Du måste tvinga mig ut

Jag har allt att skriva om och jag har inget att skriva om.

I måndags började studierna igen. Vi ska läsa om »hållbar utveckling« och kursen formligen rivstartades genom en filmvisning av »Darwins mardröm«, som genom en liten historia om fisket av nilabborre i Tanzania lyckas måla hela den världsliga näringskedjan i fyra nyanser av svart.

Det var som att se en omvänd Hans Rosling-föreläsning, där han istället för att tala om hur bra allting går runtom i världen berättade om det kolossala mörker som miljontals människor genomlider för att vår konsumtion ska kunna upprätthållas. En föreläsning där han till slut fått sätta sig på huk på scenen, sträcka sin pekande näve ner mot Gapminder-skärmens absoluta nederkant för att förklara att »HÄR, precis när vi inte trodde att det kunde bli mycket mörkare, så finns det ytterligare en nivå av mörker«.

Jag, som tidigare var väl enkelspårig i min pessimist kring jordens framtid, är efter den filmvisningen nu intersektionell pessimist.

 

På den efterföljande diskussionen pratade min klasskamrat Simon om »paradoxen i paradoxen«, angående filmtiteln, och det var som att det började värka i bakhuvudet mitt; som att jag i realtid kunde känna fysiskt hur vad som tidigare varit ett hålrum plötsligt fylldes med nya synapser.

Det var, efter en sommar av trevlig men hjärnmässigt icke-expansiv verksamhet på TT, en härlig känsla.

 

Vi har börjat 09.00 varje morgon och på fredagen kändes det som att jag var inne i vardagsgängorna igen. Jag slog på vattenkokaren till äggen, fyllde på med kaffe i filtret, hällde upp vatten, slog på bryggaren och gick in för att duscha samtidigt som vattnet kokade klart och kaffet bryggdes färdigt, för att spara tid (vilket känns bra för stunden, men olidligt deppigt att återge så här i efterhand, när man tänker efter, och kanske är det så man tar sig igenom vardagens små deppigheter: man får aldrig någonsin stanna upp och tänka efter). Men döm av min förvåning när jag sticker ut den nyduschade näbben i köket igen och får se hela köksgolvet fyllt av kaffe.

Jag hade, för första gången i min kaffekokarkarriär, inte ställt dit kannan. Kaffet hade runnit rakt ner på plattan, svämmat över och runnit ner på bänken och vidare ner på golvet. Och jag gör sådana mängder kaffe också (ungefär hälften av gångerna nynnandes på »GJORT FÖR MYCKET KAFFE SEN DAGEN DU STACK/FORTFARANDE HÄNDER DET ATT JAG DRICKER UPP ALLT«). Det var ett hav av kaffe; nästan stort nog för att jag skulle kunnat söka tillstånd för att slå upp en liten tax-free-butik.

Jag har alltså en bit kvar till den där riktiga vardagsformen. Men man vill heller inte bli alldeles för bra på vardag. Jag har en mycket god vän som är föredömlig vad gäller vardagseffektivitet och som en gång – när han tyckte att jag återsåg lite för många Seinfeld-avsnitt samtidigt som diskberget i mitt grävlingsgryt på Teg växte sig högre för varje besök – gav mig handboken »Få det gjort«, men han är också ett levande bevis på att det är en slippery slope. Hans små stegvisa landvinningar var imponerande till en början, då minuter tjänades både här och där, men ganska snart hade han eliminerat mjölk ur sin dagliga grötportion och innan det var över så hade även sylten fått stryka på foten av effektivitetsskäl, vilket gör att han nu startar dagen genom att med en beslutsam robotnäve sleva i sig vattniga havregryn ur djuptallrik.

 

Sommaren är slut nu. När jag i eftermiddags slevade ner Popaganda-armbandet i sopkorgen tillsammans med lite potätskal så var det officiellt.

Jag hann – om vi säger att sommaren började när skolan slutade – resa till Kroatien, jobba i två månader på TT, åka till Way Out West, resa till Milano för att träffa min syster, inse att i princip hela staden Milano var stängd på grund av semester, se Como-sjön (som med tanke på mina överdrivna förväntningar inte vara mer än +++!!!), resa med det världsarvsskyddade alptåget Bernina Express, inse att Schweiz har dödshjälp inte bara för människor utan också för studentikosa ekonomier, tillbringa en vecka i Paris och till sist hann jag alltså avsluta sommaren med att inte kunna hålla mig ifrån att köpa sig till en tredje Säkert!-spelning för året.

(Spelning och spelning: den på Dramaten var en spelning, ja, även den sena på Way Out West, men Popaganda bjuder ju tyvärr mest på små munsbitar av olika artister. Jonathan Johansson, som gjorde den kanske bästa spelningen av alla, fick ju nästan elkabeln urdragen ur sin gitarr av en arg roddare när han tänkte bjuda på ytterligare en låt.)

 

Det var inte min allra bästa sommar någonsin, det tror jag inte, men då förväntningarna inte direkt var på någon »Summer of George«-nivå så är det inte den här känslan inför att septembers grånad har tryckt in sin stora höstkänga i dörrspringan:

Det var en bra sommar, ja, kanske till och med en mycket bra sommar. Jag har hunnit göra mycket, se mycket, till och med veva mycket. Det borde därigenom också ha varit en stark sommar för portalen Pirkt.se, då mycket av det som genomlevts varit väldigt content-vänligt, men ändå har den här plattformen stått och trampat vatten under sommarmånaderna.

Och de stora publicistiska frågorna – vad är innehåll??? och hur privat kan innehåll göras??? – är ännu obesvarade inför hösten.

Jag tror på hösten, jag tror att mörkret och de konkret icke-spännande höstkvällarna kommer att tvinga fram starkt innehåll (vad ska man liksom göra av en blanktisdagskväll i oktober?), men jag vågar inte lova något. På frågan om Pirkt.se kommer bli bättre framöver så svarar jag som den fria världens högste ledare gör på frågan om det kommer utbryta ett världsutplånande kärnvapenkrig inom den närmsta framtiden:

»Vi får se.«

Birgit Nilssons besvikelse till arvinge

Foto: Instagrams story-funktion, dit allt för många Pirkt.se-ämnen höftslängs ut i etern.

Jag var på ett dop i lördags och iklädde mig för första gången på väldigt länge en kavaj. Vid 27 års ålder tycker jag mig vara bekväm i de flesta klädesplagg som jag bestämt mig för att köpa – i sommar har jag gått omkring i en puffärmad tröja som jag tror är tillverkad för ganska små barn, samt en t-shirt som är hämtad från en ganska smal 30 Rock-meme – men kavajen blir nog aldrig mitt plagg.

Jag antar att det går att känna sig som en Expressen-sportjournalist på det bra sättet – typ att man går runt och känner att »ja, visst, han som är här från Aftonbladet skriver inför en mycket större läsarkrets och hans texter ges inte ut på en sajt som är ett layout-mässigt myrornas krig – men vad har han på sig för gammal sliten collage-tröja?« i sin dresscode-påtvingade kavaj – men jag känner mig alltid som en Expressen-sportjournalist på det dåliga sättet. Att situationen liksom kräver av mig att jag ska klä ut mig i vuxenkläder.

Det är en nackdel med att gå på dop.

Den andra är sången. Psalmsången. Det spelar ingen roll hur fina och kända och passande psalmer som väljs åt en – det är helt omöjligt för mig att hitta rätt.

Och det är väl ingenting att skämmas för, tänker ni: men då har ni inte heller samma förväntningar på er. Nej, den genomsnittlige dopbesökaren behöver inte känna någon press; behöver inte skämmas när hen pressar fram ett falskklingande »tryggare kan ingen vara«-bröl i fel tonart.

Men jag? Folk tittar på mig. Folk tittar på mig och förväntar sig saker. Folk vänder sig om i kyrkbänkarna. Inte helt om, förstås, men lite: sneglar i sidan, mot mig, för att de tänker att därifrån – från mannen där borta – kommer det att komma någonting extraordinärt ur struphuvudet. Någonting varmt, någonting kraftfullt, någonting maffigt; ja, någonting storartat.

Nej, förväntningarna bygger inte på att min morfar på ålderns absoluta höst hux flux – från ingenstans och, som jag minns det, helt kontextlöst! – berömde min sångröst (han var väldigt mentalt spänstig nästan hela vägen in i slutet, min älskade morfar, men det här måste verkligen ha yttrats som ett första tecken på att åldern började ta ut sin rätt).

Förväntningarna bygger på att folk, alla människor, folk som aldrig tidigare har sett mig, tittar på mig och ser Birgit Nilssons arvinge.

 

Jag ska förklara.

Ni minns hur glad och uppspelt man var stora delar av den vår då man gick mot studenten? Till och med det logistiska var plötsligt helt präglat av stoj och stim. Som att välja ut sin studentmössa. Jag minns att hela klassen satt lutade över de tjocka katalogerna och under stoj och stim valde exakt vilken storlek de skulle ha, vilket typsnitt deras namn skulle skrivas i och ifall det skulle stå någonting roligt smeknamn på baksidan av mössan.

(Gymnasiala smeknamn som alla sedan kunde släppa, i sina nya och vuxna liv, medan jag – vars smeknamn utvecklades redan på högstadiet, där Erk blev Perk innan allt smeknamnande tappade alla proportioner* till dess att jag plötsligt tagit det ologiska utvecklingssprånget till Pirkt – redan hade döpa min portal efter mitt smeknamn och därigenom kedjat fast mig vid ett av de allra fulaste.

På tal om proportioner: en god vän jag känner sedan högstadietiden heter i grunden Sebastian men kallas nu – via små, små steg som vart och ett har verkat logiska – för »Musselmannen«. Inte för att han uttryckt ens minsta gillande gentemot musslor, utan för att det varit den gång som tidens tand haft på hans ursprungsnamn Sebastian, som med tiden helt eroderats bort till oigenkännlighet. Så jag har kommit ganska lindrigt undan.)

Det var kort sagt en glädjens tid för alla mina klasskamrater. En enkel beställning bort fanns den personligt designade studentmössa som i praktiken var en symbol för steget ut i vuxenlivet. Man fyllde i sin storlek, sin preferens vad gällde snirkliga bokstäver och sin eventuellt putslustiga text till mössans baksida – sedan var det bara att vänta på att få hem det i brevlådan: huvudbonadsbeviset på att man var på väg att bli vuxen.

Det var en glädjens tid – för alla som rymdes inom normen vad gäller storlek på sina huvuden.

Mina minnen är förvisso hämmade av traumat, men som jag minns det – och det här behöver inte stämma till hundra procent – så sökte läraren, mitt under denna stojiga och stimmiga timme i klassrummet, min ögonkontakt och fick den, varpå hon gav mig en menande liten nick mot dörren. Vi gick tillsammans ut i korridoren och under tystnad – med en känsla av outtalad förståelse som jag inte upplevt varken innan eller efter – så vandrade vi igenom korridorerna utan att behöva uttala ett enda ord. Hon gick, jag följde efter och utan att alls veta var jag skulle så visste jag ganska exakt var jag skulle.

 

Jag hade ju inte ens börjat bläddra i katalogerna. Inte ägnat dem en blick. När mina klasskamrater frågat »ska du inte kolla lite, i alla fall?« så hade jag bara givit dem en snabb liten huvudskak och ett lätt forcerat leende och de hade tittat på mig; först i mina ögon, sedan vidare upp mot pannan, upp mot det väldiga kraniet, det som var så stort att det redan vid 18 års ålder knappt kunde täckas md tillräckliga mängder hår och så hade de förstått.

Nej, han ville inte ens titta, förstod klasskamraterna. Det var inte lönt.

 

När vi väl vek av från korridoren, jag och läraren, så kom vi in på ett litet kontor där det stod en gammal PC och brummade. När läraren gick fram och skakade lite på datorns mus för att få bort skärmsläckaren så var den redan uppe.

Hemsidan. Den som jag – utan att utbyta ett ord med läraren – visste att vi var på väg emot, hon och jag, för att göra beställningen.

Det är det jag minns. Resten har jag försökt förtränga. Jag minns att jag tänkte på hur mina normhövdade klasskamrater satt i ett klassrum inte långt därifrån och under stoj och glam valde bland ett studentmössemässigt överflöd i alla de vanliga storlekarna – och att jag satt framför en gammal brummande PC i ett litet, trångt kontor och försökte navigera mig fram på en gammal, till synes 90-tals-kodad, portal för jättehuvuden i jakt på något som kunde motsvara en studentmössa av svenskt snitt som sedan skulle skeppas till Sundsvall från andra sidan jorden. Det var som att jag navigerade mig fram på en deep web för icke-normativa huvuden.

Det sista jag minns – eller har valt att minnas: en hjärna klarar bara så mycket trauma – är att läraren klickade sig in på den här fliken på sidan (som fortfarande är i bruk: alla skärmdumpar är autentiska):

Jag har bara vaga minnen av att det första applicerade måttbandet inte gick hela vägen runt, utan att läraren fick resa sig upp med ett »jag ska se ifall vi har ett längre«, men sedan är det svart.

 

Jag har till dags dato aldrig provat en hvuudbonad ute i butik, vilket brukar vara kutym. Jag behöver ett provrum, jag behöver dubbelkolla att skynket sitter tätt mot provrumsväggen, att insynen är obefintlig: jag klarar inte att bland folk stirra tillbaka på en spegelbild där den till max uppknäppta kepsen sitter som en liten kalott längst ut på huvudet.

 

Tillbaka till lördagens dop. Jag vet mindre om svensk opera än de allra flesta, men precis som många andra vet jag en enda sak om vårt lands stora internationella operastjärna Birgit Nilsson: att hon hade ett gigantiskt huvud. Jag är nog inte ensam om att tänka det. Folk tänker på Birgit Nilsson och tänker »stort huvud – ännu större röst« eller kanske tvärtom: »stor röst – ännu större huvud, alltså helt bisarrt stort«.

Tänk då när jag gör entré i en kyrka, eller i något sammanhang egentligen, där man kan förvänta sig högstämd sång. Jag behöver ju bokstavligen bara visa näbben innanför kyrkdörrarna för att förväntningarna från de övriga kyrkbesökarna ska skjuta i höjden.

Folk tittar storögt – kanske till och med flämtande av förväntan, beroende på hur mycket de uppskattar operasång – på det bowlingklot av kött jag balanserar på min nacke, som av naturen varit nödgad att bli tjurliknande för att klara med vikten.

»Tänk«, säger någon, nickar mot mig och petar febrigt på sin stolsgranne, »hur bastonerna kan studsa i den rymd som ryms inne i det gapet.«

»Det måste bli som en enda stor ekokammare«, säger någon annan som knappt kan stänga den häpet vidöppna munnen av egen kraft.

»Det här måste bli någonting i hästväg«, säger en tredje. Kanske berättar någon om hur »en i deras gymnasieklass« fått gå iväg och beställa hem en specialdesignad studentmössa från Internet i »vad som måste ha varit storlek 70-75« (jag vill ju tro att jag inte var ensam, även om jag kan ha varit och tangerat 80-strecket; jag minns inte exakt).

Jag känner ju av de här förväntningarna, ser i ögonvrån hur folk halvt vänder sig emot mig när det är dags att ställa sig upp och greppa psalmböckerna och vill ingenting hellre än att min röst ska resa sig, mullrande och stark – och ta över hela kyrkan. Jag vill att den ska vara formad av min Cro Magnon-formade baslåda till käke och upphöjd och förfinad genom att ha kunnat eka i den världsrymd som är mitt huvuds innanmäte. Att den ska vara allt det där som mina bänkgrannar förväntar sig att den ska vara; att jag ska ha den röst som det anstår en Birgit Nilsson-skalle.

 

Men så står jag bara – obekvämt utklädd till Expressen-sportjournalist – och hummar försiktigt, i fel tonart. Jag må ha gjort folk besvikna på många sätt genom åren, på många plan – men aldrig som i högstämda sångsammanhang.

Min morfar hörde väldigt dåligt när han blev gammal. Ibland knappt alls. När han berömde min sångröst så får vi helt sonika anta att han bara granskade storleken på mitt huvud och antog.

En av de som bryr sig

Foto: Anders Thorsell.

Det kändes som att vi var nere i botten av nästa års superetta och vände. 

Vi är för få som verkligen bryr oss om GIF Sundsvall; så få att det egentligen inte finns underlag för en allsvensk verksamhet.

Det är tur att en av de som visar att han verkligen bryr sig heter Linus Hallenius. Då kanske det kan gå, ändå. 

 

Vinner man inte den här typen av avslagna tillställningar, som bottenlag i desperat poängbehov – då vinner man inga. Örebro SK kom upp till Sundsvall för att ta farväl av huvudtränaren Alexander Axén, som under sin tid i klubben stundtals fått laget att se ut som utmanare till SM-guldet – men som allt för ofta inte lyckats hindra att alla beståndsdelarna som de facto finns i laget (farten!, tekniken!, målfarligheten!) malts ner till en enda gråmelerad pölsa.

Det var det sistnämnda Örebro SK som kom till Idrottsparken på söndagskvällen. Ett segt, trögt och till synes oinspirerat ÖSK kom till spel med en så pass bristande energi att det hade kunna varit Jeb Bush – det ofrivilliga ansiktet utåt för en »low energy person« – som stått vid sidlinjen.

Det gick ganska tidigt att slå fast att ÖSK bjöd på en sån där slapp bortainsats som mittenlag utan särskilt mycket att spela för ibland står för; den typen av insats som gör att hemmasegern egentligen bara är att hämta för ett desperat kollektiv i skriande poängbehov.

Sporten fotboll är ofta svår att generalisera kring, men då och då dyker det ju upp trötta, avslagna matchbilder där det syns på långt håll att de som vill lite mer kommer att vinna. Där de som springer lite mer och kämpar lite hårdare får sin belöning.

Men GIF Sundsvall behandlade den inte som en sådan fotbollsmatch. Nej: de behandlade det knappt som en fotbollsmatch alls, det såg snarare ut som att de spelade ett parti cricket.

Jag har aldrig sett cricket och kan mindre än de flesta om sporten – men jag vet att avgörandena brukar kunna dröja flera dygn. Och nog kändes det i den första halvleken som att Giffarna hade kunnat spela flera hundra minuter – ja, kanske tusen – utan att göra mål. Inte en omställning, knappt ett djupledshot och när dessutom Eric Larsson har det jobbigt (hans förstahalvlek måste vara hans svagaste sedan AIK borta i våras) så fanns där ingenting som hotade, förutom ett par halvmesyrer till distansskott från duktige Kristinn Steindorsson (han blir en absolut nyckelspelare i höst, i Krogh Gerson och Suljevics frånvaro).

 

Det blev bättre direkt efter paus, vilket till fullo korrelerade med att Eric Larsson plötsligt hittade rätt, men så klev en defensiv analfabet till spanjor in i bilden.

Han har en hygglig passningsfot, David Batanero, men jag tycker att han ska vara seriens överlägset bästa offensiva spelare för att – som en av två innermittfältare – kompensera för sin närmast obefintliga defensiv. Känslan är att 2005 års floppvirtous Donatas Vencevicius hade gjort ett bättre defensivt arbete med en cigg i högernäven.

Efter en timme höll Batanero – med sin Papphammar-insats i defensiven – på att skicka hela klubben ner i dyn. Jag vet att en höstförlust mot Örebro i allsvenskan 2017 inte automatiskt kan leda till att man harvar i botten av superettan 2018 – men det var känslan inför den här matchen.

3818 åskådare i 1–3-förlusten mot Kalmar senast hade blivit till precis över tretusenstrecket inför nästa nyckelmatch i allsvenskan: formkurvan för det medelpadska fotbollsintresset lutade, precis som för lagets prestationer och som för klubbens ekonomi, bryskt utför. Röd pil, rakt nedåt.

Den som vill veta vad som kan finnas i änden av en så pass illröd pil kan med fördel titta mot Gävle.

En förlust idag hade nog en gång för alla stuckit hål och pyst ut den lilla, lilla slatt luft som fanns kvar i Joel Cedergrens bollinnehavsballong och när Nahir Besara – som förra sommaren näbbdrog Urban Hagblom på en bjudlunch uppe i Sundsvall innan han kritade på för just Örebro istället – stänkte upp 0–1 så kändes det symboliskt deppigt.

Det blir inga Nahir Besara-figurer för klubbar som inte ens vid serieledning kan locka mycket mer än fyra tusen personer (Kalmar FF hemma ifjol: 4028). Det blir tröstlösa Samuel Aziz-chansningar, det blir Mauricio Albornoz-reserver och det blir stort jubel ifall man får en underskrift från en oprövad 25-årig islänning med rejäla och välkända ljumskproblem.

Det är helt enkelt för få som bryr sig för att ekonomin ska gå ihop, för att truppen ska kunna se meritmässigt skaplig ut och för att ens man ska kunna våga drömma om vad som nu kan tänkas stå skrivet på någon kanslivägg.

Men vi är trots allt några som bryr oss väldigt mycket – och när Linus Hallenius är en av dem så kan det räcka till ytterligare ett allsvenskt år. Med en spanjor mindre på banan så tvingades GIF Sundsvall göra avkall på sitt envetna sidledsrullande och spela rakare och det missgynnade näppeligen lagets enda riktigt riviga spelartyp.

Närmast helt utan offensiv assistans var han tvungen att lita till sin vänsterfot och plötsligt bände han – ensam med tre ÖSK-försvarare – upp 1–1-målet i första krysset med den typen av märklig snärt som man vanligtvis inte ser utanför bordshockeyns rinkar. Och av bara långbollsfarten nickade han läckert ner bollen till en 21-åring som kanske klokt nog inte läst Pirkt.se i en sådan utsträckning att han helt tappat tron på den förmåga som fanns bevisligen där ifjol.

Det var inte bara beviset på vad ett rakare spel och två riviga djupledsanfallare kan åstadkomma tillsammans, om den helt menlösa ytterforwardsrollen som Kristinn Freyr Sigurdsson besitter skulle slopas: Peter Wilsons fina och kliniska 2–1-strut kan också ha varit 2010-talets viktigaste GIF-mål.

 

Joel Cedergren har i egen majestät fortfarande bara vunnit fem allsvenska matcher på 29 försök och hans lag spelar fortfarande alldeles för omständligt och saktfärdigt (åtminstone med elva man) för att laget ska kunna göra mycket med det som truppmässigt är väldigt lite.

Men det till synes sjunkande skeppet – där kaptenen är gravt ifrågasatt, där sjukstugan är överfylld och där lynniga spanjorer okynneshoppar över bord – har på något sätt lyckats kraschlanda sig upp på säker mark.

Det får vi vara väldigt nöjda med, vi som bryr oss.

4K

Imorse vaknade jag upp till att min trotjänare till teve kastat in handduken. Nog för att »Gomorron Sverige« tänkt nylansera hela sitt koncept (för att hitta en annan målgrupp än sin nuvarande: folk över 55 och då och då också 27-årige Erik Löfgren), men jag tror inte att en av nymodigheterna är att programmet ska spelas in med värmekamera.

Det såg det plötsligt ut att ha gjorts imorse, tack vare att min teve fått kontrastkopplat hjärtflimmer. Det var som att hela den bildmässiga aortan brustit: allting brann, hela skärmen, varenda grått ansikte (inga ansikten upplevs så gråa som i en Gomorron Sverige-sändning) var plötsligt illrött.

Anna Kindberg Batra såg, på min eldflammiga skärm, ut att vara topp tunnor brinnandes när hon förkunnade sin avgång (till sist: efter att ha läst upp »Politisk gärning«-fliken av sin Wikipedia-artikel i omkring sju minuter) och det kanske var rättvisande.

Som vore jag en stor cineast för vilken hemmabiosystemet är centralt uppstudshyrde jag en bil på det som tidigare hette Statoil men som nu heter Cirkle K (vilket är förvirrande bortom rimlighetens gränser då en CIRKEL och bokstaven K är precis vad värsta konkurrenten OK heter) och åkte för att köpa mig en ny.

Det är ju, om inte annat, GIF-match igen på söndag och kanske kan Jonathan Morsays aktioner se lite krispigare ut i 4K-kvalitet.

Jo, det blev hela 4K – jag tror knappt att man säljer enheter med färre K:n, åtminstone skrivs det i så fall inte ut – och jag tror att det ligger i framkant, även om det var en förvirrande timme på Elgiganten, där jag vallades mellan ett koppel olika nasare (en från själva varuhuset, en från ett kinesiskt märke som jag aldrig hört talas om och en från en kabeloperatör) och där jag mest gick runt med den här frågeställningen:

Jag var där med min far – bland mina vänner titulerad med ett  »IT-«-prefix till sitt förnamn (tänk er »IT-Leif«, fast ett förnamn ännu bättre lämpat: det är min fortsatt anonymiserade far), för sitt stora intresse för i stort sett allt som det går att dra el till, inte minst ljud och bild – och det var förstås en stor trygghet, här och nu, men framför allt kände jag en framtida tacksamhet till att jag har en far som, även när han blir äldre, kommer att kunna sköta sig själv när det gäller det tekniska och aldrig någonsin lär behöva min hjälp med telefoner som har »för små knappar«.

I butiken gick nämligen en kvinna i medelåldern omkring med ett föräldrapar i åttioårsåldern som också skulle köpa en ny teveapparat. Det hördes på långt håll att det gamla parets hörsel inte höll allra yttersta klass, då det gastades ordentligt från både det ena och det andra hållet. Till sist – när någon detalj om teven skulle gås igenom och det verkade extra viktigt att budskapet gick fram – så höjde den medelålders kvinnan rösten ytterligare, i vad som närmast får beskrivas som ett lättare skrik.

»JAG HAR INGA PROBLEM MED HÖRSELN!!!«, gastade gubben tillbaka, ännu högre.

»NEJ«, svarade den medelålders kvinnan som tydligt hade försökt rikta det första skriket mot tantens öra, »MEN HON HAR!!!«, skrek hon för full hals ner i samma tant-öra.

En dylik framtida uppgift, där man måste väga varje tonfall på guldvåg för att tillgodose två svaga – men marginellt olika svaga! – hörselsystem, kommer jag förhoppningsvis att slippa. Åtminstone i tv-butiker.

 

Det blev en 4K-teve, visst, men en i det billigare spektrat. Jag gick runt bland de riktiga dyrgriparna och förfasades. Aldrig någonsin att jag skulle investera i en dylik bild. Inte främst för att det är en dålig investering (5:an kommer så småningom!) utan för att det finns en fara i att ha alldeles för krispig bild. Vi går mot en septembermånad som ser ut att bli allt annat än krispig, utan grå och kall och grynig – har man då en alldeles för krispig teve hemmavid så kommer livet utanför ytterdörren förstås te sig än gråare och än mer kontrastlöst. Riktiga dyrgripar till teve-apparater, vars bild ser ut att överträffa även de häftigaste naturfenomen i det verkliga livet, borde förses med varningstexter om att den kan medföra en förlamande ovilja att ge sig ut i den gråbleka vardagen.

 

Kraschlandning i pasta, ägg, sår och förlust

Några dagar i Italien, en bedårande – ja, ingenting annat än bedårande – vacker tågpassage genom de schweiziska alperna och en hel vecka i Paris gjorde att jag var lite tveksam kring hur snabbt jag skulle kunna landa i den gråsvenska vardagslunken igen.

En ny termin tar sin början på tisdag och visst: nationalekonomin kanske man kan ta sig an med ett solkysst och problemfritt kontinental-kynne – det är ju bara, som jag förstått det, att luta sig tillbaka och lita på att ett par finans-astrologer och en »osynlig hand« tar hand om allt fram till nästa lika stora som oundvikliga krasch – men för att klara av de logistiska vardagsbestyr som hör till skolvardagen, bland annat att man förväntas stå och trängas på en tilldelad kvadrathalvmeter på röda linjen mot Mörby Centrum om morgnarna, så behöver man ha hunnit landa mentalt. Hunnit förbereda sig. Hunnit sänka sina förväntningar på en vanlig vardag till rimliga (läs: ganska låga) nivåer.

Och vet ni: jag tror att jag har lyckats. Redan. Jag har inte bara landat – jag har kraschlandat in i vardagen, fallit huvudstupa ner i den svenska blanktorsdagen.

Jag kom hem till ett hem så tömt på matvaror att jag (på grund av den annalkande korpmatchen, som spelades på Champions League-tiden 20.45) var tvungen att sleva i mig två av de enda råvarorna som hushållet kunde erbjuda: kokt pasta och ett par stekta ägg. Två stekta ägg på en hög med smörslungade farfalle i en djuptallrik. Rakt in i gapet bara.

Redan där, efter en vecka av sus och dus och eviga restaurangbesök: påbörjad landning.

Tre timmar senare fullbordades kraschlandningen, då jag cyklade hem i duggregn efter att åter igen – precis som i den sista matchen innan uppehållet – ha förlorat med uddamålet i en korpmatch där jag dels stukade foten och dels skrapade upp mitt ena knä.

Det finns inga hedervärda fotstukningar – det är en i grunden vekt klingande skada – men den allra mest förnedrande av stukningar är den som jag råkade ut för idag: då man med utsträckt fot får bollen skjuten på tån så att hela foten viker sig; beviset för att ens veka leder inte ens står pall för flygande materia av läder- och syntetblandning. Dessutom ska man inte skrapa upp knät när man glidtacklar. En gång i tiden gjorde jag aldrig det, då hade man utvecklat någon form av mittbacksutvecklad fallteknik som lade tyngden på höften och baklåret: nu sätter jag mig bevisligen ner på rumpan, som en baktung trålare, och viker knät in under mig, varpå blodvite uppstår.

Det måste ha sett oerhört o-kontinentalt ut.

Som för att fullborda kraschlandningen in i den stockholmska höstvardagen så fick jag efter matchen berättat för mig att han som avgjort matchen för motståndarlaget ska ha varit »Idol-Ola«. Det kanske är grejen med Stockholm: att av alla trynstötar du åker på så kan någon, helt utan din aktiva vetskap, delas ut av någon kändis.

Antagligen inte.

Längst ut på jorden 

Flera kvällar – i Milano, Tirano, Chur och Paris – har jag försökt slå mig ner och skriva några rader, utan att lyckas. Att ha små mängder alkohol i omloppet är försvårande i många avseenden, omöjliggörande när det kommer till att skriva. 

Dessutom har inte bara lunchölen och middagsvinet spelat in, nej, hela min person har fått sig en kontinental släng av sleven (nu under de sista dagarna har jag berömt mig själv för mitt avslappnade »bonjour«-uttal) som gjort det helt omöjligt att hitta den mjuggbittra ton som bara år och åter år av medelpadsk snålblåst kan erodera fram i ett människolynne.

Men nu sitter jag på flygplatsen, jag hindrade i sista stund min far ifrån att beställa mig en öl till flygplatsbaguetten (Gruesome 442some höstpremiärspelar ju ikväll!!!), och jag överhör hur en svensk man i jägarväst förklarar för sin bordsgranne hur man bäst lyckas med sin gravlaxsås – och jag börjar så sakteliga komma in i de icke-kontinentala gängorna. 

Det kommer nog att ordna upp sig så fort man sätter sin fot i den 13-gradiga stockholmska sensommarkylan.

Men. Det finns ett men. Ett stort ett.

Jag vill rikta ett stort tack till alla de portalbesökare som aldrig rekommenderat mig att läsa Bodil Malmstens samlade blogginlägg. För precis som med allt annat riktigt bra jag läser så har jag efter läsningen av Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig slagits av en förlamande ångest över hur bra man kan skriva och hur långt därifrån jag är och antagligen alltid kommer att vara.

Och det är ju nog illa att drabbas av den insikten när man läser en roman — sånt man aldrig kommer att pyssla med — men när det gäller precis det man sitter och försöker syssla med var och varannan kväll (skriva små uppdateringar i vad Bodil Malmsten kände sig tvungen att kalla för »blogg«, men som jag gärna – för att rättfärdiga slitet – benämner som en portal), då är det ju rent vidrigt.

(Och varför har jag inte läst Bodil Malmsten knappt alls? Varför är min mest tydliga bild av henne att hon brukade förlora mot Plura Jonsson i TP för att hon kunde för lite om sport??? Det ska det bli ändring på.)

Jag har påbörjat ett längre GIF-inlägg, förstås, vad var 1–3-förlusten mot Kalmar om inte Pirkt.se-inläggsvärdig?, och jag har för avsikt att slutföra det projektet väl hemma i den icke-kontinentala kargheten.

Aktivism som skrivbordsprodukt

​Alla vill stå för något. Alla vill kunna säga sig stå upp för de sina. Alla vill, antar jag, visa sig redo att omvandla det de säger sig kämpa för i aktiv praktik, när det verkligen bränner till och blir allvar.

Men det är omöjligt att veta hur man reagerar när det väl händer. Är man en sån vars ryggmärgsreflex är att våga gå emellan, våga säga till och verkligen våga står upp för det den tror på – även om det kostar på? Även om det skulle leda till en stel social situation eller kanske till och med fysisk fara?

Man vill ju gärna vara det.

I veckan satt jag – en ung man som säger sig stå på barrikaderna för de flintifierades sak – på restaurang i Paris med min syster och mina föräldrar, när jag i ögonvrån får syn på en rent obehaglig scen vid ett av de andra borden, där en av de mina blir utsatt av ett helt bordssällskap:

Bara några meter bort blir en hårmässigt funktionsnedsatt man i den övre medelåldern utsatt för den klassiska härskartekniken »flint-killningen« till hela bordets stora nöje, samtidigt som vi får anta att smädelserna haglar mot min kransförsedda broder.

Och jag bara satt där. Jag bara satt kvar.

Min aktivism är en skrivbordsprodukt.

När min syster borde ha nyttjat det nya, avgiftsfria EU-nätet till att googla upp psykologer i Solna

Min syster reste runt halva jorden efter att hon tagit studenten, samtidigt som hennes bror på sin höjd unnade sig en (förvisso betald) bussresa till Ängelholms IP. Hon har hunnit bo i både Kina och på Island, samtidigt som hennes bror inskuffats i grävlingsgryt på Teg och stått och svurit över inställda pendeltåg på Kallhälls station. Hon har dessutom bara ett år kvar på hennes femåriga utbildning, samtidigt som hennes bror bara är ett år in på sin.

Min syster är dessutom – till råga på allt, med hjälp av en logik som verkar behöva bända på både tid och rum – två år yngre än mig.

Så när vi ses så vill man ju göra ett gott intryck. Man vill ju visa att det trots allt går okej, att det knallar, att det sakta – mycket långsammare än för henne, men ändå – rör sig i rätt riktning. Lugna henne lite; med sin uppsyn och sin framtoning ge sken av att hon inte behöver oroa sig så mycket.

Men så möts vi i Milano. Vi promenerar på gator som är gjorda för män i såna där perfekta frisörsalongsbroschyr-frisyrer och med smäckra kostymer som sitter åt som våtdräkter men som ändå – på ett sätt som torde strida mot åtminstone ett par naturlagar – gör att de bibehåller den där beundransvärda luftigheten som jag (en av naturen svettig och rödflammig individ) bara kan drömma om.

Och efter ett tag märker hon att jag haltar lite på den högra foten; att jag liksom inte trycker till den högra fotisättningen som jag gör med den vänstra.

Jag förklarar att jag vandrat omkring med en liten sten i skon »en dag« och inte orkat stanna för att plocka ur den, vilket bildat en liten krater strax nedanför stortån. Jag hör genast hur det låter – som vore jag en man som helt kastat in handduken och givit upp; som inte ens orkar ta tag i de allra mest akuta och samtidigt mest lättåtgärdade vardagsproblem. Jag hör ju att det inte låter som att en man som låter en liten sten erodera fram en köttkrater i fotsulan mår alldeles prima.

Jag hör det, vet samtidigt hur viktigt det är att inte signalera uppgivenhet just nu – en av de första gångerna jag och min syster ses sedan jag blivit lämnad!!! – och försöker genast räta upp bilden av mig själv (jag mår ju överraskande bra och tycker mig inte ha gått ner mig; närmast tvärtom!; titt på mig – jag är välmående!!!) genom att fortsätta prata.

»Men jag har med mig en salva«, säger jag, »som det står ska vara bra för fötterna. Det följde med en sån liten förpackning med en gratistidning som jag fick hem i brevlådan. Jag höll på att slänga den, tog bort plasthöljet innan jag skulle slänga den i pappersåtervinningen, men så bara: ›åh, gratis fotkräm!‹«

Åtminstone en gång tidigare har jag jagat en kvittering men istället bjudit på ett självmål – det kan de äkta jämtländska fotbollssupportrarna, som följde ÖFK redan senhösten 2010, intyga – men det här var nog onekligen en andra gång. Det är svårt att kvittera ett gå-med-sten-i-skon-hela-dagen-underläge – och att berätta om en gratistidningsmedföljande fotsalva är nog inte sättet att göra det på.

(Speciellt inte då vår familj har en mörk historik av medföljande tidningspremier. Ett år förstördes självaste juleaftonen då min far tidigare under hösten tecknat en prenumeration på tidskriften Land i syfte att tillgodogöra sig en gratis morgonrock till jul. Han kanske inte förväntade sig en rock i velour, men nog hade han siktet inställt på att kunna gratisglida i en skapelse av frotté eller åtminstone någon finare bomull. Jag tror knappt att ni kan föreställa er förvåningen hos min far – en rättskaffens man som förväntar sig att få det han tycker sig ha blivit lovad – eller besvikelsen hos hela den julefirande släkten när far tog emot paketet och fann att det var i stort sett platt: som om någon slagit in en tunn bunt av A4-papper. Den efterföljande scenen när far öppnade det lövtunna paketet och fann att den utlovade Land-morgonrocken var smidd i ett material som närmast går att likna vid papp – prasslig och knappt vattenfast papp – är så negativt stark [ett julminnenas anti-materia] att den i stort sett grumlar alla minnen av min barndoms ohämmade juleglädje.)

Duomo di bristande offensiv

Jag är i Italien. Jag hann precis mellanlanda i Stockholm på söndagskvällen efter en Way Out West-helg i Göteborg (mer om den senare, antar jag, då en kulturtext på Pirkt.se – typ nåt om att »Frank Ocean var magisk« – kanske kan göra hela resan avdragsgill???) innan jag på måndagsmorgonen begav mig till Milano.

Milano som stad var ju ganska fin, väldigt trevlig – men ännu mer stängd. När man precis flugit bort ifrån en stad där ICA Maxi-varuhusen håller öppet till 23 på söndagskvällarna, ifall någon skulle behöva spontanspringa in och köpa på sig ett paket ägg, så borde man kanske ha känt att det var uppfriskande kontinentalt att komma till en stad där till och med jättekedjor som HM klappat igen nästan all verksamhet och helt sonika satt upp en »vacanza«-skylt i papp på fönstret, tillsammans med ett glatt meddelande om att de är åter i september.

Men det var förstås också lite snopet. Inte att just HM stängt, förstås (alla såna butiker får gärna klappa igen), men jag hade faktiskt gjort vissa efterforskningar kring vilka second hand-butiker man borde besöka för att kunna komma hem med ett plagg som man sedan skulle kunna bära hela hösten, nästan varje dag, i hopp om att någon ska fråga var man köpt det – så att man med med en inövat minspel skulle kunna låtsasfundera ett slag och sedan i lugn och ro (fast hjärtat hoppreps-SM-hoppar i upprymd »äntligen händer det!!!«-glädje) säga något släpigt i stil med »den här? Hm, jag tror att jag kan ha köpt den på en second hand-butik i Milano«.

Men i princip allt var stängt. Till och med de etablissemang som enligt såväl analoga som digitala källor skulle bjuda på stadens allra bästa pizza tilldelade turisterna – inklusive mig och min syster – en trynstöt i papp, i form av en handskriven »vacanza«-skylt.

Kanske ska Pirkt.se ta efter den kontinentala inställningen – och helt utebli med en analys efter gårdagens 0–2-förlust borta mot Häcken.

Jag stängde av såväl wifi som 4G hela kvällen, gick som ner i en digitalsocial skyddsbunker under hela middagen, för att kunna se matchen i sin helhet i efterhand, på hotellet, med helt bibehållen spänning.

Det lyckades, och jag kunde se matchen som vore det live, men det deppiga är (förutom att man sitter på ett hotellrum, dubbelvikt framför en laptop, istället för att ge sig ut i den ljumna sommarnatten) att det nog inte hade gjort så mycket ifall någon råkat spoila att Giffarna skulle förbli mållösa matchen igenom.

För det… visste man ju, i princip.

Inte ens när Linus Hallenius stod för en förstahalvtimme som i det närmaste osade ny Genoa-flytt så kändes det till sist särskilt nära att han skulle få tillgodoräkna sig de två assister han spelat ihop till (ett friställande av Kristinn Steindorsson, ett av Eric Larsson). Det spelade ingen roll att Joel Cedergren ställde upp laget som vore han en Pirkt.se-webbredaktör (Steindorsson och Gall på ytterflankerna; Sigurdsson och Morsay petade) och att den spelmässiga offensiven fungerade bättre än på länge – varken desperationen eller självförtroendet finns framför målet.

Jag lärde mig idag att Duomo di Milano – som syns på bild i topp av det här inlägget – byggdes under ett halvt sekel och att den i princip aldrig blivit färdigbyggd, då det hela tiden finputsas på fasaden.

Det känns som att jag har klagat på GIF-offensiven i omkring ett halvt sekel. Jag började på den tiden då folk i princip såg en allsvensk startspelare i 2017 års Jonathan Morsay, vilket ter sig som en halv evighet sedan. Ja, 500 år är mycket tid att lägga på en gotisk katedral – men rent deppigt mycket tid att tillbringa på att med sitt GIF-analytiska finger peka på det uppenbara.

Jag har heller inte ork eller finess nog att orka finputsa på kritiken. Målfarligheten är vad den är: på tok för dålig.

Sedan övergångsfönstret stängt står det klart att GIF Sundsvall ska klara sig kvar i serien med en offensiv där en mittback som i princip spelat +-0 med sig själv (tre gjorda mål, tre orsakade straffar) toppar den inbördes skytteligan.

Det kommer förstås att bli väldigt svårt, för ett lag som inte ens på kvällar då de stundtals spelar riktigt bra offensiv fotboll känns särskilt nära att kunna göra mål på BK Häcken.