Att bli näbbdragen av ens rika sommarjag

Jag tyckte jag var riktigt smart i somras, då mitt soliga och förhållandevis rika och heltidsarbetande sommar-jag stannade upp och tänkte till och tänkte framåt.

Mitt i den svenska rekordsommaren hade jag – trots veckor av relativ insomnia på grund av tryckande lägenhetsvärme – tankekraft nog att tänka på att det kommer att följa en ny upplaga av mig framöver.

Jag tänkte på hur mitt höst-jag skulle sitta där i en gråkall novembermånad och vara utan både heltidslön och somrig lyster – och på hur glad denne ekonomiskt handikappade och emotionellt fragila individ om det helt oförhappandes skulle dyka ner ett paket, som sänt från ovan, som en sån låda som föll till marken i det gamla PC-spelet Worms och som man glatt fick åla sig fram till för att hämta.

Så mitt soliga, heltidsarbetande och förhållandevis rika sommar-jag unnade därför mitt kommande höst-jag biljetter till Lykke Li i Annexet den tionde november.

En nära nog genial idé – om det inte vore för risken att det kunde dyka upp andra planer just den tionde november, under de månader som skulle passera. Och nu har just detta inträffat. En god vän och underskattad contentskapare, flitigt nämnde och Pirkt.se-hyllade Putto, ska fira att han fyller 30 år*.

Därför kan det bli så att mitt rika och soliga och härliga sommar-jag i princip stjäl en tusenlapp från det höst-jag som hittills lyckats vara ännu glåmigare och novemberdaskigt grå än jag vågat föreställa mig, om jag nu inte kan få de två 450-kronors-biljetterna sålda innan lördagen.

Och det är kanske ett märkligt forum att vända sig till det här, då jag bara med säkerhet vet att den här portalen läses av min farmor, min mor (som då och då frekventerar kommentarsfältet under vår gamla huskatts pseudonym) och några närstående vänner: men om någon skulle vara intresserad av två biljetter till Lykke Li på Annexet i Stockholm, nu på lördag, så är den varmt välkomna att höra av sig.

De går till högstbudande och jag vågar åtminstone lova att ni slipper betala den obegripliga »serviceavgift« som alla bokningssajter tar ut när man gör precis allt arbetet själv.

(Två vänner initierade en gång ett politiskt parti vars enda kärnfråga var att motarbeta de obegripliga serviceavgifterna i den svenska ekonomin. Jag tyckte verkligen att den idén hade något.)

*= Jag hyser som sagt den största respekt för contentmästaren Putto och hans val här i livet, vilket gjorde mig överraskad att han valt att inkorporera »maskerad« i sin 30-årsfest. Och när vi ändå har Blocket.se-ifierat den här portalen så kan jag lika gärna slänga ur mig ytterligare en förfrågan: ifall någon i Stockholms-området sitter på en gammal grå särk, lämplig för den som vill gestalta Skalle-Per (mest för att ingen annan på festen ska göra det, så att inte Puttos fest spårar ur i ett vilt slagsmål över att någon intersektionellt skolad analytiker anklagat en hårmässigt stark individ för att ha approprierat den flintifierade kulturen genom att bald-cappa sig till en Skalle-Per-utklädnad).

Upprinnelsen till Första Dejten-veven

I vårvintras skulle jag på en födelsedagsfest och kvällen innan satt jag och drack öl med två vänner som också skulle på samma fest. Vi kom fram till att man förstås, enligt gängse presentkutym, behövde ha med sig någon symbolisk gåva till den årsfyllande festarrangören. Idéerna var allt annat än nyskapande utan som hämtade från ett kristdemokratiskt partiprogram gällande presentvett och -etikett: det var »kanske en blomma?« hit, »roligare med en lättskött planta?« dit, någon snabbt nerskjuten biobiljettsidé. Beslutsprocess saknade helt entusiasm och idérikedom och hade antagligen till slut autopilot-landat på Systembolagets breda landningsbana.

Om inte.

Plötsligt tittar en av vännerna upp från sin mobiltelefon, som hon suttit och mjuggscrollat under det lågintensiva present-brainstormandet. »Det här då!«, utbrister hon.

»Var statist på Första Dejten!«

Hon börjar förklara man kan anmäla sig till att sitta med som statist i SVT-dejtingserien »Första Dejten«, realityserien jag föll så pladask för under förra året, och hon har mig redan såld vid »trerätters lunch ute på en restaurang i Vaxholm för 120 kronor«.

Det är den perfekta presenten. Inte bara för att det är ett alldeles ypperligt pris eller för att det ger en chansen att synas i SVT – utan för att presenten, till skillnad från en krukväxt eller en flaska bubbel, besitter en alldeles perfekt mängd yvighet.

Jag känner inte den födelsedagsfirande festarrangören särskilt bra, egentligen: jag gillar honom och tycker han är mycket trevlig, men vi har aldrig någonsin setts på tu man hand, alltid bara i grupp, och inte under särskilt lång tid heller.

Vänskapsrelationen känns som att den håller på att stadgas på just den träffas-i-grupp-nivån och det är ju en i sanning trevlig nivå att vara på och en vi skulle kunna stannat på i åratal.

Men.

För den som vill att ens person ska omgärdas av en viss yvighet och oberäknelighet är ju just detta läge, när vänskapsrelationen håller på att stadgas, perfekt för att skaka om saker och ting.

Precis när ens halvnya vän börjar känna sig trygg och landa i relationen, när den börjar veta precis var vi står och var vi är eller inte är på väg – då vill man komma med ett oannonserat njurslag som skakar om hela den relationella tillvaron.

Pang, bara! Här får du som födelsedagspresent: en inbjudan till trerätters lunch ute på Vaxholm, på tu man hand, en blanktisdag i snöslaskets marsmånad. Allt du trodde om vår stadgade ses-ute-bland-vänner-och-dricka-öl-relation omkullkastat med ett enda ClipArt-tätt presentkort.

För maximal yvighet berättade jag förstås inte om SVT-inspelningen och upplägget, utan bara att det var en trerätters lunch ute på Vaxholm, en tisdag om ett antal – ja, till och med rätt många – veckor.

Döm av min besvikelse när denne individ en dag innan inspelningen ställer in den sedan länge planerade lyxlunchen, på grund av att han inte tagit tillräcklig höjd för en fyra-timmars-sittning ute i Vaxholm i sitt jobbschema.

Scenerna när min vän ovetandes valsade in till riggade tevekameror och fullt public service-pådrag uteblev alltså.

Det blev till slut inte den perfekt lynniga födelsedagspresenten, men i egenskap av humaniorastudent utan tillräckligt med sysslor att fylla ut vardagen (se: tusentals skrivna Pirkt.se-tecken) så vägrade jag bli näbbdragen på min trerätterslunch, så jag kastade ut ett snabbt nät och vid vittjandet sprattlade min likaledes understimulerade klasskompis Oscar villigt i maskorna.

Och vilken upplevelse det var. SVT-skjuts ut till Vaxholm i minibussar med andra förväntansfulla statist-dejtare och väl på plats var jag bevisligen på så pass helspänn att jag sms-spred fake news till mina Första Dejten-intresserade vänner, då jag – trots det tystnadslöfte jag skrivit under – inte kunde undgå att caps lock-veva ut att »DET ÄR EN BLIND JÄTTEGULLIG GUBBE MED!!!« när jag såg en äldre silverräv ledas omkring i ett par blindglasögon (det senare visade sig strax därpå att alla fullt seende deltagare vallades runt på samma sätt, innan inspelning, för att undvika riskerna att de skulle få syn på sin kommande dejtpartner inför det teveinspelade mötet).

Gubben var inte blind, men han var jättegullig. Och det kunde jag och Oscar se redan på plats i restauranglokalen, då vi satt på bordet bredvid – men det fick tevetittarna också se i måndags, då programmet sändes.

Och jag ska inte säga att jag är besviken över air timen, men nog hade jag tänkt att jag och Oscar – som formligen skrattade oss igenom ett par bra timmar av engagerade samtal – skulle få figurera på några fler svepningar med kameran, så att folk framför tevesofforna skulle få chansen att utbrista »VARFÖR VISAR DOM INTE MER AV DET DÄR KARISMATISKA GAYPARET SOM VERKAR HA SÅ ROLIGT???«, på samma sätt som jag gjorde under förra säsongen, då jag inte förstod att vissa restaurangbesökare bara var statister.

Vid ett enda tillfälle blev det konkret inzoomning vid vårt bord, i ett par sekunder bara!, och man skulle förstås kunna vara besviken över faktumet att en teve-klippare väljer att bara ta med ens bakhuvud i bild.

Men för en som såg sig själv i profil ett par gånger och insåg att han var oroväckande lik dejtprogramsprofilen som sa »tjänna« häromsistens (en referens för anti-finsmakarna) så är jag dels tacksam över att inte ha blivit inklippt framifrån – och också mycket glad över att kameran fångade mig mitt i vad som ser ut att vara en yvig bords-bankning:

Jag antar att vi får döpa denna gest för »Första Dejten-veven« och den är säkert undermedvetet tänkt som en desperat signal till teve-teamet om att »filma här!, för titta så engagerande och kontinentalt bordsbankande samtal vi för!«, ivägskickad från en ängslig man som vitt och brett utlovat för hela bekantskapskretsen att han kommer att synas i teve och som väl på plats noterat hur de många kamerorna inte alls panorerat oss i tillräcklig utsträckning under sittningen.

(Hitta förresten någon som tittar på dig som Oscar tittar på min bordsbankande person.)

Programmet går att ses i sin helhet här och vi syns uteslutande när det äldre paret är i bild (hade jag vetat att min vänstra profil skulle bli så exponerad hade jag satt på mig en Pirkt.se-sponsrad kaptensbindel). Men jag tror att det borde kunna vara så att vi även ses i något kommande avsnitt, då jag vill minnas att vi hann sitta igenom även en annan tv-dejt på bordet intill.

Den herren var dock, likt mig, av flintifierad natur – och sett till hur ovilligt inställda SVT:s klippare verkar vara mot oss i vår samhällsgrupp (en enda inzoomning bakifrån, med fokus riktat mot bordets hårfagre!) så kanske den stackars mannens dejt helt klippts bort.

Njutningen i att få vara en festförstörare

Foto: Jesper Zerman, Bildbyrån.

Jag var på fest i lördags kväll.

Jag var kvar ganska länge, dansade och gjorde mitt bästa för att socialisera, precis som vanligt. För jag vill se mig själv som en trevlig person att ha med på en fest.. Jag gillar ju fest, har jag alltid tänkt, precis som alla andra. Jag har alltid sett mig som en medgörlig festperson: sjunger med i födelsedagssånger, följer presentkutym, allt sånt.

Jag tänkte, vid 28 års ålder, att jag visste hur jag ställer mig till fest: att jag gillar fest, att jag gärna går på fest, att jag gärna deltar i festligheter, att jag simmar i festarrangörens utpekade riktning.

Men söndagskvällen fick mig att börja revidera den självbilden. Jag är ju en individ som uppenbarligen älskar när fester förstörs. Tydligen kickar jag igång på alla cylindrar när jag har chansen att få känna mig delaktig i att ha sabbat en festlighet för jättemånga människor. När folk är klädda och redo för firande och när feststämningen är på absolut topp – då njuter jag något oerhört av att bli destruktiv och långsamt och mödosamt kväsa all glädje till dess att den löses upp och folk får lomma hem.

Det var konstigt. Giffarna behövde ju egentligen inte poäng borta mot AIK igår. Men när jag stod på Friends Arenas bortaläktare under söndagskvällen kändes det som om den poäng som laget försvarade så heroiskt var tidernas viktigaste. Jag har varit än brukligt när jag suttit och tv-tittat igenom förluster mot Elfsborg och Hammarby nu på sistone och hur fantastiskt trevligt det varit att ha säkrat nytt allsvenskt kontrakt med flera månader kvar att spela så har jag – och säkert många med mig – känt en viss tomhet i bröstet under den här GIF-hösten, då hjärtat inte haft för vana att på veckovis basis vilja bulta sig ur bröstkorgen av kvalstrecksframkallad nervositet.

Men i söndags kväll, på en fullsmockad nationalarena, var en ny helt typ av nervositet där.

Möjligheten att sabba för 50 000 AIK:are-nervositeten.

Hösten 2013 satt jag på ett nästan lika fullsatt Friends för att se Sveriges kvalavgörande mot Portugal, där Cristiano Ronaldo till slut sprang in ett hattrick mot det Erik Hamrénskt naiva försvaret och tog portugiserna till VM. Och det där med att kliva ut och förstöra en fotbollsfest inför över 50 000 åskådare brukar ju vara förbehållet stora världsartister och internationella stjärnor. Inte ett bottentippat och urfattigt fotbollslag från Norrland, fyllt med spanska division 3-spelare, medelpadska ex-talanger och en ung målvakt som nyss stod för Enskede IK i norrettan.

Joel Cedergren har all rätt att vara väldigt missnöjd med sitt lags spel under söndagen. Det tog ganska precis två inledande bollmottagningar från Pol Moreno (som sammanlagt blev omkring fyra meter långa) för att slå fast att alla Sabadell-meriterade spanjorer inte kan spela innermittfältsspel som saknade David Batanero. Det stod väldigt tidigt klart att det skulle bli helt omöjligt att rulla ut 2018 års hittills bästa svenska fotbollslag på samma sätt som de faktiskt – därom vittnar även alla AIK-spelare – gjorde på IP:s konstgräs i somras, vilket förstås borde fått bortalaget att ändra om en aning.

Nu tappade Giffarna istället mycket boll på egen planhalva, de fortsatte med nätta lyftningar från bakplan istället för rejäla ivägsparkningar och vägrade konsekvent att bara vinst-och-förlust-chippa in bollar bakom den högt stående AIK-backlinjen för seriens hetaste svensk att springa på (en felaktigt avblåst Linus Hallenius höll på att springa in 1–0 på den nära nog enda djupledslöpningen i första). Jag säger inte att det hade gett mål eller ens chanser, men när man är så pass tillbakatryckta som Giffarna var under långa sekvenser är en absolut nyckel att bara få ner bollen på motståndarnas planhalva, för att få vila, omgruppera, ladda om försvarsmaskinen.

Men nej: istället våg på våg på våg på våg.

Guldvittrande AIK slog an tonen direkt, då de efter bara någon minut forsade fram en högoktanig chanskavalkad, men William Eskelinen klev ut och gjorde den första av vad som skulle bli ett närmast oräkneligt antal räddningar. Och fem-sex svartgula bjässar och femtio tusen röster försökte stånga respektive skrika in varenda en av de perfekt slagna Kristoffer Olsson-hörnorna, matchen igenom.

Varenda gång en AIK:are fick vända upp med fart så kändes det farligt, nästan vartenda inspel osade av flera hundra olika kattraser samtidigt och varje gång en hemmaspelare tog sin in i straffområdet var känslan att domaren hade pipan i munnen och lungorna samtidigt sprängfyllda av utandningsluft.

Larsson testade tidigt, Goitom både nickade och sköt, Sundgren träffade stolpen, Rashidi rammade ribban. Jansson, Milosevic, Stefanelli, Elyounoussi, Lindqvist: det fanns knappt en AIK-spelare som inte var framme och testade. Men hela tiden Eskelinen, Eskelinen, Eskelinen.

Det är svårt att få den uppmärksamhet man förtjänar när man spelar i GIF Sundsvall (fråga Eric Larsson), men med hela fotbolls-Sveriges blickar vända mot ett utsålt Friends Arena så bara måste 22-årige Eskelinen ha räddat sig in i det svenska landslagets januariturné.

Efter nittio spelade minuter måste »Expected Goals«-räknaren varit så förvirrad av sin insamlade data att den råkat ut för någon typ av millenniebugg och självdött. Kanske var det den som small redan halvvägs in i den andra halvleken (men eftersom det handlar om Stockholmslag på utsålda arenor gissar jag att det var ett knallskott kastat av någon fullblodsidiot).

Tolv–noll i skott, fjorton–noll i hörnor, men noll-noll på tavlan och uteblivet guldfirande för AIK.

Giffarna höll på ett helt osannolikt sätt undan, med hjälp av rappa och aggressiva Björkander-fötter, Gracia-pannben och, tja, ganska precis hela William Eskelinens kroppsyta var väl involverad vid någon räddningsaktion.

Några hundra Giffare i ena hörnet av den utsålda arenan fick stå kvar och jubla medan 50 000 – femtio tusen!!! – svartgula molokna fick lunka hemåt.

Det var inte vackert, det var inte särdeles spanskinfluerat och det var på inget sätt en särskild talande insats för det här Joel Cedergren-projektet (vilket gjorde honom nästan i överkant besviken) – men för den som vuxit upp med enkla drömmar om att då och då få lugga allsvenska storlag på oförtjänta poänger var det en alldeles berusande känsla att få sabba den här uppdukade guldfesten genom hårt slit, gnetande och en orimligt stor portion tur.

Jag vet inte om jag vid nästa festbjudning kommer ragla in stupfull, sno med mig en uppsättning bordssilver eller ställa till en scen genom att aggressivt skälla ut värdparet för att ha köpt dillchips. Men jag är lite orolig.

För jag har märkt att riktigt förstöra en fest kan vara fantastiskt roligt.

Re-gifting-arvet från Hans Rosling

Kunden har alltid rätt.

Även på Akademibokhandeln vid Sergels Torg. Men den blick min syster fick av personalen när hon lassade upp Hans Roslings bok »Factfulness« på disken för återlämning var inte nådig. Han som tog emot boken tittade ner på boken – sedan upp på min stackars syster med den här lika konfunderade som nagelfarande blicken:

Det var som om hon klivit in och lämnat ett kadaver från ett för honom kärt djur på disken.

Jag tror inte det tillhör kutym att direkt ifrågasätta varför en bok ska återlämnas, men här kom frågan direkt: »får jag fråga varför du lämnar tillbaka den?«.

Min syster fick förklara att hon – som innehavare av en masterexamen i folkhälsovetenskap – redan hade samtliga Rosling-böcker hemma på kammaren (hon var dock snäll nog att utelämna delen om hur hennes svagbegåvade bror ignorerat detta faktum utan köpt henne ännu en i gravt försenad födelsedagspresent). Och först efter en Larry David-artad nedstirrning, som för att se in i min arma systers rättrådiga själ, så gav han med sig och tog emot kvittot och påbörjade återbetalningen.

Det var nog tur att min ömma syster har en så pass rekorderlig uppsyn, för om den bara varit lite glåmigare – som den hos någon som spenderar för mycket tid framför en starkt lysande dataskärm i beckmörker – så tror jag att hon blivit avfärdad som en faktaresistent »fake news«-vevare.

Men tittar man in i min systers ögon ser man nämligen en världsmedborgare som själv upplevt en stor del av världens fakta; som bott i Kina, på Island, som sett fattigdomen på den indiska landsbygden; en ung kvinna som alls inte blundat för världen utan själv sett den i vitögat. Hon är den typ av kvinna som med rak rygg kan stå på sig i en stare-down med vilken bokhandlare som helst; trygg i att hon faktiskt tillgodogjort sig Roslings faktabas och därför har fog för återlämnandet.

Skulle en bokhandlare istället blicka djupt in i mina ögon skulle hen däremot se en inskränkt 28-åring utan särskild livserfarenhet eller omvärldskoll, vars enda intresse snart är hur det går för sin hemstads fotbollslag och vars empati knappt sträcker sig längre än den egna portvinstån.

Jag vet därför inte om jag själv, med mitt oktoberblekta och till synes källarkompatibla tryne, hade vågat mig på samma typ av återlämning i helgen. Och jag misstänker att många med mig skulle dra sig för att lämna igen en Hans Rosling-bok, på grund av rädslan för att det ska ses som en postum hädelse.

Det ska förstås inte dras för stora växlar på denna enkla spaning, men jag tänker mig att det socialt ängsliga svenska folkets topp-tre-rädslor just nu ser ut ungefär så här:

3. Död.

2. Tala framför en större publik.

1. Möta blicken hos en Akademibokhandeln-handlare när man slängt upp en Hans Rosling-bok på återlämningsdisken.

Detta kommer osökt att leda till att folk hellre kommer att ha travar av Hans Rosling-böcker hemma på hyllan än att gå och utsättas för det korsförhör som min ömma syster stod pall i bokhandeln. En ny landsomfattande slogan om vad svenskheten innebär kommer att behöva prånglas ut från högre ort och statligt finansierade affischer lär tryckas upp i mångmiljonsupplaga, för att kunna tapetseras upp på vartenda födelsedagskalas och paketutbyte i hela nationen:

Bisarra scener kommer utspela sig i alla typer av presentstinna sammanhang, där mottagaren överlyckligt trycker sin nya Hans Rosling-bok mot barmen, som salig fattighjon gör med en Karl-Bertil Jonsson-utdelad flaska aqua vera – trots att alla närvarande ser att det är paketöppningens fjärde Rosling-bok av precis samma sort.

Man är bara tyst, både mottagare och utdelare. Spelar med. Ingen vill tvinga någon man bryr sig om att gå igenom processen vid bokhandelns återlämningsdisk. Man pratar inte om det. Ler bara artigt. »Åh, tack!« och »den här ska jag läsa!« vid andra, vid tredje, fjärde, femte. Bara leenden och glada tillrop.

Att folk kommer fortsätta få och få och få Hans Roslings »Factfulness«, men aldrig våga lämna igen dem, kommer förstås få till följd att den bespottade företeelsen re-gifting ökar explosionsartat i Sverige. Det kommer inom kort, om det inte redan gör det, finnas en enorm uppsjö av egentligt överflödiga Rosling-böcker som enligt gängse re-gifting-logik kommer att flyta omkring i ett konstant och aldrig sinande flöde av mellanmänskliga gåvoutbyten.

Jag säger inte att den svenska blomster- och chokladnäringen kommer att gå omkull, men om jag vore aktiemässigt investerad i någon av dessa branscher hade jag helt klart funderat på att sälja av fort som bara attan – för i åratal framöver lär det bli så att den enda gå-bort-presenten som folk har med sig till varandra är en »Factfulness«-bok.

Ingen kommer svänga förbi en blomsterhandlare, ingen kommer sträcka sig efter ett par fina praliner i snabbköpet: alla kommer bara ta det översta exemplaret i traven av Rosling-böcker, gå iväg och lämna över boken till tonerna av en avmätt skådespelarinsats från den spelat överraskade mottagaren – och därmed slunga ut boken på en ny runda i re-gifting-kretsloppet i bekantskapskretsen.

En Clerasil-sponsrad Pinocchio-remake

Förra söndagen satt jag på en dejt.

Det gick bra, det var trevligt och min vana trogen spelade jag — med de på sin höjd medelflinka fingrarna hos en shopping-galleria-pianist – på min klaviatur av ++-starka anekdoter och ocharmigt intensiv självspäkelse.

Det var bara det att när jag kom hem och såg mig i spegeln efteråt, precis innan dess att jag skulle sätta mig ner och se Giffarna möta Elfsborg, så noterade jag att en gymnasialt enorm finne växt ut — mitt på näsan.

Den hade inte funnits där några timmar tidigare, inte ens en tillstymmelse till den, och jag inser att den måste växt fram under själva kaffesittningen: att min dejt måste kunnat följa utvecklingen i realtid — som vore jag en del i någon typ av Clerasil-sponsrad Pinocchio-remake.

Och jag kan inte härleda den plötsliga framväxten till någonting annat än att jag kanske gick i hormonellt bubblande ungdom igen, att känslor började flöda fram som vore jag tillbaka som skärskådad i Hedbergskas gymnasiekorridorer – och att alla dessa känslor och hormonella svängningar kanaliserades ut genom en enda por på näsryggen.

Hur som helst: senare denna söndag kom jag hem, noterade den väldiga bölden på snoken och satte mig för att se Elfsborg möta GIF Sundsvall i den tjugosjätte allsvenska spelomgången. Och jag säger inte att finnen faktiskt gick tillbaka och krympte ihop tills att den försvann igen, under själva matchen – men jag säger att den hade kunnat göra det.

För Giffarnas bortamatch mot ett bottenkämpande Elfsborg var verkligen raka motsatsen till bubblande känslor och ungdomligt skenande hormoner.

Det var bara så jävla tråkigt. Rena anti-känslor och hormonell reträtt.

Den här GIF-säsongen har verkligen varit den roligaste i mannaminne. Jag har sett laget spela bättre fotboll än jag någonsin vågat hoppas på; lugnt tittat på och tyckt allt varit i sin ordning då de spelat ut de blivande mästarna AIK efter noter, suttit och varit missnöjd över att de bara fått med sig en poäng mot Malmö FF på IP.

Och det hade varit så tråkigt ifall den här närmast overkliga säsongen bara hade pyst ut som en läckande ballong om den svinkalla senhösten.

Därför blev jag väldigt glad i fredagskväll, då jag i pausen på Mattias Alkbergs suveräna föreställning på Södra Teatern fick spoilat för mig att »Giffarna leder med två noll!« av en av denna portals allra trognaste läsare, som fick syn på min nuna i vimlet.

Inte höjdhoppskramande överlycklig (gifen är från fjolårets kontraktsräddande 3–0-seger borta mot Göteborg), men väldigt glad.

(Jag är faktiskt också lite glad över att han så direkt spoilade resultatet, eftersom det måste betyda att jag inte till hundra procent har en flygplansläga-sig-igenom-en-hel-fredagskväll-för-att-skynda-sig-hem-och-se-en-allsvensk-match-i-repris-aura när jag rör mig ute på stan.)

Jag såg alltså inte matchen, har bara sett höjdpunkter ifrån den i efterhand, men jag blev väldigt glad över att den befarade pyspunkan besvarades av att Batanero, Juanjo, Hallenius och de andra stoppade in stora tryckluftspumpen i mynningen. Den första halvleken ska ha varit något alldeles extra, ja, enligt relativt samstämmiga rapporter kanske till och med som någon slags kortpassnings-krona på Joel Cedergrens storstilade 2018-verk.

Segern gjorde också det här GIF-laget till det bästa i klubbens historia och Linus Hallenius har nu gjort sexton mål i allsvenskan under en och samma säsong, iförd en GIF-tröja.

Nu återstår tre matcher (Hammarby hemma på onsdag, AIK borta på söndag, Dalkurd hemma söndagen därpå) och den här avsomnade portalen ska försöka göra den här osannolika GIF-säsongens avslutning rättvisa genom att kicka igång den GIF-relaterade textproduktionen igen.

När pyspunkan nu verkar omedelbart tätad så tror jag verkligen att vi kan slå ett tillslumrat Hammarby, sätta en hel Weber-grill i huvudet på de guldjagande AIK-spelarna genom poängknyckning och avsluta genom att spela ner Dalkurd ett steg mot den nivå som är rättmätig för ett lag med omkring 200 åskådare på hemmamatcherna.

Fram med Clerasil-flaskorna.

Fredagsveven™: Skolinspektionen måste fokusera på innebandyn

I onsdags kom en kontrollant från Stockholms Universitet ut till min skola för att övervaka en av mina lektioner och se hur jag sköter mig under praktiken. Jag tror att ribban för att bli godkänd under den verksamhetsförlagda utbildningen är relativt lågt satt och att representanten från universitetet mest är på plats  för att se till att jag inte fysiskt agar barnen under lektionstid, men det infann sig ju ändå en rejäl portion nervositet inför den övervakade lektionen.

Det gick bra och allt var i sin ordning, kanske framför allt då »illa dold överambition att vara ›down with the kids‹ med memes och svagt content, vilket går ut över lektionskvaliteten« inte finns som kryssruta för underkännande i kontrollanternas rapporter… än.

Men även färdigutbildade och yrkesverksamma lärare får besök ibland, som ska kolla upp att de sköter sig i detta vårt målstyrda skolväsende. Som jag har förstått det så kommer Skolinspektionen ut ibland för att titta på riktiga lärares lektioner. Och det är väl bra, om man vill se hur lärarna är som människor och huruvida de lämpar sig i en lärargärning där de ska agera vuxna och demokratiskt sinnade föredömen för eleverna… men jag tänker att över en lektion så kan ju vem som helst göra till sig och hålla sig i skinnet, speciellt om man vet att någon övervakar en.

Jag säger inte att Skolinspektionen borde sluta bevaka lärares lektioner, men jag säger att det kanske vore klokt om de kompletterade dessa övervakningar med att också följa med och studera läraren när hen spelar…

… innebandy med lärarkollegiet.

På torsdagseftermiddagen, precis efter jobbet, var jag med på den veckovisa innebandyträningen med lärarna på min skola. Och det var… intressant. Jag säger inte att det var exakt som att se det gamla Hipp Hipp-klippet där Kajan spelar innebandy med sin grupp av deltidsbrandmän, men att där fanns likheter.

Och jag ska vara öppen med att jag, likt många, har mina tveksamheter runt sporten innebandy. Ett tag kändes det, trots att det aldrig uttalades från den redaktionella ledningen, som att jag stängdes av från att skriva om sporten på Dagbladet i Sundsvall efter att jag avslutat en text om en innebandyspelare i Granlo som kommit tillbaka från skada med ordföljden »nu kan han äntligen flänga runt med klubban igen«.

Så jag kanske har enklare än gemene man att le i mjugg när någon tar innebandysporten på lite för stort allvar. Men med det sagt: jag lyckades inte ens begränsa mig till att le i mjugg under passet — utan skrattade flera gånger rakt ut åt scenerna som utspelade sig.

Där fanns den krutgubbige 55-åringen som »kände sig het« och smet sig före i den rätt långa byteskön, där fanns flera åldrade bollgenier som med storvulna Gretzky-självbilder stod och sökte efter den perfekta djupledslyftningen (den som fått NHL-kommentatorsrösterna i deras huvuden att utropa »what a pass!!!«) istället för att någonsin släppa den till den glade amatören intill som vigt en torsdagstimme åt att testa på sporten innebandy. Och där fanns förstås de 30-nånting-åriga ex-innebandyspelarna som skulle visa upp precis hela sitt register med sina medtagna Unihoc-spakar. Det var som om det gällde någon form av socialdemokratisk »alla som kan jobba ska jobba«-devis för innebandyspelare, fast omskriven till att »alla som kan skjuta stenhårt snärtiga dragskott ska skjuta stenhårt snärtiga dragskott«.

Oavsett hur många som stod i vägen med sin bart blottade hud, sitt kön och sina ögon (ingen hade innebandyns speciella säkerhetsbrillor på sig!).

Och så smälldes det på. Vissa la verkligen inte ett enda finger emellan, trots att styrkeskillnaderna var oerhörda inom lärargruppen.

Det small i närkamper, det höggs hejvilt och vid ett tillfälle fick jag ett ordentligt rapp med ett klubbskaft över handen – som i sin tur befann uppe i axelhöjd.

Individen i fråga var inte ens en av de galna, egentligen, utan en helt vanlig familjefar som väl hade dragits med i den hätska stämningen så till den milda grad att hans lust efter att erövra bollen fick honom att veva utan hänsyn till världsliga ting som motståndarhuvuden.

»Det gick bra«, förklarade jag med min allra vänaste stämma, när spelet stannade upp för en sekund, och precis när jag försiktigt tänkte flika in att »det var ju dock rätt nära ansiktet och det hade ju inte varit så kul att få ett Mattias Weinhandl-klubbskaft i ögat« så märkte jag att ingen tittade på mig längre, för alla hade sprungit iväg åt ett annat håll för att någon ex-distriktslagstalang var på beslutsam fullfartsfärd mot att få avlossa sitt nästa stenhårda dragskott.

Det allra mest utmärkande var dock att så många lärare och annan skolpersonal, vars yrke till viss del kretsar kring att få elever att sitta tålmodigt stilla och respektera regler och ordning, hade så svårt att inackordera sig i bytessystemet.

Vissa åldrade snidare kunde unna sig stjärnback-i-NHL-långa byten som spände över fyra-fem minuter, för att sedan knappt hinna sätta sig ner på den kanske fyra-fem spelare djupa bänken innan de slog med klubban i sargkanten och vrålade:

Jag säger inte att Skolinspektionen ska sluta komma ut på lektioner för att inspektera lärares duglighet, men jag menar bara att i de lägena får inspektörerna se lärarna under sina allra mest förberedda och därmed bästa stunder.

Detta borde kompletteras med att Skolinspektionen får se lärarna under ett innebandypass med kollegorna, där deras välpolerade och ämnesdidaktiskt skickliga yta skalats av, lager för lager, som en lök, till dess att man står där gråtandes och bevittnar en stenhårt dragskottssnärtande icke-bytare.

Det finns en gammal journalistisk tumregel om att det inte är en nyhet ifall en hund bet en man, för att sådant händer hela tiden, världen över. Däremot om en man biter en hund – då är det mer överraskande och således av större nyhetsvärde.

På samma sätt borde man nu kunna göra en tumregel för när det kan anses vara en nyhet att stora banker fifflat med våra pengar.

Dylika skandaler, som den som briserade i veckan, har blivit så vanliga att de borde sorteras in under »hund bet man«-kategorin; saker som händer hela tiden, världen över.

Kanske kan den ekonomiskpolitiska tumregeln för journalister vara upplagd på ganska precis samma sätt. Att man kan använda ungefär samma hundkoppling, bara lite modifierad: att »bankman skattefuskade åt man« inte är ansedd som en nyhet – utan att det är en nyhet först då »bankman skattefuskade åt hund«.

Det skulle förvisso inte förvåna mig ifall golden-kraken som spelade Air Bud har ett postfacksföretag registrerat på Jerseyöarna eller att Sverker Martin-Löf, via skickligt dresserande, fått sin omskrivet flygvana fyrfoting att själv göra avancerade upplägg avseende skatteavdrag för sina tjänsteresor. Men ändå: först vid hundars skattefiffel borde det vara en nyhet, känner jag. Vad gäller rika människor som har massa kapital kan vi bara räkna med att alla giriga banker hjälper till med att skatteplanera kamphunds-aggressivt.

Det här faktumet gör en dock lite orolig inför denna vår enda gemensamma framtid. Man vill ju gärna att de som sitter på stor politisk och ekonomisk makt ska vara benägna att tänka en aning långsiktigt, men bevis på bevis serveras på att exempelvis bankchefer alltid bara tänker på maximal vinst här och nu.

Och jag tänker mig att de aktörer som styr ekonomin i vår kapitalistiska ekonomi har en viss roll att spela, ifall den här planeten inte ska bli omöjlig att bo på för vårt släkte.

Därför är det trist att känna att ifall man hade satt en bankman framför ett marshmallow-test — där barn frestas med en sötsak, men får förklarat för sig att den belönas med två stycken ifall den väntar ett slag — så hade bankmannens sockerkick hunnit ebba ut långt innan testpersonalen ens funderat på att hämta in den andra sötsaken.

Bankmannen hade mulat i sig den. På uppstuds. Den hade knappt hunnit släppas ur forskarens hand och nudda bordet innan bankmannen hade tryckt i sig den och kastat ner den i svalget; så van att mula sötsaker att kroppen arbetat fram en process där tänderna är överflödiga utan svalgmuskulaturen bara öppnar upp sig och slukar den hel.

Sedan hade väl bankmannen helt sonika mutat sig in i forskarnas kylrum och gått loss på resten av de test-tilltänkta bakverken:

Marx var tidig med spaningen om kapitalismens starka inneboende överlevnadsmekanismer, att den skulle komma att förnya och anpasssa sig, men jag tror faktiskt inte att han i sitt tidiga 1800-tal hade kunnat förutse utvecklingen i Sverige 2018:

Att så fort ett varumärke blir riktigt etablerat som girig utsugare av gemensamma skattemedel samtidigt som de gör sig alltmer ökänt via vårdskandaler som lyfts i medierna – då byter företaget, i det här fallet Aleris, tidigare även Carema, namn till något nytt och spännande.

Så om någon kommer dragandes med gammal Aleris-skåpmat om exempelvis gamlingar som rullas in i skrubbar och glöms bort så kan vd-figurerna hos det nya spännande företagsnamnet bara hänvisa till att det var det gamla bolagets fel.

»Vi på Vandelay Vårdcentral kan ju knappast stå till svars för de skrubb-inrullningar som Kramerica Konsultläkare gjort eller inte gjort.«

Jag har länge tyckt att välfärdsfacken, speciellt de för lärare, som jag själv är en del av, länge har haft en för peppig och positiv vibb runt sig. Det är hashtaggs hit och dit om hur fantastiskt läraryrket är, som om folk inte redan kunde ana att läraryrket är ett väldigt givande och meningsfullt yrke ifall du får rätt förutsättningar för jobbet.

Problemet är väl att man sällan ges rätt förutsättningar nu för tiden, i dessa tider av målstyrning och ständiga effektiviseringskrav från kommuner och privata aktörer – och det är det jag tycker fackförbunds kommunikation borde handla om.

Ansiktet utåt för facken bör inte vara en glad och peppig person som ger sken av att allt är bra och härligt. Välfärdsfackens ansikte utåt bör istället se ut ungefär så här:

Leffe från psykologförbundet i Västernorrland ser inte bara benhård och svårrubblig ut – han är också det närmaste jag sett en faktisk IRL-:(-gubbe.

Fler :(-gubbar i det välfärdsfackliga arbetet, tack. När Sveriges Kommuner och Landsting kommer med förslag om ett avtal utan centrala bestämmelser om hur mycket en lärare faktiskt kan tvingas arbeta så vill man att den facklige förhandlaren bara sitter tyst och ger motparten den här blicken:

Jag har skrivit min näst sista krönika i Länstidningen Östersund. Eftersom jag bara hade två jämtländska alster kvar att skriva så kände jag mig tvungen att dra fram den O’Learys-spaning som jag haft liggandes sedan jag kritade på ett frilanskontrakt.

Varje gång jag träffat en jämtlänning så har de suckat och stönat och talat med nostalgiskt skimmer om »gamla O’Learys« – ett nöjespalats i oräkneliga våningar – och drömt om att det ska öppna igen, efter att några svindlande näbbdragare tömt både bolag och lokaler på resurser över en natt för sex år sedan.

Jag har därför vetat med mig att ett »gamla O’Learys« i rubriken varit klickmässigt sprängstoff i Jämtland – och mycket riktigt:

Ge det hela söndagen och jag tror att Majas kroppsexperiment får ge sig på upploppsrakan.

Hur som helst.

Även om jag åkte på en stark tillgång-och-efterfrågan-smädelse i kommentarsfältet till förra upplagan av Fredagsveven™ (att jag inte åker på fler njurslag kommentarledes säger någonting om hur oläst den här portalen är) så måste jag framhärda att jag tycker det är trist att jag inte får fortsätta skriva politiska krönikor om Jämtland.

Speciellt nu, när jag fått nys om ett nytt potentiellt jätteämne, som jag med enkelhet skulle kunna spotta ur sig mängder av krönikor kring:

Nej, inte själva äggningen i sig – men faktumet att människor i jämtländska Krokom drar dessa kopplingar direkt, innan äggjolken ens hunnit torka in på rutan:

Att Johanna direkt misstänker att äggningen av hennes bil kan vara utförd av en organiserad liga. Man har ju hört talas om stöldligor, rånligor och diverse organiserade rövargäng som sveper in som en baltiskt iskylig februarivind över landet – men jag har faktiskt aldrig hört talas om, tänkt på eller oroat mig för organiserade äggkastarligor.

Det pratas ju ofta om en allmän oro i det svenska samhället: för skjutningar, för risken att bli utsatt för övergrepp, ja, känslan är ju den att det – oavsett vad BRÅ rapporterar om – har blivit farligare att leva i Sverige och att man därför gör rätt i att vara på sin vakt och rikta misstänksamhet.

Jag kan tänka mig att folk runtom i Sverige kanske tittar misstänksamt ifall någon som ser rån-kompatibel ut köper en soft air gun på en butik eller om någon som ser ut som en potentiell indrivare köper en cigarrknipsare, som man misstänker kan vara avsedd för fingrar tillhörande icke-solventa låntagare.

Men i Krokom i Jämtland har misstänksamheten nu sått så pass djuplodande frön att folk tittar snett på en flerbarnsmor som köper misstänkt stora förpackningar med ägg.

Jag ser framför mig hur en flerbarnsmor som sträcker sig efter ett tjugofyrapack från frigående sprätthöns – bara för att bli övermannad bakifrån av någon lokal Joakim Lamotte-typ som kastar sig in i en halvnelson och låser ner henne tills polisen kan komma.

Fredagsveven: Hur jag förstörde Lilian Thurams föreläsning

I torsdags var jag på en föreläsning. Stockholms Universitets hedersdoktor Lilian Thuram var på plats på SU för att föreläsa för lärarstudenter om hur man kan arbeta med anti-rasism med ungdomar.

Och det var väldigt intressant: en timme med den franske gamle VM-hjälten gav mig fler konkreta tips kring hur man kan undervisa i rasistiska strukturer än vad snart två och ett halvt år av studier har gett mig.

Thuram föreläste om rasistiska strukturer så pass engagerande och berörande att man blev smärtsamt medveten om sin vithet under föreläsningens gång; ja, närmast på ett så kraftfullt sätt att det kändes som att även rent fysiskt blev vitare när man satt och lyssnade.

Jag ska inte återge övningarna och idéerna i detalj, men en sak som Thuram gjorde för att få igång diskussioner hos ungdomar var att fråga »vilka här är vita?«, varpå alla icke-rasifierade barn höll upp sina händer – för att sedan ta upp ett kritvitt A4-papper och visa upp för gruppen.

»Det här är färgen vit«, sa Thuram. »Är er hudfärg den här färgen?«

Nej, mumlade vi som satt med uppräckta händer och skruvade lite på oss och man förstod att det var ett enkelt och intresseväckande sätt att få eleverna att börja fundera över konstruktionen vithet och svarthet och vad de innefattar.

För ingen är ju så vit. Alla skruvade ju på sig. Jag med. Vi hade räckt upp handen – och Thuram hade satt dit oss på en teknikalitet. Det kändes lite nesligt, men användbart. Jag krafsade ner övningen i anteckningsblocket, »vithet, vitt papper, ingen är så vit«, och tänkte att den där ska jag använda framöver.

Efter föreläsningen så ville jag gå fram och tacka Lilian Thuram för den fina föreläsningen.

(Jag hade faktiskt träffat honom en gång tidigare: som utsänd från Aftonbladet när tv-hajpen nådde sin kulmen och jag – som inte pratar franska – skulle försöka få en intervju med den fransktalande Thuram, när han besökte ett bibliotek i Stockholm. Jag skickades ut med en tv-fotograf som dock var tvungen att åka iväg på annat uppdrag mitt under föreläsningen, vilket lämnade mig kvar med en stor jätte-filmkamera som jag skulle försöka balansera på axeln samtidigt som jag skulle försöka göra mig förstådd med någon dum fråga om Thurams gamla lagkamrat Zlatan. Det blev, som jag minns det, inte bra alls. Kanske blev det ingenting.)

Och han var jättetrevlig och så – men det var ändå så att mötet krossade lite av hans glans. Jag hade ju trott att allt han sagt var sanningsenligt och användbart – inklusive övningen med det vita pappret och vitheten. Jag tänkte ju att jag skulle kunna gå ut i skolor och använda den, med vetskapen om att ingen människa kommer kunna säga att »jag är lika vit som ett A4-ark!«.

Men så bad jag någon närvarande tredjetjomme om en bild tillsammans med den gamle VM-guldmedaljören. Killen tog en snabb bild och lämnade tillbaka mobiltelefonen.

Och övningen med det vita pappret förstördes.

Det finns ju bevisligen människor som är vita som A4-ark. Jag vet inte om det faktiskt var så att min vithet accelererats under föreläsningen, om kroppen medvetandegjorts om min vikten av min priviligierade vithet och skickat ut någon kroppslig motsvarighet till vittvättmedel ut i artärerna, men jag vet att det är helt omöjligt för det mänskliga ögat att urskilja var min vita panna slutar och den vita tavlan i bakgrunden börjar på bilden nedan:

Det var en potentiellt bra övning i sjön.

Men jag som lärare kan ju inte försöka mig på den i klassrummet. Frågar jag »är någon här inne vit som det här pappret?« så skulle ju eleverna inte komma till insikt om saker och ting, inte alls – de skulle ju bara rynka på pannan, säga »eh, ja?« och peka på mitt oktoberbleka anlete.

Den här portalen har ofta ställt sig kritisk till hur lite som händer i staden Sundsvall och dessutom till hur svårt det verkar vara att mobilisera Sundsvallsborna till att komma när det väl händer någonting. Det är något slags moment 22 som bland annat gör det svårt att bedriva elitidrottsverksamhet i staden och som gör att staden nu (sedan Oscars klappat igen) i princip står helt utan en nattklubb som saknar känslan av saloon.

Och sällan har faktumet att det händer rätt lite i staden accentuerats så väl som av den här nyheten från Sundsvalls Tidning:

Det handlar alltså om öppningen av en provisorisk bro som öppnar för trafik och jag brukar vara kritisk till hur svårt Sundsvallsbor i gemen har att resa sig upp och stötta saker som händer, men vi får bara inte hänfalla åt att sortera in ett provisoriskt broöppnande under kategorin saker som händer. Karin och Volgan – som båda klev upp vid halv fem för att vara först över den (åter igen) provisoriska bron – har förstås rätt att tycka som de vill, men jag kan inte instämma i deras kritik mot staden Sundsvall och dess invånare i det här fallet.

Det hade faktiskt varit ännu deppigare ifall det varit »pådrag« i den arla ottan på grund av att en ny provisorisk bro öppnats på en fredagsmorgon.

Men jag måste säga att artikeln i fråga var prov på en mycket ambitiös journalistisk bevakning av Mittmedia, vad gäller den provisoriska bron, då de hade journalist på plats vid 05.00-rycket under fredagsmorgonen, vilket möjliggjorde inte bara syrliga pikar från Karin och Volgan mot Sundsvalls alltför passiva bro-publik – utan även den här nyheten:

Det var välkommet att se, för den som värnar lokaljournalistiken. För under de senaste åren har ju Mittmedia-koncernen sagt upp 450 anställda – däribland en vd som fick 12 miljoner kronor för besväret att lämna sitt omöjliga uppdrag (att handbromsa sig ur en alpint brant uppförsbacke) – men de har, det måste sägas, samtidigt lyckats stå för rejäla satsningar: gamla trötta grepp som nyhetsartiklar där journalister sållar och kokar ner innehållet till kärnfulla artiklar har i hög grad ersatts av nya digitalt pigga lösningar som evighetslånga webb-teve-klipp, där journalistens roll är att ställa upp kameran på ett stativ och sträcka fram en mikrofon, för att sedan låta tittaren själv ha makten att dra i tidsreglaget och försöka leta sig fram till matnyttig information mellan alla tomrum och pauser.

Nu genomför Mittmedia ytterligare en runda med besparingar, där bland annat ett tjugotal anställda på bemanningsföretaget ska sägas upp, och i veckan fick även jag – som skriver ledarkrönikor i Länstidningen Östersund varannan lördag – det trista beskedet att mitt avtal sägs upp på uppstuds.

Kanske har koncernen lyckats sammanställa en Erik Löfgren-robot som – på samma sätt som den eminente sport-roboten som skriver de lokala fotbollsnotiserna – kan ersätta mina låghalta politiska spaningar (jag tänker mig att det kräver på sin höjd sen 90-tals-AI-teknik för att sammansätta en robot som pluggat in någon sorts grundkurs i marxism, som överanvänder ordet »näbb« och som givits AI-ekvivalenten av ett svagt hårfäste för att få till den där rätta mjuggnervösa tonen genom texterna). Kanske finns det helt enkelt inte pengar att lägga på krönikor som läses av en medelpadsk farmor och några korrekturläsande vänner.

Klart är att detta faktiskt kan ses som en satsning av Mittmedia – men på den oberoende portalen Pirkt.se. Inte i pengar eller resurser, förstås, men i tid. Tid att lägga på att skriva texter avsedda för den här avsomnade portalen, som kanske kan få se allt fler av de slappa politiska spaningar som tidigare gått under Länstidningens Östersunds flagg hamna under den här adressen.

Jag har inte samma tillgång till besöksstatistik och data om delningar och lästid som de stora mediehusen – men jag kan, av läsarresponsen att döma, tänka mig att det vore att skrika om eldsvåda och se de GIF-intresserade papporna ta sats mot utgången:

Fotnot: Farmodern på gifen har inget att göra med den farmor som driver runt stora delar av den här portalens besökstrafik.

Republicering

Kan inte pirkt göra ett reportage med våra nya supportergrenar som har föryngrat och förbättrat patronerna kraftigt senaste året?

Jonte

Denne portalägare är just nu ute på en fem veckor lång praktikperiod, vilket betyder att han inte har tid att åka upp till Sundsvall, inte tid att träna, inte tid att skriva, inte ha tid till mycket annat än att vara i skolan och se till att man är pigg nog på morgonen för att ta sig till skolan (nyckeln är verkligen att ha alarmet i andra änden av lägenheten, så att man omöjliggör den typ av auto-snooze som lätt inträffar när man klivit in i det typ av trötthetstöcken som jag ramlade trynstupa in i under den första veckan). Jag har egentligen bara tid till att konstant gå och gno över hur människor som är inneslutna i detta system med åtta timmars arbetsdag och fyrtio timmars arbetsvecka inte varje morgon och kväll kan känna ett starkt behov av att engagera sig i rörelser som jobbar för arbetstidsförkortning.

(När jag kom med min Fredagsveven™-spaning härom veckan, om att stockholmare inte kliver upp i ottan utan mjugg-arbetstidsförkortar sina reklamar-dagar, så fick jag – som i samma veva betonade hur tidigt jag själv klev upp (06.15) och åkte hemifrån (07.10) – direkt en rättmätig  »give this man a medal!!!«-smädelse från vännen och den digitala contentmästaren Putto.)

Men i våras läste jag på lärarutbildningen på universitetet och hade följaktligen tid att åka upp till Sundsvall och skriva en del texter inför den – som det kändes, till skillnad från 2017 – spännande GIF-säsongen 2018.

Däribland ett reportage om den nya supporterfraktionen Sektion Norr.

Det kan ni väl läsa så länge, om ni inte redan gjort det.

Jag vill dock ha fört till Pirkt.se-protokollet att den »Bella Ciao«-ramsa (text här!) som rullade genom hela den andra halvleken lät som något av det bättre jag hört på väldigt länge. Och även om det är trist att se att bara dryga 4000 tar sig till IP under en höst när laget spelar bättre och mer vägvinnande fotboll än någonsin i klubbens historia så är det någonstans hoppingivande att se en simultan föryngring och utvidgning av själva klacken.

Om nu inte medelpadingar tycker att det räcker med fin fotboll, segrar eller besök av allsvenskt toppmotstånd så kanske bra stämning på läktarna™ kan vara tungan på vågen som får marginalåskådaren att besluta sig för att trotsa oktoberkylan 2019.

Han är här i tre år till

Jag hann aldrig skriva någonting efter den urstarka poängen som Giffarna slet med sig hem från Skåne efter att ha hållit mångmiljonbygget Malmö FF mållöst i förra veckan. Det var en poäng som krävde att GIF-spelarna lade salsadressarna åt sidan för att istället dra på sig de gamla avlagda arbetsställen, som nästan blivit lite korta i ärmarna sen sist, och en poäng som lär ha krävt permanenta inbuktningar i Carlos Moros Gracias panna, efter alla inlägg han nickade undan.

Det var, heroiskt nog, en poäng som Giffarna tog utan Juanjo Ciércoles på planen.

Och jag tror verkligen att han inte bara hade gått in och bidragit till kämpainsatsen, till ytstängandet och till löpmetrarna, om han funnits tillgänglig – nej, Juanjo Ciércoles är av den kalibern att jag tror att hela matchen mot det närmast bisarrt stjärnspäckade MFF-laget hade kunnat se konkret annorlunda ut med honom på planen.

För nu såg matchen mot Malmö ut ungefär så här:

David Batanero stod med bollen och letade korta avlastningsalternativ – varpå Bonke Innocent flög på honom som en vanvårdad kamphund. Det blev frisparkar, det blev bolltapp, det borde blivit ett par Bonke Innocent-kort, men det blev i det stora hela en totalkvaddad GIF-rytm, vilket gjorde att laget i princip fick sluta spela fotboll med fötterna och börja spela med pannor och hörntänder.

För David Batanero behöver Juanjo Ciércoles för att fungera fullt ut. Och Giffarnas bollägande behöver Juanjo Ciércoles för att fungera. Ibland kan det se närmast överdrivet ut när de två spanjorerna småduttar bollen fram och tillbaka till varandra på mitten, som om det var okynnespassningar avsedda enkom för passningsstatistiken, men för att Batanero ska få nog med tid för sin vänsterfot och sin blick vid ett par nyckeltillfällen per match så är det där ständiga duttandet centralt.

Vet man att det bara är Batanero som kan få snurr på bollrullandet så kan man Bonke-bonka honom gul och blå, sätta konstant press och bara låta honom ha bollen bara i rena quarterback-ytor långt ner på egen planhalva. Vågar Batanero inte släppa bollen på två tillslag hela tiden till någon närstående som han vet att han får tillbaka den av, då blir det helt klart möjligt att stänga ner Giffarnas rullande.

Alla såg att David Batanero hade en magisk vänsterfot och blick redan under förra sommaren, men bara nån typ av jobbigt forcerad hipstertyp skulle påstå att hen redan under fjolhösten såg att spanjoren var en av seriens bättre mittfältare.

För det var han inte. Intill en habil Kristinn Steindorsson-figur, när Giffarnas högst begränsade mittfält var tvunget att stundtals spela rätt jäkla vanlig allsvensk fotboll, så kunde han blixtra till och slå en genial djupledsboll från intet – men över nittio minuter lyste hans defensiva brister och fysiska tillkortakommanden (hans beslut att lättjelufsa till sig ett andra gult kort mot ÖSK förra hösten höll på att skicka laget ner i superettan) nästan lika starkt.

I år behöver han inte ägna sig åt defensiv, inte täcka upp ytor, inte spela vanlig allsvenskt mittfältsspel.

I år kan han rulla Sverige-unik boll tillsammans med seriens kanske allra mest kompletta spelare.

Mot Kalmar var Juanjo tillbaka i spel, efter att ha kritat på ett nytt treårskontrakt med klubben. Det kan låta konstigt när det handlar om en 30-åring som man rätt nyss plockat in från den spanska tredjeligan – men jag tror att det kan vara en av klubbens bästa kontraktsförlängningar någonsin.

Och mot Henrik Rydströms gråbleka Kalmar visade han genast varför.

Det allra mest imponerande med dagens seger var nog att den kunde vara så urbota kassaskåpssäker, trots att spelet inte stämde till någon särskild fullo alls i den första halvleken. Trots att Kalmars press lyckades störa GIF-rytmen tidigt och trots att hemmaanfallen saknade visst tempo initialt så stod en uppgiven Henrik Rydström där efter matchen och berättade att hans lag inte varit så utspelat ens av Malmö på bortaplan; erkände utan omsvep att det var långt närmre 3–0 än 2–1.

Hans lag fick inte skjuta ett enda skott på mål på hela matchen.

Den skottmängden hade kunnat räckt till en 0–0-poäng på IP och hade det gjort det så hade många defensiva allsvenska mittfältare säkert sett den mållösa insatsen som helt okej.

Inte Juanjo Ciércoles.

Med en öppnande djupledslyftning mot David Myrestam ordnar han fram det isbrytande 1–0-målet i första. Med en lika läcker bredsidelyftning i andra serverar han Jonathan Tamimi öppen gata för att servera David Haro för tvåan.

De två hockeyassisten kanske inte går till Svenska Fotbollförbundets historieböcker, men i den medelpadska historieskrivningen bör framgå att tidernas första allsvenska hemmaseger över Kalmar FF ordnades fram av Juanjo Ciércoles.

David Batanero var förstås också fin och gjorde mål framför vad som sades vara ett antal långväga scouter (franska Lille ska ha varit på plats, så om Peter Wilson bara satt sina två jättelägen hade han kanske kunnat Emra Tahirovic-bluffa sig till Ligue 1). Han har ännu inte skrivit på ett nytt kontrakt och risken finns förstås fortfarande att han försvinner iväg i vinter.

Men hur tråkigt det än skulle vara (han har den absolut finaste fot som spelat på medelpadskt konstgräs) så måste det sägas att Joel Cedergrens bollinnehavsfotboll tidigare har fått en spelare som Smajl Suljevic att plötsligt se ut som ett passningsgeni ämnat för danska toppklubbar. Kanske kan det hittas andra typer av offensiva mittfältsstrateger, om David Batanero någon gång lämnar.

Men det som är nästan helt omöjligt att hitta för en klubb med Giffarnas resurser är någon som kan allt, som Juanjo Ciércoles verkar kunna; spelare som kan hålla ihop ett helt lag, vara konstant extremjobbig för motståndarna och samtidigt – när det behövs – kliva in och avgöra fotbollsmatcher med sin offensiva kvalitet.

Och han ska vara här i tre år till.

Fredagsveven: Jag vill bara inte tituleras med WC-prefix

Den här fredagen är det Världslärardagen och i år sammanfaller den med att jag varit på praktik på en svensk gymnasieskola i en dryg vecka. Det har varit väldigt roligt att hålla i lektioner och att testa olika övningar på eleverna och jag har en alldeles ypperlig handledare, men i själva planeringsmomenten så sitter jag mig ofta och gnuggar mig om tinningarna.

Parallellt med praktiken så läser vi en kurs i »betyg och bedömning« och lär oss om hur minutiöst noggrann man bör vara när man planerar ett moment i den svenska skolan; varenda liten rynkning på pannan under en föreläsning bör vara avsedd att leda eleverna mot de uppsatta lärandemålen och göra den målstyrda fårskocken bättre på att klara av kunskapskraven.

Man har på en månads tid matats med en mängd nya teorier som man vill förverkliga till fullo, och så slår man igen dörren till sitt arbetsrum, har ett par timmar av planering framför sig och inser plötsligt att man sitter där med flera olika böcker, ett par matriser, kunskapskrav och Skolverket-utgivet materiel till förbannelse.

Och att man ska koka ner denna akademiska soppa till en en praktiskt vacker röd tråd som löper igenom hela ens moment. Och att man förväntas göra det med nära noll verklig erfarenhet av att stå i ett klassrum eller planera lektioner.

Det känns litegrann som att bli tilldelad en Penske-fil, men utan att besitta George Costanzas oambitiösa sinnelag. Så man sitter och håller sig för tinningarna till slut, som för att hindra stressen ifrån att bubbla hela vägen ut ur topplocket:

Jag vet inte vad jag vill ha sagt (kanske bara flika in att det är bisarrt hur lite praktisk träning i att vara lärare och utföra lärarsysslor vi får på Stockholms Universitet), men kanske vill jag mjuggföra fram att jag bär på stora ambitioner med min blivande lärargärning.

Varje gång jag står framför eleverna och inte har planerat så mycket mer än en icke-interaktiv PowerPoint-genomgång, där de mest får sitta och lyssna, så känner jag mig ganska precis så här:

Ambitionerna finns att eleverna ska engageras!!! Att diskussionsövningar och interaktivitet ska få dem att inse att samhällskunskapen berör dem!!! Att det är deras livsvärld vi pratar om!!!

Och ändå är min största ambition under min praktik en helt annan.

Att undvika att eleverna ska ge mig det gamla WC-prefixet.

Jag är väldigt noggrann med att varje lektion ska vara välplanerad från minuten eleverna kliver in i klassrummet – men jag är än mer noggrann med att jag ska stå där vid katetern och välkomna dem med alla invärtes vätskor under kontrollerade nivåer.

När jag gick i grundskolan hade vi nämligen en lärare som hette Peter, men vars namn snabbt och närmast organiskt blev till »WC-Pete«, i takt med att hans konstanta toalettbesök under lektionerna uppmärksammades. Det var inte en gång han pep iväg efter att hafsat ut någon glos-stencil till oss elever, inte två, utan det var mer regel än undantag att »WC-Pete« unnade sig en långsittning under lektionstid; som om han tolkat sitt lärarschemas uttryckta »förtroendetid« som att han kunde lämna eleverna mol allena för att sätta sig och läsa en vältummad »91:an Karlsson«-samling.

»WC-Pete« är ett namn som sitter så grundmurat starkt i mitt medvetande att det till och med spiller över på andra Peter som jag stött på helt andra sammanhang. Eller, andra och andra: alla andra Peter.

Introducera en ny bekant som heter, säg, Peter Olsson för mig och det dröjer inte länge – vi pratar kanske halvtimmar – innan jag kan råka slänga ur mig ett »var tog WC-Pete Olsson vägen?«.

Denne lärar-Peters överdådigt frekventa toalettbestyr »WC-Pete« så karaktäristiskt och etablerat att det smeknamnet i sig kortades ner till det minst sagt korta och konkreta »WC«. Till slut förkroppsligade denne stencilutdelande långsittare helt sonika hela den anglosaxiska förkortningen för vattenklosett.

Och än i dag kan mitt enkla och i högsta grad underutvecklade intellekt – som kanske är svårt hämmat av att ha haft lärare som ägnade mer tid åt porslinsstolar än elever – alltså inte särskilja det relativt vanliga svenska namnet Peter ifrån fäblessen för att sätta sig och långtidsbjörna på en toalettstol under lektionstid.

Så jag ser alltid till att komma med vätskor och tarmflora i balans till lektionsstart och skulle det ändå trycka över blåspartiet så skulle jag knipa igen. Jag lämnar inte klassrummet. Inte en enda gång.

Jag ska inte bli »WC-Ecke«. Framför allt för min egen del, men när jag tänker på hur WC-epitetet för mig spillt över på samtliga Peter-figurer jag stöter på så känner jag förstås också ett visst ansvar att inte besudla ett så pass välanvänt namn som Erik. Det gamla konungsliga namnet ska inte behöva dras in i denna lika citrusdoftsprajdoftande som onda spiral som namnet Peter svepts med i för min del.

Jag inledde med att klaga på hur få praktiska verktyg som vi lärarstudenter får med oss från Stockholms Universitet; ett faktum som redan under tredje terminen gjorde mig så pass kokande (»I’m up to here!« utbrast jag på ett seminarium och vevade med näven högt över hjässan) att jag valde att engagera mig i Lärarförbundet för att åstadkomma någon typ av förbättring.

Man kan verkligen tycka vad man vill om hur lärarfacken lyckats med sitt arbete under de senaste decennierna, men jag tycker verkligen att det finns någonting i deras paroll »Allt börjar med en bra lärare«. Just den delen av det lärarfackliga arbetet tycker jag inte har behövt förbättras. Jag har ju länge haft ambitionen att bli just en bra lärare och sliter dagligen hårt för att anses vara Penske-material under praktiken, men just praktiken har ju delvis fått mig att tänka om vad gäller mina professionella prioriteringar. Toalettvägran först, kvalitativ undervisning sedan.

Och jag säger inte att det är en universellt bättre slogan, men jag lyfter bara att den här kanske också skulle fungera:

»Allt börjar med en lärare som inte går iväg på toa.«