En dålig damfotbollsinsats är en dålig damfotbollsinsats

PiaSundhage_S.jpg

Vi fick oss en frejdig, offensiv, Pia Sundhagisk start på matchen och turneringen.

Fina tre minuter. 

Sedan följde – till tonerna av ett Hyundai-sponsrat kakofoni – en fullständig bedrövelse till premiärinsats. Det måste man säga. 

Å, äntligen!, tänkte jag. Vi har vant oss vid svenska landslag som tassar ut och doppar tårna i mästerskapskitteln (jag är ganska säker på att Marcus Allbäcks ”Players Manager”-roll främst går ut på att läsa spökhistorier för Rasmus Elm kvällen innan viktiga matcher): nu var det full fart framåt!, in i duellerna!, runt på kanterna!, in på mål!, från minut ett.

Till minut tre, ungefär.

Jag ska utan omsvep erkänna att jag inte ser särskilt många internationella damfotbollsmatcher i sin helhet per år. Jag är absolut inte lika insatt i damfotboll som jag är i herrfotboll; inte en tiondel – fan, kanske inte ens en hundradel så insatt.

Men jag har bland annat tränat med både Jenny Hjolman och Sofia Jakobsson och jag vill säga att jag vet vad som är en bra lagmässig damfotbollsinsats.

Och ingen ska säga att Sverige var ens nära en sådan i kväll.

Där Danmark rullade boll på offensiv planhalva – förvisso sakta, men tryggt och klokt – så såg de svenska anfallen gång på gång likadana ut: rull ut till den helt opressade högerbacken Jessica Samuelsson som tog fart – full kareta, som vore hon på väg mot öppet mål! – i tio-femton meter innan hon skickade iväg en totalt planlös färdballad.

Det stora problemet var inte, som kommentatorerna påstod, ”kvalitén i passningsspelet” – problemet var att det inte verkade finnas några tydliga, strukturerade planer på att ens bedriva ett passningsspel. Innermittfältarna var totalt isolerade och osynliga i uppspelsfasen och det verkade inte vara tal om att rulla runt bollen för att leta rätt på dem mot ett lågt liggande Danmark – nej, tålamodet räckte inte längre än till en tidig, lång pastej.

Tålamod, ja. Man brukar tala om att man ”försökte slå den avgörande passningen för tidigt”; i kväll kom det lyftningar så pass tidiga och dåliga att man inte visste om de skulle kategoriseras som ”försök till avgörande passning” eller ”allmänt hjärnsläpp”. Det togs pinsamt många felbeslut för ett damlandslag på den här nivån. Allt medan Danmark trillade boll mellan sig: kloka, lugna och trygga i all sin beskedlighet.

Och TV4:s satsning på en Lotta Schelin-cam måste ha varit detta års nittio sämsta teveminuter. Så där fullständigt iskall i så många av sina bollkontakter ska man inte kunna vara som upphaussad och av förbundskaptenen utpekad fixstjärna i ett svenskt landslag.

Det blev förstås ett väldigt snack om straffarna – det är inte ofta en målvakt som ägnat hela matchen åt att lajva grävling får nypa dubbla straffar – men de missade straffarna (en skevdömd frispark och en hands som hindrade en boll att träffa bänkrad 42) är i det långa turneringsloppet totalt oviktiga. Sverige kommer förstås att ta sig vidare från gruppen – men med kvällens spel, med den här till synes obefintliga spelidén, så kommer det behövas långt mycket mer än ett par ditprickade straffar för att ta sig ordentligt långt.

Det här var bedrövligt.

Matchens…

… djurliknelse: Josefin Öqvist har det defensiva positionsspelet hos ett rådjurskid. Och tillsammans med nya högerbacken Jessica Samuelsson kommer bättre lag än Danmark – som förvisso också hade ordentlig ruljans längs sin vänsterflank – att skapa en oerhörd oreda via attacker på Sveriges högerkant.

… andra djurliknelse: Det är frapperande hur Sverige inte kunde utnyttja att Danmark hade en väldigt kort målvakt – som dessutom verkade lajva en grävling i höjdduellerna där hon närmast dök neråt. Sverige hade två-tre inlägg som höll på att segla direkt in i mål; det är mycket märkligt att man inte försökte söka sig ut på kanterna i högre utsträckning för att – när de raka djupledspastejerna visade sig fruktlösa – bombardera Lykke i struten med inlägg.

… olycka: Förutom Lotta Schelin och Caroline Seger, som man åtminstone vet har kvaliteter egentligen, så gav Jessica Samuelsson ett trassligt offensivt intryck på sin högerbacksplats: det är för svagt på den här nivån att som ytterrock inte kunna få in ett enda vettigt inlägg på flera ostörda försök.

… beslutsfattare: Pia Sundhage borde ha gjort någonting åt anfallssituationen relativt tidigt – förslagsvis att man kastat in Sofia Jakobsson tidigare. Dessutom behöver man inte vara certifierad tillslagsanalytiker för att konstatera att Kosovare Asllani inte har en kvalitativ straffläggarfot nog för att spela ens en andrafiol.

… klack: Alla människor som inte stod i den vita, Hyundai-sponsrade gospelkören och drog ett löjets skimmer över den fina folkfesten till premiär. Jag skänker också en tanke till de som ville ha biljetter men som inte fick plats på grund av de inhyrda gycklare som skulle ”ha en långsida för sig själva för att uppträda med stämsång”. 

… expert: Hanna Marklund. Jag tror inte att Olof Lundh ser tillräckligt mycket damfotboll om året för att kunna fylla ut en tröja som expert i en studio i damfotbolls-EM. Jag är ganska säker på att vi aldrig någonsin skulle haft en uttalad expert i studion under fjolårets fotbolls-EM som ”såg lite på herrfotboll ibland, vid stora mästerskap och så”. Det finns säkert mängder av dugligt tevemässigt näbbade människor som följer damfotboll och damfotbollsspelarnas vardag – mygga genast på dessa.

… lirare: Kristin Hammarström.

Krönikan jag skrev i Dagbladet inför GIF-säsongen:

Sundsvall, 5 april. 
 

GIF Sundsvall har till stora delar en trupp av allsvensk kvalitet. 

Men många fotbollsmatcher avgörs i straffområdena.

Tyvärr.

Man får nästan gnugga sig i ögongipan när man ser att Ari Skúlason, ordinarie isländsk landslagsman, fortfarande springer omkring i GIF-blått och genrepar mot Selånger FK.

Då också Simon Helg, Kevin Walker och Fredrik Holster blivit kvar har GIF ramarna till ett mittfält av klart allsvenskt snitt; ett mittfält som med sitt passningsorienterade, bollhållande spel tog Fotbollssverige med, om inte storm, så med en frisk bris under fjolårsvåren och sommaren.
Men.
Problemet är att så få fotbollsmatcher vinns genom ett idogt bolltrillande på mittplan.
Matcher vinns genom att göra mål, inte sällan i offensivt straffområde, och i den offensiva frontlinjen står GIF Sundsvall med en anfallsuppsättning som i dagsläget ser Division I-mässig ut.
Jag gillade verkligen Johan Eklunds vår i Allsvenskan ifjol; han snubblade in ett par bollar, han var en jobbig, fysisk närvaro i motståndarnas straffområde och han åstadkom ganska mycket med få uppenbara egenskaper. Med andra ord; en anfallare stöpt i klassisk, populär GIF-modell.
Men under hösten tappade han det mesta och under våren har formspiralen fortsatt nedåt. Dagarna efter att Tommy Nilssons ”Black”-jippo visade sig vara sponsrat av en chokladkaka väntade jag bara på att Johan Eklund skulle kliva fram och berätta att hans försäsong varit en PR-kupp för isglassen Calippo.

Inget ont om Petter Thelin, men att GIF Sundsvalls supportrar satt och höll tummarna för att man skulle lyckas knyta till sig en 18-årig Division III-målkung under transferfönstrets sista dag säger en hel del om klubbens anfallssituation.
För att ta steget upp i tunga, täta, jobbiga Superettan behöver man någon som petar dit avgörandet i snålblåsten på Domnarsvallen eller i hällregnet på Stora Valla.
Ifjol gjorde Brommapojkarnas Pablo Piñones-Arce 18 mål, Östers Freddy Söderberg 16 och kvalvinnande Halmstads BK hade både Gudjon Baldvinsson, 16, och Mikael Boman, 13, längst fram.

Jag har vänt min kulram upp-och-ner och ut-och-in under våren för att försöka räkna ut hur Pa Dibba eller Johan Eklund (i dagens försäsongsform) skulle kunna vara i närheten av de siffrorna i år.
Jag lyckas inte.
Min lösning?
För alla som såg Simon Helg löpa sönder Örebros backlinje från en forwardsposition i höstas borde svaret, under rådande omständigheter, vara glasklart: upp med honom på topp. Han är truppens bästa djupledslöpare och truppens mest kliniske avslutare.
Men det är tyvärr inte bara i den offensiva frontlinjen det känns osäkert.
Oscar Berglund är säkert Superettans bästa reflexräddare – han räddade åtskilliga frilägen ifjol, det får man inte glömma – men som sista utpost ger han fortfarande ett oerhört instabilt intryck. Han måste, sett till spelet i luftrummet, vara Sveriges kortaste tvåmetersman.
Bilden av den taffliga utboxningen i Rickard Magyars höftparti i höstas kommer att ta tid att sudda bort från alla GIF-sympatisörers näthinnor och det var tur att fingerslaget i bitkylan hemma mot Öster i cupen inte sågs av fler än ett hundratal åskådare.

Man har fått behålla stora delar av det som ifjol länge var en bra allsvensk trupp och ekonomin är ännu inte så pass körd i botten att man behövt placera kassakon Ari Skúlason i en fyndlåda av wellpapp på fotbollens bakgata.

Är det någon gång man ska gå upp igen så är det nog i år.

Men jag tror tyvärr inte på det.

Ur askan i elden – nästan

Jag gick till Intersport för att reklamera mina gula fotbollsskor: de som under säsongen vållat så stor uppmärksamhet för sin bristande kompatibilitet med en råbarkad mittbacksaura. De nätta skorna – som i en jämförelse med Copa Mundial kan liknas vid ett par sockeplast – har gått sönder inte mindre än två gånger hittills, en sprucken häl och en tappad dobb; som om skornas gulfärg och lätta syntetmateriel talar till mig att jag är för tung, för klumpig.

När jag så lämnade in de trasiga skorna så fick jag mig genast ett par nya tryckta i näven av försäljaren.

Inga mindre än dessa:

IMG_20130710_162209(Jag valde dock till slut ett par i grunden svarta, med bara lite grönt. Och när vi ändå för en gångs skull pratar fotbollsskor kan vi väl prata om hur man numera inte kan uttala ”Predator” på ett korrekt sätt utan att man för social acceptens måste acceptera och annektera det svengelska ”predääjtor”.)

Man skulle ha skapat sig en .se-portal kring 2001 istället

Det funkar inte optimalt med flikarna. Jag får inte till radbrytningarna. Det blir bara pannkaka av underrubrikerna.

Det är mycket som trasslar i nylanseringen av en portal, och i dessa designmässigt perfektionistiska och retuscherade dagar så är det pressande att veta att omslaget  på denna nylansering – det som möter den kräsne läsarens blick – inte är det allra sexigaste.

Så är det, detta nådens och 3D-TV-apparatens 2013. Jag skulle ha lanserat den här portalen för 12 år sedan istället. Kring 2001.

När man inte tänkte så mycket. När ett omslag bara var ett omslag.

IMG_20130703_163427

Från idylliska grillkvällar till Vilhelm Mobergska planer,

Vi har flyttat ut till Selånger i veckan. Vi möter ju nämligen Valsta på naturgräs till helgen och vill få lite grönska på knäna innan dess.

Och det är ju trevligt, hemskt trevligt, att ha någonting eget. Jag har haft min hemvist på IP under många säsonger, många andra i laget också har också ett GIF-förflutet, men det kan ju omöjligen räknas som hemma på riktigt i år. Vi har inget eget omklädningsrum, man kan inte lämna en pinal i omklädningsrummet – ens under själva träningen.

Det blir något annat ute i Bergsåker. Igår blev det så väldigt mycket annat som det bara blir, från IP:s skynda-dit-skynda-hem-stress till – hamburgergrillning.

IMG_20130708_185539Mikael Andersson hade tagit det trevliga initiativet att till träningen medtaga dubbla klotgrillar, ett antal storpack burgare och ett några tjog bröd – och hamburgerdressing, sån där härlig hamburgerdressing.

Det hela var mycket överraskande, men ännu trevligare. Närmast idylliskt. Säga vad man vill om att Sirius budget säkert är tjugofalt större än vår; jag tror inte Kim Bergstrand släpat med sig klotgrillar till träningen. Hade vi kunnat haft det så här förpillat trevligt under säsongen så hade lagmoralen – som förvisso redan är vid mycket god vigör – varit så pass stark att vi nog säkrat kontraktet vid det här laget.

IMG_20130708_184436Andremålvakten och sportfiskaren ”Sparris” försåg sig med en liten dressingstinn rackare innan han åkte iväg på sin tre månader långa fiskeresa runt Kolahalvön.

Å, så trevligt vi kan ha det i Selånger.

Och så till kvällens träning då, där mitt lag blev så pass pinsamt överkört under det stora 10-mot-10-spelet att bara ett stängsel vid Bergsåkers IP:s bakkant hindrade mig från att vandra direkt ut från planen, raka vägen ner i den närliggande tjärnen där jag säkert var i psykiskt stånd att begå ett Vilhelm Mobergskt vandra-rakt-ut-i-vattnet-och-dränka-sig-dåd mot min för dagen (?) usla fotbollspersona.

Nu lade jag mig bara i gräset och stirrade upp i den vita skyn under goda tio minuter; ni vet, så där som psykiskt labila människor ofta gör över en misslyckad träning.

Det var en väldig tur att Håkan Hellström underhöll storartat från Skansen kvällen igenom – ingen annan svensk artist skulle kunna göra det han gjorde ikväll: flytta på Konstapel Barnaby på självaste sommartisdagskvällen! – annars hade man nog stoppat näbben i en ugnsäker gammal kasslerform.

På återhörande: jag tänkte satsa mot att, inom en treårsperiod, göra den här fliken (”Selånger”) till en av länets allra bästa portaler om Selånger FK.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 27:

1. Kristian Gidlund (ÅT)

Sommarens starkaste prat är levererat från en man som tyvärr måste dö ifrån oss. Nu ska jag inte säga att det säger så mycket alls – ögon har vattnats av att Michael Scott slutar i The Office – men jag grät lite när Frank Sinatra började sjunga.

2. Jaktfalken (NY) 

Gymnastikföreningen Jaktfalken är på något sätt – jag ska erkänna att jag skummade igenom artikeln – involverade i att det satsas på en parkourpark i Sundsvall.
Jag älskar detta, då jag alltid med egna ögon velat uppleva den känsla Andrev Walden skrivit en tweet om:
 Kanske ska man också själv leta sig dit och, som man säger, volta sina lurviga.

3. Jonas Sjöstedt (NY)

Twitter påminde mig under Almedalsveckan om detta:
Det är ett något av det bästa som sagts på väldigt länge.

4. Daniel Majstorovic (NY)

Nog för att han uppträder med en sorts barnslighet som nätt och jämnt en strokepatient skulle kunna komma undan med. Men man måste, som gammal fjärdemittback och mitt-i-säsongen-avhoppare, hysa respekt för den mängd air-time en 36-årig allsvensk medelmåtta lyckas tillskansa sig. Han toppade alltså Sportbladets hemsida i ett webbklipp där han tar med ett helt pressuppbåd på en powerwalk över stock och sten och yppar uppskattningsvis tolv ord som inte säger någonting alls.
Jag hade velat se Fredrik Holster dra med sig en andfådd, diktafonförsedd Roland Engström uppför Sidsjöbacken under mittfältarens GIF-uppbrott i våras.

5. Torget Brasserie (NY)

Högsta betyg till såväl burgartallriken som hela uppenbarelsen.
Jag kan nu – även vid det värsta skrovmålssuget – med enkelhet fortsätta bedriva min bojkott mot både O’Learys och Allstar.

1. Johnny Skalin (NY)

Skärmavbild 2013-07-05 kl. 15.41.55
Ni, kära medmänniskor, har bestämt att den här individen – som stod för den här insatsen under Almedalsveckan – ska sitta och tjäna 58 300 kronor av våra skattepengar varje månad.
Och ni, kära medmänniskor, verkar fortsatt inställda på att det är vettigt och att det beslutet ska tas igen nästa år.

2. Gatufesten (3)

Jag tror att det var ett av mitt livs allra klokaste bojkottsbeslut (ni ska bara veta hur jag ständigt fingrar på avtryckaren när det gäller bojkotter) att inte betala 1050 kronor för att få gå in på det nya, omgjorda Gatufestområdet.
Jag får heller inte ihop ekvationen som å ena sidan berättade om rekordförsäljning av biljetter och å andra sidan nu vittnar om relativt folktomma scenområden och krögare som vevar i tidningarna om att ha varit tvungna att skicka hem anställda på grund av folkbristen.
Och nu siktar man på att ”satsa på elektronisk musik” inför nästa år.

3. Åsa Romson (NY)

Asa-Romson-11-210x300
Vart var hon när Gustav Fridolin talade i Almedalen? Vad har hon för viktigt för sig?
Vem är hon?

4. Erik Löfgren (NY)

Fyllde 23 år i torsdags och de där födelsedagarna börjar – hur trevliga de än är – att stapla upp sig som bevis på hur lite man har åstadkommit här på jordelivet.
Min största gärning under det gångna året måste varit att jag rakade mitt huvud.
Dessutom var jag avstängd i helgen, och en människa som byggt hela sin uppenbarelse på att spela fotboll i Division I Norra är aldrig längre än en avstängning ifrån en plats på Kasslerlistan.
Och sist men inte minst så misslyckades jag, trots att stora delar redan tidigt var färdigskrivna, att publicera Innelistan och Kasslerlistan på fredagen som utlovat. Inte heller på lördagen, söndagen – inte ens på den lediga måndagen.
Jag ska vara tacksam att jag kommer undan med en fjärdeplats.

5. ICA Esplanad (NY)

Deras reklamblad (jag tillhör socialgrupp ”Längta tills extrapriserna dimper ner i brevlådan för att kunna hålla hungern stången några dagar till”) lockade mig tvärs över staden för att inhandla kassler till det – för saltat, nätta fläsk – facila priset 29 kronor per kilo. Det var en tisdag, en molnig kasslertisdag, och jag såg mycket fram emot att gå hem och tillreda Puck Janssons ”Festkassler” i mikrovågsugn; ett transparent bloggprojekt jag gått och ruvat på länge.
Jag har länets kortaste avtryckare när det gäller bojkotter och ICA Esplanad är efter kasslerbluffen väldigt nära att slippa mina småsinta, extraprisletande ögon i sin butik.

Det känns så bra att inte vara behövd,

selånger2Jag satt på läktaren i gårdagens hemmamatch mot Valsta Syrianska. Avstängd.

Och där satt jag ganska bra. 

Jag var ju aldrig orolig för själva mittbacksfrågan; Patrick Bolin hade även mot Dalkurd hoppat in i mittlåset – då intill mig, i Sebbe Sandbergs frånvaro – och gjort det med stor ära.

Men kanske lite orolig överlag inför matchen – ni vet, så där orolig som man automatiskt blir av att sitta på sidan; utan chans att påverka. Mycket på grund av vi kom ifrån den ganska genomsvaga insatsen mot Frej i lördags. Dessutom hade jag ingen koll alls på vad Valsta Syrianska skulle visa sig vara för ett rövargäng. Jag minns bara att vi slog dem två gånger om med Umeå FC 2011, när Valsta åkte ut med ett ganska uddlöst, baktungt lag. Jag hade förstått att knappt någon var kvar sedan dess, och den enda rapport jag tillskansat mig örledes berättade om ett lag ”korta, tjocka men tekniska spelare”: en av de luddigare formuleringar jag någonsin hört om ett lag på den här nivån.

Men det visade sig väl vara, ehm, ganska ackurat. Det första jag tänkte när jag klev ut på planen för att bevittna uppvärmningen var verkligen ”oj! Det här är ett lag vi måste kunna nöta ner över nittio solgassande minuter”.

Det var dribbla-som-sista-man-mittbackar med en svår kombination av långsamhet och ställa-offside-lättja. En ordentligt korpulent innermittfältare som mest bara stod – men stod klokt, ack så klokt, så att han inte behövde springa en meter i onödan.

selånger9Jag trodde nog att över nittio minuter så skulle Per Nymans avsaknad av trivselkilon nöta ner Valstas innermittfältare, men han stod så pass klokt att det snarare var Selångermittfältet som tappade positionerna på mitten under de dramatiska hawaii-slutminuterna.

Valsta hade också den här internationellt osande vänsterbacken…

selånger17… som det tog Selångerklacken två matchminuter att börja häckla för sin pagefrisyr.

Lägg till ett par snabba afrikaner på vardera kant – en kort, sprintertyp och en lång, gänglig av Bala Garba-fysik – och en anfallare som tydligen enbart gick och gnällde och skällde och var totalt osynlig – fram tills att bollen närmade sig straffområdet då han tände till på alla cylindrar.

Det var kort och gott ett härligt gäng, Valsta. Ett knacka-boll-och-ha-kul-gäng vars träningar man skulle vilja bevittna. Det känns som att det mest rullas ut en boll och spelas.

Men med det sagt; jag tycker att vi, sett till matchbilden, borde ha nypt tre poäng.

Det är, som så många gånger förr, det där första målet som aldrig kom.

Dannes friläge, Bromans låga, pressade skott från innanför straffområdet, Nymans tå som rullade utanför bortre, Khreis nick som nickades undan på mållinjen, Khreis styrning. Det skapades nog med högkaratiga lägen för att göra ett mål.

En ineffektivitet som, framför allt på hemmaplan, varit lite av en röd tråd under våren.

Det ska dock också sägas att Valsta också hade sina lägen, absolut!, inte minst under matchens sista minuter när det blev något av ett trötthetsorsakat kaos i vår defensiv, när vi tappade mittfältet och lämnade backlinjen vind för våg och lät Jonathan Johansson poängrädda med två suveräna parader och ett par totalt orädda utfläkningar.

Nåväl. 0-0 är, efter två sura sista-minuten-torskar, en poäng och jag tror att vi har en riktigt bra chans att plocka tre borta på deras gräs på lördag. 

Vi avslutar med några härliga bilder från den av pirkt.blogg.se flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson som nu också kan stoltsera med pirkt.se som uppdragsgivare.

selånger3Valsta hade sannerligen sina chanser. Här osar det ju inte bara katt, här är ju alla Selångersympatisörers näbbar nere i kattlådan.

selånger5Gyllenlockiga gossebarnet Patrik Broman smällde på. Hade en rakad mittback kommit in så där i duellerna hade man väl blivit landsförvisad.

selånger8Jensa Gustafsson var åter i startelvan för första gången på ett tag och firade bland annat med vad som måste vara skolboksexemplet på en ”tvåfotssula”.

selånger10Sebbe Sandberg var sitt vanliga galna, brytningssäkra jag och…

selånger12… tillsammans med kloke, trygge och spelskicklige Patrick Bolin – han spelade sig ut ur så många situationer jag skulle ha sparkat mig ur – fick han mig att känna mig helt behövd där uppe på läktaren.

Det kändes som att vi kunde rulla runt bollen i backlinjen så mycket mer än vi brukar. I merparten av årets matcher har jag haft bollen vid fötterna högst ett par gånger, uppspelen har varit betydligt mer lätträknade än de skeva, planhatande rensningarna. Nu kunde vi rulla runt, runt och äga boll – fan, till och med vila med boll! – och försöka organisera anfall från bakplan. Det var trevligt att se. Och lite oroande, med tanke på att dessa tendenser inte synts till med mig på planen (förutom mot ett genomuselt Umeå FC).

selånger13Nymans jätteläge. Bollen rullade precis utanför den bortre stolpen.

selånger14Khreis nick som togs bort på mållinjen.

selånger16Hade Oliver Widahl bara tittat upp i det här läget – orienterat sig, som det heter på nytränarsvenska – så hade han sett att han var ett smekande tillslag ifrån att lyfta bollen i nät över en helt malplacerad Valstamålvakt.

Västerbottens-Kurriren, 2012-05-11:

Umeå. 11 maj, 2011, inför en vecka med tre Superettanmatcher för Umeå FC. 
 

Tre matcher på åtta dagar.

Öster hemma imorgon. Jönköping Södra borta på onsdag och Halmstad hemma på söndag igen.

Hade vi tiodubblat våra löner och lagt oss till med mer frekventa alkoholvevningar hade man kunnat ta oss för Elitseriespelare.

Men ni såg ju vad vi, ehm, tjänar (presens). Det basunerade ju tidningarna ut härom veckan och, ja, om den redogörelsen går väl inte att säga så mycket annat än att jag hoppas att ni har stannat upp och köpt en Majblomma i vår för stackars Henrik Sennströms skull.

Det är inte vilka matcher som helst vi har uppradade. Öster har öppnat strålande och deras satsning på ett allsvenskt återtåg verkar vara på riktigt. Laget är obesegrat och när till och med Freddy Söderberg, efter flera år av skickligt kurragömmalekande på Söderstadion, har börjat spotta in mål är det läge att dra öronen åt sig.

Jag minns när J-Södra inte förknippades med annat än en grå, robust Olle Nordin-mustasch. Nu är det supertalanger (Hrgota!), 27-åriga svenska VM-spelare (Kalle Svensson!) och ett frejdigt (13 mål på fem matcher) topplag vi ställs mot mitt i veckan.

Och sedan avrundar vi den närmast NHL-tighta veckan med anrika Halmstads BK på hemmaplan.

Vi ser ut att behöva ta oss an åtminstone den närmsta framtiden utan Hampus Wallgren, som på tisdagens internmatch fick höra hur det knakade till tre gånger i ena knäet efter att ha fastnat i konstgräset. Hela knäleden har när detta skrivs varit för svullen för att magnetröntgas, och vi får tills vidare sväva i den ovisshet som lekmannadiagnosen “trippelknaken är ju inte bra” skänker.

I någon sorts oklarhet svävar även min mittbackskollega – reaktioner som “Kollega? Spelar han Erik Löfgren också fotboll?” appliceras med fördel här – Karl Morten Eek som fick kliva av senast med någon liten känning i ljumksen. Men jag, som tvingats lära mig något sorts trönderskt trollspråk under våren, har kunnat utläsa att han “inte tror det var så allvarligt” och att han “hoppas att det ska gå att spela redan mot Öster”.

Vi går in i denna karaktärsdanande Superettanvecka med två raka förluster i ryggen. Ljungskile-matchen har vi i Clockwork Orange-anda tvingats videoanalysera, vi övergick till två anfallare igen mot Trelleborg och vann skotten klart men som jag har förstått det slarvade vi för mycket defensivt.

Tidigare har jag lockat med värdeord som “publikfest” (Hammarby) och “revansch” (Ljungskile) i mina kom-till-Gammlia-pläderingar. Den här gången? Jag vet inte om ni känner till kriget om epitetet Norrlands Huvudstad – men den blev väldigt idrottsligt infekterad i veckan.

Umeå måste vaknat upp i en idrottsexistentiell kris när Dalen-backen Robin Nilsberth kritade på för Sundsvallslaget Granlo BK.

“Ta våra narkosläkare, våra hjärnkirurger – men, snälla, rör inte våra innebandyspelare”, lär någon ha bedjat med gråten i halsen och med sammanflätande, Unihoc-svettbandsprydda nävar.

Hur Västerbotten revanscherar sig? Jo; vem bryr sig om innebandy?

GIF Sundsvall hade p-i-n-s-a-m-m-a 2500 på läktarna mot regerande mästarna Helsingborg i Allsvenskan.

Snälla slå det, så ska vi försöka nypa våra första hemmapoäng.