Våga lyssna på AC/BC

Den här gamla konstinstallationen gjorde min gode vän Sebastian, nu för tiden känd under chattnamnet Den Bilburne Befruktaren (efter att under kort tid både skaffat körkort och barn), för många år sedan.

Den heter AC/BC och är ett fotomontage där de gamla hårdrocksrävarna i AC/DC:s ansikten bytts ut mot allsvenska profiler som varit kända för att både ha kunnat spela mittbackar och anfallare, vilket på Football Manager-svenska förtkortas BC (back, central) och AC (anfallare, central).

(Herregud, varför skriver jag er på näsan med denna infantila syntolkning. Det här räknade ni förstås ut direkt när ni såg verket.)

Vi ser bland annat klassiska back-anfallare som GIF-bekantingen Magnus Powell (längst ut till höger), GAIS-bjässen Björn Andersson och den då unge påläggskalven Marcus Översjö (som tidigt intog denna polariserande dubbelroll, som annars brukar vara vigd åt bjässar i karriärens slutskede). Niklas Kaldner är med där också, på ett rödlätt hörn, men där måste Sebastian ha tagit sig konstnärliga friheter och stått för en historisk felaktighet som hållit verket utanför Moderna Muséets galleri.

Hur som helst: superettan är historiskt sett serien där denna typ av brunbjörn till anfallstyp gör sig allra bäst. Hade det människofärgade granitblocket Pär Cederqvist bara inte tagit det dumma beslutet att lägga pannbenet på hyllan vid facila 38 årsringar hade han antagligen nosat på årets series skytteligatopp (han avslutade med 12 baljor 2018).

Att fotboll till vissa – ganska stora – delar är ett fysiskt spel faktum har förstås inte undgått Trelleborgs FF; klubben som länge lät kamphundshybriden Fredrik Jensen böka omkring efter förlupna bollar på ett sätt som måste ha stridit mot diverse djurrättslagar.

I år har det inte varit ett särskilt vinnande koncept, då laget tassar runt det negativa kvalstrecket, men borta mot Giffarna var det mycket svårt att förstå varför och hur Salif Camara Jönsson, 38 år gammal och 90 kilo stark, bara lyckats göra tre mål i årets serie. Känslan var att han hade kunnat göra ungefär tre till på en första halvtimme där TFF öste på och dominerade.

Hur? Eftersom Herman Hallberg, som alldeles nyss kändes given på ett allsvenskt mittfält och i ett U21-landslag, var mycket bättre än Pontus Silfver och Abdul Halik Hudu centralt. Det är det lilla problemet jag har med det här lagbygget: att det spelar som att det var 2018 och de fortfarande hade seriens mest spelskickliga innermittfältsduo eller mest vägvinnande passningsfotboll.

Det har vi… ehum…

… inte. Det här var scener som borde få Soccer Service att plocka bort GIF Sundsvall-emblemet från sin hemsida.

När Salif Camara Jönsson fick nicka dit ett rättvist 1–0-mål googlade jag på Oliver Berg, för att se hur mycket kortare än Jönsson han (som satts på att hörnmarkera TFF:s nickstarka 1,90-jätte) faktiskt var. Det skilde bara tolv rätt viktiga 1–0-centimeter, visade det sig, men framför allt gav googlingen vid handen att våra alternativ på det centrala mittfältet hade åldrats illa:

Där och då såg det mörkt ut. Giffarna var utspelade, fysiskt mobbade och våra gamla reserver på bänken såg ut att ha snörat på sig kontorsglasögonen och blivit med LinkedIn-uppsyn.

Men det slutade med vändning, seger och glädje till slut. Varför?

Inte var det för att Giffarna tålmodigt Soccer Service-rullade ut sitt motstånd. Inte var det för att Hudu och Silfver, eller ens en inhoppande (och för dagen terminalglasögon-befriad) Tobias Eriksson, tog greppet om något mittfält, inte. Inte var det på grund av att det snirkliga kortpassningsspelet till slut började luckra upp bottenmotståndet TFF.

Nej, det som var vägvinnande och ledde till en andra raka seger var den rakhet som brukar kunna Pär Cederqvist-premieras i den här serien.

Första målet var väldigt vackert (när Pontus Silfver plockade fram säsongens klart finaste touch och Oliver Berg smackade in den på ett), men det kom först efter en konkret djupledslöpning och en längre lyftning från bakplan av Niklas Dahlström. Och segermålet hade inte kommit om vi inte, under matchens sista tio minuter, börjat sätta den dittills helt osynliga målkungen Pontus Engblom i spel med lite lyftningar in i boxen. Han verkar vara mer eller mindre slutkörd eftersom han inte har någon avlastning alls, men kasta ett par bollar mot honom och han gör vin eller åtminstone Fredrik Liverstam-läsk av vatten.

TFF använde deras Salif Camara Jönsson hela tiden; vi använde Pontus Engblom sista tio. Det räckte turligt nog till seger, men om vi nu inte helt gett upp uppflyttningsmöjligheterna för den här säsongen (det verkar vi inte ha gjort, eftersom knappt en enda ungdom gör en minut) så gör vi nog bäst i att maximera våra chanser till trepoängare.

Det görs genom ett rakare spel – inte genom att tro att Pontus Silfver (29) och Abdul Halik Hudu (som tillhör Hammarby) på något slags jättelång sikt ska växa ut till ett nytt norrländskt enhörningsmittfältspar.

Jag säger inte att vi bör värva in en förmodat kontraktslös Björn Andersson (även om Umeå FC i dag plockade tillbaka min gamle lagkamrat Erik Lundström från pensionen) eller ens börja lyssna helhjärtat på AC/BC:s hårda rock – men kanske bara låna ett och annat riff.

Ångbåten Henke

Jag har varit sjuk i snart en vecka och inte öppnat min flickväns lägenhetsdörr utan på ett pandemiskt föredömligt sätt barrikaderat mig i säng och soffa. Sjukdomen har helt klart slagit ut den mikroskopiska del av min hjärna som i ett friskt läge är kapabel till medioker fotbollsanalys, men inför Giffarnas match mot Norrby igår så såg jag den här bilden på Twitter och skrattade mycket gott:

Och efter den lika knappa och krampaktiga som viktiga 1–0-segern mot Mak Lind(!!!)-tränade Norrby så tänkte jag lite på det där: att ibland måste GIF-tränaren Henrik Åhnstrand nöja sig med att kallas för »Ångbåten Henke«.

Jag vet att han vill kallas »Analytiske Henke«, alternativt »Soccer Service-Henke«, men det fanns nog ingen i bussen hem från Borås som kallade honom det.

Jag tror ändå att han hade en mycket härlig hemresa, trots att laget sjönk ner i en destruktiv, ja, stundtals rent icing-lyftande fembackslinje och med nöd och näppe kämpade sig till en uddamålsseger på ett sätt som hade fått ens Soccer Service-inloggning avstängd i ett par månader.

Jag ser gärna mer av Ångbåten Henke, som tränare för ett mittenlag i superettan där samtliga startspelare från mittfältet och framåt (förutom inlånade bollspridaren Abdul Halik Hudu och hundrameterslöparen Johan Andersson) är 27 år eller äldre. Det är liksom här och nu som räknas.

Och allt som räknas i sporten fotboll är tre poäng.

Något om det oförsvarbara i att lyxkonsumera vid konkurshot

Det är någonting med det här som skaver. Någonting mer än det grafiska arbetet med att försöka frilägga Jamie Hopcutt mot det blågula GIF-emblemet i bakgrunden.

Jag har sett GIF Sundsvall dåliga, jag har sett dem usla, jag har sett dem osympatiska och felbyggda och jag har sett dem dansa på division 1-ruinens rand. Men jag tror aldrig jag haft svårare att försvara klubben än just nu.

I ganska precis samma veva som klubben gick ut och gastade om att konkursen kan vara ett faktum och att pollettkistan är helt tom så presenterade GIF Sundsvall alltså ett nyförvärv av ÖFK-ikonen Jamie Hopcutt: tidigare superettaskyttekung och Europa League-kvalhjälte.

Jag vet att det är externa pengar. Jag vet att värvningen är finansierad av en extra pengapåse som klubben fick in av externa finansiärer för att göra just denna specifika värvning och att det alltså inte är pengar som är tagna från 2020 års budget utan pengar öronmärkta för just detta förvärv.

Jag vet det. Jag har hört det. Jag har förstått det.

Men jag kan inte försvara det.

»Vadå«, har jag hört folk börja, »skulle Giffarna bara ha sagt nej till möjligheten att ta in ett meriterat nyförvärv i jakt på allsvenskan?«

Ja. Bara ja. Ett rungande självklart ja, om man vill ha minsta chans att bli respekterad som skötsam och ansvarstagande fotbollsförening.

Det går nu för tiden att mer eller mindre ställa sin klocka efter när Giffarna gör sitt årliga utspel om att klubbens existens är i allvarlig fara. I år skedde det i slutet av augusti, när Ekot granskade fotbollsklubbarnas ekonomier och föga förvånande gjorde sig en medelpadsk bekantskap i Kronofogdens register. Ordförande Hans Selling fick rida ut och ropa om en likviditet som räcker september ut och en uppskattning om att klubben skulle gå back fem miljoner kronor.

I år igen.

Cambria-typsnittet från 2017 års PowerPoint-presenterade vargrop.

Förra året, när klubbikonen och skyttekungen Linus Hallenius ropades ut till högstbjudande cyprioter och den allsvenska platsen såldes på en somrig gårdsauktion, var det tolv miljoner back som gällde i det årliga konkurs-vargropet. Då räddades klubbens existens av snälla lokala företagare i ett upplägg som väldigt mycket påminde om den tidigare riskkapitalistiska lösning som höll klubben under armarna på det tidiga 2010-talet; en typ av idé som jag numera trodde var förbjuden men som tydligen höll sig på rätt sida av det otillåtna strecket som signalerar tredjepartsägande.

Nu är den ring-en-rik-vän-livlinan utspelad och var de nya fem miljonerna ska komma till (om inte från kultur- och idrottsminister Amanda Lind) verkar ingen ha någon aning om. I detta läge, när spelare och ledare och kanslipersonal måste börja oroa sig om sin arbetsgivares ve och väl, så går klubben ut och lyxkonsumerar en 28-årig brittisk mittfältare, med gamla Europa League-meriter men med en ny och aktuell avsaknad av allt vad matchträning heter.

Detta under en säsong där klubben skulle göra en omstart, satsa lokalt och ungt, och där det enda riktiga glädjeämnet (frånsett hemvändande Pontus Engblom och vitryskt nyförlöste Dennis Olsson) varit att äntligen få se unga norrländska talanger ges chansen i elitfotbollen. Det har inte alltid sett skållhett eller giftigt ut när Albin Palmlöv eller Jesper Carström fått dela på ansvaret för den ena kanten, men det har varit väldigt charmigt och roligt att GIF Sundsvall under hela våren och försommaren kunnat ställa upp med en lokalproducerad tonåring intill sina rutinerade och superettankvalitativa pjäser där framme.

För ordförande Selling pratade inför säsongen om att det inte skulle bli allsvensk fotboll på några år utan att det var nödvändigt att landa och ta ny fart, och alla dråpligt enkla baklängesmål som den entusiastiskt men svajigt Anton Eriksson-ledda backlinjen släppte in kunde man någonstans acceptera mot den bakgrunden: att laget inte var byggt för uppflyttning.

Halmstad har Andreas Johansson och Joseph Baffo, gamla SM-vinnare och Tysklandsproffs, i sitt mittlås – vi hade någon gång i våras division 1-Eriksson tillsammans med division 2-Dahlström som mittbacksduo.

Jag har haft mina förväntningar justerade efter detta.

Men nu: Hopcutt. Denne Hopcutt. Denne förkroppsligade förklaring om att nu är det allvar – nu ska Giffarna göra allt för att gå upp. Kosta vad det kosta vill, kasta allt på brasan: speltiden för de lokala talangerna, den föreningsekonomiska logiken, ja, hela anseendet i fotbolls-Sverige.

Jag vet att det är en annan och extern pengapåse som finansierar Hopcutt, alla vet det, men bokföringstekniska detaljer gör det inte direkt försvarbart att lyxkonsumera med ena handen och med den andra megafon-gasta om konkurs inom en månad.

Jag kan inte försvara det. Jag skäms när jag ombeds förklara det och säger att jag helt enkelt inte kan. Det går inte.

GIF Sundsvall skulle behöva ett jubelår: ett bibliskt år då alla skulder avskrivs. Vi har fått istället fått oss ett par år av jubelidioti.

Och jag skäms lite över att jag inte skrivit om det här tidigare. Men det är mycket jag borde ha skrivit om GIF Sundsvall som jag inte har skrivit. Jag lämnade säsongen 2019, detta fullständiga och vedervärdiga sammanbrott till säsong, alldeles för lättvindigt. Jag borde ha rett ut hur allting gick fel redan innan säsongen började, hur det tilläts spåra ur under året och gått ordentligt hårt åt de ansvariga för hur de tillät säsongen att bli.

Det gjorde jag inte. Det borde jag verkligen ha gjort.

Den här portalen har nästan bara fluffat upp, inte tagit ner. Den har blivit SvenskaFans.

Nu sitter vi här med fyra raka förluster i superettan. Vi har seriens bästa djupledslöpande och bollmötande anfallare i en och samma spelare (en tämligen unik kombination att förfoga över), men vi spelar fortfarande en fotboll som i alldeles för hög grad bygger på att vi en gång i tiden, för två år sedan, hade seriens två mest passnings- och bollskickliga innermittfältare.

Det har vi inte längre. Det har vi verkligen inte längre.

Vi spelar en mycket dum fotboll.

När Sundsvalls Tidning i förra veckan ringde och frågade Joel Cedergren om han kan tänka sig som aktuell för det (då) lediga jobbet i IFK Göteborg så lät den arbetslöse ex-succétränaren deppigt övertygad om att hans tränarbana är över för gott. Han som ganska nyligen var uppskriven som en av landets hetaste fotbollstränare har kastat in handduken, men på en tränarbänk i superettan sitter hans två assistenter och spelar hans gamla naiva kortpassningsfotboll som om David Batanero och Juanjo fanns tillgängliga i 2018-form och som om det inte gjorde så mycket ifall man bjuder motståndare på öppna mål.

Det är mycket som går att kommentera vad gäller GIF Sundsvalls vevande i sociala medier på sistone (klara den här kluringen om ni kan), men det är lite ironiskt att klubben gladeligen skickade ut den här gamla tillbakablicken på sin officiella Twitter-sida:

Detta från ett fejkkonto från en IFK Göteborg-supporter som är helt dedikerat till att skoja om (den nu inte längre så helgonförklarade) Ferran Sibilla och hans Soccer Service-certifierade Ekkono-metod.

Jag tror inte på processen längre. Jag tror att Anton Eriksson kan bli en riktigt bra mittback på sikt, jag tror att alla mittbackar gör ett antal stora misstag i sina karriärer, men jag tror inte på att GIF Sundsvall som fotbollsklubb ska bli allsvensk igen genom att Barcelona-tiki-tråckla sig ut ur eget målområde.

Jag tror inte på en förening vars företrädare förkunnar konkurshot vid ena mungipan och kungör lyxvärvningar vid den andra. Som sätter de egna juniorlandslagsmännen på bänken för att låta en 28-årig ÖFK-britt försöka jogga in sig i superettanformen.

Nej, jag har aldrig haft så svårt att försvara min favoritklubb som just nu.

Rustle my feathers

Hur var er sommar? Jag tog min examen från lärarlinjen i juni och precis när jag skickade in min mastodontuppsats var jag helt övertygad om att mitt sommar-jag skulle bli pass provocerande avslappnad och ha ett pass fånigt lyckligt leende över näbben att någon förbipasserande bilist skulle känna sig tvungen att ruska om mig med ett välplacerat flaskkast i den Hövding-skyddade nacken.

Examensceremonin bestod av att jag vinkade in i Zoom-verktygets webbkamera och att en handfull människor som jag aldrig någonsin hade träffat vinkade tillbaka ifrån sina varsina små rutor. Den sista timmen, när min examination varit färdig sedan länge och det blivit fysiologiskt omöjligt att behålla fokus på ännu en opponering av en uppsats om representation i läroböcker, så kände jag att jag kunde fira. Jag korkade inte upp champagnen, utan istället firade jag med det jag bevisligen gör när stressen släpper och den härliga känslan av att ha åstadkommit något sköljer över en: jag klickade några tusen gånger med musknappen för att ordna fram ovanstående samling av rörliga självsmädande pixlar.

För jag kände så väldigt starkt att det var ganska precis så där provocerande lycklig jag skulle se ut under den kommande sommaren. Jag kände det så starkt att jag inte kunde vänta på att illustrera fånflinet och det lätta trampandet (och den oundvikliga nackträffen). Jag var verkligen helt övertygad om att jag skulle cykla med så provocerande lätta pedaltramp att bilister som bara mått marginellt sämre skulle irritera sig så till den milda grad att de vid ett simpelt förbipasserande känt sig nödgade att luta sig ut från passagerarfönstret med höjd och flaskförsedd näve.

Jag trodde att allt skulle släppa: att min kropp på något tantriskt sätt skulle frigöras från samtliga negativa energier. Att ingen oro eller stress längre skulle existera när uppsatsen nu var inskickad och examen uthämtad.

Det stämde inte riktigt.

Visst har det varit en mycket fin sommar, på många sätt och vis. Jag har blivit med en otroligt fin flickvän, jag har rest till Blekinge i söder och upp till Luleå i norr och jag har gjort ett par vändor hem till Medelpad.

Jag har varit mer ledig än under någon sommar sedan barndomen och jag har mått mycket bra, absolut, men inte varit genomborrat tillfreds och avslappnad och bekymmersfri att en enda människa känt sig manad att hiva sig upp från passagerarsätet för att få Hövdingen att explodera.

Jag var så väldigt stressad under slutet av våren, när jag höll på att slutföra ett mastodontprojekt till examensarbete och samtidigt arbetade halvtid på en högstadieskola. Jag var så väldigt mån om att examensarbetet skulle bli förstklassigt och jag var samtidigt så väldigt mån om att göra bra ifrån mig och bli omtyckt på skolan (som för att inte få den allra första gläntande dörren till den fasta kommunala heltidstjänsten igentryckt i plytet).

Jag var mån på flera fronter samtidigt. Tvåfrontsmån. Och det är en tråkig insikt att ta med sig inför framtiden, men kanske också en nyttig en: att det helt enkelt är inte värt att vara för mån om någonting.

Jag målar alltid upp bilden av att det kommer att vara en så otroligt förlösande känsla när man blir färdig med någonting och stressen och ångesten släpper: att skolavslutningen med niorna och själva den slutgiltiga inlämningen av uppsatsen skulle bli för mig vad aktieförsäljningen blev för den där Klarna-mannen som sommarpratade tidigare i sommar.

Den gamle falskmyntaren beskrev i sitt sommarprat hur han kände att allting bara släppte när han med ett enda klick sålde av alla sina aktier och inkasserade sina välförtjänta miljarder för sin roll som medskapare till ett svenskt kreditmonopol; hur han sedan lät sin kropp förlösas till tonerna av tunga bastoner en hel natt på ett ensamt hotellrum.

Jag tänkte att själva inlämningsklicket i universitets webbverktyg – när den fasta PDF:en slungades iväg bortom räckhåll för ytterligare en genomläsning, ett omformulerande av slutsatsen och ett evigt referenspillande – skulle bli min aktieförsäljning: min känsla av total förlösning som sipprade ner i varenda cell och gjorde att allt jag ville var att ge min plötsligt lealösa kropp hän åt spasmiska och bångstyriga vågrörelser, som vore jag en uppblåsbar bensinmacksgubbe.

»I’m learning som amazing new moves from this guy.«

Men jag slutförde bara min rörliga samling pixlar, gick ut och åt middag och drack öl med min allra närmsta vän, gick och la mig – och sedan vaknade jag upp med nya annalkande stressmoment. Plötsligt låg där tankarna på en stundande opponering, ångesten över att behöva navigera runt på sommarkursernas krånglande webbplattformar och inte minst den konkreta stressen över att plötsligt behöva bli med ett jobb. Och till råga på allt så fyllde jag 30 i början av juli och letade med ljus, lykta och ett rekommendationshäfte från Folkhälsomyndigheten efter en lokal som kunde anordna en fest på rätt sida det pandemiskt tillåtna strecket.

Jag har blivit tvungen att konstatera att ingen förlösande nu-är-jag-klar-med-det-här-känsla verkar vara pass förlösande att det är värt att dessförinnan dra på sig mycket stress och ångest över att det ska bli färdigt och att det ska bli bra. Jag har åtminstone inte hittat någon. Kanske är det för att jag, till skillnad från den sommarpratande Klarna-mannen, (ännu) inte sålt av mitt första enhörningsföretag (Purkt.com).

Det vuxna livet verkar helt sonika vara att byta ut ett akut stressmoment mot ett annat. Om och om igen.

Jag vet inte om den här portalen någonsin stått ouppdaterad i två hela månader tidigare. Det hör inte bara ihop med nya dessa stressmoment, men ganska mycket. Det har varit väldigt svårt att skriva det här inlägget om att jag är klar med mina lärarstudier utan att få det att låta som att man lite, till en viss grad, låter mallig över bedriften och framför allt: utan att få det att låta som att man fiskar efter ett jobb, medan allt man gör är att desperat och fruktlöst söka ett jobb på en arbetsmarknad som under många år beskrivits som konstant mannaregnande.

Det har varit frustrerande, som om något satt sig på tvären i detta avloppsrör där svaga spaningar kommer för att sippra ner i en pöl. Jag har haft idéer (precis lika svaga som tidigare: sånt som hade kastats rakt ut i etern i ett annat skede), men då har jag hållit dem inombords i tanken om att jag först måste ta mig över det här svåra hindret som legat i utkasten och skvalpat.

Nu är det skrivet. Jag är färdig lärare, jag har (åtminstone tillfälligt) lyckas hitta mig ett jobb och jag har bevisligen inte cyklat runt så provocerande mallig och tillfreds över dessa två bedrifter att en enda person känt sig tvungen att ruska om mig och min Hövding med en flaskbotten.

En hängande norrländsk armbåge

Det är inte Henrik Åhnstrands fel att han här blev det ofrivilliga ansiktet utåt för den hängande armbågen: den hängande high-five-nävens pandemiska kusin.

Det brukar inte ingå i GIF-tränarskapet att hantera en studiosituation. Det kommer med tiden, med studiovanan.

Det andra? Det vete fan. Men åtminstone ett lokalt vete fan.

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com.

Jag tror att en av de primära anledningarna till att den här portalens nischade GIF Sundsvall-filial har vuxit sig så stor genom åren (och då stor räknat i antal hyllmeter av skriven text: vi har en Palme-utredning i arkivet) är faktumet att GIF Sundsvall inte analyseras av någon annan.

Nästan ingen annan. Nästan aldrig någonsin.

Det gör att fältet ligger öppet för vem som helst – bevisligen vem som helst: oavsett avsaknad av formuleringsförmåga eller analytiskt öga – att ta chansen att försöka komplettera Mittmedias »koncernbra« rapportering.

På försättsbladet till mitt examensarbete på lärarlinjen – ja, jag är klar nu: till hösten snörar jag av allt att döma på mig en ryggsäck fylld av whiteboardpennor och räknestickor och sätter mig på centralen och väntar på pling från lärar-gig-appen Humbly – så skrev jag dit följande citat:

»… ibland öppnar historien, som av en slump, en unik springa in i framtiden.

Ja?

Då får man tränga sig in genom den.«

Det är från PO Enquists Livläkarens besök och jag tänkte att jag kunde unna mig en liten högtravande lökighet nu när en av mina absoluta favoritförfattare precis gått bort och nu när jag – när min Chile-resa ställdes in – passade på att skriva om den hastigt uppkomna distansundervisningsluckan på gymnasiet.

Nu var det precis tvärtom, för mig och den här portalen: som om någon från framtiden – fylld av nya streamingtjänster och spelbolagsmiljoner – täppt igen en lucka som varit vidöppen i omkring ett decennium.

För efter att ha varit väldigt kritisk till DPlays inledande två sändningar från superettan (i den första tydde allt på att kommentatorn satt i en skrubb i Stockholm, i den andra fungerade inte tv-appen) så dök den plötsligt upp, som en hägring efter ett fotbollsliv i medelpadsk ökenvandring: studion.

Det var flera tv-människor på plats samtidigt för att bevaka fotboll i Sundsvall! En expertkommentator! En programledare! Stefan Ishizaki!

Försnack! Halvtidssnack istället för en kamera som blickar ut över IP:s konstgräs till tonerna av Sundsvalls Energi-låten och Jetpak-jingeln! Eftersnack me utklippta situationer från matchen som analyserades!!!

Som på riktig fotboll!

Det spelade ingen roll att de analyserade kring hur viktig Juanjo Ciercoles var för Giffarnas uppspelsfas. De hade för min del lika gärna fått komma med analyser om vilken viktig roll Urban Hagblom spelar i GIF Sundsvalls kansliverksamhet eller någon annan analys som varit självklar för någon som följt Giffarna längre än en Corona-vår.

Bara att få höra ett par avlönade tv-profiler man känner igen tala om GIF Sundsvall före, under och efter en fotbollsmatch var en lisa för en ytterst tv-svältfödd GIF-själ. Jag tror knappt att jag överdriver när jag påstår att Medelpads socken sett fler skvadrar genom åren än GIF-matcher som sändande bolag utsett till studioförsedda huvudmatcher.

Jag vet faktiskt inte – med reservation för att jag varit på plats på i princip alla matcher som spelats mot Stockholmslagen – om Giffarna överhuvudtaget spelat en huvudmatch sedan jag skrev den här tweeten i juli 2015 (Malmö borta, 0–3), vilket jag kommer ihåg eftersom jag åkte på en rejäl trynstöt i och med Åke Ungers dräpande »kämpa«-autoreply:

Det var en upplevelse, det här med studio. Det var glädjande och positivt – men det var rentav förlamande för någon som brukar ha ambition med att komma med något nytt. Nu kom jag med en gif – en som inte uppstått utan den GIF-tränar-ovana interaktionen i tv-studion – men rent analytiskt fanns inget att tillägga.

Stefan Ishizaki hade ett gäng kloka tankar (Dalkurd lyckades pressa fast Giffarnas kortpassningsspel i andra, John Junior var jobbig, Dalkurd var klart närmast segern över nittio), Pär Hansson hade någon dum (som att han – även efter tio reprisbilder – inte tyckte det var straff) och Dalkurdtränaren med den otroliga landslagssjukgymnast-utstrålningen fick analysera kring hur mycket de fem tillåta bytena hjälpte till med vad gäller deras möjligheter att bibehålla intensitet och uthållighet (mycket) i presspelet mot Giffarnas bollrullande.

Så. Allt utrett.

Även om Giffarna antagligen mer än i tidigare matcher såg ut som det lag som jag tror att de vill se ut som – när de fick kombinera sig fram i första, mot ett mer passivt Dalkurd – så var det gästerna som var klart närmast segern, som såg ut att orka mer och som borde ha fått avgöra via dagens andra skottstyrning.

Henrik Åhnstrands lags insats var ungefär som den han gjorde med armbågen i studion: lyckad och stabil första, hängande och vilsen andra.

Dennis Olsson visade i alla fall den höga superettankvalitet som han bör hålla (det är sex år sedan han var den här seriens hetaste vänsterback senast: egentligen borde han vara någon helt annanstans), det känns roligt att kunna talang-alternera mellan Jesper Carströms rivighet och Albin Palmlöfs kvickhet på ena kanten och bevisligen är det nära att räcka med en enda snabbt slagen frispark för att kunna lämna en match med tre poäng, om man har Pontus Engblom ensam på topp. Det var den tilltänkte post-Juanjo mittfältsmotorn Pontus Silfver som slog den påpassliga frisparken (även om han haft lite svårt att få ut maximalt i övrigt hittills), han hade efter ett tag både Umeå-ynglingen Anton Eriksson och Umeå-gamlingen David Myrestam bakom sig och när han kroknade hoppade Ljusdals stolthet Tobias Eriksson in och ersatte.

Man känner sällan att man vet var man har Urban Hagblom. Ena stunden har han helt gått ner sig i spanska spår (då hugger han efter Juanjos trinde kompis istället för att försöka få hem Sundsvallssonen Engblom i tid), sedan dyker vi tillbaka i Norrlandslaget när ekonomin och serietillhörligheten säger det och helt plötsligt står han där med en närmast Doktor Mikael-artad solbränna i en studio och ler underfundigt kring Hallenius-rykten.

Men jag tror att om du hade bett honom sluta ögonen och dagdrömma – vid vilken given tidpunkt som helst, under hela 2000-talet – så är det något liknande den 48:e matchminuten mot Dalkurd han föreställer sig:

En 18-årig egen talang viker in och smeker en boll i kryssribban efter att en 23-åring han nyss plockat in från Hudiksvalls i tvåan beslutsamt älgat upp bollen som om han fötts in i en svensk elitfotbollsskrud.

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com

I helgen spelade jag Korpen Cup i ett mixedlag som jag i sista stund fått hoppa in i. Redan i den första matchen hamnade jag på efterkälken, var tvungen att glidtackla efter en kvinnlig motståndare och landade på ett urbota klumpigt sätt som gjorde att det knakade i hela foten. Idag är den svullen och bollen som jag kastade mig fotstupa efter gick i mål ändå. Jag har också en alldeles otrolig träningsvärk i ljumskar och lår: om jag haft tillgång till en mätare som mätt mängd träningsvärk i musklerna per sprungen meter så tror jag världen hade fått se en ny toppnotering.

Jag hade ingen ork, ingen fart, ingen grundteknik – nej, inte ens hur man glidtacklar undan en boll – försvarsspelarens bröd och smör – kom jag ihåg från när jag spelade fotboll. Och jag trodde nog att om man startade på summan noll vad gäller kapacitet att göra ett snabbt första-metern-ryck, när man stod på sin fotbollsmässiga topp, så skulle man åtminstone inte kunna gå neråt, men jo: negativa tal existerar helt uppenbart vad gäller fotbollsmässigt ryck i steget. Jag är ett levande bevis, efter att ha lufsat runt menlös i solgasset på Kärrtorps IP i en lånad damtröja med nummer 23 på ryggen: som en The Last Dance-överentusiast med nyvunnen Michael Jordan-vurm och för smala höfter.

När jag var 23 år gammal lade jag av med fotbollen efter att ha lyckats med konststycket att göra noll minuter i två olika superettantrupper och avrundat karriären med att, i egenskap av lagkapten, Costa Concordia-lämna Selångers FK som inte bara rasade ner från division 1 utan också rakt ner i ett ekonomiskt slukhål som mynnade ut i konkurs.

Ibland, bara ibland men kanske lite oftare nu när jag är på väg att precis fylla 30, undrar jag vad som hänt om jag inte gjort det: om jag knegat på, provspelat här, halvtidsjobbat där och fortsatt viga nästan samtliga uteserverings-kompatibla helger åt att kuska land och rike runt i buss.

I lördags gjorde Timothy McNeil sitt första mål i svensk elitfotboll: vi är ganska precis lika gamla, spelade i Umeå FC samtidigt och när jag flyttade ur mitt grävlingsgryt i Umeå tog han över kontraktet. Han har varit iväg på lån till Skellefteå, öst in mål för en friskolekoncerns fotbollsfilial och gjort en lyckad division 1-vända i Karlstad: knegat på mycket bra i alla år.

Nu är han segerskytt i superettan och samma helg ramlar jag ihop i en grimaserande och ömklig svetthög på Kärrtorps IP, men ibland undrar jag ifall jag inte också till slut hade kunnat få göra en superettanminut eller två om jag haft bara en liten skvätt »grit« i den av självhjälpsboks-evolutionen utvecklade grit-tanken.

Och då – ibland, verkligen bara ibland!!! – tänker jag på hur jag i så fall hanterat den allra första insatsen: hur det känts, hur nervös jag varit, hur jag försökt spela, hur mycket jag vågat tro på mig själv.

Och jag vet inte exakt hur det hade sett ut – men den självinsikten har jag att jag vet att det inte hade sett ut som när Niklas Dahlström, 23, gjorde sin debut för GIF Sundsvall.

Vi får helt enkelt anta att ingen med Mikael Lustig-förutsättningar blir kvar i Division 2 Norra Svealand fram till 23 års ålder, så för en spelare som ifjol mötte lag som Kungsängens IF, Kvarnsvedens IK och IFK Stocksund gäller det att maximera utnyttjandet av sina fysiska och tekniska kunskaper när man kastas ut i superettavattnet. Inte flaxa och paniskt veva med alla tillgängliga lemmar i hopp om att flyta (som jag misstänker att jag kunnat göra), utan lugnt och tålmodigt bara fokusera på att göra varje aktion så tryggt och behärskat och fokuserat som möjligt; bara kallt räkna med att en enkel femmetersbredsida är lika enkel att slå i superettan som i tvåan och att det är ungefär lika svårt att sätta stopp för en galloperande norrländsk älgtjur oavsett om motståndaren får betalt i rikskuponger eller månadslön.

Jag fastnade för honom ganska tidigt i matchen – ungefär när han satte iväg och fyllde på in i straffområdet och var nära att knoppa dit ett inlägg – och sedan tyckte jag att jag studerade hans varje aktion utan att upptäcka ett enda misstag, utan varje situation löstes med ett lugn och ett mod och en tydlig förvissning om att hans fotbollsmässiga grundkunskap skulle räcka.

Och som den räckte: jag tyckte Dahlström var klart bäste GIF-spelare på banan – tydligast illustrerat av hur han låg bakom en av två (väl?) hemmachanser i den andra halvleken, då han som i en Hagblomsk feberdröm satte full fart med bollen från bakplan, genom någon lagdel, innan han vackert smekte fram Jesper Carström till ribbskottet.

Jag är en enkel man utan större drömmar (ett meningsfullt jobb, en meningsfull vardag, några nära vänner, kanske en socialistisk revolution som kullkastar det system som håller på att elda upp planeten), men om jag någonsin drömde om hur jag ville se ut under en superettandebut – och det gjorde jag nog, om jag ska vara ärlig – så var det så där som Niklas Dahlström såg ut i lördags: lugn, trygg, stabil och så pass brydd (noggrann, fokuserad, närvarande) att man lyckades se ganska obrydd ut.

Jag säger inte att vi har en ny Lustig eller ens en ny Robert Lundström eller Erik Larsson här, absolut inte, men om GIF Sundsvall ska bli långsiktigt allsvenska igen (de leder superettan nu, men har knappt varit ett uns bättre än en enda motståndare hittills) så tror jag att det snarare är just det här som kommer behövas: den kontinuerliga och effektiva omstöpningen av mellannorrländska division 2-spelare till rejäla elitfotbollsspelare.

Det kommer kanske säsongen igenom vara oklar kvalitet på det mesta: på laget, på motståndet, på serien och uppflyttningschanserna – men då kan vi åtminstone försöka glädjas åt att det är oklart men norrländskt genuint.

Alla borde heta Viktor i Borlänge

Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån.

Jag kan inte fotboll längre, det har jag insett sedan tidigare. Men vad värre är, vad gäller de trogna GIF-intressenter som brukar kunna uppdatera den här portalen efter matcher: jag kan verkligen inte årets superettafotboll. Ikväll hade jag med facit i näven verkligen ingen aning om vad som skulle vänta runt nästa bollspark (det är någonting med det publiklösa som får matcherna att svänga helt oförklarligt konstigt), men jag satt hela tiden och trodde att jag till slut skulle få rätt i en sak.

»Det där måste vara Viktor Rönneklev«, mumlade jag för mig själv. »Nähä, nä, okej«, sade jag med en grimas när det visade sig vara någon annan, »men där är han!: det där måste vara Viktor Rönneklev«.

Nej. Alltid någon annan flintifierad grönklädd med samma typ av utkristalliserade superettanfysik.

»Nämen där då!«. Nä. »Han som har bollen nu!«. Nä.

Jag trodde att jag åtminstone visste mycket om superettan att om ett grönklätt lag ställer upp med fem-sex sommarbleka spelare utan hår på huvudet och med en närmast kubformad kroppsform så måste en av dessa (åtminstone en!) vara Viktor Rönneklev: den gamle IFK Norrköping-trotjänaren som avrundade karriären med vad jag hade gissat på var ett par årtionden i gröntröjade J-Södra (men som bara ska ha varit fyra år).

Men nej: ett barskrapat Brage, som led av väldiga skadebekymmer, hade lyckats hitta ett sätt att runda det gamla Rönneklev-axiomet.

De hade också, skadebekymren till trots, börjat hitta ett sätt att koppla greppet om matchen – när seriens snart mest saknade mittfältare hittade vad som bara måste vara seriens viktigaste och kanske bästa anfallare.

Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån.

Redan när Juanjo presenterades för klubben gjorde Pirkt.se:s gif-orienterade scoutingverktyg klart att han var en spelare som kunde slå en riktigt vältajmad lyra på en riktigt bångstyrig gräsmatta:

Mattan på Domnarsvallen är jämn och slät som plastfolie och inte spanskt division 3-artad, men jäklar vad en känslig långbollsfot räcker till mycket om man har superettans mest effektiva djupledslöpare på topp.

Han kommer att bli väldigt saknad, Juanjo, och den sportchef som frivilligt släpper iväg honom gratis gör bäst i att ha otroligt starka skäl. För till skillnad från den svajiga insatsen mot Umeå (där han kunde blivit utvisad efter tio, om han bara träffat med sin andra gula-kort-spark) så visade han i kväll både sin klass och sin svårunderskattade viktighet för det här laget.

För om det var lite svårt att se vad det var tänkt att vara för typ av GIF-idé mot Umeå i premiären så var det enklare nu: det här är ett lag som, när de inte lyfter på Engblom (som target eller djupledshot), ska zick-zacka sig igenom via kortpassningsspel centralt. Centralt som runt mittcirkeln, ibland: då gick det ofta bra när flera av de hårda mittbacksuppspelen kunde väggas fram till en ganska friställd Oliver Berg i dennes (sedan svagt utnyttjade) nummer-tio-hål mellan försvar och backlinje. Centralt som från egen mållinje till spelare i målområdet, ibland: då blev det till slut den typ av härdsmälta som vid den bortskänkta 1–1-kvitteringen, där den mest lämpade av Viktor Rönneklevarna (Anton Lundin) bjöds på ett friläge av ett dumdristigt och övermodigt GIF-försvar.

Jag vet inte, men jag tror inte att det var Joel Cedergrens fysiska närvaro på bänken som gjorde Alexander Blomqvist till en mycket begränsad passningsspelare i fjol. Jag tror att han är lika dåligt lämpad att kringel-kroka sig ut ur pressade situationer runt eget straffområde i år.

Anton Eriksson är klart bättre lämpad, men jag tror det finns en gräns för hur lämpad en mittback kan vara att få bollen rullad till sig vid egen målområdeslinje med pressande motståndare i de brinnande knutarna.

Men precis när Brage fått kvitteringen och fått ta över matchen – ja, då knycker planens kanske minst väntade poängspelare, lille Albin Palmlöf som väldigt ofta flyger omkring som en räddhågsen kanin, åt sig bollen av den idag närmast komiskt usle Carlos Garcia Ambrosiani i Brage-försvaret och serverade Pontus Engblom ett enkelt segermål.

Under resten av säsongen får han gärna fortsätta likna en vante, en kanin eller Viktor Rönneklev eller vad man nu kan likna som startspelare i superettan: bara han fortsätter producera viktiga poäng i mjugg.

När hade vi en sådan spelare senast?

Jag vet sammanfattningsvis inte alls vad det där sa, det där heller. Jag vet inte hur vi ska klara oss utan Juanjo, hur det ska gå om alla lag tillåts gå lika hårt åt Pontus Engblom i längden (det lyckades Gracia Ambrosiani med: sätta ett tjog tidiga dobbar i honom) eller hur vi ska få bort de värsta kvarlevorna från de delar som var problematiska med Joel-fotbollen.

Men jag vet att sex poäng av sex möjliga är närmast onormalt bra även under en väldigt onormal säsong.

En alldeles unikt tråkig seger

Fotboll?! Är inte det bara tjugotvå spelare som springer runt och jagar en boll?

Jo. I år verkar det tyvärr vara det.

Senast i helgen fick jag försöka förklara för en ny bekant att mitt enda riktiga konkreta specialintresse som jag samlat på mig och behållit under detta mitt snart 30-åriga men fortsatt rangliga personlighetsbygge är det här med att jag följer GIF Sundsvall så slaviskt som jag tycker mig ha möjlighet att göra. Det var, förklarade jag, det nästan enda jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle göra mig av med framöver.

Det var kanske lite konstigt, lite sorgligt, vad vet jag vad hon tyckte, det var det jag hade, förklarade jag.

Inte fotboll som intresseområde, betonade jag med eftertryck, utan GIF Sundsvall. Den klubben. Det laget.

Jag började snubbla in på hur man inte visste någonting här i detta ens enda (okej, kanske andra) inträdande i det riktiga, vuxna och heltidsarbetande vuxenlivet; inte vart man skulle bo, inte var eller med vad man skulle jobba, kanske inte ens riktigt vem man var eller ens ville vara.

Då, sa jag, då var det någonstans fint att ha en enda sak att veta att man kunde ha som nod. Inte särskilt ofta någon nåd, men alltid någon typ av nod. Någon typ av hängare att alltid kunna kasta sin hatt mot en söndagseftermiddag eller en vardagskväll, oavsett vart man tagit vägen, vad man hamnat mitt uppe i med eller vad som hänt med ens hårfäste eller liv. Någon slags medelpadsk lägereld att samlas kring, oavsett om man gjort minsta ansats att flytta hem och oavsett om man helt missat att ens hemkommuns PR-avdelning lagt 2,4 miljoner kronor på att få en reklambyrå att vända på V:et på ett bortom obegripligt fult sätt:

Texten Sundsvall där V är på snedden

Yada yada yada. Jag hade druckit några öl, jag fäktade säkerligen lite väl sentimentalt och blödigt, men Giffarna kommer alltid vara min klubb, sammanfattade jag i alla fall. Och jag berättade vidare – som för att nyansera, som för att tydliggöra att jag inte var nån veritabel galning – hur jag grät på Friends Arena en lördageftermiddag i november i fjol, men sedan ändå pallrade mig iväg på en fest under samma kväll och att jag utan minsta problem lyckades ha roligt strax efter degraderingens fullbordande.

Ett sunt, men genuint och nog aldrig sinande och hela tiden ganska latent brinnande engagemang, försökte jag förklara det som.

Och nu, efter att ha fått lagt denna den kanske allra mest konkreta delen av min personlighet i träda i flera månader, så skulle jag äntligen få utlopp för all den där brinnande entusiasmen och engagemanget.

Fotbollspremiären var äntligen kommen! Solen sken, konstgräset lyste grönt och precis när domaren skulle sätta pipan i munnen och Pontus Engblom hade lyft högerfoten för att avsparka igång säsongen–

Paus Bryta Titta På Tv - Gratis bilder på Pixabay

–så fick allt avbrytas, skärmen delas för att Unibet – ny huvudsponsor av serien – skulle få spela upp sin reklamjingel och sista-minuten-uppmana till betting, i en serie där flera matcher under förra säsongen var helt stängda för spel på grund av rädsla för matchfixningsskandaler.

Innan tidernas allra längsta försäsong hade vi också fått se Tony Richardsson dyka upp i två olika reklamsnuttar för två olika teveprogram, vi hade fått se en skrubbsittande kommentator i Stockholm stövla in mitt under en tyst covid-19-minut i Sundsvall och vi hade fått se en av de två förinspelade tränarintervjuerna (det lilla som hanns med mellan alla klipp på Tony Richardssons nya tv-aktualiteter) klippas itu till konfettistycken.

Jag kommer nog fortsätta fäkta för att försvara mitt GIF-intresse för nya människor, men det tog mig ungefär trettio sekunder av själlös och steriliserad superettanfotboll att konstatera att jag bara måste undvika att de människor jag fäktar mot någonsin får se mig sitta och titta på det här.

För det här var för deppigt. Oförsvarligt deppigt. Inte värt att fäkta för.

Det här var inte fotboll. Eller: det var det som var problemet.

Det här var fotboll. Inte min fotboll.

Och då menar jag inte att det var likt den avdomnade fotbollen i en reservlagsserie till sättet, vad gäller bristen på närkamper och energi, utan främst faktumet att det här rätt och slätt bara var fotboll. Inga känslor, ingen passion, bara själva sporten och springet och sparkandet.

Det här var tjugotvå spelare som jagar en boll. Ett lag spelade bollen efter marken och gjorde det stundtals mycket bra (det laget var Umeå FC, som otroligt rättvist klapp-klappade in 1–0) och det andra tvingades tjonga upp bollen och hoppas på det bästa (det laget hade som tur var Pontus Engblom att sikta på, fram till dess att han tacklades sönder och samman).

Det var ett hemmalag som gång på gång fastnade på felvända innermittfältare, det var en frustrerad spanjor som höll på att låta sin hemlängtan (den typ av kontaktsbrytande hemlängtan som känns förbluffande överdiagnosticerad i Medelpad) leda till ett rött kort första fem, det var det var totalt baklås vad gäller Åhnstrands tänkta taktik för att manövrera ut den tippade tabelljumbon, men det var bara det.

Det var bara de fotbollstaktiska uppenbarelserna. Det var fotboll så som jag antar att fotbollsexperten Kalle Karlsson tittar på den; fotboll för den som mest är intresserad av passningsmönster, av löpvägar, av att upptäcka luckor i återerövringspressen. Fotboll som pilar och ringar i Paint-verktyg.

Det är inte min fotboll. Det är inte det här GIF-intresset jag har. Det är fotboll, rätt och slätt, och det intresset har jag lämnat bakom mig.

Min fotboll kanske faktiskt mindre har blivit bilden av en Pontus Engblom-räd som resulterar i ett 3–1-mål och mycket mer glädjen när den buttre gubben på raden framför jublande reser sig ur sin stol efter tjugo minuters idogt muttrande om att »det här håller aldrig«.

Nu var det var inga som reagerade på att Giffarna mer eller mindre blev utspelade av Umeå FC under första fyrtiofem. Inga farbröder som muttrade, inget oroligt sorl från läktarna när Anton Eriksson tvingades ta till en tunnel som siste-man, inget frustrerat nämen-vad-fan-håller-ni-på-med-skrikande när målvakten Andreas Andersson höll på att ge bort ett gratismål på grund av en framtvingat tafflig förstatouch i det dumdristiga och icke-fungerande rullandet kring det egna straffområdet.

Tystnad när Bajram Ajeti fick vända bort Anton Eriksson, förstås, men inte den tystnande tystnad som ett baklängesmål ska skänka.

Inget lättat jubel när Pontus Engbloms efterlängtade target-egenskaper (mycket kunde Linus Hallenius, nästan allt!, men inte omvandla höjdbollar till målchanser) ledde till att Oliver Berg kunde servera den lille kaninen Albin Palmlöf boll, löpmeter och en närmast försvinnande liten vinkel till den 18-årige talangen (fostrad i Sidsjö-Böle: på planen femtio meter intill mitt barndomshem!) som kunde rulla dit sitt första mål i svensk elitfotboll.

Ingen eufori när Pontus Engblom lika plötsligt som oförtjänt skallade in ett allsvenskt avvägt Johan Blomberg-inlägg bara en minut senare.

Nej, plötsligt satt man där och tittade på en övergiven DPlay-kamera som glåmade ut över en helt tom idrottspark och lyssnade till reklamlåten, inte- jingeln utan -låten, som Sundsvalls Energi sammanställt och tänkte »vad fan var det här?«. Visst hade jag gett ifrån mig ett litet jubel vid de två målen, nog hade jag stönat fram ett frustrerat »MEN!« vid otal fastspelningar och visst hade jag kanske väst fram ett »kort!« vid någon ful satsning (det verkade förresten som att närvarande publik är en nödvändig faktor för att utdelandet av röda kort ska bli möjligt: både Alexis Bbakkas och Jakob Bergmarks satsningar borde ha kunnat användas som moderna prejudikat för vad ett rött kort är och bör vara).

Men framför allt hade jag zonat ut mycket oftare än vanligt. Kollat gruppchatten, scannat Twitter, livekommenterat till de som inte vill betala 349 kronor för mer Tony Richardsson än Henrik Åhnstrand i försnacket.

Det pratas ofta om närheten i den svenska fotbollen: att det är den som skulle locka, framför allt annat. Och även om jag uppskattar att Urban Hagblom eller Joel Cedergren varit ett par knapptryck bort genom åren så fick den här tisdagskvällen mig att inse att det inte alls är närheten som är grejen. Det kan snarare bli för mycket närhet, märkte jag. Jag vill aldrig se båren komma i närheten av Pontus Engblom (som vi redan nu lär få utse till lagets överlägset viktigaste spelare, efter obekräftade rapporter* om att Marc Mas Costa ska hoppat in på planen för att ersätta honom), men jag vill framför allt – insåg jag nu – inte se Håkan Stafrin och Benny Mattsson lufsa in med den. Det är plötsligt för mycket närhet, för lite avstånd.

*= Marc Mas Costa finns mig veterligen inte registrerad för någon bollberöring.

Jag vill ha mer avstånd till laget, de utbytbara spelarna och ledarna (Marc Mas Costa ska alltså ha hoppat in, annars kan han ju – i egenskap av spanjor, så som jag förstår kontraktsläget – hastigt ha lämnat klubben efter att inte varit helnöjd med den tallrik vitlöksfrästa champinjoner han beställt in på Saffran igårkväll), mycket mindre avstånd till de som egentligen utgör klubben, i alla fall i den mån den är rolig att följa: de outbytbara supportrar som ikväll hade tagit sig upp på Norra Berget för att sprida sin bengalrök ner mot premiärplanen och ut mot den stora vida supporter-Twitter-världen. De som låter vid ledningsmål, tvärtystnar vid insläppt och som summa summarum gör det här till en levande sport som är försvarbar att sätta sig och slå på teven för att titta på.

Att Giffarna var det ganska klart sämre laget hemma mot Umeå FC oroar mig mindre än faktumet att jag kanske ska behöva försöka uppbåda energi åt den här sporten – den här från elitfotbollen väsensskilda sporten – under hela 2020. Att division 1-anfallaren Alexis Bbakka fick se ut som en ståtlig poängkung mot den här GIF-backlinjen (med normalutdelning känns det som att han gjort tre assister och åtminstone ett mål ikväll) eller att Soya Takahashi gång på gång tilläts skära som kniv genom rumstempererat smör genom ett ihåligt GIF-mittfält gör mig mycket mindre än att det ska komma att bli bottenstrid, mittenstrid, toppstrid eller vad-som-jävla-helst-strid i det här formatet under sommaren och hösten 2020.

Vi leder just nu superettan, det vet jag. Men jag har ingen aning om vad det här sade, vet inte vad det här var tänkt att vara för typ av GIF-spelidé och kan heller inte förutse hur långt det räcker om Pontus Engbloms skada var lindrig och han fortsätter kunna göra vatten till, om inte vin, så nåt läskande från Vasa Bryggeri.

Jag vet bara att det var alldeles otroligt tråkigt.

Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg

Kramerica Industries.

I förra veckan hörde jag på P1 Morgon hur arbetare på Elektrolux fabrik i Mexiko ska ha fått sparken efter att ha klagat på att fabriken hållits öppen utan tillräckliga covid-19-skyddsåtgärder. I inslaget berättade 58-åriga Gregoria Contreras att hennes mamma dött på grund av att »Electrolux vägrade stänga sin fabrik, trots arbetarnas protester«, varpå P1 lät Elektrolux informationschef Daniel Frykholm komma till tals.

Frykholm förklarade då att kylskåpstillverkning »kan ses som en samhällsviktig verksamhet«, alltså den typ av verksamhet som bara måste fortgå under rådande pandemi där stora delar av samhället och ekonomin stängs ner.

Och jag vet inte, jag kan för lite om andrahandsmarknaden för vitvaror för att kunna svara på ifall det är av yttersta vikt att människor kan installera ett sprillans nytt kylskåp under covid-19-krisen (kanske behöver folk en sån där isbits-görare på kylskåpsdörren nu under hemmakarantänen, för att kunna unna sig ett glas riktigt isande kallt vatten), men jag tycker att frågan i sig är intressant och att den oundvikligen måste ställas under denna kris för allt vad företagande och entreprenörskap heter:

Vilken verksamhet är egentligen samhällsviktig?

Staten har redan gått in med enorma stödpaket till den fria marknad som ofta sägs kunna sköta precis allting själv, men det skriks ständigt på mer: Moderaterna har exempelvis gastat sig hesa om att regeringen borde satsa ytterligare hundra miljarder kronor i månaden på att rädda företagen.

Men vilka företag? Alla företag?

Den här unika situationen är en alldeles ypperlig tid för att ställa sig frågor om vårt samhällsbygge, om vilka yrken som faktiskt är samhällsviktiga, om vilken verksamhet som verkligen bidrar och vilket företagande vi vill värna efter att krisen är över.

Det är frågor för en annan portal, en annan skribent, en mycket skarpare hjärna. Men det här är också en tid för en 29-årig man att gå och titta på husfasader i jakt på Sveriges mest meningslösa grupp med bluffartade företagsnamn.

Pirkt.se påbörjar nu officiellt jakten på Sveriges minst samhällsviktiga husvägg.

Det finns många klassiska skyltar på hustak och fasader runtom i Stockholms innerstad. Blickar man upp mot Södermalm ser man exempel på hur gamla klassiska företag som Coca Cola och Stomatol med rena typsnitt och gammaldags neonelegans saluför sina respektive produkter. Och på Kungsholmen möts den som cyklar över S:t Eriksbron av budskapet »Tag alltid Tulo«, som en estetiskt vacker påminnelse om att värna munhälsan med den lilla Cloetta-utgivna halspastillen.

Det går förstås att dividera länge kring huruvida dessa tre exempel bidragit med konkret samhällsnytta genom åren, men nog måste väl den svenska tandhälsan ha stärkts av Stomatols kariesskyddande krämer och den kollektiva svenska kaffeandedräkten bör ha lindrats av Tulos mintsmak och vad gäller Coca Colas verksamhet så har företagets läskeblask skänkt väldigt många människor en mycket konkret känsla av sockerbetingat välbehag genom åren.

De har erbjudit konkreta produkter, som går att ta på – och de har alla (tydligen: Tulo ska gå att köpa i smakerna »citron« och »vit«) överlevt tidens tand.

Det är alla tre exempel på bra och fina skyltar som här hemma i en storstad; som signalerar att här begås det produktion!, här finns jobben!, men här finns också liv och rörelse!, neon och läskeblask och pastiller!!!

Jag själv är dock allra mest svag för den typ av skylt som inte ens saluför något speciellt varumärke, utan bara skickar ut ett meddelande om att här finns det exempelvis möjlighet till »bad« eller chans att titta in på »kaffe«. Det är skyltar som aldrig kommer gå ur tiden: folk kommer alltid, i alla tider, vilja bada i bassängen och alltid, i alla tider, vilja dricka kaffe.

Det är bra och fina skyltar. Skyltar som kan vandra hela distansen.

Sedan ett par år tillbaka har dock min mycket gode vän Per Bohman gjort mig uppmärksam på en annan typ av skylt som sitter uppe i Stockholm. Den moderna, nej, den rentav postmoderna företagsskylten som på senare år annekterat husfasader runtom i staden; skylten som inte får en att tänka på liv, rörelse och konkret produktion av konkreta produkter som man åtminstone kan köpa och glädjas åt – utan den typ av skylt som bara leder tankarna till brevlådeföretag, bluffmakeri och den allra senaste senkapitalismens åtskilliga vedermödor. Bohman berättade att han brukade skratta till och tänka på hur det bakom dessa väggar, där de svengelska nyordsföretagen förfulade fasaden, bara var helt tomt: att där på sin höjd stod en enda datamaskin på kontorsgolvet och arbetade på högvarv med att slussa pengar till något skatteparadisiskt skalbolag med än luddigare namn.

Sedan dess har jag också haft ögonen öppna, låtit blicken klättra uppför fasader i innerstaden och sedan dess har jag också ofta skrattat till när jag sett ett företagsnamn som verkligen utstrålar ruffel och båg och som jag tänker mig att den någorlunda självmedvetne innerstadsstockholmaren borde behöva kvida fram när hen är tillbaka på släktmiddag runt jul i sin hemstad. Jag har målat upp scener i huvudet över hur den som över borden på Riche inte ogärna brukar skylta högljutt med att hen är »Senior Manager of Strategic Assessment« plötsligt befinner sig hemma i sin gamla bruksort där hen över en bit kalkon med brunsås får frågan om vad hen pysslar med nu för tiden, och då tvingas slå ner blicken och skamset försöka uttala det svengelska namnet på sin managementkonsultfirma på ett sätt som gör att de konkreta elektrikerna och bilmekanikerna runtom bordet inte sätter potäten i vrångstrupen av anti-stockholmskt vredesmod.

Nu, under pandemin och det ekonomiska stålbad som följt och kommer att fortsätta följa, har jag gjort slag i saken och försökt sammanställa de allra minst samhällsviktiga fasader jag kunnat hitta.

Nästan alla i vårt samhälle verkar vara rörande överens om att vårdpersonalen och den närmast kroniskt timanställda omsorgsstyrkan i äldrevården förtjänar bättre villkor och högre löner efter att den här krisen visat dess konkreta värde för samhället som helhet – men vi har ännu inte på samma sätt talat om de yrkesverksamma grupper som kanske inte behövs i det bättre, starkare och mer sammanhållna samhällsbygge vi borde vilja ta oss an att snickra ihop efter denna pandemiska omskakning.

Vi börjar på S:t Eriksbron och dess arkitektoniskt vackra fasader. Om du står och tittar på den klassiska »Tag alltid Tulo«-skyltens smäckra neondesign så behöver du bara vrida på huvudet några grader för att mötas av den här fasadstyggelsen i sex postmoderna företagsdelar:

Det är många starka namn här (HEEP! MagiCAD!!!), men jag vill att ni blundar och låter företagsnamnet StruSoft trilla ut genom läpparna.

StruSoft. Får ni upp någon bild av vad som försiggår inne på det kontoret?

StruSoft. Seså. Flera gånger. StruSoft. StruSoft. Strusoft. Ingenting?

Låt oss spekulera tillsammans. Kan det vara så att de anställda på StruSoft arbetar med att tillverka och sälja en mjukgörande gel för vårdpatienter som lider av struma? Att en tub lenande StruSoft skänker välsignad lindring på öron-, näsa-, hals-mottagningar runtom i landet?

Eller kan det vara så att de saluför uppvärmningsövningar för professionella strupsångare? Det behöver inte vara övningar, jag slår inte fast något här utan vi spekulerar tillsammans: det kan förstås lika gärna vara en halsduksformad vetevärmare som en mongolisk strupsångare kan vira om halsen innan han ska ge sig på en krävande strupsonat?

Jag tycker det här är befogade gissningar kring vad som kan tänkas pågå bakom denna armada av förfulande företagsnamn på den annars så vackra fasaden vid S:t Eriksbron, men nej: enligt StruSoft själva så tillhandahåller de programvara inom »Structural Analysis & Design«, där det är de själva som valt att sätta hela sitt arbetsområde inom välförtjänta citationstecken.

Jag tycker i alla fall att ovanstående fasadvägg – där egentligen bara revisorerna på Parameter Revision avslöjar vad de faktiskt pysslar med – måste vara en urstark kombattant i kampen om att vara hela Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg.

Men vi har många fler exempel. Nästan varje morgon under denna vår har jag vandrat Kungstensgatan fram, där denna skylt tornar upp sig på en vackert rundad gul fasad:

Bakom företaget »bublar.« med litet B och en punkt skulle det förstås kunna gömmas precis vilken låtsasverksamhet som helst, men efter en googling verkar det faktiskt vara ett internationellt framgångsrikt företag som håller på att tillverka dataspel i någon sorts futuristisk VR-teknologi, vilket – om de undviker en Gizmondo-krasch – säkerligen kan komma att bidra till mycket glädje för väldigt många. Men jag är ändå glad över att jag stannade till och reagerade på fasadskylten, för vid en närmare inspektion av adressen så bjuder själva ingången på ett alldeles otroligt knippe 2020-tals-osande etablissemang:

Kungstensgatan 18 har nämligen inte bara plats för gruppen Bublar Group – utan också för företagsgruppen Necter Group! Utöver det dessutom Vobling (som vid en googling visar sig ingå i Bublar-gruppen!) och två perfekt generiska hittepå-namn som »E-Space Communication« (som pysslar med att »evaluate digital channels and give insight on how to optimise them for the real users«) och »Elekta« (som jag vägrar googla, eftersom det då fortfarande tillåts kunna vara allt från en lysrörstillverkare till ett övervintrat kvinnligt muskelpaket som sitter och väntar vid telefonen på att TV4 ska ge besked om det blir någon ny säsong av »Gladiatorerna«).

Och sist men inte minst AltoCumulus: någon sorts perfekt 2020-mix av Palo Alto-osande kapitalackumulering. Alto betyder också »hög« på italienska och tankarna förs onekligen till Joakim von Anka-ackumulering av enorma mängder polletter som samlas på fysisk hög: att AltoCumuulus-kontoret är en enda djup binge av guldmynt.

Men det är egentligen lite fusk att ge sig på mindre skyltar vid dörröppningar. Tävlingen ska ju egentligen bara vara öppen för de företag som verkligen förfulat stadsbilden genom att smacka upp sitt svengelska högkonjunktur-hokus-pokus på själva fasaden, vilket bara »Elekta« gjort i det här fallet (kanske för att få andra gladiatorer, som Atlas eller Plexus, att bli avundsjuka på vad hon gjort med sin post-TV4-karriär när de går förbi).

Men ofta erbjuder de små plaketterna vid dörröppningarna en så otrolig källa att ösa ur att man som samlare bara inte kan hålla sig undan att lyfta fram dem i det smala men skärskådande Pirkt.se-ljuset. Ytterligare ett sådant exempel bara måste få lyftas. En dag när jag promenerade hem vek jag in på en liten tvärgata till Birger Jarlsgatan, där den här konsonanttunga samlingen hade fått klä den fina tegelfasaden:

Kan det vara så att ju fler poäng ett företagsnamn ger i ett Alfapet-parti, ju mindre egentlig samhällsnytta utförs bakom skylten? Att ju fler poänggivande X och Y:n man kastat in i namnet, desto luddigare är verksamheten?

»XZAKT Kundrelation« är förstås inte ensamt starkt nog för att kvala in på någon topplista, men har man gått runt på jakt efter riktigt luddiga företagsnamn ett tag så arbetar man ganska snabbt upp en näsa för vilka typer av kvarter som kan tänkas innehålla ett antal riktiga bluffnamn. Som en väldresserad stövare kände jag vittringen efter fler postmoderna företagsnamn (av den typ som Karl Marx nog inte trodde skulle kunna hinna existera innan kapitalismen slagit knut på sig själv) och fortsatte min promenad upp för Eriksbergsgatan. Och mycket riktigt fann jag bokstavligt guld. Tyvärr (för den här sammanställningens skull) har de ännu inte spikat upp några gigantiska skyltar på väggarna på de fina gamla husen, men den här guldpläterade listan med företagsnamn vid husnummer tio är så pass stark att den bara måste få lyftas:

Låt gärna namnet »Flexenclosure« ta sig en svängom i munhålan och säg mig att det inte är det allra största bluffnamnet hittills; att det inte låter som att någon väldigt snabbt behövt ha fram ett internationellt namn på sin brevlådeorienterade mjuggverksamhet och desperat letat efter två engelska ord att slå ihop. På den första träffen på Google sägs det att Flexenclosure är »inne i en intensiv och utmanande expansionsfas« (mycket flex, mindre closure, antar jag), men på den senaste träffen förkunnas tyvärr att företaget gått i konkurs (noll flex, bara closure).

I skyltens topp så låter Nr10.se som en hemsida där sportprofilen Jesper Hussfelt börjat utmana Patrick Ekwall (Mr Exclusive in Sports Media AB, när vi ändå talar företagsnamn) om herraväldet vad gäller det snäva och tuffa marknadssegment som företagsvärlden känner som »den årliga vår-beställningen på ett par sneakers från TV4-kollegan Max Grinndal«. Men det är märkligt nog inte så att det är Hussfelt som börjat saluföra sneakers för att utmana Difficult by P. Nej, det visar sig vid en googling vara ett kontorshotell, och tar man sig en titt på deras hemsida så skryter Nr10.se med att de senaste tre företagen som hyrt in sig är »Evalueserve Nordic, Nickel Mountain Resources och Cibes Lift Group«, vilket snabbt får en att inse att Stockholms stad är en enda illaluktande lök med skal på skal på skal av företagsnamn som gör en gråtfärdig av fullskalig meningslöshet. Det perfekta 2020-talsnamnet PeakSearch (»ledande inom rekrytering till nyckelpositioner i Norden«) och optimalt intetsägande Kameo (»en plattform för nordisk crowdfunding«) är också värda ett omnämnande på denna guldgruva till guldplåt av vad vi får anta är riktigt samhällsmeninglös verksamhet.

Men det är fasaderna och jätteskyltarna som den här listan är tänkt att fokusera på och där är en av mina personliga favoriter i Stockholm husväggen som sitter på Kungsgatan, i höjd med Klarabergsviadukten:

Den här bilden är tagen bara någon vecka efter det att börserna började svaja i pandemins spår, men redan vid fototillfället verkar det som att inte mindre än fem företag redan har dukat under, tagit sitt pick och sitt pack och sin skylt och lämnat bygget. Man kan bara se svaga konturer kvarlämnade i betongen efter de företagsnamn som verkar ha varit för yvigt intetsägande för att klara ens en enda vecka av icke-högkonjunktur; verksamheter som inte klarat av kristidens tand lika väl som Adyen (nederländsk betalplattform), Datscha (»Sveriges ledande leverantör av tjänster för information och analys av kommersiella fastigheter«), Synaron (jag har verkligen ingen aning, för en googling leder inte nå-gon-stans) och ett par »Consulting Groups«: den typ av samhällsbärande företagsformer som gjort sig kända för att se till att moderna svenska sjukhus blir ungefär lika kostnadseffektiva som franska regenters sommarpalats eller katolska mastodontkyrkor.

Det ser ut som att halva bygget imploderat i den typ av krasch som borde uppstå när högkonjunkturen längre kan hålla valfritt svengelskt företagsnamn under armarna. Det är som att Företagarnas vd Günther Mårder borde ställa sig framför fasaden och försöka avleda de förbipasserandes blickar från väggens små kvarvarande märken i betongen:

Jag har stannat av och fotat många fler udda företagsnamn, fått ett antal skickade till mig av några trogna innehållsliga bidragsgivare, men vi börjar med en omröstning kring de fyra samlingar som var de starkaste jag fann på en och samma fasad eller plakett. Se till att göra din röst hörd i denna oviktiga fråga:

Drömmen är förstås att vi tillsammans, alla vi som tvekar på att vi lever i den allra bästa av världar när människor varje vardag stämplar in på AltoCumulus eller StruSoft, kan utöka listan med fler husfasader som skriker ut tveksam samhällsnyttighet. Att det kan bli något av en folksport, detta att låta blicken klättra längsmed husfasader för att ifrågasätta rimligheten i att en rimlig konjunktur skulle hålla ett företag döpt till ett så pass fluffigt icke-ord under armarna.

Om den här portalen någonsin vill ha in tips, förslag och åsikter så är det nu. Denna ambitiöst påbörjade lista måste kunna göras längre. Tävlingen måste kunna vidgas. Stockholm må vara svensk bluffindustris absoluta mecka, men det skulle förvåna mig om inte andra tätorter också sett svengelska tecken i fasaderna på ett decennium av högkonjunktur.

Skicka in bidrag eller tips till portalen i kommentarsfält eller via mejl (pppirkt@gmail.com) så kan vi tillsammans utse 2020-talets mest talande husvägg av misstänkt samhällsonytta.

Nya övertramp av SVT på den flintifierade rörelsen

Jag brukar vara en försvarare av Public Service. Jag vill att vi i Sverige ska ha icke-kommersiella medier som granskar makten, jag vill lyssna på Ekot på morgnarna, jag vill kunna se Aktuellt vid niorycket. Jag kan därför stå ut med många av baksidorna: som att Doobidoo kommer med en sextonde säsong eller att SVT skickar den fradgande blodhunden Jesper Henke till Jämtland för att hänga ut en då 20-årig mittback i rikstelevisionen. Bara jag slipper kolla och bara jag i min tur får använda mig av tryckfrihetsförordningen för att försvara mig mot oförrätterna så är det okej. Fördelarna väger mycket tyngre än nackdelarna.

Men nu börjar irritationen verkligen gro. Den här portalen är en av plattformar som utgör en röst för den smala identitetspolitiska strömning som slåss för de flintifierades sak i samhället och reagerade redan i vintras när SVT, som en »kul grej« från produktionsteamet, matchade ihop en flintifierad man med en hårälskande frisör i »Gift vid första ögonkastet«.

Nu har SVT skickat ut programserien »Den kala sanningen«, där den flintifierade 43-åringen Peder Brendmo på ett krystat semi-ironiskt sätt ska koppla sin ensamhet och brist på samboskap till faktumet att han sedan arton år har rakat sin flintifierade skalle. Efter att ha sett ett avsnitt på fredagseftermiddagen känns det som att det är en produktion som blivit snabbt ihoprafsad, vilket inte minst märks på att SVT:s webbredaktör inte ens verkat ha orkat korrläsa den initiala mening som ska locka till tittning:

Även en »flintskallig« förtjänar en obestämd artikel. Vi har n-genus! Vi är människor! Vi är utrum!

Men mitt första stora problem med denna SVT-produktion är hur de väljer att porträttera den som inte har hår på huvudet. Vem kan tänkas få uttala sig om hur det är att leva med den kala hjässan? Är det Fredrik Ljungberg?

Nej, det är det inte. Det är inte ens en När och Fjärran-solkysst Hans Fahlén.

Jag bjuder er först på en liten passus för att ni ska hinna tänka ut vilken som skulle kunna vara Sveriges mest makabra trio med rakade huvuden som kan tänkas placeras intill varandra.

Nu.

Det SVT släpat fram är en trio bestående av bröderna Rongedal som flankerar den gamle Gladiatorerna-köttklumpen »Hero«:

Aldrig tidigare i svensk tevehistoria kan det ha sett så konkret märkligt ut att tre män saknar hår. Det är helt klart den märkligaste samling pixlar på tunnhåriga personer jag har sett sedan senhösten 2013, då den här gamla Pirkt.se-favoritern dök upp i den smala eter vi känner som »hemsidan Ravelli.se där tvillingarna Ravelli saluför funktionsplagg«:

Den här bilden, på de två tvillingarna Ravelli och den problematiskt vita Yoda-figuren, höll mig vaken i dagar. Den var rent illuminerande, gick inte att slita blicken från; en synvilla mer bottenlös än den allra djupaste 3D-tavla.

Men det värsta vad gäller SVT-produktionen var trots allt inte att produktionsteamet slog sina kloka skallar ihop, tänkte »vad har vi på flintskallighet?« (uttalat på den flytande Filip & Fredrikska som jag antar är det enda som talas på svenska tv-produktioner nu för tiden), och kom fram till svaret »Bröderna Rongedal och Roddy Benjaminsson«.

Nej, det allra grövsta övertrampet sker när nästa program annonseras, i slutet på det första, så syns hur Peder söker upp en man som ska hjälpa honom hitta tillbaka till sin maskulina säkerhet. För vad ser jag att den flintifierade kampen ska komma att sammanlänkas med idag, fredagen den 15 maj 2020?

Just precis. Mannen som greps av polis för sexköp på torsdagsnatten och imorse fick ta tjuren vid hornen och göra det som det anstår en postmodern man år 2020: skriva »ett kryptiskt inlägg« på Instagram »som illustreras med en bild där han sitter och ser ut över en vingård«.

Och som nu kan tvingas se hela sitt imperium falla.

Han ska inte få dra med oss flintifierade i fallet.

En rojalistisk utandning

Jag brukar inte försöka mig på några mer avancerade makroekonomiska analyser på den här portalen, men jag tänkte att vi behövde titta på den här grafen över utvecklingen av försäljningen av desinfektionsmedel i världen under de fem första månaderna av kalenderåret 2020. Det vi ser vid den allra högsta spetsen är när nyheterna om Coronakrisen och den medföljande nedstängningen av samhället nådde allmänheten, varpå människor skyndade sig till affärerna för att bunkra handsprit. Därefter såg vi en nedgång igen, när det visade sig att marknadskrafterna klarade av att leverera även under krisen och konsumenter runtom i världen märkte att det inte alls blev tomt på hyllorna och att bunkringen var onödig.

Men efter att försäljningen sjunkit och den första toppen nästan utraderats så trodde många experter på en stabilisering och på en långsiktigt tämligen normal prisnivå igen – men plötsligt ser vi nu, i grafens absoluta slutskede, en fullkomlig urspårning uppåt igen, i en avhuggen kurva vars slutdestination inte går att skönja utan bara pekar ut i oändligheten.

Analytiker världen över har varit villrådiga och mycket oense vad gäller den här senaste utvecklingen, men källor till Pirkt.se har på goda grunder kopplat samman ett och ett, vad gäller den globala efterfrågan på desinfektionsmedel och dess uppgång i början av maj.

Erik Löfgren har börjat gå på Friskis & Svettis cirkelfys igen. Oerhörda mängder av desinfektionsmedel har därför skyndsamt beställts av Friskis & Svettis Kungsholmens personal i förebyggande syfte, ifall han skulle få för sig att gå dit med någon typ av regelbundenhet igen. Den alkholhaltiga gel som brukar säljas i mindre pumpanordningar har nu plötsligt beställts på oljefat av stressade Friskis-volontärer som bara vill göra rätt för sig gentemot Folkhälsomyndigheten. Om man blir trängd mot väggen av en inspektör och tvingas medge att »ja, jo, vi lät honom träna klart passet i en faktisk pöl av svett« så vill man åtminstone kunna försöka rädda situationen med att förklara att »vi hällde faktiskt ut en gallon av desinfektionsmedel över hans område efter passet«.

En dag ska jag sammanställa en Pirkt.se-inläggs-generator där omkring fyra-fem alternativ finns i tre olika snurror, vilket i sig genererar en fullödig mening som i sin helhet beskriver hela det genererade inlägget. Så att de få Pirkt.se-läsarna kan ta sig en snurr på den digitala tombolan och få fram färdiga inläggssammanfattning under perioder av torka.

* Snurr på tombolan* Erik Löfgren… *nytt snurr*är kritisk mot den fria marknaden*sista-snurr*eftersom han svettas kopiöst mycket när han tränar.

Så. Men så kan det bli fem olika alternativ på varje snurra, vilket skulle generera alla potentiella inlägg som skulle kunna skrivas på den här portalen.

* Snurr på tombolan* Joel Cedergren… *nytt snurr*är en viktig pjäs i den identitetspolitiska debatten rörande flintifiering… *sista-snurr*och finns tillgänglig på bibliotekets filmtjänst.

Allt skulle inte bli hundraprocentigt logiska inlägg, men med lite överseende för att någon eventuell passus utelämnats och något obligatoriskt intellektuellt snedsprång kan ha fallit bort skulle man förstå ungefär vad det varit för ett inlägg och försöka bära med sig kontentan.

Det har varit svårt för många att veta vad man bör och inte bör göra i detta semiöppna, semislutna svenska samhälle. Men det har rapporterats alldeles för lite om hur extra svårt det varit för oss som velat hålla oss lite aktiva och som tänkt att Folkhälsomyndigheten gett grönt ljus för exempelvis löprundor – men som samtidigt vet med oss att vi är flåsare och stånkare och svettstänkare av högt över normalgraden.

Hur ska man värdera den öppenhet som Tegnell tillåtit och förordat vad gäller fysisk aktivitet kontra det samhällsfariga stånkande och stänkande man vet att man själv tar med sig ut i löparspåren?

Häromveckan drogs detta till sin spets. Jag var ute på ett varv runt Brunnsviken när jag tidigt reagerade på min egen andning. Inte att den snabbt blev tung och flåsig, det blir den alltid vid minsta ansträngning, utan att den i dessa pandemiska tider förstås kändes direkt farlig. Ganska ofta mötte jag nämligen äldre, riskgruppsgamla individer i spåret som var ute och unnade sig stärkande promenader. Gott så, men åldringarna vandrade nästan uteslutande i grupp – inte ogärna i bredd, som en smittoinsamlande skallgångskedja – och längs de relativt smala spåren runt Brunnsviken var det otroligt svårt att hålla ett behörigt avstånd mellan ens rosslande andning och den mötande trafiken av riskgruppsrebeller som vägrar vika en tum från sin formation vid mötet.

Ibland fick jag nästan trycka mig upp och springa upp mot stängslet för att försöka komma förbi inom smittskyddsavståndet: på det sätt som jag antar att Spindelmannen hade gjort ifall han haft min dävna fysik. Så såg jag ut: som om en mellanstor svensk stad anställt en brasiliansk elitidrottare som kommunal spindelman, leasad på artistskatt, och denne precis kommit hem efter novemberlovet efter en månad av sol, bad, öl och helrostade spädgrisar och inte riktigt orkat bibehålla den spänstiga flärden i sitt kringflygande väggsprintande.

När någon tantformation blev för närgången, via sin totala ovilja att ens försöka vika åt sidan, så kände jag mig tvingad att helt enkelt sätta handen framför munnen och styra mitt tunga flåsande och alla eventuella spottpartiklar åt andra hållet med hjälp av en vinklad handflata.

Men den mest skakande upplevelsen under min joggingtur handlade faktiskt inte om mötet med någon grupp gamla riskgruppsindivider utan med en kärnfrisk 42-åring och hennes följe.

För när jag hunnit nästan hela vägen runt, med kanske en kilometer kvar på den drygt milslånga rundan, så möter jag en större gruppering mitt i vägbanan. Stora män i funktionella plagg och än mer funktionella hörsnäckor har brett ut sig på ett sätt så att jag tvingas zick-zacka mellan dem och däremellan – helt plötsligt! – så uppenbarar sig kronprinsessan Victoria och prins Daniel, stående mitt i spåret, tillsammans med ett litet barn (som jag nu, via en googling, måste anta var den fyraårige prins Oscar).

Det hela är över på en halv sekund, plötsligt är jag förbi, och först i efterhand inser jag vad som har hänt. Eftersom jag vetat med mig att jag är innehavare av Sveriges just där och då kanske allra tyngsta utandning och att hela mitt rikligt saliverande käkparti hänger och slänger som på en gammal Sankt Bernhardshund så tar jag bevisligen beslutet att sätta hela den högra handen för näbbområdet när jag joggar förbi kronprinsessan, hennes make och den lille hertigen av Skåne. Sluter till. Stänger igen.

I den allra bästa av världar, om Johan T. Lindwall fått bestämma, hade jag förstås också haft möjlighet att blixtsnabbt mumifiera hela skalpen så att all den drypande svetten inte kunnat skvätta ner det konungsliga följet – men jag har, tack vare ett kungahus-vördande undermedvetet, trots allt gjort precis allt jag kunnat för att skydda landets tronföljd i denna hastigt uppkomna och överrumplande situation.

Jag har stått för mitt livs mest rojalistiska utandning.

I kristid, under pågående spottburen pandemi och nio kilometer in i en högst partikelutsöndrande löprunda är vi alla rojalister.