Vi måste våga börja diskutera på riktigt

Jag var på en ABF-debatt om framtidens arbetsmarknad, strax innan valet. Det pratades om förändringar i lagen om anställningsskydd, om potentiella uppluckringar i turordningsreglerna, alltså i förlängningen om den typ av maktförflyttning från arbetare och fackförbund till arbetsgivare som varje borgerlig politiker drömmer om.

”Jag tycker det är tråkigt att man inte ens kan diskutera det här”, sa Jessika Roswall, moderat ledamot i arbetsmarknadsutskottet.

Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Ali Esbati slog ut med händerna och suckade. Han brukar nästan alltid ha en rapp och fyndig comeback, Esbati, och hade nog vunnit ett riksdagsmästerskap i grenen ”vältajmade ögonrullningar mot befängda motståndarutspel”, men i det här läget verkade han på allvar bara bli less.

”Vi diskuterar ju det här hela tiden”, sa Esbati. ”Varje dag”, underströk han, med den typen av riksdagspolitiska matthet jag antar att man bara finner hos vänsterpartister som tvingas lyssna på LAS-urholkande förslag i arbetsmarknadsutskottet dagarna i ända.

Och då kom den. Kommentaren jag tyckte var så väldigt symptomatisk för inte bara den här valrörelsen utan för hela vår svenska politiska samtid. Moderaten Jessika Roswall fick nämligen  något trumpet i blicken och svarade:

”Men ni är ju bara emot.”

Det var, tänkte jag, ungefär vad en ytterst curlad femåring skulle ha sagt, när den varit sugen på något och plötsligt nekats.

Att ”diskutera” är tydligen inte längre att debattera om olika frågor, att retoriskt slåss med sina bästa argument för sin ideologiska övertygelse: att ”diskutera” har, för en moderat riksdagspolitiker, blivit synonymt med att få vad man vill ha.

Och det är inte så konstigt.

På samma seminarium fanns Ylva Johansson med: den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern som valt att luckra upp den svenska strejkrätten och därmed kraftigt försvaga alla svenska arbetares allra starkaste vapen.

Detta efter att Svenskt Näringsliv (överraskande nog) tagit strid för den jättebolaget APM Terminals i Göteborgs hamn: ett företag som är internationella experter på logistik och på att krossa fackföreningar.

Men vi måste ju kunna diskutera strejkrätten.

Och jag som mest gått i skolan på 2000-talet har lite svårt att minnas detta, men vi ska tidigare ha haft en skola där varenda skattekrona lagts på att försöka få den så jämlik som möjligt. En skola som till och med ska ha varit kompensatorisk, som resonerat som så att om en elev är billig i drift – lystet sittandes med snoken i boken – så ska förstås de överblivna pengarna gå till den delen av klassrummet där det sitter en elev i behov av extra stöd.

En skola där dessa pengar inte flög iväg ut genom klassrumsfönstret och landade först på Bermuda eller Caymanöarna.

Nu har vi mixat ner alla dessa solidariska tankar till en oigenkännbar och näringslivssöt smörja, i vilken de retoriska femåringarna Barbara och Hans Bergström (Engelska Skolan-grundarna som kallade nuvarande regering för ”ett kommunistvälde”) fått stoppa ner ett väldigt sugrör och suga för glatta livet.

Samma sak inom vården, där privata sjukförsäkringar sakta men säkert helt håller på att urholka både förtroendet för det gemensamma och hela principen om vård efter behov och på lika villkor.

Men hej: vi måste väl kunna diskutera vinster i välfärden.

Måste kunna diskutera valfrihet.

Nej, vi måste sluta ”diskutera” med moderata femåringar. De kan inte få fortsätta få precis som de vill.

Däremot måste vi börja diskutera just de här frågorna — men med vanliga väljare. Jag är helt övertygad om att vanliga svenska arbetare, som tidigare röstade rött, kan värvas tillbaka från rasismen: om man verkligen stakar ut en tydlig väg tillbaka mot stärkt välfärd och ökad solidaritet och bort från valfrihetsorsakad splittring och skattefinansierade sugrör nedstoppade i det gemensamma.

[SLUTKLÄM]

Ledare: vinster i skolan

Jag ska villigt erkänna att min inblick i de jämtländska vardagsbestyren är ganska svag. Mina personligt förvärvade kunskaper gällande Jämtland är hämtade från hösten 2010 – då jag tog mitt ansvar och gav länets främsta fotbollsklubb den division 2-nystart den så väl behövde – och handlar främst om vilka bäddar på Pensionat Björnen som är spänstigast och om huruvida det finns en algebraiskt härledd maxgräns för hur mycket buffémat man som ÖFK-spelare kunde pula ner i en ta-med-hem-bytta från Mr Husman.

Det hade därför varit direkt ohederligt att som utböling kliva in och ha bestämda åsikter om diverse lokala spörsmål, varför jag i regel alltid försöker fylla mina gästkrönikor med bredare ämnen. Men när den förnämliga ledarredaktionen på den här tidningen uttryckte att jag – i egenskap av blivande gymnasielärare – gärna fick skriva mer om hur jag ser på just skolvärlden så tänkte jag ändå att det lät lite… trist? Hur mycket nytt trassel kan möjligtvis hinna hända i den svenska skolvärlden under de tre veckor som går mellan att jag lämnar mina texter till Länstidningen Östersund, tänkte jag.

Jag tänkte fel. Man skulle kunna skriva avhandling på avhandling, bok på bok, ja, epos på epos om den svenska skolan av idag. Och hade man sedan kunnat skicka tillbaka dessa skrivna luntor till människor som levde så sent som på 80-talet så hade de kategoriserat det som riktigt sinnesrubbande science fiction.

I veckan skrev två lärare som länge jobbat på Academedia-drivna skolor en debattartikel i Aftonbladet om hur de stängts av respektive avskedats från sina jobb – utan att ha kunnat koppla anledningen till annat än att de varit öppet kritiska mot skolkoncernens vinstintresse. Lärarna påstår också att skolledningen ska ha skällt ut elever som tagit de två lärarnas parti i olika forum.

De slår fast att den svenska läroplanen uppmanar skolor till att fostra elever till »aktiva medborgare med ett kritiskt förhållningssätt« – men att detta förhållningssätt bevisligen inte sträcker sig över kritik mot skolornas eget intresse att tjäna pengar per given skolpeng.

Inom samma vecka kom också nyheten om att en likaledes Academedia-driven skola i Hammarby Sjöstad – ett område i Stockholm med, citat, »skriende behov av grundskoleplatser« – hux-flux-stänger ner grundskoleverksamheten med hänvisning till »sviktande elevunderlag«. I samma lokaler ska i stället en av Academedias gymnasieskolor flytta in.

– Det känns som att Academedia använder det här som ursäkt bara för att driva ett gymnasium som är mer lönsamt, och visslar hela vägen till banken, säger en förälder på skolan till StockholmDirekt.

Det borde inte finnas någon som är förvånad över att aktiebolag prioriterar vinsten före allt annat, även om deras verksamhet rör barns utveckling och framtid. Redan på 80-talet, då Elektrolux via förskolan Pysslingen försökte nästla in vinstintresse i svensk barnomsorg, slog Olof Palme fast att deras enda intresse var att tjäna pengar:

»Annars skulle de inte ge sig in i det här. Vad skulle de ha för andra motiv?«, sa statsministern tydligt och barskt.

I december år 2017 går i stället den socialdemokratiska ministern Annika Strandhäll ut och skjuter ner försiktiga Ilmar Reepalu-förslag om »vinsttak« för de fritt härjande kapitalisterna i den svenska välfärden.

Nu gällde det förvisso vården, men i vår ska det beslutas om huruvida kapitalisters vinstmarginaler på svenska barns skolgång ska begränsas – och jag vågar verkligen inte lita på att sossarna ställer sig på elevintressets sida i kampen mot vinstintresset.

I september, när jag får frågan om jag är socialdemokrat i ett valbås, kan det bli så att jag och många med mig svarar som en vänsterpartistiskt röstande kvinna i Grekland gjorde under krisen, när Kajsa Ekis Ekman frågade varför hon inte var socialdemokrat längre.

»Jag är socialdemokrat. De är det inte«.

Beställning: En McStrike med revolt, tack

Under sluttampen av 2017 såg jag SVT:s nya serie om punkens genombrott i Sverige. Jag satt där och tänkte att om man hade varit ung på den tiden så hade man garanterat dragits med i den vågen (inte minst då alla som inte var punkare i Sverige på slutet av 70-talet alltid porträtteras som gamla farbröder i huvudräta pälsmössor som gick runt och rynkade på näsan och skakade på huvudet åt vartenda tecken på ungdomlig yvighet).  

När Joakim Thåström i dokumentären försöker förklara sina drivkrafter bakom att ge sig hän åt punken så säger han att ”det handlade mycket om att undvika de tråkiga jobben”. Ebba Gröns frontfigur fortsätter berätta att han jobbade ”tre dagar på Ahlsell och Ågren nere i Hammarbyhamnen”, men kommer snabbt på sig själv och rättar sig. Det handlade bara om två och en halv dag. ”Jag gick vid lunch!”, skrattar han.  

Thåström berättar hur han ”höll på att dö av tristess” när hans unga jag fick testa på ett antal olika anställningar. Istället drev han och hans vänner runt på stan, sprayade betongen full i budskap och började gasta ut sin frustration i en mikrofon. De tumlade fram i den punkvåg vars svallvågor må ha nått allra högst i Stockholmsförorten Rågsved, men som också blötte ner min hemstad Sundsvall ordentligt och skvätte ner stora delar av Sverige.

Det var medryckande att se och det var svårt att inte fundera på vilken som är eller kommer att bli dagens unga generations revolutionära våg.

När jag frågade en klok vän så fick jag svaret att dagens 19-åringar inte har tid med något revolterande, för att de är upptagna med att skicka iväg tjugo CV:n om dagen bara för att ha chansen att eventuellt få komma på en arbetsintervju till något kollektivavtalslöst vikariat. 

Det ligger någonting i det.

Och om dagens generation med gymnasieutbildade nyvuxna väl lyckas tränga igenom nålsögat in till arbetsmarknaden så får de sällan några långsiktiga arbetsscheman att förhålla sig till, de får sällan jobba heltid och i den offentliga debatten pågår samtidigt en diskussion huruvida man ytterligare ska sänka deras ingångslöner och om man ska göra det enklare för arbetsgivare att avskeda dem.  

Men trots det, eller kanske just därför, så har jag hopp om att nästa stora ungdomsvåg kan svepa in över just arbetsmarknaden. Inte att dagens ungdom också ska börja gå hem vid lunch från sina anställningar, som Thåström och hans vänner.

Tvärtom.

Att de via facklig kamp kan slippa bli inkallade till sina kvällsjobb vid lunch samma dag. Jag hoppas att dagens ungdomar ställer sig på de fackliga barrikaderna för att kämpa sig till bättre villkor, rimligare anställningsformer (som inte behöver innefatta någon luddig app-mellanhand som heter typ SelfieJobs) och bättre löner.  

Det må låta som en utopi för en ungdomsgeneration som ofta stämplas som lat och curlad – men en snabb omvärldskoll ger faktiskt hopp.  

2017 var nämligen året då unga anställda på McDonalds i Storbritannien för första gången någonsin gick ut i strejk, under parollen McStrike. Inspirerad av den pågående amerikanska kampen för ökad minimilön (Fight for 15) och orkestrerad genom åratal av facklig organisering så vågade fackförbundet Bakers, Food and Allies Workers Union (BFAWU) utmana världens största snabbmatskedja, som byggt sitt imperium på att utnyttja ung arbetskraft så mycket de juridiska ramverken tillåter. 

I december var en av BFAWU:s representanter i Stockholm och berättade om hur de gjort för att få de osäkert anställda och lågavlönade ungdomarna att strejkledes kräva en högre timlön. De frågade bland annat vad ungdomarna trodde att McDonalds vd tjänade i timmen. »20-30 pund«, gissade många ungdomar, som själva hade under 10.

När fackrepresentanten förklarade att McDonalds vd istället tjänade omkring 8 000 pund i timmen så reagerade de unga. När de sedan fick frågan vilkas jobb som gör det möjligt att han ska tjäna så ofantligt mycket pengar så smög det inte sällan fram ett uppvaknande »åhfan«.

Jag hoppas det »åhfan«-lätet kan bli dagens ungas punkvrål.