Ledare: vinster i skolan

Jag ska villigt erkänna att min inblick i de jämtländska vardagsbestyren är ganska svag. Mina personligt förvärvade kunskaper gällande Jämtland är hämtade från hösten 2010 – då jag tog mitt ansvar och gav länets främsta fotbollsklubb den division 2-nystart den så väl behövde – och handlar främst om vilka bäddar på Pensionat Björnen som är spänstigast och om huruvida det finns en algebraiskt härledd maxgräns för hur mycket buffémat man som ÖFK-spelare kunde pula ner i en ta-med-hem-bytta från Mr Husman.

Det hade därför varit direkt ohederligt att som utböling kliva in och ha bestämda åsikter om diverse lokala spörsmål, varför jag i regel alltid försöker fylla mina gästkrönikor med bredare ämnen. Men när den förnämliga ledarredaktionen på den här tidningen uttryckte att jag – i egenskap av blivande gymnasielärare – gärna fick skriva mer om hur jag ser på just skolvärlden så tänkte jag ändå att det lät lite… trist? Hur mycket nytt trassel kan möjligtvis hinna hända i den svenska skolvärlden under de tre veckor som går mellan att jag lämnar mina texter till Länstidningen Östersund, tänkte jag.

Jag tänkte fel. Man skulle kunna skriva avhandling på avhandling, bok på bok, ja, epos på epos om den svenska skolan av idag. Och hade man sedan kunnat skicka tillbaka dessa skrivna luntor till människor som levde så sent som på 80-talet så hade de kategoriserat det som riktigt sinnesrubbande science fiction.

I veckan skrev två lärare som länge jobbat på Academedia-drivna skolor en debattartikel i Aftonbladet om hur de stängts av respektive avskedats från sina jobb – utan att ha kunnat koppla anledningen till annat än att de varit öppet kritiska mot skolkoncernens vinstintresse. Lärarna påstår också att skolledningen ska ha skällt ut elever som tagit de två lärarnas parti i olika forum.

De slår fast att den svenska läroplanen uppmanar skolor till att fostra elever till »aktiva medborgare med ett kritiskt förhållningssätt« – men att detta förhållningssätt bevisligen inte sträcker sig över kritik mot skolornas eget intresse att tjäna pengar per given skolpeng.

Inom samma vecka kom också nyheten om att en likaledes Academedia-driven skola i Hammarby Sjöstad – ett område i Stockholm med, citat, »skriende behov av grundskoleplatser« – hux-flux-stänger ner grundskoleverksamheten med hänvisning till »sviktande elevunderlag«. I samma lokaler ska i stället en av Academedias gymnasieskolor flytta in.

– Det känns som att Academedia använder det här som ursäkt bara för att driva ett gymnasium som är mer lönsamt, och visslar hela vägen till banken, säger en förälder på skolan till StockholmDirekt.

Det borde inte finnas någon som är förvånad över att aktiebolag prioriterar vinsten före allt annat, även om deras verksamhet rör barns utveckling och framtid. Redan på 80-talet, då Elektrolux via förskolan Pysslingen försökte nästla in vinstintresse i svensk barnomsorg, slog Olof Palme fast att deras enda intresse var att tjäna pengar:

»Annars skulle de inte ge sig in i det här. Vad skulle de ha för andra motiv?«, sa statsministern tydligt och barskt.

I december år 2017 går i stället den socialdemokratiska ministern Annika Strandhäll ut och skjuter ner försiktiga Ilmar Reepalu-förslag om »vinsttak« för de fritt härjande kapitalisterna i den svenska välfärden.

Nu gällde det förvisso vården, men i vår ska det beslutas om huruvida kapitalisters vinstmarginaler på svenska barns skolgång ska begränsas – och jag vågar verkligen inte lita på att sossarna ställer sig på elevintressets sida i kampen mot vinstintresset.

I september, när jag får frågan om jag är socialdemokrat i ett valbås, kan det bli så att jag och många med mig svarar som en vänsterpartistiskt röstande kvinna i Grekland gjorde under krisen, när Kajsa Ekis Ekman frågade varför hon inte var socialdemokrat längre.

»Jag är socialdemokrat. De är det inte«.

Beställning: En McStrike med revolt, tack

Under sluttampen av 2017 såg jag SVT:s nya serie om punkens genombrott i Sverige. Jag satt där och tänkte att om man hade varit ung på den tiden så hade man garanterat dragits med i den vågen (inte minst då alla som inte var punkare i Sverige på slutet av 70-talet alltid porträtteras som gamla farbröder i huvudräta pälsmössor som gick runt och rynkade på näsan och skakade på huvudet åt vartenda tecken på ungdomlig yvighet).  

När Joakim Thåström i dokumentären försöker förklara sina drivkrafter bakom att ge sig hän åt punken så säger han att ”det handlade mycket om att undvika de tråkiga jobben”. Ebba Gröns frontfigur fortsätter berätta att han jobbade ”tre dagar på Ahlsell och Ågren nere i Hammarbyhamnen”, men kommer snabbt på sig själv och rättar sig. Det handlade bara om två och en halv dag. ”Jag gick vid lunch!”, skrattar han.  

Thåström berättar hur han ”höll på att dö av tristess” när hans unga jag fick testa på ett antal olika anställningar. Istället drev han och hans vänner runt på stan, sprayade betongen full i budskap och började gasta ut sin frustration i en mikrofon. De tumlade fram i den punkvåg vars svallvågor må ha nått allra högst i Stockholmsförorten Rågsved, men som också blötte ner min hemstad Sundsvall ordentligt och skvätte ner stora delar av Sverige.

Det var medryckande att se och det var svårt att inte fundera på vilken som är eller kommer att bli dagens unga generations revolutionära våg.

När jag frågade en klok vän så fick jag svaret att dagens 19-åringar inte har tid med något revolterande, för att de är upptagna med att skicka iväg tjugo CV:n om dagen bara för att ha chansen att eventuellt få komma på en arbetsintervju till något kollektivavtalslöst vikariat. 

Det ligger någonting i det.

Och om dagens generation med gymnasieutbildade nyvuxna väl lyckas tränga igenom nålsögat in till arbetsmarknaden så får de sällan några långsiktiga arbetsscheman att förhålla sig till, de får sällan jobba heltid och i den offentliga debatten pågår samtidigt en diskussion huruvida man ytterligare ska sänka deras ingångslöner och om man ska göra det enklare för arbetsgivare att avskeda dem.  

Men trots det, eller kanske just därför, så har jag hopp om att nästa stora ungdomsvåg kan svepa in över just arbetsmarknaden. Inte att dagens ungdom också ska börja gå hem vid lunch från sina anställningar, som Thåström och hans vänner.

Tvärtom.

Att de via facklig kamp kan slippa bli inkallade till sina kvällsjobb vid lunch samma dag. Jag hoppas att dagens ungdomar ställer sig på de fackliga barrikaderna för att kämpa sig till bättre villkor, rimligare anställningsformer (som inte behöver innefatta någon luddig app-mellanhand som heter typ SelfieJobs) och bättre löner.  

Det må låta som en utopi för en ungdomsgeneration som ofta stämplas som lat och curlad – men en snabb omvärldskoll ger faktiskt hopp.  

2017 var nämligen året då unga anställda på McDonalds i Storbritannien för första gången någonsin gick ut i strejk, under parollen McStrike. Inspirerad av den pågående amerikanska kampen för ökad minimilön (Fight for 15) och orkestrerad genom åratal av facklig organisering så vågade fackförbundet Bakers, Food and Allies Workers Union (BFAWU) utmana världens största snabbmatskedja, som byggt sitt imperium på att utnyttja ung arbetskraft så mycket de juridiska ramverken tillåter. 

I december var en av BFAWU:s representanter i Stockholm och berättade om hur de gjort för att få de osäkert anställda och lågavlönade ungdomarna att strejkledes kräva en högre timlön. De frågade bland annat vad ungdomarna trodde att McDonalds vd tjänade i timmen. »20-30 pund«, gissade många ungdomar, som själva hade under 10.

När fackrepresentanten förklarade att McDonalds vd istället tjänade omkring 8 000 pund i timmen så reagerade de unga. När de sedan fick frågan vilkas jobb som gör det möjligt att han ska tjäna så ofantligt mycket pengar så smög det inte sällan fram ett uppvaknande »åhfan«.

Jag hoppas det »åhfan«-lätet kan bli dagens ungas punkvrål.

Tegnell om de olika Corona-taktikerna i Gruesome: ”Alarmism”

✓  Frisyren som avslöjar feltänket ✓  Padel-dubbellivet
✓  The Con Mans epidemiologiska mellanförskap

Corona-krisens har satt sina spår i hela samhället och inte minst har de olika strategierna kring distansering slagit in en kil i många av landets korplag, vars säsonger satts på ofrivillig paus.

I det folkkära korplaget Gruesome FourFourTwosome är strategierna nästan lika många som lagmedlemmarna och osäkerheten har varit stor. Men i en lång intervju med Gruesomes officiella Facebooksida gör statsepidemiolog Tegnell nu sitt bästa för att reda ut oklarheten:

– Att sitta inne och förläsa sig på Lacan kan på ett skadligt sätt hämma ens hunger för att lyckas med en riktigt rapp överstegare, säger han.

_________________________________

Vissa vill inte annat än att kalva ut på grönbetet i vårkvällen och spela tvåmålsspel, andra skulle likställa duellspelet med en frustande och svettstänkande lagkamrat med att slicka på en ledstång.

Svensk korpfotbolls flaggskepp de senaste åren, Gruesome FourFourTwosome, har under våren slitits isär av olika fragmentariska grupperingar som tagit diametralt olika ställningar i frågan kring ifall spontanfotboll bör spelas under pågående covid-19-pandemi.

På tisdagsmorgonen medverkade Sinan Akdag, en av de mer kritiska rösterna i Gruesome-chatt-debatten, i SVT:s Morgonstudion, där han tilläts lägga ut texten om farorna med att ses för att spela tvåmålsspel i kvällssol. Den alarmistiske Akdag, och hans hårda linje mot just närkampsspel, imponerade dock inte på statsepidemiolog Anders Tegnell som påstår sig ha satt kaffet i halsgropen hemma i tv-soffan när Akdag upprepade sitt mantra om att devisen att följa under pandemin är ”no fun and no games”.

– Det är direkt hälsovådligt att påstå, säger Tegnell och börjar veckla ut ett papper som han har med sig, föreställande två porträtt av just Sinan Akdag.

– Vad vi ser här är i förlängningen den utveckling vi skulle få på ett nationellt plan, om alla barrikaderade sig i sina lägenheter. Det här, säger Tegnell och pekar på den högra bilden, är en av få bilder som har sipprat ut från Sinan Akdags hem uppe på Hägerstensåsen och vad vi ser här är ju en tidigare trimmad Bryssel-frisyr som helt tappat både spänst och stadga. En sådan utveckling på alla landets nischade Bryssel-frisyrer vore förödande på ett samhälsekonomiskt plan. Det här håret behöver komma ut om kvällarna! Det behöver få tillbaka sin friska lyster!

Kritisk mot det parallella padellivet

Dessutom finns håligheter i argumentationen om ”no fun and no games”, menar Tegnell.

– Den parollen är byggd på ren alarmism. Det är inte den svenska modellen och det är heller inte den devisen Sinan Akdag själv lever efter. Jag brukar ofta återkomma till det här, är vi talar pandemier och idrott: låt den som är utan padel-skuld kasta den första fotbollsstenen, säger statsepidemiologen om faktumet att Akdag förra helgen ska ha setts på Zlatan Ibrahimovics padelcenter i Årsta, i en fyrboll med andra gamla elitfotbollsspelare (enligt uppgift Erton Fejzullahu, Agbar Barsom och Louay Chanko).

Tegnell betonar dock att det inte heller få slå över åt andra hållet. Han lyfter upp den frekvente chatt-skribenten Per Bohmans idoga inbjudande till olika fotbollsaktiviteter som ett exempel när den Akdagska alarmismen övergår i vad inom epidemiologin kallar för en ”toxisk positivism”.

– Det får ju inte heller bli så att man helt plötsligt inte tar hänsyn till att vi är mitt uppe i en pandemi. Jag har hört att det i chattgrupper refererats till ”badväder” i mitten av april och då låter det som att man är lite väl sugen på att samla ihop stora grupper av människor.

Kan det vara Per Bohmans ovilja att låta pandemin stoppa hans padelmatcher som spiller över i ett rent ”toxiskt” fotbollssug?

– Det kan vi inte utesluta. Något av det svåraste under den här perioden, för oss som myndighet, är ju att få mediemän i Stockholm att dra ner på sitt padelspelande, säger Tegnell.

Anders Tegnell för sedan in samtalet på Johan Dahlström: mannen som i den heta Gruesome-debatten velat lansera sig som en röst för medicinsk sans och fått titeln ”lagepidemiolog”. Vid ett upphettat tillfälle ska Dahlström ha hänvisat till att Patrik ”Putto” Dokk ”och hans malariamedicin-lobby kan spela med gott samvete” medan Dahlström själv inte kunde riskera att bli smittad i sitt viktiga arbete på Stockholms största sjukhus.

– Vi har många inom vården och omsorgen som gör ett alldeles otroligt jobb i det tysta under denna pandemi. Och så har vi Johan Dahlström, som förvisso jobbar i vården och gör det bra, men som inte låter en enda chattdeltagare gå miste om faktumet, säger Anders Tegnell och fortsätter:

– Han har inte, såvitt jag kan förstå, kunnat medverka på en enda fotbollskväll under den här pandemin: inte ens de gånger som det här gänget med utmålade ”malariamedicinare” har setts och lyft lite krossbollar och bollat gris. Men då tänker man på Dahlströms andra spelande… som mig veterligen hållit sig intakt under krisen. Gejmandet. Gibbandet. Man tänker direkt på hur sällan det där headsetet, i vilket han sitter och skriker på ryska trettonåringar över Steam, kan ha desinfekterats under den här perioden. Men därifrån, från den lilla mancaven, går han utan att tveka direkt vidare till att huka sig över vidöppna bukar i sin medicinska roll. 

Oro för den norrbottniska fraktionen

Anders Tegnell har, i sin roll som statsepidemiolog, ansvar för hela riket och när han följt Gruesome-debatten på sistone har han oroats extra mycket för hur läget ser ut för lagmedlemmarna från de nordligaste delarna av landet. Det har aldrig gått att lita på att Elias Pilerot kommer invalsande två minuter innan avspark, men chanserna har trots allt alltid varit goda. Men under våren har den lugne teknikern lyst med sin frånvaro:

– Det som oroar är ju att EM för extrema svävare 2020 ställts in och vad det kan få för påverkan på Pilerots förmåga att sväva ovan allt vad bestämmelser och schemaförändringar heter. Han var ju riktigt laddad för det här EM-året på sin extremt svävande hemmabana uppe i Norrbotten och nu rycks liksom marken undan…, säger Tegnell, pausar, och omformulerar sig:

– Jag tänkte säga att marken rycks undan hans fötter, men det blir direkt felaktigt när det gäller en svävare som alltid leviterar några decimeter ovanför. Vi hoppas i alla fall att han hittar tillbaka till gammal god svävarform. 

En annan norrbottning som tacklat Corona-krisen och den uppskjutna säsongen på ett unikt sätt är Erik Häggströms: tröja nummer 0 i Gruesome FourFourTwosome och en dribbler så yvig att han ofta benämns som ”en sameättad Jay-Jay Okocha”. Men också, vid sidan av den yviga och stundtals tanklösa offensivglädjen han utstrålar på fotbollsplanen, en av lagets stora tänkare, som ledigt citerar Hegel och Nietzsche på orginalspråk och taktfast tuggar i sig Slavoj Zizeks slovenska Youtube-marxism. 

Häggströms besked att kasta in Gruesome-handduken inför säsongsstarten i april tog hårt på Anders Tegnell, som misstänker att all tung litteratur som karantänen kan ha medfört i det Häggströmska hemmet kan ha satt sig på spelglädjen. 

– Att tänka att svensk fotboll mist en av sina mest karaktäristiska tvåfotsdribblingar under den här pandemin, på grund av mina rekommendationer om distansering… det är jobbigt att tänka på, säger han.

Anders Tegnell har hållit i uppemot femtio pressträffar där han grillats av landets främsta reportrar kring död och lidande och ekonomisk kollaps i det land där han bestämmer över covid-19-åtgärderna, men alltid hållit upp en trygg och solid fasad. Nu, när det handlar om att en av Gruesomes stöttepelare verkar ha rasat in under krisen, så fuktas för första gången ögongiporna offentligt.

– Jag tycker att jag har varit tydlig med det mesta… men här vet jag med mig att jag borde ha varit tydligare, kring det här med att sitta inne och förläsa sig på Lacan på ett skadligt sätt kan hämma ens hunger för att lyckas med en riktigt rapp överstegare, säger han med gråten i halsen. 

»Konfunderande från The Con-Man«

Från det mellannorrländskt fotbollsfostrade skiktet i laget har Tegnell dock fått enbart positiva rapporter. Han berättar att han gläds åt att Erik ”Ecka” Sjöberg, tack vare idogt mountainbike-cyklande och deltagande på träningar i såväl Tanto som Huvudsta, bibehållit den ramstarka fysik som tillåter Gruesome att spela med två finlemmade tekniker i backtrion och han säger sig ha uppmuntrats av rapporterna om att Marie Beckman på lätta steg ska ha joggat till en träning för att sedan, så fort den ställdes in, spänstigt ha joggat vidare in i kvällssolen. 

– Det är precis den typ av kontinentala agerande vi försöker implementera i Sverige under den här våren, när Sydeuropas blickar för första gången vänds med avund mot vårt nu så öppna och fria men annars så stelbenta Systembolagsland, säger Tegnell stolt. 

Faktumet att sista utposten Anders Aronsson lyst med sin totala frånvaro i alla träningssammanhang tar Anders Tegnell med ro, men på den fronten finns det annat som oroar:

– Det är förstås synd och skam att vi inte fått se en första lagfest i Anders nyinköpta lagfestlägenhet. Jag tror att han är väldigt ledsen över att inte ha fått visa upp sina panterlika reflexer i korpmålet i vår – men ännu mer ledsen över att han inte fått visa upp vad hans nya kvadratmeter kan göra i lagfestväg, säger han och blickar oroligt mot sommaren för Stockholms uteliv:

– Det är många krögare som har det tufft och vi kan räkna ihop si och så många miljoner i förluster för utelivet redan nu, men det är omöjligt att ens försöka värdera i pengar vad det är värt att se Anders glada nuna spontandyka in för att ta närvaro på Trädgården vid halv två-rycket, säger han om namnen Aronssons roll som glädjespridare.  

Slutligen vill Anders Tegnell själv föra in samtalet på de rykten som gör gällande att det ska pågå en fejd mellan honom och den finländska epidemiologen Mika Salminen kring rekommendationer kring att kombinera fotbollsspelande med cyklande under Corona-krisen.

– Här måste jag gå in och dementera, eftersom det verkar ha uppstått förvirring för de ålänningar som befinner sig i något typ av epidemiologiskt mellanförskap, med den ena foten i den svenska friheten och den andra i det finska förbudssamhället. Efter att ha läst ett konfunderande utlåtande från Conny ”The Con Man” Jansson om att han känt sig tveksam till fotbollsspelande på onsdagskvällar eftersom han haft ”cykelträning på torsdagskvällar som krockar lite” så måste jag förtydliga att det inte finns några som helst restriktioner kring att spela fotboll den ena dagen och hoppa upp på cykeln dagen därpå. Där är både jag och Mika Salminen rörande överens. Så vi hoppas båda få se ”The Con Man” stångas för fullt i hans förpliktigande tröja nummer nio framåt sommaren, säger Tegnell. 

Till sist: vad önskar du dig mest av allt just nu? 

– Seriestart i Herr Vardag  Söder Division 8 och premiärseger för Gruesome FourFourTwosome.