Fredagsveven: Sundsvallsspecial

När den här Fredagsveven™ skrivs är jag hemma i Sundsvall. Jag står på fönsterkarmen till mitt pojkrum och kastar ner hårda gräddkolor ner i snötäcket som vätter hela vägen bort mot Sidsjövallen.

Jag har redan hunnit vara här ett tag och jag kommer att vara det längre än jag varit i ett sammantaget svep på flera år.

Det är mestadels mycket fint, som illustrerat ovan, vid torsdagseftermiddagens promenad runt Sidsjön i brandgul solnedgång. Men det finns förstås också delar av Sundsvall som inte ens den patriotiske medelpading som draperat sig från topp till tå i »Heja Sundsvall«-merch med den godaste av vilja kan sortera in under kategorin finhet.

Som den centralt belägna källare där etablissemanget Vuxenvideo fortfarande håller till.

Ibland funderar jag kring det faktumet, att mitt i den öde stenstad där köpman efter köpman tvingas klappa igen sin verksamhet och lämna stadskärnan med den kapitalistiska svansen mellan benen så har alltså en liten källarvåning överlevt; en liten verksamhet vars enda PR-ansikte utåt är en liten vingförsedd penis fäst på en skylt i en gränd.

Det ska sägas att det är ganska långt mellan gångerna som jag funderar på Vuxenvideo och deras ruljans av porrpolletter, men i dagarna blev jag påmind via den här reklamblaffan i lokaltidningen:

Och då slog det mig: att det märkliga är inte främst denna »ståndaktiva« affärs relativa framgång (att hålla sig levande i en stad vars centrum alltmer börjar likna ett handels-Tjernobyl) – utan den lynniga sexbutikens rekordyviga användande av begreppet »à la carte«.

Att som sex- och porrbutik vilja betona att det man säljer, det gör man i »à la carte«-format… jag vet inte, jag. Det kanske är klokt. Det kanske faktiskt sänder ut signaler om att man säljer ett fåtal väl utvalda produkter och att kunderna kan peka och välja saker utanför menyn av slentriansex.

Men jag vet inte, jag. Om er hjärna fungerar på ungefär samma sätt som min så får betonandet av restaurangvärldens »à la carte«-försäljning en osökt att tänka på en motsats jag dittills inte varit kapabel att föreställa mig i tanken.

Jag tänker nu tanken att det finns en stor majoritet av likartade etablissemang som inte betonar sin »à la carte«-policy när det kommer till serveringen av allt som hör den sexaktiva sänghalmen till. Jag ser således framför mig andra lynniga källare i mellanstora svenska städer som istället erbjuder ett buffébord, dignande av allt från penispumpar till groteska dvd-filmer.

Kanske serveras det till och med mat i dessa »ta så mycket du orkar«-sammanhang, som i den här Always Sunny-sketchen, där en utlovat galen sexorgie anti-urartar till ett halvnaket buffé-partaj, där det mest spännande inte är vem som döljer sig under maskens näbb utan huruvida räkorna är färska eller bara upptinade:

Enligt gammal medelpadsk tradition så bör en Fredagsveven™-skribent med självaktning inte lämna en lokal sexbutiks reklamblaffa utan att göra minst två spaningar.

Därför ska vi – som det anstår en kritiskt granskande publikation som Pirkt.se – titta lite närmre på penishuvudet.

(Tänk om man kunnat skicka information tillbaka i tiden, till den 19-årige version av mig själv som full av storvulna drömmar stegade in på Mittuniversitetets journalistutbildning. Tänk om man kunnat berätta att om åtta år kommer du fortfarande tycka om att skriva, men från din CSN-ihoplånade journalistplattform kommer du bara ta avstamp för att detaljgranska lokala sexbutikers penisansikten utåt.)

Jag antar att vana läsare av Fredagsveven™—

—reagerar direkt när de vilar ögonen på det »glada« ollonnyllet.

Är det… inte…, undrar ni, antagligen samtidigt som tafatt en handflata förs över en lätt gapande mun.

Jo. Nog är det en version av den alltid:

Den kokande smilfinken, som redogjordes för i en tidigare upplaga av Fredagsveven™. Den version av »glad gubbe« som helt saknar värme och genuin glädje, utan bara kamouflerar en pågående kokning inombords genom att mjuggvika upp läppens ytterkanter.

Och om det är så att ägaren till »Vuxenvideo à la carte« känner till den kokande smilfinkens inneboende icke-glädje och helt sonika valt att använda detta illa dolt besvikna ansiktsuttryck för sitt penisansikte utåt så är det inget annat än genialt.

Jag visste att det fanns ytterligare en dimension gömd i det som den icke-glada :)-gubben utstrålade; något som var svårt att sätta fingret på – och nog fan kan det ha varit en sexuell otillfredsställelse. Kanske är den kokande smilfinksminen exakt den min människan gör när någon efter en älskog frågar ifall det »varit skönt« och man egentligen inte riktigt njutit i fulla drag – då det i anrättningen saknats någon »à la carte«-leksak från en diffus sexkällare – men fortfarande svarar »ja« med sammanbitna tänder och den här minen:

Kanske är det en finurlig passning till Pirkt.se-finsmakarna, att ge penishuvudet just den kokande smilfinksminen.

Vuxenvideo serverar ändå sina atteraljer à la carte.

Det har blåst mycket kring det svenska akademiska systemet på sistone. Ifjol gick professorn Dick Harrison ut och sågade nivån på de högre utbildningarna i Sverige, sa i princip att studenterna vallades förbi E-gränsen som en våpig fårskock – varpå debatt följde.

Det var onekligen ett uttalande som tog skruv – vilket märktes allra tydligast när jag i veckan slog upp lokaltidningens sida för gratulationer; den som uteslutande används av far- och morföräldrar som skickar in gulliga bilder på födelsedagsfirande barnbarn i dagisålder.

Mitt bland dessa barn hade en udda fågel smugit sig in.

Accelerationsfysikern Jim Ögrens närstående har påverkats så  pass mycket av Dick Harrisons utspel att de ser på hans disputerande som något som bör gratuleras så som man gratulerar ett barn för att den lyckats fylla fyra.

För andra vintern i rad så smälldes det upp en ståtlig isdrake på Sundsvalls torg – och för andra året i rad så vandaliserades den.

Det här är ingenting ni får läsa i PK-media, men Sundsvalls stenstad är onekligen en no-go-zon för isdrakar.

Förra året fångades en ung man på film då denne – gissningsvis med ett antal skumbägare innanför västen, på väg hem från Svenssons Kök & Bar – gav på draken en rejäl vänsterkrok över ryggfenan.

Den här fredagsmorgonen vaknade staden upp till att isdraken var vandaliserad igen, bara ett dygn efter att den öppnades upp för allmän rutschkaneåkning längsmed svansen.

Den här gången hann inte de drakansvariga få upp några övervakningskameror, så det finns ingen specifik syndabock för pöbeln att rikta högafflarna emot. Maria Åslin, affärsområdeschef på Näringslivsbolaget, kan istället bara konstatera att själva staden Sundsvall inte är moget en isskulptur i glas; att där finns »krafter« i staden som verkar emot all form av iskonst.

– Vi får fundera på om vi överhuvudtaget kan ha något sådant här vackert i vår stad framöver när det finns sådana här starka krafter, summerar hon för Sundsvalls Tidning.

Och det är klart att hon har all rätt att vara besviken, då det pungats ut omkring 60 000 kronor för isdraken.

Men jag har läst om detta isdrakesfiasko i flera stora nyhetsmedier under dagen. Riksmedia har tidigare under vintern inte brytt sig ett skvatt om staden Sundsvall, inte ens då Tommy Körberg kommit och sjungit »Stad i ljus« på torget under den juleförberedande »lyslördagen« – men idag skrivs artikel på artikel där det refereras till Sundsvall som »julstaden Sundsvall«.

Man behöver inte vara PR-ansvarig på Sundsvalls kommun* för att inse att här finns en jättechans för årlig julexponering. Om gråbleka Gävle, den svenska stadsflorans motsvarighet till en Pelle Olsson-fembackslinje, kan sno åt sig hela decembers mediala sökljus på grund av en enda halmbocks vara eller icke vara så skulle förstås julestaden Sundsvall kunna försöka rikta om det mellannorrländska medielampan mot frågan om deras vackra drake kommer att åka på en iskrossande rallarsving eller ej.

*= Enkelt knep om du söker efter en PR-ansvarig på Sundsvalls kommun, men inte har någonting att gå på: gå runt till stans alla tatuerare och begär ut listor på vilka som bokat tid för att först tatuera in »Norrlands Huvudstad« och sedan en ny tid för att lasra bort detsamma.

Frågan är om Sundsvallsborna är redo för att låta isdraken förfaras ett par år för att ha chansen att få till en ordentlig, rikstäckande och årligen återkommande »snackis«? Ett PR-mässigt marshmallow-test, om ni så vill, för medelpadingen: håll tillbaka ilskan över iskrossen idag – för chansen att kunna få en mer levande stadskärna om några år.

En titt på medelpadska Facebook säger att Sundsvallsborna, ehm—

—inte riktigt verkar vara redo för det.

Avslöjar: Här är Giffarnas nye spanjor

2017 förstärktes GIF Sundsvalls centrallinje  av David Batanero och Carlos Moros Gracia.

Snart ska nästa spanjor vara på plats.

Enligt uppgifter till Pirkt.se handlar det om 29-årige innermittfältaren Juanjo Ciércoles. 

 

FC Badalona må låta hämtat från ett fotbollsspel som inte har haft råd att köpa loss rättigheterna till det Leo Messi-ledda världslaget från Katalonien, men det är ett i högsta grad verkligt lag som håller till i den spanska tredjedivisionen – och som har en innermittfältare som GIF Sundsvall jagar.

29-årige Badalona-spelaren Juanjo Ciércoles ska, enligt Pirkt.se:s källor, vara väldigt nära en flytt till den allsvenska klubben.

GIF Sundsvalls Urban Hagblom bekräftar att Giffarna är nära att göra klart med en spansk mittfältare. Han vill inte bekräfta några namn – men går i god för kvaliteten på spelaren:

– Det är ju – hur ska man säga – en toppspelare. En kreativ och offensiv spelare som är skicklig även defensivt, så att vi ska få rätt balans intill (David) Batanero, säger Hagblom.

Är affären klar?

– Det är klart, men det är inte helt undertecknat. Vi är överens och det blir förhoppningsvis en pappershantering under den här veckan. Men han är under kontrakt, så där ska vi också ha en pappershantering med hans klubb där vi löser honom från kontraktet.

Många gula kort

Juanjo Ciércoles har spelat tillsammans med den jämnårige GIF-mittfältaren David Batanero i CD Sabadell tidigare i karriären och har precis som Batanero också varit en ungdomlig vända i La Liga-klubben Espanyol. Totalt har 29-åringen spelat fler än 100 matcher i den spanska andraligan.

Sommaren 2017 bytte han CD Sabadell mot FC Badalona – där mittfältaren, som beskrivs som tuffare och mer fysisk än David Batanero, sedan dess dragit på sig anmärkningsvärda 9 gula kort på 18 matcher.

På frågan ifall det är klubbens andratränare, spanjoren Ferran Sibila, eller han själv som scoutat spelaren så svarar GIF-sportchefen så här:

– Jag skulle säga att det är GIF Sundsvall som scoutat honom. Vi har ju skapat kontakter i Spanien som GIF Sundsvall aldrig någonsin haft, ja, kanske sådana kontakter som ingen annan allsvensk klubb har haft.

Omeje dröjer – Sema väntar

Som Pirkt.se kunde rebus-avslöja igår så kommer Chidi Omeje att skriva på för klubben, även om ingenting är officiellt klart och presentation kan dröja in i januari. Dessutom har den före detta Hammarby- och Örebro-yttern Maic Sema fått ett slutbud att ta ställning till, precis som Sundsvalls Tidning rapporterat tidigare.

Urban Hagblom har fortfarande hopp om att Lars Krogh Gerson ska förlänga sitt kontrakt – men även den meriterade mittfältaren skulle göra det så kommer den spanske innermittfältaren att köpas loss ändå.

Krogh Gerson ses nämligen inte främst som en central mittfältare i lagbygget inför 2018.

– Vi ser honom i en mittbacksroll; att vi skolar om honom. Det är han jättepositiv till själv också. Vi ser en Andreas Johansson-potential i honom där, säger Urban Hagblom och syftar på IFK Norrköpings omskolade mittbackskapten.

Därför finns en lucka centralt på mittfältet, alldeles oavsett.

En lucka för Juanjo Ciércoles.

Break The Internet

Precis som förväntat så orsakade Pirkt.se:s publicering av rebusavslöjandet tidigare under dagen stora störningar på många av världens större webbhotell. Internet skakade i sina fogar på det sätt som det vanligen bara gör då dokusåpastjärnor ställer champagneglas på sina uppstudsiga bäcken.

Det här lär ha varit scener från centrala Sundsvall strax före lunch idag, där stadens enda sportredaktion lär ha samlats kring en och samma dator för att i avancerade bildanalysprogram försöka avkoda rebusen:

Och några intensiva minuter senare – där redaktionsmedlemmarna lär ha chansskrikit ut osammanhängande charlatanbesvärjelser i munnen på varandra – så hade någon slutligen lyckats knäckt koden till allmänt stoj och jubel:

Mittmedias människojournalister, som får se sina robotkollegor spotta ur sig division 4-notiser på division 4-notiser, hade med hjälp av mänsklig slutledningsförmåga jobbat sig fram till en ny förstanyhet på sportsidan.

 

Det om detta. Imorgon har den här portalen tänkt att växla upp GIF-bevakningen ytterligare – om det nu finns en nivå över detta sportjournalistikens nya favoritverktyg: avslöjar-rebusen.

Exklusiv rebus: Här är Giffarnas nyförvärv

Det har i princip varit tyst på GIF-fronten från Pirkt.se sedan den allsvenska säsongen tog slut i gif-dansande dur. Det har inte berott på att portalens GIF-skrivande konsulter är kontrakterade av Boston Consulting Group och att de måste 700 000-kronor-i-månaden-användas sparsamt (alls inte; i den årliga årssammanfattningen vid årsskiftet ska jag kungöra vilket årets enda misslyckade sponsorförsök varit), utan mer på att min ena hjärnhalva varit upptagen med makroekonomiska modeller och den andra med att köpa kabellister och montera hyllplan.

Men imorgon – när jag andas medelpadskt allsvensk luft igen, är tillbaka i pojkrummets trygga vrå och har Clas Ohlson på Drottninggatan bortom gångavstånd – så har jag tänkt ta tag i GIF-skrivandet på allvar igen.

Som försmak tänkte jag bygga vidare på den här mystiska tweeten som GIF-sportchefen Urban Hagblom skickade ut i flödet häromdagen:

En tweet som sedan dess inte följts av någonting, annat än den obligatoriska men icke-uppföljande Sundsvalls Tidning-texten om faktumet att Urban Hagblom twittrat mystiskt.

Pirkt.se har dock kommit över ett namn som enligt pålitliga källor ska vara klar för spel i klubben under 2018. Då ingenting är presenterat och risken att »Öyvind Storflora« (gammalt medelpadskt verb för att beskriva hur ett tidningsavslöjande om potentiell värvning kan göra att storklubb – i det fallet Rosenborg – kommer in och knycker honom framför snoken på Urban Hagblom) en eventuell affär alltid finns där så kommer namnet inte att skrivas ut, direkt.

Men för att få igång lite snack på stan och i diverse forum så publicerar portalen härmed den allsvenska 2017-säsongens allra svåraste rebus:

Där. Klarar ni den rebusen så har ni namnet på en spelare som ska vara helt klar för klubben. Jag lämnar hela nätet fritt för spekulationer.

Fredagsveven: Lorentz i foträta snöskor

Jag har ju flyttat för ganska precis två veckor sedan, vilket präglat hela den här portalens verksamhet sedan dess.

Jag har flyttat till innerstan. Jag bor nu inne i Stockholm. Innanför tullarna.

Och det är klart att man funderar lite över hur det ska påverka en. Om ens mellannorrländska särprägel kommer att erodera bort i takt med att man sitter och pratar upprört om Slussen-projektets fulhet över några mellanrätter på ett hippt asian fusion-ställe utan skylt på utsidan.

Jag tycker redan att jag har börjat gå lite snabbare, generellt, men det kan förstås också bero på att jag nästan i varje ledig sekund haft bråttom till eller från Clas Ohlson. En dag skyndade jag dit tre gånger under en och samma eftermiddag. Sista vändan småsprang jag dit, skyfflade in hyllplan under armen, betalade och knep åt med armgipan och joggade hem. Och väl hemma fick jag sedan bevittna några riktigt starka hantverkarminuter där min far – som var nere på konferens över dagen och som hade ett tåg att passa på kvällskvisten – formligen smackade upp hyllorna i nästan samma sekund som jag satte dem i näven på honom i en Tomtens Julverkstad-bisarr takt.

Det har varit påfrestande veckor, minst sagt. Men när det var som allra jobbigast så räddades jag gång på gång av en enda tanke; en tanke som både är dagsaktuell och som jag hoppas säger något om min fortsatt grundmurade icke-stockholmighet.

Tanken kretsar kring artisten Lorentz – en av Stockholms allra hippaste innemänniskor – i ett par riktigt foträta snöskor.

Jag ska förklara. Den 26-åriga stockholmaren Lorentz – som fyllde Annexet i Stockholm med sin spelning igår, lördag – är på den nivån av hipphet att han i princip varvat hela skalan, något Fredrik Strage pricksäkert noterade under förra årets Popaganda-spelning, där dåvarande »Loso Yamamoto« (som nu växlat upp sitt smeknamn ytterligare till »Doggfather«) klev ut på scenen iförd en flytväst:

Det är svårt att summera hur människorna i Stockholms allra innersta innekretsar klär sig, för de läsare som aldrig vilat ögonen på denna hipster-elit, men då min läsarkrets främst består av medelpadska farföräldrar (som aldrig sett nån som kallar sig »Doggfather« glida förbi en kö) så känner jag mig tvungen att göra ett försök.

Det här, ungefär, frågar man sig när man ser en av dessa individer:

Min bild är att de ser till hälften ut som framtidsosande månlandare (silvriga jackor? smala och kolsvarta brillor?) och till hälften ut som utländska byggarbetare på väg hem från ännu en dag på ett semi-svart galleriabygge i typ Solna (en baltiskt håglös anti-glow?). Allt detta är förstås skrivet med reservationen att inne-stilen nu – kanske medan jag skriver det här – kan ha hunnit svänga hundraåttio grader igen.

Jag ska göra klart att jag gillar Lorentzs musik; att hans melodier onekligen har något och att jag såg honom en gång i fjol (Popaganda) och en gång i år (Way Out West) och att jag tyckte att båda spelningarna var väldigt bra. Många av mina vänner gillar Lorentz. Hade jag haft fler polletter i min spelningskassa hade jag kanske unnat mig att se honom även på Annexet igår.

Men en majoritet av alla ur-stockholmare jag känner ogillar Lorentz. De stör sig på honom. Ordentligt. Jag är ganska säker på att det grundar sig i att han är ansiktet utåt för den schablonartade nidbild som människor utanför Stockholm kan ha av den unge hippe stockholmaren. Ungefär på samma sätt som jag hade hatat om ansiktet utåt för Sundsvall faktiskt hade varit en hundrafemtio kilo tung träpatron som åkte land och rike runt för att på en scen sitta och frosseri-lapa i sig löjromstoast.

Nu: till tanken.

I ett av spåren på Lorentz första skiva – Robyn Fenty – så går refrängen så här:

»Går’e här för snabbt för’ej?

Går’e här för snabbt?«

Han fortsätter sedan med att han »kan sakta ner« så att den andra »känner att hen kommer ikapp« och har man bara texten klar för sig så är det ganska uppenbart att han pratar om inledningen av någon sorts kärleksrelation (läs gärna fler av mina musikrecensioner på News55.se).

Men i säkert ett par år efter att den låten släpptes så sjöng jag fortfarande med på det här sättet:

»Går över snabbt före,

Går över snabbt«

Som om Lorentz – en av landets allra hippaste människor – skulle ha skrivit en refräng om känslan av att få snöra på sig ett par rejält foträta snökängor och sedan traska på över ett riktigt snabbt före.

Varje gång jag sjunger med i den refrängen så ser jag den här bilden framför mig och skrattar till. Allra roligast är tanken på att Lorentz – en hipp stockholmare som gör musik för andra hippa stockholmare (eller typ unga Sundsvalls-bor som bara väntar på att få gå ut gymnasiet och få flytta ner och bli stockholmare) – skulle vara så down med längdskidebegreppet »före« att han skulle kunna utelämna ordet och bara låta det vara underförstått vad han syftar på i raden »går över snabbt«.

(Även fortsättningen av låten går att limma ihop med att refrängen handlar om ett snabbt före. Vid den efterföljande »jag kan sakta ner så du känner att du kommer ikapp«-raden så kan man förstås tänka sig att den skaljackeklädde Lorentz står lutad över sina stavar och väntar på att en från topp till tå Fjällräven-munderad Little Jinder, som halkat efter i det hurtiga vandringstempot, ska hinna ikapp honom. Kanske kan man tänka sig att han passar på att plocka fram en liten torkad köttbit från ett av de många funktionella facken i hans skaljacka och att han tar sig ett par beslutsamma nafs.)

Jag vill någonstans hävda att denna norrländskt kodade Vinterstudion-tolkning av den här Lorentz-refrängen håller mig icke-stockholmsk i åtminstone några år till. Att om ni inom kort skulle se mig sitta och beställa in mellanrätter i en silvrig halvdunjacka intill några högljudda reklamare så får ni absolut uppstuds-tänka att »visst, nu ser han ut att ha slagit ut i fullskalig Stockholms-blom och helt brutit med sina norrländska rötter«, men ni måste då också minnas att »just det: han är fortfarande en man som ganska nyligen trodde att Lorentz skrivit en låt om att fjällvandra över ett riktigt snabbt före«.

Det borde rädda mig ett tag till.

För att ge ett exempel på när begreppet »snabbt före« används så leder en googling fram till bland annat Falköpings AIK:s webbsida, där de kungör följande:

Och jag vet inte med er, men jag har svårt att se Lorentz stå på startlinjen intill Anton Persson från SK Bore och tävla om ett armbandsur från Klackmaster Falköping.

Jag vill ju hävda att jag är från Norrland (låt oss återkomma en annan gång om det geografiska mellanförskap som en uppväxt i Medelpad medför), men inte ens jag har en särskilt stark relation till begreppet före.

Min starkaste anekdot om före kommer från min vår som praktikant på Sportbladet, när jag blev uppringd av en reporter som var utsänd för att bevaka någon typ av tävling i längdskidor, antagligen i Lahtis eller Kuusamo eller motsvarande karg skandinavisk by.

Rapporten jag fick lämnad till mig handlade om föret. Den utsända reportern läste in de väderleksmässiga förutsättningarna inför loppet, som vore hen en uppläsare av morgonens sjörapport i P1. Det här var bara någon halvtimme–timme innan start, så det gällde att veva ut någonting snabbt på denna informativa rapport om föret.

Så jag smattrade på, försökte översätta de Excel-torra siffrorna om luftfuktighet och tjocklek på skaren till kvällstidningssvenska – och lämnade en text som rubriksattes typ »FÖRET KAN HJÄLPA SVENSKORNA«.

Döm av min förvåning när telefonen ringde igen, några tio minuter senare, när en upprörd reporter frågade hur jag tänkt när jag vinklat hens före-nyheter så felaktigt. Så här minns jag konversationen, på ett ungefär.

»Du kan inte slå fast att svenskorna gynnas!«, gastade reportern stressat.

»Jaha, tolkade jag det fel?«, undrade jag med nervös praktikantstämma. »Är det så att de missgynnas av just det här föret?«

»De varken gynnas eller missgynnas!«, summerade reportern.

»Men vad är då… nyheten?«, försökte jag.

»Att föret blir så som det blir.«

»Men…«, trevade jag. »Det verkar ju inte betyda något för någon?«

»Men föret blir ju så. Det är själva grejen.«

»Det kan väl inte vara en grej i sig, ändå? Då tar jag väl ändå bort artikeln?«

»Nej, det är fortfarande en artikel. Om själva föret. Den måste ut nu, men den kan inte vara vinklad så där.«

»Inte vinklad som att föret gynnar svenskorna? Heller inte vinklad så som att föret missgynnas svenskorna? Inte någonting alls om hur föret påverkar svenskornas chanser? Bara en artikel om att föret är som föret är?«

»Precis så. Föret är föret.«

Jag försökte leta upp den slutgiltiga artikeln i efterhand, men misslyckades. Kanske är den pluslåst bakom en port som jag tror att Lorentz och hans klick skulle vara rätt långt ifrån att glänta på.

Är ni redo för än mer yvig identitetspolitik?

Förra söndagen var jag ute och strosade med min gode vän Erik Häggström. Trogna vänner av Pirkt.se känner redan till hans bakgrundshistoria, som är av det imponerande snitt som hade lett till att han kostat multum om han exempelvis varit född till norsk skogskatt.

Vi kan väl sammanfatta hel hans digra barndoms- och uppväxtskildringar – blåsningen i sametinget!, hans tidigt utstakade bana som övertagare av ett sågverksimperium!, den totala brytningen med sitt samiska arv för att istället åka till Sundsvall och göra underground-karriär genom spela in luddiga Vine-videor med hjälp av en mjukdjursbäver! – som att han kommer från Norrbottens glesbygd och att han har samiskt påbrå.

I söndags var vi på ett antal julemarknader och det samiska påbråt gjorde sig främst påmint under vår tripp till Gamla Stan, där knallar från hela landet samlats för att försöka nasa på rika stockholmare sina viltkorvar och hemsnidade träslevar. Där smög vi omkring, från bod till bod och levde –inte hand till mun– men smakprovstallrik till mun i någon halvtimme, med näbben ångande av en synnerligt ohelig andedräktstriad byggd på lika delar söt saffransglögg som på whiskeykorv och kräftinlagd sill (hade svenskt tandläkarväsende haft möjlighet till REVA-artade kontroller och gripanden så hade de uppstuds-plockat in en vid blotta åsynen av ens härskna utandning i kylan).

Till slut letade vi oss fram till ett stånd som kort och gott hade överskriften »LAPPLAND«. Häggström stannade till, fick någonting granskande i blicken och på håll – ståendes bakom den långt ringlande kön – så började han verkligen nagelfara den gamle mannen och kvinnan i luckan, som krängde saker som… ja, såg samiskt tillverkade ut (tänk: allt snidat krimskrams man skulle kunna tänka sig ryms under den breda överskriften »LAPPLAND«) som om det inte fanns någon morgondag.

Efter ett tag lät Häggström det första omdömet slippra ut.

»Jo, det ser ut som riktiga samer.«

Nu har han ju en KTH-utbildning som slagit ut i full blom (sedan Vine-marknaden för klipp på mjukdjursbävrar svalnat har han ställt om imponerande snabbt), men annars så såg jag ett framtidsyrke framför mig här: att som sameättad åka runt och granska alla de stånd som – inte minst runt juletid – åker runt och saluför småplock under den vida överskriften »LAPPLAND«, för tt se till att det inte pågår någon form av kulturell appropriering. Inte gå fram och be om antavlor på de lappländska nasarna – nej, så ska vi inte behandla våra minoriteter – men bara åka runt och göra just precis en sån riktigt slapp koll, från behörigt avstånd, summera »jo, de ser samiska ut« om gubbor och gummor, för att sedan sätta sig i den leasade företagsbilen och åka vidare.

Vi var inte bara på Gamla Stans julmarknad. Nej, vi var också på den tusen gånger mindre folkliga julmarknaden som Beckmans designhögskola arrangerade.

Och om det limmade väl med Häggströms norrländska kynne att på-håll-inspektera samiska knallars samiskhet så skulle en kunna tänka sig att den norrbottniske sågverkssonen skulle vara mer obekväm i kretsar där några av Stockholms allra hippaste innekids ställer ut sina allra hippaste kreationer i en liten intim lokal i hjärtat av Östermalm.

Men icke. Där jag tassade omkring och i möjligaste mån försökte undvika ögonkontakt med var och en av coolhetsknallarna så stövlade Häggström med råg i ryggen fram till vart och ett av borden och unnade sig exempelvis att ta sig en krabbnäve av ett par framlagda tesorter och vant näbbnafsa lite efter rätt sorters dofter bland de torkade bladskotten av finaste märke.

Han verkade inte alls tycka att det var lika jobbigt som mig att sakta promenera runt bland borden, där hippa människor – stöpta som i en enda hipp pepparkaksform – satt och hade lagt ut slutprodukten av deras allra innersta kreativa drivkrafter till försäljning för vanliga dödliga som oss.

Och jag inser väl att… någonstans… beror det  kanske… på att jag… innerst inne vill vara en sån där hipp människa??? Att jag blir obekväm i närheten av just hippa människor måste grunda sig i rädslan för att bli avslöjad som icke-hipp!!!

Jag försökte därför aktivt hålla blicken fäst på pinalerna som låg framlagda (allt från väldigt fina teckningar till orimligt luddiga konstellationer) och därmed undvika ögonkontakt med någon av Beckmans-studenterna. För annars – om jag gått runt och mött hippa innerstadsblickar ett helt varv – så var jag livrädd att jag skulle köpa minst en pryl vid varje bord, om inte annat för att med min köpkraft säga att »jo, givetvis förstår jag det hippa i den här statyetten där du virat en telefonkatalog runt en ljusstake« och kommit därifrån omkring åtta tusen kronor fattigare. Och jag hade bara kunnat ställa mig utanför dörren, blickat ner på en Handelsbanken-app som gapat helt tom på polletter och suckat fram ett »jaja, det var ju socialt oundvikligt«.

Den där luddiga konstellationen med telefonkatalogen var inte tagen ur luften; dylika byggen fanns insprängda bland alla fina amplar och egendesignade brickor.

Mitt incitament med att gå på julmarknaden var att hitta något litet max-två-hundra-kronors-paket att köpa till släktens julklappsspel – och jag kunde inte undgå att tänka att jag, som nybliven innerstadsbo, hade chansen att med ett enda drag med betalkortet hade kunnat bryta banden med mina medelpadska rötter en gång för alla.

Blotta tanken på att min farmor eller farfar skulle öppna ett inslaget paket och finna, säg, en liten metallstolpe med fastlindade Duplo-gubbar på (jag har verkligen för mig att jag såg en sån på ett av borden), som de får reda på att deras Stockholms-boende avkomma har betalat ett par hundra kronor för… Ja, jag vet inte: Medelpad är inte Norrbotten – men jag tror ändå att ett sånt julklappsköp hade räckt för att släkten en gång för alla skulle släppa taget om den ivägflugna Stockholms-fågeln som ersatt sina flygsäkra fågelvingar med ett par i bly som en Beckmans-student sagt såg »fetare« ut.

Vi hann till slut, tro det eller ej, svänga förbi även en tredje julmarknad. Vi strosade förbi Medborgarplatsen när vi stannade till utanför Scandic Malmens entré. Där stod en skylt om att de arrangerade en julmarknad inuti, visst, men vi var ju egentligen trötta och mätta på allt vad julmarknader hette, så det var knappast det faktumet som lockade oss in i värmen.

Nej, snarare var det så att efter en enda snabb blick in i hotellets lobby så var det omöjligt att inte vika in på en liten strapats. Om Lorentz är schablonbilden för en ung inne-stockholmare så var det här en närmast parodisk schablonbild för hur det blir om människor som oironiskt kallar området söder om Folkungagatan för »SoFo« tillåts få fria tyglar med begreppet »julmarknad«.

För en contentskapare av denna smala identitetspolitiska natur så var en blick in i den lobbyn motsvarigheten till när en tecknad karaktär känner en synligt lockande dofthinna dra in över snokpartiet:

Det var helt omöjligt att värja sig ifrån den distinkta doften av rent contentmässigt guld.

Och jag tror aldrig att jag någonsin kommer att stöta på något mer söderaktigt schablonartat som när jag klev in i julmarknadens epicentrum, där de smällt upp en skateboardramp mitt emellan ett antal loppis-klädhängare. Där stod en livs levande verklighetsupplaga av den här Steve Buscemi-karaktären—

—och nasade någonting skateboardrelaterat vid ett bord, samtidigt som ett knippe vuxna ungdomar i inomhusmössa susade omkring och bidrog till att stämningen blev så där genuint orolig som den bara blir när folk försiktigt tassar förbi rampkanten med instinktiv rädsla för att bli av med en tandrad eller två för att någon PR-mellanchef misslyckats med en kickflip och skeppat iväg brädad horisontellt över ens käkparti.

Jag sitter i detta nu och letar på diverse aktietorg efter privata tandregleringskliniker på Södermalm att investera tungt i, för att jag antar att var och varannan av dagens söderboende stockholmare har erfarenhet av att få en och annan hörntand skateboard-utslagen (följt av ett snabbt »sorry, mannen« som man bemöter med ett ännu snabbare «äh, fan det är lugnt, bra försök, mannen« för att verka cool) medan de stått och mjuggkikat på ett par begagnade Hope-byxor till nära nog fullpris.

Varde halva priset på ljusslingor

»Och Gud sade: ›Varde ljus‹; och det vart ljus.«

Första Moseboken

Jag vill vara tydlig med att alla har rätt till sin tro. Verkligen. Från den ståndpunkten viker den här portalen inte en tum.

Men nog måste även den mest ortodoxa utläsare av Bibeln kunna hålla med om att ovanstående citat helt enkelt inte stämmer?

Alla vet att om man vill ha ljus – exempelvis i sin nya lägenhet – så får man gå på Clas Ohlson.

Igen.

När folk berättar för er att de precis har flyttat och att de nu bor »ganska centralt« så är det antagligen Clas Ohlson på Drottninggatan de syftar på. Det är där man bor under de första veckorna, har jag märkt.

I kväll tvingade jag mig dit igen bara för att det sms-vibrerat till i min telefon. Och om det just sms-vibrerar till i min telefon nu för tiden så vet jag att det är Club Clas som vill mig någonting, och den här gången erbjöd kundklubben halva priset på alla ljusslingor – ett erbjudande som bara gällde under just dagens datum!!!

Då spelar förutsättningarna mindre roll. Då ignorerar man att man är trött, rödflammig och håglös efter ett nyss avslutat träningspass, att man dessförinnan tillbringat en segare halvdag i skolan och att man också ägnat en hel förmiddag åt att – efter år i en tvättmaskinsbenånad lägenhet – återupptäcka fenomenet »tvättstuga« med allt vad det innebär*.

(*= Har man min optimistiska tidsuppfattning så innebär det bevisligen att man till slut står och sista-sekunden-kastar in fortsatt dyblöta kläder i sin lägenhet, som en gammal Titanic-maskinist som forslar in kol i en eldstad, innan man måste springa iväg till tunnelbanan.)

Jag är både döpt och konfirmerad, men jag är kristendomskritisk nog för att veta att ljusslingor är ingenting man bara får av högre makters lösa »varde«-uppmaningar – nej, det är någonting man får passa på att tillskansa sig efter ett sms från Club Clas.

Så jag gick runt där. Letade ljus i alla dess former. Tjocka ljus, ljus med få volt, ljus med många volt, tunnslingiga ljus, tjockslingiga ljus, ljus som slocknar via sensorer och ljus som inte slocknar via sensorer. Jag tror jag frågade samma säljare om var olika lysdioder fanns så många gånger att han måste vakna upp med träningsvärk i sin högra pekarm imorgon bitti.

Som tur var har jag tillgång till en bild som illustrerar hur jag ser ut varje gång jag äntrar ett Clas Ohlson-varuhus:

Till slut fick jag ihop den där korgen ni såg i inledningen av inlägget. En korg full i ljus. Den typen av branded content-korg som Gud gett till sina lärljungar efter hans »varde ljus«-kommentar ifall hans världsbyggande sänts i ett program på TV3.

Jag styrde med bestämda steg mot kassan. Jag hade kunnat gå långt som fotbollsspelare ifall jag haft möjlighet att använda samma bestämda steg på fotbollsplanen som det jag använder när jag ska navigera mig ut från ett Clas Ohlson-varuhus när varukorgen är fylld till belåtenhet. Kön är inte så farlig, jag kommer fram till kassabandet relativt snabbt och jag kan för första gången på kanske hela dagen skönja en framåtrotation i att snart ska jag få ta några fortsatt bestämda steg ut ur det här människomyllret och susa hemöver med vetskapen om att nu, äntligen!, har jag väl ändå gjort den sista Clas Ohlson-rundan för den här vintern.

Jag langar upp alla ljuskällor på varubandet. En efter en blippas igenom med van kassörnäve. Men så stannar den unge mannen i kassan till vid mitt köp av batterier.

Han håller upp sexpacket med AAA-batterier mot mig, möter min glåmiga och tröttkörda »ta mig härifrån«-uppsyn och så bara PANG!—så slänger han ur sig en gåta. 

De har just nu ett specialpris om man köper tjugo batterier, förklarar han, där man får femtio kronor i rabatt. Jag tittar ner på det han håller i handen, som jag ännu inte fått köpa. Är det sex batterier? Nio? Tio? Jag är för trött för att kunna måtta upp de små rackarna i den blå papplängan och räkna efter.

»Tjugo batterier räcker i tolv år«, säger han.

Jag fortsätter försöka räkna efter vilken dum mängd batterier det kan vara som jag fipplat med mig, men är oförmögen att luska ut hur många det lilla papphöljet kan dölja.

»Hur många är det jag håller på att köpa just nu?«, frågar jag och tittar på den unge mannen i kassan som en Fångarna på Fortet-deltagare brukar kolla på Fader Fouras.

»Tio«, svarar han.

»Och nu borde jag köpa… tjugo?«

»Du kan förstås köpa tio, men de räcker bara i tre till fyra år. Köper du tjugo så räcker de i tolv år och just nu får du femtio kronor rabatt.«

»Och då kostar det?«

»Hundra.«

»Med rabatten?«

»Med rabatten.«

Jag vänder om och tittar på den tilltagande kön som börjar ringla sig lång bakom mig och vänder mig sedan mot kassakillen igen med exakt den här minen:

»Så… hundrafemtio innan?«, frågar jag, till hälften för att jag är så pass trött i huvudet att jag faktiskt undrar det, till hälften för att kunna försöka köpa mig tid för att kolla på den lilla kassaskärmen vad han har knappat in för kostnad på mina ynka tio batterier. Där står ingenting. Han jakar förstås: hundrafemtio innan.

Jag försöker sammanfatta snabbt i huvudet. Tjugo batterier. Tolv års brinntid. Hundra kronor nu. Mot en mindre totalkostnad, men bara tio batterier och bara tre års brinntid. Oklart exakt pris. Min nya makroekonomiska del av hjärnan susar igång på närmast överhettat högvarv. Vad säger Phillips-kurvan om de långsiktiga investeringarna går ner? Ökat C nu, visst, men vad händer med minskat I på sikt??? Kan jag ens räkna på det här utan att ha tillgång till variabeln för vad tio batterier kostar att köpa idag?

Jag höll på att glömma att registrera mitt Club Clas-medlemskap och få samtliga ljusslingor rabatterade, medan all min tankekraft ägnades åt denna matematiska lilla batteri-gåta. Till slut har jag för mig att det kom förbi en liten kortväxt fransos som tog mig i näven och joggandes drog mig därifrån och att vi tillsammans sprang nerför en smal spiraltrappa. Bakom mig, ekandes i trapphuset, tycker jag mig höra Clas Ohlson-kassörens Fader Fouras-stämma ropa »jag älskar ej ljuset och natten är min dag, eluttag har jag icke men kan ändå lysa?«.

 

Jag kom hur som helst hem och har nu hunnit genomföra den andligt fattige mannens »varde ljus«-besvärjelse (typ krypa runt på knäna, leta eluttag och försöka veckla ut meter och åter meter av ihoptrasslad lamptråd).

Och det vart ljus.

Nu hoppas jag att först när vi kommer fram till inredningens Andra Mosebok, där Gud säger »varde nya hyllplan«, så kommer jag att behöva besöka Clas Ohlson igen.

Fredagsveven: Flyttspecial

En dag ska jag skriva Det Stora Inlägget om hur det är att vara verksam i ett halvår på en sajt för potentiella lägenhetsbyten. Det här är inte det.

Det här är bara korta spaningar som jag tänkt på under den ungefärliga vecka det tagit mig att flytta ett 27-årigt liv av ting från en nära sjuttio kvadratmeter stor och luftig och rymlig lägenhet till ett gryt på omkring tjugofem. Inte ett grävlingsgryt, som trogna läsare (som av en slump lär dela efternamnet Löfgren) minns att jag bodde i uppe i Umeå; nej, det är det här grytet för charmigt för att tituleras. Grävlingsgryt är ju bara gryt som ser ut att vara inredda av ett kreatur med väldigt begränsad syn, som sedan tillbringar sin tid i grytet genom att kisande böka omkring i bråten. Precis som jag gjorde uppe i Umeå.

Men en typ av gryt är det här också, jag har bara ännu inte kunnat sätta fingret på vilken typ.

Och när rappa spaningar ska strösslas ut som hårda kolor från en nyinvigd bankomats tak—

—så är det ju förstås nära till att kategorisera in det under flaggen som förkunnar Fredagsveven™; koncepteftermiddagen som svenska folket försvinnande få lärt sig att älska leva med.

Att flytta är lite som den där scenen i Lejonkungen, där Simba får höra av Mufasa att »allt solen rör vid ska bli ditt«.

Fast man sitter inte och blickar ut över någon filmiskt upplyst slätt, utan man har av trötthetskopplad nöd satt sig på huk framför den öppna bakluckan till en bräddfylld Cirkle K-skåpbil och man är ångestladdat medveten om att under alla dessa lager av pappkartong så döljer sig mest massa gamla stavmixrar och oanvända pajformer, som alla ska packas upp och bara fortsätta… existera.

De svenska bostadspriserna har ju stannat av och till och med gått tillbaka en aning, framför allt i Stockholmsområdet. Men många fruktar fortfarande den stora kraschen, där marknaden bara rasar genom golvet och det svenska låneluftslottet sprängs i bitar.

Den hade kunnat komma i lördags. Eller: den hade kommit i lördags kväll, är jag helt säker på, om de rörliga bilderna på mig vid åttarycket hade kablats ut över riket.

Tänk er en lägenhet belamrad från golv till åtminstone huvudhöjd i flyttkartonger, andra kartonger och säkerligen också en tredje kategori kartong man knappt visste fanns. Alla i sin tur fyllda till bredden med gammal bråte med egentlig verkningsgrad som en riktigt menlös »spännande« yttertalang som en superettanklubb hittat i Baltikum.

Där sitter jag i min fåtölj, som i en pappkrater, helt omgärdad i wellpapp, och bara stirrar rakt framför mig med en hundraprocentigt icke-lysten blick. Om jag varit en serietidningsskurk som kunnat skjuta eldstrålar av håglöshet genom ögonen så hade hela mitt fort av pappkartonger stått i brand inom några sekunder. Jag har burit lådor hela dagen, först in med min bytespartners alla grejer i min gamla lägenhet, sedan ut med mina för att sedan Tetris-stapla in samma grejer i min nya lägenhet; nu är jag helt lealöst trött. På teven, som bara sprakat igång med ett basutbud värdigt 70-talet, rullar ett program med Kalle Moraeus och det kan ha varit hans gamla vanliga program, där han — hör och häpna! — äter och pratar med kändisar, men sett till vilka namn och nunor som flimrar förbi i bild så kan det här ha varit ett nytt program där Kalle Moraeus ska göra kändisar av helt okända individer (kanske genom att köra de normallånga icke-kändisarna genom en bilskrots press, för att tvinga fram den där köttsliga kubformen som gör att man ganska snart bara måste aspirera på en julvärdsroll).

Jag bara sitter där och kollar utan att kolla, blicken håglös bortom håglöshetens egentliga gränser. Runtomkring har jag tusen potentiella trådar att dra i, säkert tio-femton kartonger att börja »kika i«, men jag bara sitter där i fåtöljen. På magen har jag vilat en riktigt gammal påse med cashewnötter av lågbudgetmodell som jag knaprar glädjelöst ur. En näve, två nävar, samtidigt som den lille köttkuben poppar fram och tillbaka i bild. Jag använder inte bilden så mycket som en teve som jag använder den som en gammal härsken brasa som får stå och puttra.

De gamla nötterna – som förtäs för åtgångens skull, för att det nya skafferiet är mycket mindre än mitt gamla och överbelamrade – är allt jag äter på hela kvällen, för i magen är det som om världens samlade glutenflora lagt sig för att jäsa, efter att jag tidigare under dagen formligen kastat i mig Max-brödernas senaste halloumibjässe (precis som mig vid inflytt byggde de på höjden, fast med ost och bröd istället för med wellpapp).

Jag bara sitter där. Har allt att göra och ingenting att göra. Jag har redan gjort allt och jag har gjort ingenting.

Och jag tänker att om svenska folket skulle få se de här scenerna… om de skulle få se de diskbänksrealistiska bilderna på hur en vanlig 27-årig man mår efter en helt vanlig svenneflytt… så skulle ingen någonsin vilja flytta igen. Ingen skulle vilja göra »bostadskarriär«; åtminstone inte så mycket att det är värt risken att knapra gamla cashewnötter riktigt så där håglöst en lördagkväll.

Folk bara: »Men varför sålde du inte när du kunde göra en ren vinst på tre miljoner kronor???«

Och folk som just förlorat tre miljoner efter bostadsbubblans krasch svarar bara lugnt och ganska belåtet ändå: »Men såg du inte bilderna på han med nötterna???«

Vänner av Fredagsveven™ vet att jag länge försökt göra segmentet till ett »mörkare Landet Runt«. Ett faktum som min vän Sinan drog till dess yttersta spets härom veckan, men också ett faktum som mest bidragit till att bygga en ny contentkarriär åt den mytiske underground-karaktären »Putto«.

I veckan har han varit i högform igen — och den här gången är det Mittmedia som får sig en släng av hans pricksäkra contentslev. I egenskap av Sveriges piggaste contentskapare högg »Putto« självklart när Mittmedias nya krönikör Per Bjurman (känd från sin roll som först musik- och sedan NHL-skribent på Aftonbladet) försökte utnyttja sin beprövade »jag bor i New York«-usp genom att lansera begreppet »slice« för svenska folket, i en krönika i Dalarnas Tidning:

År 2017. Drygt sjuttio år sedan Mora-Nisse för första gången gick i mål som segrare i Vasaloppet och kramades om av en dalkulla som lade en krans över hans huvud och tryckte en pizzaslice i mulen på honom.

Typ.

Det är ett synnerligen yvigt användande av sitt USA-kort: att nyttja det för att berätta för 2017 års svenska läsare att det finns något som kallas för »slice« i Amerika.

Till sist en spaning som legat i diverse utkast ett tag.

Alla gladdes nog åt att Zlatan Ibrahimovic valde att ge sitt Volvo-sponsrade nya pris på Fotbollsgalan till de unga killarna i Locker Room Talk, som åker runt i svenska skolor och pratar om hur skadligt det kan vara med bland annat sexistisk jargong i omklädningsrum. Sent ska den som tycker att jämstäldhetsproblematiken kan lösas med signerade cyklar vakna, som det gamla talesättet säger, men det är ju fint att 36-åringen nu kommit till insikt om att det kanske finns strukturella problem som kan behöva lösas.

Men. En spaning kring priset kom bort. Den handlar om Jan Gradvall; en av Sveriges allra mest omhuldade kulturjournalister och [källa?] svensk mästare i att fakturera välsaltat för att ge Aviciis nya album en fyra.

Han gör sedan ett par år tillbaka samarbeten med Volvo, som det anstår en högt skattad journalist av 2017, och utan att veta detta så skulle jag spekulera i att han gör detta för att det 1) inte är icke-välbetalt och 2) för att han får komma nära Zlatan Ibrahimovic.

(Vad gör svenska journalister inte för att få sitta ner med Zlatan? Det var ju en period när det verkade hart när omöjligt att få till en intervju med Zlatan om den inte skedde i samband med någonting sponsorevent från någon av superstjärnans sponsorer, där en del i intervjuavtalet ofta innehöll att tidningen åtminstone skulle nämna den nya prylen som släppts någonstans i texten.

De flesta skötte förstås detta genom att gömma undan det någonstans, i förbifarten eller knappt ens synligt, och det är väl nog fult i sig – men dessa små intervjuavtal gav också upphov till åtminstone en riktig klassiker, när Expressens Carl Juborg inledde sin ingress så här:

Det om detta.)

Jan Gradvall skrev bland annat nio sidor i Dagens Industri om arbetet bakom Zlatans reklamfilm med Volvo och jag kan tänka mig att han nämnt för en och annan hur nära han faktiskt kom vår allra största internationella stjärna.

Den här gången, när priset skulle lanseras, så släpptes en halvtimmeslång intervju där Zlatan fick prata om vad priset var tänkt som och vad det skulle gå till för typ av mottagare. Jag såg förstås inte hela, men jag klickade mig fram till slutet av Youtube-klippet, där Zlatan och Jan Gradvall ska tacka varandra för en fin intervju.

Titta gärna på den här fem-sekunders-scenen ett par gånger (ju fler desto tydligare blir det) och säg mig sedan att Zlatan inte säger så här åt Jan — Jan med J — Gradvall:

Det är ett par riktigt älskvärda sekunder när Jan Gradvall – som fram till dess kan ha trott att han kommit nära, ja, till och med lärt känna Zlatan genom sin Volvo-välfinansierade reklamgenväg – funderar över hur han ska hantera denna Dan-fadäs.

Ska han påtala det på uppstuds, få upprättelse, ja, kanske till och med en ursäkt (»visst, han kanske är Zlatan, men jag är Jan med J Gradvall!!!«), men i så fall riskera att sabotera hela den halvtimmeslånga inspelningen och därigenom tvinga Zlatan att göra om hela reklamfilmen??? Eller ska han bara sitta tyst och acceptera Dan-tillmälet, acceptera det genanta i att alla han berättat om sin Zlatan-närhet för kommer att se och höra det – och istället försöka fästa den inre blicken på den rekordsalta faktura han ska skicka iväg till Volvos PR-avdelning?

Har ni någonsin sett en människa slitas så intensivt mellan två olika tankar?

En stelt öldrickande Stock Photo-man med sämre hårfäste

Om någon skulle befinna sig på Vasateatern på fredag kväll så kan ni ju hålla utkik efter den här—

—typen av man, fast med betydligt sämre hårfäste.

Jag googlade nämligen »man drinking beer akwardly« och det här var den som jag tyckte bäst kapslade in känslan av att gå på en konsert själv (synonym: ensam). Jag tycker mannen på bilden verkar klara sig helt okej, i bildögonblicket, för visst skulle man kunna tro på att han faktiskt väntar på någon som är på väg tillbaka från toaletten? Det är exakt den utstrålningen jag försöker bemästra när jag – för andra gången i år – ska ge mig ut på en ensamseglats i konsertlokal.

Jag unnade mig King Krule-biljetter i sensomras, med så pass goda tankar om min bekantskapskrets att någon annan borde ha hunnit köpt samma typ av biljett lagom till december. Men nej: ensamseglats.

Och jag vill påstå att jag lärt mig följande: att när själva konserten dragit igång behöver man inget sällskap på (gör du mycket mer än typ nickar glatt och menande åt din medhavda vän när någon speciell låt börjar spelas så vill jag nästan hävda att du gör något fel), men att det under säkerhetsmarginalens halvtimme–timme dessförinnan krävs en del… inte social kompetens, kanske, men mental styrka. Du kommer onekligen tvingas stå och mjuggsuga på en öl och försöka se icke-ensam ut och då tror jag att jag lärt mig att en nyfiken lystenhet i blicken är nyckeln; att med det rörliga nackpartiet hos en bortkollrad hermelin försöka se ut som att man nagelfar bygget i jakt på en tillfälligt bortsprungen vän. Och vad har jag märkt, sedan jag flyttade, om inte två saker: jag är trött hela tiden (idag hade jag på »Jul med Ernst« på i bakgrunden, medan jag på nytt fejade och stökade, och hela kroppen bara skrek efter att få försvinna in i teven till hans välordnade och maxmysiga juletorp och under stoj och rofyllt stim lägga timmar på att »göra egen mandelmassa«) men jag går också runt med en ny lystenhet i blicken!!!

Så jag tror att jag ska kunna behärska det ännu bättre än i våras (då det både gick bra – inte folk-kom-fram-och-frågade-ifall-jag-väntade-på-någon-som-var-på-toa-bra, men bra – och då Francis & The Lights gjorde en kalasspelning, som bevisligen gav upphov till det här framåtroterande gashänget).

Man kan också bara äga ensamheten, antar jag, men jag tror det är nästan lika mycket konst i att titta precis nog lystet mot ett toaletthåll.

En veckas konstant fejande

Förra onsdagen, innan jag åkte iväg för att skriva en andra dugga i makroekonomi, så slog jag ihop locket på min dator.

Ikväll, onsdag strax innan midnatt, vek jag för första gången upp den i hemmiljö igen.

I ett nytt hem!!! Alltså helt nytt! Är någonting någonsin så nytt som ett nytt hem??? Man skulle kunna påstå att jag »bott i« den här lägenheten sedan i lördags, men är det verkligen att »bo« om precis allt man gör i själva lägenheten är att vara i ständig rörelse; plocka där, packa upp här, feja där, dona här, gå ner till förrådet, hämta ditt, bära datt, slänga det där?

Jag har alltså inte ens haft tid att vika upp datalocket, ens en gång!, och är det något jag alltid brukar finna mig tid för så är det – på mycket ont och kanske ibland lite gott – att vika upp locket för en liten kik.

 

Idag vill jag bara säga att jag var på Clas Ohlson tre gånger på en och samma eftermiddag. Jag hann hem och vända mellan varje tur och ryckte – min nystressade vana trogen – bara åt mig några ytterplagg när jag rusade tillbaka för att köpa fler saker. Det gjorde att jag hade tre olika utstyrslar på mig, på tre olika Clas Ohlson-besök, inom ett par timmar under en och samma eftermiddag. Som en rekordnischad modebloggare, antar jag, vars enda läsare är 55-åriga män som uppskattar ett bra hyllsystem.

Jag vet verkligen inte vad tre raka Clas Ohlson-besök gör med en människa, men jag vore inte helt överraskad om jag skulle vakna upp i morgon med en jättelik Bluetooth-hörsnäcka över era örat.

Tagga en kompis

Om någon redan tidigare misstänkt att den här portalen börjat tappa sitt publicistiska fotfäste så måste det nu vara helt uppenbart för vederbörande att det råder ett fritt fall just nu, vad gäller redaktionell styrsel och tydliga linjer i det publicerade.

Det är som att jag har åldrats ett decennium på några dagar, samtidigt som mina intressen gått ifrån att försöka ha järnkoll på potentiella GIF-förvärvs matpreferenser (minns den starka Wok-Lars-vintern, när vi i princip hade satt dygnet-runt-span på alla Sundsvalls lunchserverande etablissemang för att kunna fånga rörligt på när sportchefen Urban Hagblom hade någon bjudgäst i släptåg) till att rita makroekonomiska kurvor med blyertspenna.

Jag har blivit en sån där mormor som stövlar in i sociala medier och börjar kommentera på varenda ett av sitt barnbarns Facebook-statusar, så till den milda grad att barnbarnen till slut fasar ut allt Facebook-användande ur sina sociala medie-vanor. Fast med Youtube. Jag har pinsamt dålig koll på Youtube (jag antar att alla människor under 30 förväntas åtminstone kunna navigera sig fram hjälpligt) och nu idag, när jag väl hittade att min nya teve hade en enkel Youtube-funktion så loggade jag in, sa »how do you do, fellow kids?« med kepsen bak-och-fram och knappade mig långsamt fram via sökfiltret till filmer om »ASAD model« och »Phillips curve«.

Jag vet inte vad jag ska göra för content av det faktumet. Kanske ska det här bli ett sånt ruttet Lajkat-meme-konto. Fast istället för en text där det står typ »BARA DEN SOM ÄR FÖDD PÅ 90-TALET KOMMER FÖRSTÅ DET HÄR«, med en bild på typ Carlton i Fresh Prince of Bel Air dansar, följt av »TAGGA EN KOMPIS« och tre gråtskrattsgubbar (det är den professionella mängden, som utbildade journalister använder), så måste Pirkt.se just nu bestå av »BARA DEN SOM LÄSER NATIONALEKONOMI A«—

—»KOMMER ATT FÖRSTÅ DEN HÄR KÄNSLAN« och då exklusivt (för de redan införstådda) referera till känslan av att få nio av tio rätt på en gammal dugga man suttit och tränat på.

Klassiskt ++-content, även om det har den exkluderande smalhet som den här portalen undermedvetet verkar sträva efter stundtals.

På onsdag är det dugga igen och imorgon tisdag ska jag skriva på ett kontrakt som gör att jag byter min dyra och stora hyresrätt mot en mindre och mycket billigare redan till helgen– om inte min motpart får rekordkalla tassar (och här bankar jag hårt i bordsskivan intill medan jag skriver).

Idag hade jag inspektion av lägenheten och på tal om content så var det som att befinna sig inuti ett populärt internet-skämt. Skämtet går ut på att någon bara hinner påbörja ordet »hej«, att man kommer till »h–« innan någon som gillar att prata om något särskilt – säg en vegan om att den är vegan, för att ta det allra tröttaste exemplet – börjar prata om just detta särskilda.

Säg så här:

Jag: »h–«

Johan Nikula i höstas (sagt i den ton som retoriskt motsvarar det enkla Garamond-typsnitt på PowerPointen): »VI BEHÖVER LÅNA FEM MILJONER KRONOR«

Så. Klargjort för samtliga.

I tamburen idag sträckte jag i princip fram handen och skulle bokstavera fram ett »h–« när inspektören utropade »DIMMER!«, pekade på lampknappen intill ytterdörren, och gastade »ÅTERSTÄLLES!«.

Då anade man förstås direkt onåd, men sedan gick det faktiskt helt okej. Även om han hittade en mikroskopisk spricka i ett handfat, varpå jag blev bittert varse om att det i princip är dyrare att råka orsaka en spricka i ett hyreshandfat än det är att åka på en spricka i skallbenet som oförsäkrad i USA.

(Nejdå, det var säkert helt rimligt prissatt, men vad gör man inte för att försöka öva upp formuleringskonsten.)

Han fann också en liten malör kring grönsakslådan i kylen, vilket medfört att jag varit tvungen att surfa in på de allra mest obskyra underkategorier på Boschs webbplats och därifrån beställt ett nytt plasthölje till en kyl av just mitt artikelnumerära snitt.

Det var nästan så att jag rensade cache-historiken efteråt för att försöka dölja faktumet att jag just åldrats tio år (kanske på de år som jag redan åldrats av att ha Youtube-surfat runt bland olika »Department of Economics«-konton).

Ni vet hur det är.

Gråtskrattsgubbe.

Gilla, dela och tagga en kompis som också vet hur det är att leta i Boschs online-katalog, underkategori kyl/frys.