommit hem, hunnit scrolla igenom inlägget och notera att hans nya lagkamrat inte bara hängde ut hans träningstarvligheter offentligt – utan dessutom mötte hans maniska jag-har-varit-i-Championship-gosse-blick och ljög för honom om att inte ha gjort det.

Jag hann hem, slängde upp datorlocket och backspaceade bort hela stycket som kan ha handlat om att tacklingen var över gränsen, att det var dumt, att folk måste »tänka till«, kanske att vi måste »respektera varann«. Allt som var minsta hårt och tufft och som jag föreställde mig kunde utmynna i repressalier för hela min kommande tid i GIF Sundsvalls a-lag. Om det fladdrade runt en liten Nils Funcke-ängel på min axel medan jag skyndsamt drog tillbaka publiceringen så smällde jag till honom med armbågen på det sätt som jag föreställde mig att denne kontraktssituationskrisande jätte skulle kunna göra på mig på efterföljande smålagsspel.

Jag skrev istället att träningsövergreppet från den frustande furustammen varit… »tuff«, kanske sträckte jag mig till »i tuffaste laget«. Sedan publicerade jag om inlägget. Tryckfrihetsexperten Nils Funcke vred nog på sig där han låg, men nog kände han också hur styggt ont det hade gjort att få en vass armbåge rätt över snoken.

Det erkändes inte till en själ, men livet gick vidare. Den väldige bjässen kom hem, surfade sig fram till det han lärt sig hette antingen »Prikt.se« eller »Peakt.blaugspot.com« och fick till slut läsa om att tacklingen varit »tuff«. Det måste han ha ryckt på axlarna åt. Den var tuff, den benämningen av det veritabla övervåldet kunde nog inte ens han irritera sig på.

Livet gick vidare. Till slut släppte Giffarna på sin tidigare så stenhårda anti-Bosman-policy, spelaren fick spela, han blev nog lagets bäste målskytt och drog sedan vidare ut på nya äventyr. Jag spelade inte en enda minut i superettan, mycket antagligen på grund av just den karaktärslösa vekhet som den farsartade rusningen hem till bloggredigeringen visade prov på.

Jag fick noll superettanminuter, men en hel del böter för små minutlånga förseningar och annat småtjafs. Men på böteslistan saknades kriterier som berörde extensivt bloggande och jag känner att det här övergreppet – på först den helgade inom-lag-sekretessen och sedan på ett par av balkarna i tryckfrihetsförordningen – borde rendera i en efterskottsböter, nu när jag äntligen fått lätta mitt skamsna hjärta.

Det borde ha funnits »Otillbörligt bloggande« på böteslistan. Det hade nog gjort det om jag och min blogg haft nog med inflytande i spelartruppen och inte fört en synnerligen anonym tillvaro utanför alla Call of Duty-konversationer.

Jag ber bara om att GIF Sundsvall ska klara sig ur detta nya ekonomiska krisläge, kanske om en sån fin »Stolt Giffare«-halsduk om det finns några över och framför allt om Nils Funckes och er förlåtelse för de pressetiska övergrepp som gjordes på grund av rädsla för dagliga tjuvnypsrepressalier.

Moist manager 2020

Efter Corona-epidemin har gett med sig kommer det säkert att vara läge för väldigt många saker, men en sak vi som svenskt samhälle inte borde kunna hoppa över är att debattera det här med vad som är att betrakta som samhällsnyttig verksamhet. Vilka som verkligen bidrar i samhället, som gör det bättre, som vi inte hade klarat oss utan.

(Det kanske visar sig att det är affärsbankerna och flygindustrin, men jag har personligen också andra förslag på yrken vars roll i det svenska samhällsbygget kanske borde uppvärderas en aning.)

Jag har funderat på ett inlägg om det där med samhällsnyttigheten hos vissa företag och tjänster och det kommer nog i sinom tid, men vi kan väl bara titta på bilden här ovan och ställa oss frågan: behöver vi i vårt samhälle en eller flera personer som ägnar sitt yrkesliv åt att arbeta fram ett tyg till sportkläder som de kan kalla DryPlus och vars egenskaper de kan sammanfatta som »moisture management«.

»Moisture management«, verkligen? Blir det något i stil med utsöndrings-hanterare på svenska? Är det något som vi vill att människor sitter och ägnar dessa sina enda liv åt att utveckla?

Svaret på just den här specifika kritiska frågan som ställts i riktning mot vårt kapitalistiska samhällsbygge är faktiskt: ja, det behöver vi. Vi måste ha sjuksköterskor, epidemiologer, undersköterskor, hemtjänstpersonal, assistenter men vi behöver nog också människor som utvecklar ett hanterande av utsöndringarna för den funktionsplaggsklädde.

Jag visste det inte förrän jag stod på en Intersport-utförsäljning härom dagen, men »moisture management« är precis vad jag har saknat i detta mitt enda men (i träningslokaler) väldigt svettiga liv. 

SATS har stängt sina gym, men folkliga Friskis & Svettis håller öppet och skänker fortfarande folket stunder av träningsglädje och frånkoppling i denna oroliga och ångestladdade tid. Och jag hoppas verkligen att de fortsätter med det, delvis för att jag skulle bli galen av att inte kunna gå iväg till en träningslokal under denna vårens kommande uppsats-karantän, men framför allt för att jag inte fullt skulle lita på deras skäl till igenstängningen.

För om det skulle vara så att de klappar igen »på grund av Corona« precis i samma veva som jag har börjat frekventera en hel del pass på diverse anläggningar runt om i innerstan så hade jag haft väldigt svårt att inte grubbla över ifall de inte bara passade på att skylla på rådande pandemi, när den egentliga anledningen till nedstängningen var att mina svettningar under de olika passen – åtminstone innan jag fått ordning på mitt »moist management« – helt enkelt trissade upp deras sanitetskostnader till helt ohållbara nivåer.

Det verkliga testet på den sista praktiken

Jag trodde att jag bytte bort min journalistbana och valde läraryrket för att jag ville hitta ett hederligt och samhällsnyttigt yrke, där man fick fokusera på att göra ett habilt jobb och arbeta med människor och där man inte behövde armbåga sig genom en flock hyenor som vittrat fram lukten av ett tremånadersvikariat på Newsner. Jag trodde jag valt ett yrke där man inte behövde fokusera på att framhäva sig själv, profilera sig som någon med en unik spetskompetens och därefter i all evighet slåss med vässade näbbar och långa klor med en massa galna karriärister.

Men nu när förstelärarreformen är lanserad och etablerad i det svenska skolväsendet så är det bara att anpassa sig. Man kan förstås bli det i vanliga ämnen som svenska och matematik, men där är nog konkurrensen tuff och hård, och på sistone har det uppdagats att man också kan bli förstelärare i mycket mer udda inslag i skolvardagen: exempelvis finns det en förstelärare i schack ute i Skärholmen.

Och om man nu ska försöka anpassa sig och sitt lärarskap till rådande verklighet och sträva mot de karriärtjänster så lanserats så har jag gjort mitt allra yttersta under denna min sista praktikperiod för att kunna bli…

… förstelärare i cringe-content. Eleverna ska ut i en verklighet vars grundvalar till mångt och mycket utgörs av riktigt taffligt innehåll, sådant som får det att isa hela vägen in i den innehållsbedömande märgen, och som mina PowerPoints förbereder dem på den.

Bilden ovan var en av bilderna som användes när jag skulle presentera mig för klassen och den rönte precis den ljumma tonåringsrespons som ni kan föreställer er. Sedan dess har flödet av riktigt gammaldags svagt innehåll (det som vana surfare på den här portalen har lärt sig att scrolla förbi) fortsatt skölja som en våg över de stackars TikTok-vana ungdomarna, medan jag tvingats till Jeb Bush-metoder för att tvinga fram respons.

Hur som helst: precis innan sportlovet kom en representant från lärarutbildningen på Stockholms Universitet och inspekterade en av mina lektioner. I mångas ögon är det det stora testet under en praktikperiod och även om hon inte hade några problem vad gäller att ge mig konstruktiv kritik kring vissa delar av lektionen (Mikhail Bachtin och Lev Vygotskij hade gjort ett par saltomortaler i graven över att jag missade ett par elevaktiva dialogtillfällen!!!) så var hon på det hela taget riktigt nöjd och belåten med min lärargärning, vad gäller sjuttiofem minuters lektion där vi följde upp föregående lektion om Kinas sociala kreditsystem med att titta på Googles, Facebooks och de andra tech-jättarnas »övervakningskapitalism« i västvärlden.

Och det var förstås väldigt skönt och roligt att hon var nöjd och belåten och att jag var godkänd, men det var trots allt inte det stora och riktigt skrämmande testet under mina två månader på skolan.

Nej, det testet kom nämligen veckan innan, då jag lurades med på en skidresa till Romme under skolans terminsvisa friluftsdag. Jag minns att något av det sista jag uträttade i en alpin pist skedde under en skidresa till Vemdalen, där jag och en god vän ägnade hela nätterna åt ett FIFA-spel där jag skördade stora framgångar med ett Bolton där den danske bjässen Henke Pedersen nickade ner bollar på Jay-Jay Okocha som låg och lurpassade i det oförsvarbara diamanthål varifrån man kunde utnyttja en av denna årgångs stora buggar: att ungefär nio av tio distansskott, om man bara laddade precis rätt på mätaren, satt otagbart i nätet. Man behöver inte ha tillgång till varken Henke Pedersens eller Jay-Jay Okochas födelseattest för att därmed greppa att det är ett bra tag sedan jag befann mig i en backe.

Då ska det också nämnas att mina sista alpina år i mitten på 00-talet tillbringades på snowboard, vilket gjorde att det var med darrhänt näve jag nu bokade det stora skidpaketet (skidor, pjäxor, stavar, hjälm: allt utom ett par täckbyxor som jag fick köpa på Myrorna dagen innan) på Romme Alpins hemsida, för att för första gången på vad som måste vara 20 år knäppa på mig på ett par slalomskidor.

Den stora dagen började med en bussresa i en otta så pass svinig att en vegan antagligen avstått från att kliva upp, där jag slog mig ner på en av de lärarvigda platserna på den främre raden med en rågfralla som tänjde på gränserna för vad den moderna, post-cro magnon-utvecklade, käkmuskulaturen klarade av och en sponsrad termos med rivigt kaffe.

Väl på plats fick jag dela ut liftkort och räkna in alla elever — men ingenting av den ansvarsbiten, att behöva ha koll på en hel busslast med bångstyriga och våghalsiga ungdomar som skulle kasta sig ner för en pist med sina kalcium-undernärt sköra benstommar, gav mig samma nervositet som vetskapen om att jag alldeles strax skulle klampa i ett par pjäxor, klicka i dessa i ett par slalomskidor och sedan kasta mig utför en pist.

Jag började följaktligen i en backe med det respektingivande namnet…

»Lisas backe«, där Alberto Tomba ska ha tappat VM-guldet 1988 efter att ha kommit fel in i branten, men ganska snabbt så bytte jag knappliften och de femåriga barnens sällskap för att ta bygelliften upp till toppen för att möta upp de coola idrottslärarna: den grupp på en kommunal skolas skidresa som är troligast att dränka en nybörjare i ett moln av pudersnö samtidigt som de ropar något om »bästa svängen — Hökarängen!«.

Då eskalerade nivån förstås väldigt snabbt och innan jag stått för mer än totalt något tjugotal svängar med mina ovana och säkerligen oergonomiska lår-knä-rörelser så hade jag rört mig från de grönaste av de gröna barnbackarna till att plötsligt svassa mig förbi den här typen av respektingivande skyltar, i hopp om att smälta in i det coola idrottsgänget:

»Endast för erfarna och avancerade åkare!«

Jag tror att en del i faktumet att jag vågade accelerera min åkning så pass snabbt var tryggheten i att alla nu för tiden bar hjälm. Alla elever bar hjälm och, ännu viktigare: till och med de coola gamla rutinerade idrottslärar-rävarna hade varsin rejäl hjälm över huvudet. Min känsla är att för tjugo år sedan hade snitt-idrottsläraren på en kommunal gymnasieskola fnyst åt en vuxen hjälmbärare, vilket kanske fått till följd av att jag — en osäker 29-åring som bara vill passa in i sin nygamla alpina miljö — kanske känt mig tvingad att skippa säkerheten för coolheten i att susa nerför de svarta backarna med bara en toppluva och en tunn hinna av spelad kaxighet över huvudet.

Det slapp jag. Jag kunde ha hjälm, precis som alla andra, och det gjorde hela min Romme-upplevelse så mycket roligare då jag vågade utmana mig själv i backar som jag absolut inte vågat testa på under den gamla coola toppluva-eran, av rädsla för att slå i huvudet och skada mig. Nu kunde jag ta mig an de svarta backarna, träna på att försöka svänga även när i de partier där de blev brant och halt och isigt och i de allra flesta fallen gick det mycket bra, mina gamla fotbollslår kunde parera mycket, och bara i ett enda fall så var det så att jag hamnade fel i ett skär och drattade på ändan.

Men jag hade ju som sagt hjälm. Och ingen tyckte det var konstigt.

Till och med idrottslärarna, de allra coolaste av de coola alpina svassarna, var glada över att jag kunde ramla och ändå bibehålla säkerheten.

Det var inte mer med det.

Mappen »SKILSMÄSSA« i Caps Lock via app-webb

Jag trodde Sverige vunnit VM-guld i… allt. Samtidigt. Det var som om Björn Borg och Ingemar Stenmark vunnit en gemensam världscuptävling i alpin parallellracketsport under sent 1970-tal, att döma av jublet som brast ut i en svensk gymnasiekorridor idag, precis innan klockan slog tio.

Jag ryckte till, undrade vad i hela friden som kunde ha hänt, och sedan tittade jag ner på mobilen. En flash från Omni: Regeringens föreslår att alla gymnasieskolor stänger ner och låter eleverna sitta hemma.

Nu ska svenska gymnasielärare blixtsnabbt ställa om till att erbjuda distansundervisning utan att kvaliteten på elevernas garanterade undervisningstid försämras. Och jag vet inte. Låt den som inte suttit i ett arbetsrum där lärare simultant försökt lära sig hur den nya skolplattformens Skype-funktion fungerar (»ser du mig?«, »ser du mig?«, »ser du mig nu?«, »ser du mig nu?«) kasta det första löftet om att allt kommer att gå smärtfritt.

Förra helgen pratade jag med ett par vänner om hur det var på den gamla goda tiden när man laddade ner saker från nätet, via kanaler som DC++ eller Kazaa. Och hur man inte sällan kunde vara ute och leta efter ny musik hos någon stabil leverantör för att plötsligt upptäcka att hos den här användaren låg inte bara en mapp som hette »DJ Mango Greatest Hits« och en som hette »Gårdakvarnar och skit (Rippad av Rosa Mannen)« utan också mappar med uppenbara familjefoton från en semester på Gran Canaria -03 och ett par årsmötesprotokoll för curlingföreningen BK Borsten från Surahammar. I jakt på att snabbare kunna tanka ner nya filmer eller CD-skivor hade användaren således (medvetet eller ej) öppnat upp hela sin PC för användarna nedladdningstjänsten, då den som delade med sig av mycket också fick ökad kräm i den egna nedladdningen. Med digitalkameror och BK Borsten-protokoll och allt.

Och jag vet inte, men jag kan se vissa potentiella problem vad gäller en på sina håll åldrad personalstyrka som blixtsnabbt – från en dag till en annan – förväntas ställa om från att skriva på en whiteboardtavla i ett klassrum till att typ, jag vet inte, sända live på TikTok med huvudet spexigt uppstucket ur en basketkorg eller vad nu digitala förebilder gör.

Jag tänker mig att det kommer vara tvunget att sådana här scener kommer utspela sig för diverse gymnasieelever runtom i Sverige:

För ett par veckor sedan lyfte jag förresten – på samma tema – fram företaget BRAVOLesson, vars digitala lärarlösningar kanske är i framkant, men knappast lika mycket i framkant som deras digitala språkbruk:

Den här tech-svenskan skojar man inte bort:

Eller, man kan ju försöka skoja om att det låter som att en ganska gammal och egentligt analog sol-och-vårar-figur har kommit på att svenska skolor försöker spara in pengar genom digitalisering och därför snabbt, på uppstuds!, försökt lansera ett begrepp som ska locka stressade kommunledningar som med ljus och lykta är på jakt efter något modernt och digitalt. Men ändå: i tider som dessa, när alla inte på uppstuds kan bli Magister Nordström utan vissa måste ha någonting appigt eller webbigt eller videoigt att hålla sig i under dessa skakiga tider, så kan det vara dags att kliva in tungt i en av få sektorer på börsen som lär gå riktigt starkt: app-webb-video-sektorn. Har de bara installerat något skydd mot att råka dela mappen »SKILSMÄSSA« med sina elever så lär aktien gå spikrakt uppåt.

Guiden harkla sig och börja: I have to mention the war

Så här föreställer jag mig att såg det ut hemma hos nästan samtliga av mina manliga vänner under torsdagen och fredagen, då deras arbetsplatser uppmanade dem att sitta hemma och arbeta.

Sportjournalister, byråkrater, sakkunniga hos ideella organisationer: alla stod de och tuggade på ett ostblock i ett par gamla basketshorts på sina respektive hemmakontor.

Bara jag, den praktiserande gymnasieläraren, gick plikttroget till jobbet mitt under rådande pandemi. Vilken potentiell ammunition för de svenska lärarfackförbunden inför nästa kollektivavtalsförhandling med SKR: att kunna argumentera för svenska lärares så uppenbara samhällsbärande funktion. När det blåser styv samhällelig kuling så kliver svensk lärarkår med bestämda steg in och utsätter sig för en snor- och host-bukkake för samhällets allra bästa och håller skolorna öppna, så att inte vårdpersonal tvingas stanna hemma och vakta sina barn utan fokusera på att få den redan sedan innan underfinansierade vården att fungera så bra som möjligt.

(Förra gången jag slängde fram bukkake-referensen ur det misogyna hölstret fick jag höra att en kompis känt sig tvungen att googla begreppet, sittandes mitt bland medmänniskor vid en allmän biblioteksdator, varpå det uppstod pinsamhet och ett par brott mot de kommunala datorernas etiska riktlinjer. Gör inte det. Det är ett ord jag antagligen vet med mig att jag borde sluta använda, men nu är det dels så att det tyvärr är en bra host- och snor-liknelse och dels så är det ju faktiskt så att den avtecknade personen på den här Pontus Lundkvist-bilden…

… är pass lik mig — beteendet!, det förvridna ansiktet!, jeansen som sitter uppdragna mot bröstbenet! — att han måste haft mig som verklig förlaga.)

Jag fick, apropå mitt beteende, en dejt inställd i torsdags, på grund av att personen känt sig tvingad att gå hem från jobbet på grund av förkylningssymptom. En potentiellt Corona-inställd dejt, alltså, men för någon med den nivå självkännedom som jag besitter blir man förstås misstänksam mot att det är lite för lätt att dra Corona-kortet i dagsläget:

Corona-krisen får inte leda till panik i samhället, den får inte leda till överdriven rädsla eller egoism och heller inte till att vi gemensamt tappar insikten kring att det antagligen var vårt svaga innehåll i Tinder-chatten som ställde in vår tänkta dejt.

Nåväl. Jag tror att Corona-krisen har lett till en del insikter redan. Bland annat denna, som den sydkoreanske regissören Bong Joon-ho satte ord på när han skulle förklara varför hans film Parasite kunde tas emot så pass bra runtom hela jordklotet:

I USA blixtlånade den amerikanska Federal Reserve ut 1,5 biljoner dollar — jag har inte lärt mig att räkna i biljoner, men det är väl ungefär tio gånger fler kronor — till bankerna för att försöka lugna den fritt fallande börsen under veckoslutet.

Det gick så där (en liten 1,5-biljoner-dollar-insats räcker bara så långt), men den uppmärksamme världsmedborgaren i det globala landet Kapitalismen noterade säkerligen hur snabbt det gick att printa ut en biljonsedel ur sedelmaskinen, till skillnad från när någon gammal galen kommunist föreslår att det — för ganska precis samma biljonsumma — vore bra om ett land som USA kunde ta bort alla studieskulder som hänger över en hel generation. Det är inte samma sak, jag förstår också det och jag vill inte heller leva i den värld där allt börsvärde plötsligt går upp i rök (så jag förstår någonstans varför man sprutar med den stora pengasläckaren mot branden), men varje stora kris för världsekonomin är ett så tydligt bevis på att det alltid går att ur intet sedelpressa fram fantasibelopp till det som anses behövas.

För svensk del så vet jag ganska lite om epidemiologi (fan att jag inte var mer uppmärksam under Naturvetenskap A under samhällsprogrammet, då hade jag haft material nog till en längre Twitter-tråd eller en DN-kolumn), så jag har ingen analys kring huruvida Anders Tegnell är en sopa eller en superkommunikatör som borde Resumé-hyllas som allas vår Stefan Hector, men jag har tagit fasta på följande spaning:

Den här nyliberala lean-idén om att ingenting i vår slimmade samtid längre får stå och bara vänta på att eventuellt användas vid behov utan att allt dygnet runt, året om ska vara leant som lacken på en Toyota-huv… det verkar inte gälla längre.

Inte ens Ulf Kristersson tycker att det är klokt…

längre. Han gjorde det nog ganska nyss och med största säkerhet medan han var med och avreglerade apoteken och gav oss den älskvärda friheten som lett till att en gammal videofilmsdistributör kan få ansvar för leveranserna till svensk sjukvård.

Kanske blir det en annan samtid som möter oss på andra sidan krisen. Kanske kan den bli bättre, eller åtminstone mindre dålig. Häromdagen kollade jag igenom elevernas lärobok i samhällskunskap och såg en lista över de tio största företagen i världen, sett till omsättning. Det var bara olja, gas och motorer och jag tänkte direkt att boken var från det tidiga 2010-talet och att en likadan lista inte skulle se likadan ut nu. Nu skulle det vara en massa tech-bolag, tänkte jag: Amazon där man köper grejer, Google där man söker efter grejer, företagshotellet WeWork där man jobbar och juice-press-bolaget Juicero där man beställer sina små juiceförpackningar som man stoppar in i sin wifi-uppkopplade råsaftscentrifu—nej, förlåt, de två sista miljardbyggena kapsejsade, men: jag trodde att en dagsaktuell lista skulle vara mer tech-ig, mer digital, mer modern.

Icke. Även år 2020 är det prylar, olja, gas och motorbilar som gäller. Jag tror att det till mångt och mycket var exakt samma företag på de två listorna.

Igår berättade en god vän att hen skulle ha barn och en total kollaps av dagens världsekonomi, fortfarande byggd på slippriga grundvalar som olja och gas, kanske inte behöver vara det absolut sämsta som kan hända i det lilla livmoderknytets perspektiv — om vi bygger upp något nytt och grönare och rättvisare och jämlikare. Kanske är det av yttersta vikt att Sinopec och Royal Dutch Shell fortsätter klamra sig fast vid sina pallplatser på VM i omsättning, men på något sätt vill jag gärna tro att världen skulle kunna organiseras på ett annat sätt.

Jag har en vecka kvar av praktiken på skolan innan jag ska skriva mitt avslutande examensarbete och sedan väldigt länge har jag varit inställd på att åka till Chile och Santiago för att intervjua chilenska lärare kring om och i så fall hur de har använt sig av de pågående massprotesterna (över en miljon ska ha varit ute på Santiagos gator under kvinnomarchen den 8 mars) i sin undervisning i klassrummen.

Jag har kämpat i flera månader med att knyta kontakter och nu på sistone har jag dessutom börjat göra det med min DuoLingo-upptinade gamla skolspanska, genom att skicka halvt Google Translate-översatta Messenger-meddelanden som med hundraprocentig säkerhet fastnat i den där luddiga sol-och-vårar-fliken i inkorgen där ingen någonsin tittar.

Men det har gått sakta framåt och i måndags var jag bara något klick ifrån att boka min första flygresa på över två år, men dagen därpå kapsejsade halva ekonomin och hela flygindustrin och nu är knappt ett enda lands gränser är öppna längre. Att ens snegla mot att köpa sig en flygresa är inte längre bara skamfullt utifrån ett miljöperspektiv utan helt plötsligt är man den här människogruppen, men minus ungdomen:

Ta hand om er, var hemma om ni är sjuk, köp inte slut på allt toalettpapper så att någon annans farmor — som inte har din snabbhet och bärkraft — står där framför en tom hylla och skriv inget alarmistiskt dravel i din tidning om du är chefredaktör för en stor dagstidning.

En sexualkonservativ farbrors analys av läget för Giffarna

Att gå på Giffarnas bortamatch mot Hammarby i sista omgången av cupens gruppspel kändes ungefär som att betala in sig på någon typ av hårdkokt tysk BDSM-festival i egenskap av tunnhudad och sexualkonservativ farbror.

Jag var rädd för att bli förnedrad och behöva bevittna tortyrliknande scener, samtidigt som jag inte ens i den bästa av världar skulle kunna ha fått ut så mycket utav det.

Det har ju hänt en del sedan de här två lagen gick upp ur superettan tillsammans 2014. På vägen från Globens tunnelbana till Tele2 Arena överhörde jag några Bajen-supportrar som koketterade med hur de brukade sitta och kolla på gamla Youtube-klipp från det tidiga 10-talet, där laget Sebastian Bojassén-räddade sig kvar i andradivisionen, som för att tydliggöra äktheten i sitt supporterskap, nu när det blivit så väldigt smärtfritt att hålla på klubben som Kvällstidnings-spås kunna ta SM-guld och som affärsmannen Zlatan Ibrahimovic köper in sig i.

2020 års Hammarby har gjort 5–1 på allsvenska nykomlingen Varberg, de har okynnes-spetsat sin offensiv (som redan var Sverige-bäst i den där märkliga runt-straffområdes-futsal-sporten som de spelar på hemmaplan) med Abdul Khalili och Paulinho (Sverige-bäst i att vinkla in bollar i hörn i just straffområdes-futsal på konstgräs) och sedan Stefan Billborn tog över laget har Giffarna haft det ungefär lika bekvämt med Bajen på Tele2 Arena som med revisorerna i bokslutstider.

Giffarna? Sedan förlusten mot AIK i början av november 2019, när degraderingen blev ett sista tungt slutminuts-faktum, så har jag anammat den snabbe backen och kontorsvaktmästaren Åke Janssons uppsyn vad gäller engagemanget i klubben:

Sammanbitna käkar och blicket åt ett annat håll, som för att slippa tänka på det. På avstånd följt hur Sundsvalls Tidnings krönikörer ägnat spalthalvmetrar åt att försöka kräva proffskontrakt åt division 2-spelare och försökt sammanfatta känslorna med hjälp av aktuella meme-mallar.

Blivit glad när Urban Hagblom lyckats locka hem både Pontus Silfver och Pontus Engblom från Norge. Fått existentiell ångest när jag tänkt på att Silfver, som klev upp i a-laget samtidigt som mig 2010, nu nästan kommer tillbaka och är lika gammal som Jonas Wallerstedt var då, när han satt som en entreprenöriell gammal farbror och försökte sälja kaffekapslar till oss tonåringar. Bara åldersnojan som drabbade mig när jag insåg att 91:orna är tänkt att vara rutinerade lagpappor fick mig att zona ut ytterligare.

Sett en bild på Henrik Åhnstrand i Adidas-keps på träning. Ny mememall, nytt hehe-mottag i någon gruppchatt.

I Nordichallens gryniga ljus har jag förgäves försökt tyda vad det är den gamle Joel Cedergren-vapendragaren Åhnstrand vill med det här ganska nya laget. Ingenting har blivit särskilt tydligt, annat än att de haft otroliga problem i försvarsspelet i båda cupmatcherna och att mittbacksparet senast (David Myrestam och Alexander Blomqvist) uppträdde som något man rasar ner i division 1 med.

Nu skulle de möta Hammarby på bortaplan och jag gick alltså dit med den nervösa blicken hos en räddhågsen individ som blivit ofrivilligt medbjuden på sadomasochistiskt galej.

Det blev fembackslinje, det blev tremannablock framför, det blev den typ av siffermässigt klokskap som så ofta saknades hos Joel Cedergren när laget stod inför en på pappret övermäktig uppgift men han bestämt skulle jobba på det långsiktiga projekt som aldrig någonsin hade de socioekonomiska möjligheterna att bli färdigt.

Visst borde både Aron Jóhansson och Gustav Ludwigson gjort minst ett varsitt hemmamål före paus och visst var det en mer eller mindre konstant Hammarby-press mot ett handbollsförsvar, men när domaren visslade för pausvila vid ställningen 0–0 så applåderade vi på bortasektionen.

Den fortsatt imponerande Anton Eriksson såg ut att ha växt ytterligare av att nyss ha fyllt 20, Juanjo styrde och ställde och ett par av de situationer där Hammarby trots allt fick hitta in i djupled räddade unge mittbacksvikarien Albin Ekström upp med sin snabbhet.

Mittfältarna kämpade på bra med att stänga ytor, Hammarby fick sköta det mesta av sitt rullande utanför ett tätt packat bortalag.

Gott så. Men mitt i allt detta, mitt i denna insiktsfullt defensiva insats byggd på den enda vägens borta-mot-Bajen-politik, så såg vi scener som denna:

När Albin Ekström klev ner för att ta hand om insparken så trodde jag att målvakten Andreas Andersson hade skadat sig eller att han bara inte behärskade det gamla fritidsledartricket »höjdare«, men jag trodde inte att jag skulle få se ett tillbakapressat och på alla sätt och vis underlägset lag rulla av en inspark bakåt på bortaplan.

Nu gick det ju som det gick: Andreas Andersson sköt bollen i bröstet på Dennis Olsson och hur kul det än är att se tre Norrlandsprodukter samspela mot Hammarby inför storpublik så är det inte så roligt att se ens favoritlag stå för sådana här kombinationer strax ovanför eget straffområde:

Nu gick det där alldeles utomordentligt dåligt (Paulinho var sedan nära att nicka in den efterföljande hörnan), men jag har en stilla undran: vad hade ens varit det maximala utfallet i ett läge där det överlägsna Hammarby-laget, som Giffarna inte lyckats luckra upp på tjugo minuter, pressar med tre spelare vid straffområdesgränsen och snabbt fyller på med ytterligare ett halvdussin på offensiv tredjedel?

Man kan inte, eller jag har åtminstone aldrig sett det, både spela extremt defensivt mot ett på alla plan överlägset lag och samtidigt försöka rulla ut samma lag från egen… inte ens målområdeslinje (därifrån rullas ju bollen bakåt!) utan mållinje. Det första är sunt och vettigt och självklart – det andra är konkret galenskap. Det är, i mina enkla fotbollsögon, inte »mod« eller »dedikation« (till någon sorts långsiktig idé) utan ren och skär dumhet.

Det här var förstås en dålig värdemätare inför en säsong där Giffarna förhoppningsvis ska föra spelet, men mot inget lag i serien vill jag se att bollen går bakåt från målområdeslinjen om motståndarna står med tre man vid straffområdesgränsen. Dylik våghalsighet fungerade under den unika 2018-säsongen, när precis allt stämde och Bataneros och Juanjos spanska division 3-tiki-taka tog allsvenskt motstånd med överraskning, men absolut ingenting säger att det ska lyckas med mycket sämre spelare i en gräslig serie där folk äter upp dig först och frågar sen.

Snälla, rara: sluta med det.

FOTO: ANDREAS L ERIKSSON/BILDBYRÅN.

Den andra halvleken skulle förstås innebära Hammarby-mål, det var jag införstådd med. Det tog dock bara fyrtio sekunder innan ett passivt GIF-försvar lät Kacaniklic pricklobba in på Jóhanssons skalle och tio minuter till innan Darijan Bojanic fick lufsa (oavsett hur rekordmycket Jimmy Lidberg tvingar Hammarbyspelarna att fysträna så biter ingenting på Darijan Bojanics plufsiga hållning) igenom och rulla dit tvåan.

Det kanske är sådant som händer mot ett överjävligt bra konstgräslag. Det är svårt att hålla fokus i nittio försvarsminuter.

Men det som hände efter minut sjuttiofem och framåt oroade desto mer. Inte att det släpptes in två otroligt enkla mål (som en snubblande Juanjo och en otroligt taffligt volleyboll-fingerslagande Andersson får ta på sig) utan att laget tog så fullständigt slut. Visst är det jobbigt att spela försvarsspel mot ett väldigt bra lag, men jobbigt kan det inte få vara att nästan hela laget ser ut att lufsa runt i snö upp till knäna sista kvarten.

Flera GIF-spelare såg ut att vara på den trötthetsnivå där fotbollshjärnan helt slutar fungera och det får en ju osökt att undra huruvida den nya GIF-ledningen har samma inställning till fysträningen som under den Joel Cedergrenska regimen, där konditionsträningen primärt var något man fick i sig i tvåmålsspelet, så som man får i sig lite kalcium av mjölken.

Förlåt, men det såg idag oroväckande mycket ut som att det, ehm, kanske inte räcker. Hammarby hade mycket boll och rullade runt under nästan alla minuter, men ett sånt överjävligt tempo i matchen var det ju faktiskt inte.

Nej, vi måste trots allt försöka avsluta med det positiva. Jag tyckte som sagt att den egentliga ytterbacken Ekström, som fyller 19 om ett par dagar, gjorde ett bra vikariat som mittback och jag tycker Pontus Silfver var stundtals mycket fin och klok med boll (så länge han orkade; sista kvarten trötthetstappade han också allt), men jag tycker framför allt att den här nyblivna 20-åringen stod för en otroligt imponerande insats:

FOTO: ANDREAS L ERIKSSON/BILDBYRÅN.

Han imponerade så mycket på mig som man kan göra som mittback i en 0–4-förlust. Men sättet han tog sig an det före detta Bundesliga-proffset Jóhansson defensivt, hur han hann ikapp, hur han tryckte till, och inte minst hur han skötte spelet med fötterna. Det är inte alla 20-åringar som självklart Beckenbauer-driver upp bollen igenom tre Hammarby-spelare vid 0–0-läge inför nära femton tusen åskådare (hade mitt 20-åriga jag fått chansen att spela en sån match hade jag tjongat iväg varenda boll jag någonsin fått för fötterna) eller hittar in med rätt typ av instick i rätt lägen.

Han är lång, slank, snabb, fin med fötterna och han läser spelet väldigt bra. Känns det igen?

Jag ska inte säga för mycket, men av det han visade idag så skulle jag inte vara så väldigt förvånad om han en dag går till en kinesisk klubb för tiotals miljoner, efter att dessförinnan ha lämnat Giffarna som bosman för någon halvdan storstadsklubb.

Överblivet content, vecka 10: Astrologin och snubbigheten räddar klimatet

Jag förstår verkligen alla rörelser mot fascismen och nationalismen och mot avhumaniseringen och hatet. Allt det. Det ter sig mer eller mindre som en självklar utveckling i en värld där en superelit fått fria händer att ordna världspolitiken efter sina skattepreferenser och därigenom skenat ifrån precis alla andra, som lämnas kvar i stagnation och stress och tävlan och ständigt krympande resurser och höjda vattennivåer.

Fascism, vi-mot-dom-tänk, allt sånt: jag fattar.

Men om man nu som människa (ännu) inte slagit ut i fullskalig fascistisk blom utan ser sig själv som en någorlunda progressiv kraft så kan jag för mitt liv inte greppa hur man i dagens läge kan vilja rösta för mer av samma sak som vi haft de senaste decennierna. Nej till drastiska förändringar, radikala reformer och en omdaning av den politik som lett oss till en värld där de superrika känns närmre att resa iväg och bosätta sig i en liten lyxvärld på Mars än att rädda den här planeten.

Ja till en gammal gubbe som i förvirring kysser sitt barnbarn på munnen:

Jag fattar verkligen inte. Jag tyckte den här texten som Karin Pettersson skrev var bra och sammanfattande kring läget och om Thåström tvingats summera ihop den på några få låtrader hade han väl sagt att det är samtidens människor som är dom konstiga, det är Bernie som är normal.

I helgen var jag på Nordiska Muséets utställning om hur snabbt Arktis håller på att smälta och det är väl knappt så att den allra grönaste av nya deals kan rädda oss från alldeles otroligt mycket elände i klimatkrisens spår, men det finns ju trots allt någon typ av miljörörelse att hoppas på.

Jag har bara hela tiden tänkt att det gäller att den blir ännu mer högljudd och att den mycket bryskare bänder sig in på den politiska dagordningen.

Men i veckan… fick jag nya betänkligheter kring miljörörelsen. De mer meteorologiskt kopplade individerna i den rörelsen har ju alltid yrat om sina oförståeliga PPM-halter av koldioxid i luften och det har ju varit svårbegripligt nog, men åtminstone tydligt (nästan övertydligt) kopplat till vetenskapen. Nu läste jag den här tweeten från meteorologen Pär Holmgren och blev… orolig:

Har du befunnit dig på dejtmarknaden under det sena 2010-talet så vet du antagligen hur omöjligt det är att ens försöka få läppja på en öl utan att behöva svara på vilken måne man har i vilken ascendent.

Astrologin är den nya religionen och läser man det Pär Holmgren skriver ovan så ser vi att PPM-nivåerna lyser med sin frånvaro och istället skriver han löst och luddigt om »tillskott från El Niño« och, framför allt, om att solen befunnit sig »i en relativt inaktiv fas«.

Det är lätt att göra tolkningen att de vetenskapligt förankrade miljöaktivisterna bytt taktik och försöker appropriera vår tids stora fluga, genom att lämna det svårgenomträngliga PPM-tuggandet för ett mer diffust och löskokt snack om stjärnors positioner.

Inga IPCC-rapporter lyckas skrämma upp folket, men om det börjar gastas om att solen går in i en aktiv fas samtidigt som stora delar av folket fått läsa av Tidningen Nära-healern Benny om att Jupiter är på väg i skorpionens ascendent så lär det äntligen få folk att reagera och kräva förändring.

Vad tycker ni om konceptets nya gråtskrattsradbrytare? Claes Malmberg som gråtskrattar via att krama en gråtskrattande kudde framför nyllet i SVT-programmet Seniorsurfarna, trots att Claes Malmberg själv måste ha ett av hela Sveriges mest gråtskrattskompatibla ansikten.

Jag läser just nu en nationalekonomisk grundkurs i miljöekonomi på distans, vid sidan om min praktik på skola. Dels för att jag behöver ytterligare poäng i nationalekonomi för att få en fullskalig behörighet i ekonomikurser på gymnasienivå, men också för att det är någonting jag verkligen känner att jag behöver.

Grundkursen i makroekonomi på Stockholms Universitet, som lär ut grunderna i hur samhällsekonomin fungerar till alla typer av statsvetare, tog nämligen nära nog noll hänsyn till miljön i sina beräkningar, när jag läste kursen under 2017. De körde på med sina gamla beräkningar och vi hade flera föreläsningar som kretsade kring varför man inte kan höja ersättningen till de som befinner sig utanför arbetsmarknaden och om varför man inte kan höja skatterna – men inte en enda som grundligt gick igenom några miljömässiga gränser för den globala marknadsekonomin.

Ansvarig för kursen? John Hassler, professor.

Döm därför av min förvåning när den här nyheten dök upp i mitt flöde härom dagen. Samme man som inte verkade ha något av intresse av att prata om klimathot när han fick chansen att föreläsa om världsekonomin för hundratals studenter har nu gett sig in i miljödiskussionen med, inte en omstöpning av ekonomin, nej, utan…

… en idé om att skicka upp enorma segelflygande parasoller som ska skydda jorden mot solen, medan vi fortsätter brassa på enligt de gamla hederliga makroekonomiska IS-LM- och AS-AD-modellerna.

Han skriver det här tillsammans med astronauten Christer Fuglesang, som varit uppe i rymden och känner till att solens strålar är väldigt varma och att de kan vara centrala för att värma upp jorden.

»Varm, säger du«, har kanske Hassler hummat till Fuglesang över ritbordet. »Om vi bara kunde… skydda jorden från denna strålning på något sätt; gärna på ett sätt som dessutom tillåter oss att tillverka nya jättelika produkter, vilket skulle kunna få fart på produktionen«.

Ge det någon halvtimme och någon DN Debatt-redaktör svarar yrvaket att »Parasoll? Ja, det skyddar ju mot solen«.

Det är en tuff gren, det här, men jag tror att det här kan vara ett världsrekordförsök vad gäller snubbig höftskjutning i professorklassen.

Förtydligande från första avsnittet av SVT:s »Gift vid första ögonkastet«

Jag är för dålig på att höra av mig till mina nära och kära. De som står mig nära och som bryr sig om mig borde på ett bättre och mer utförligt sätt få följa min vardag, hänga med, bli uppdaterad.

Jag borde höra av mig till mina föräldrar oftare, ringa och höra hur det är med min kära farmor mer frekvent. Det är inte på den nivån att de kan hinna tro att jag trillat av pinn mellan kontakterna, men jag befinner mig i en ålder där mycket kan tänkas hända väldigt snabbt. Många vänner blir med barn eller bostadsrätt, någon har planerat in ett bröllop.

Mitt i denna osäkra och skakiga tid – där så mycket av ens livs stora vägskäl kan tas – så sitter släkt och vänner uppe i Medelpad och vet inte mycket mer än att jag är en 29-åring som sitter och trycker i ett alldeles för litet singelhushåll.

Och så kanske de har SVT påslagen i bakgrunden på det sätt som man kan tänkas ha SVT påslagen i bakgrunden, man kanske ser en flintifierad skalp flimra förbi i ett program som verkar handla om blinda giftermål och så är man inte ung eller teknikkunnig nog att söka upp avsnittet på SVT Play. Då kanske man går runt och undrar kring ifall det kan ha varit jag.

Kanske har någon som bara någon gång snubblat över den här portalen och inte tagit in mer än grundkonturerna kring personen bakom tangenterna – »skallig… runt trettio… deppigt singelliv… nu surfar jag vidare« – faktiskt sett programmet i sin helhet och tänkt att »fan, läste inte jag en blogg av den där killen en gång?«.

Det är inte omöjligt, för det var väldigt mycket som var likt. Därför vill jag klargöra en del saker och reda ut en del scener från det första avsnittet av årets säsong av »Gift vid första ögonkastet« och visa på vilka faktorer som bevisar att det faktiskt inte är jag.

Först vill jag bara reda ut faktumet att SVT förstås inleder programserien med 2020-talets hittills grövsta identitetspolitiska klavertramp, då de låter den person som den flintifierade individen ska blindgiftas ihop med säga så här framför kameran:

Visst: i det här skedet av programmet »vet« man inte att det är en skallig man hon ska få bli gift med. Man har inte fått reda på det än, men det förstår man direkt ifall man har minsta koll på hur identitetspolitiskt icke-woke svenska dejtingserier brukar vara just kring skallighet (den här bilden, på när TV4 lät säsongens enda flintifierade bonde stå och ensamt glåma in i sin svinstia efter att ha blivit lämnad av två kvinnor under samma dag, sköt upp min nylansering på marknaden med säkert ett halvår).

Kvinnan jobbar givetvis som frisör och ställer bland annat den här oroliga frågan till sin kollega:

Icke-plot twist: självklart är han det.

Och lika självklart klipps det till en bild där killen som är helt flintis – eller Emil, som han heter, vi har namn vi också!!! – står i bitter singular i sin lilla lägenhet och berättar om hur ensam han kan känna sig i Stockholm, efter att ha flyttat dit för sex år sedan.

Men här vill jag skicka in det första av alla bevis på att vi faktiskt skiljer oss åt, jag och han som jag eventuellt kan tänkas förväxlas med. Jag brukar nämligen aldrig stryka mina kläder.

Och han har också bara ett rentryne uppsatt på väggen.

Ja, i vissa av klippen går det att visa på tydliga olikheter, som skiljer mig och denne giftassugne 34-åring åt.

Men om min kära farmor exempelvis snappat upp någonting om att programmet handlar om ensamma singlar som söker kärleken via blindgiftermål för att därefter vända blicken mot teven medan en skallig man står mol allena står och övningsdansar på sin framtida bröllopsvals framför sovrumsspegeln så…

… talar förstås allting för att hon borde anta att det är hennes barnbarn.

Och när Emil berättar om hur han ser på hur han vill organisera samhället så börjar jag själv ha svårt att skilja på var hans skalle börjar och min slutar.

Han säger till och med »att vi har lite högre skattetryck och att vi tar hand om varandra«, vilket inte är fullskalig »Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov«-retorik, men nära nog för att med enkelhet kunna förväxlas med min vänstriga sossighet. Här ville jag nästan efterhands-anmäla mig till programmet och själv gifta mig med Emil.

Men när Emil börjar prata om hur han sett ut innan han var tvungen att raka av sig håret (jag grät rakt ut av igenkännande smärta när han berättade om vikarna!) så tror jag att min farmor bara behöver lyssna med ett kvarts öra för att greppa att det inte är hennes barnbarn som lämnat sitt giftermålsöde i händerna på några SVT-ihopfösta psyk- och sexologer.

Här blir det tydligt att Emil inte är jag, även för den som eventuellt bara surfat in för att ta del av en och annan GIF Sundsvall-analys kan slå fast att »det där är inte han som skriver de där långa texterna om Giffarna«. För alla som snedsurfat in på den här www-avkroken vet att det var så här jag såg ut innan jag lät rakapparaten gå:

(Jag tryckte upp den där inzoomingen över hela PowerPointen när jag skulle presentera mig för mina nya klasser ute på skolan, för att förklara att deras nya samhällskunskapslärares frisyr inte var något extremistiskt ställningstagande åt något håll utan bara ett sätt att slippa se ut så där. De… förstod.)

Men, precis som Emil, så är jag ense i den här självrannsakande slutsatsen:

Här skulle man kunna tro at det är jag, för jag skulle vilja hävda samma sak – men det är just det: jag skulle vilja. Skulle vilja kunna göra det med det självsäkra leendet som den tandradsmässigt begåvade Emil har lagt sig till med över näbben.

Jag säger det, menar det, men jag har mer det här ansiktsuttrycket över snoken medan jag smyger fram det med grav osäkerhet:

Summa summarum: det är inte jag som är med i årets säsong av »Gift vid första ögonkastet«. Den som eventuellt trott det har inte begått något hemskt övergrepp mot alla män med rakade skallar (jag kommer inte gå runt och tro att ni tycker att vi »ser likadana ut allihop!«), men jag tycker nu att jag har visat att det fanns ett par faktorer att arbeta med för att leta sig fram till slutsatsen att det inte var jag.

Och jag ska bli bättre på att höra av mig, så att vi slipper sådana här klargöranden.