Fredagsveven: Begreppet vev

Fredagsveven är här igen!

[Konstpaus för klang och jubel]

[Det svaga ljudet av ett enda, men uppskattat!, »åh, vad kul!«-läte från min farmor som nätt och jämnt går att urskilja ur ett besviket sorl]

gif

Likt en Christer Ulfbåge som förbannar sig över att han är för tidigt ute med den interaktiva tv-upplevelsen under sommar-OS 2000 så har jag förbannat mig över att konceptet Fredagsveven™ inte satt sig som fredaglig surfrutin för de stora folkmassorna.

Och precis som Christer under sensommaren 2000 lär ha suttit och stirrat in i en vägg och funderat på hur det kunde bli ett sånt magplask – »när jag till och med satte den inledande hoppklacken!« – så har även jag försökt rannsaka mig själv.

Fredagsveven.

Fredags-veven.

Fredags… veven?

I veckan blev jag uppmärksammad på att det kan finnas vissa oklarheter kring begreppet vev. Inte ordet vev, som syftar till någonting man tar i näven och snurrar på för att åstadkomma funktionalitet i en motor eller inhalning av en större gädda medelst Abu Garcia-spö. Nej, jag talar om begreppet vev, så som det har kommit att brukas, alternativt missbrukas, av mig och vissa av mina närstående vänner.

Jag skulle vilja hävda att begreppet vev bara är en liten volang på min vågade språkdräkt (som jag vill ska vara som en djupt urringad Roger Pontare-kostym; både vågad och lite kulturellt approprierande), men i diskussion med en vev-användande vän och en relativt ny bekantskap gick det upp för mig att begreppet helt tappat sina ursprungliga konturer och former och att det nu sipprar igenom alla språkliga lager, som rinnande vätska.

Vi pratade arbetsmiljöer och jag slängde ur mig frågan »hur var riksgränsen-vevet?«, syftandes till hur min vän upplevt sitt halvår som säsongsarbetare i fjällen.

Den nya bekanten högg direkt, med rätta. »Vevet?«, ifrågasatte han och för första gången på länge – vi talar månader, halvår, kanske helår – tvingades jag stanna upp och definiera det odefinierbara.

 

Men så, i torsdag, skrev en av Sveriges allra mest uppburna krönikörer en krönika i Dagens Nyheter – där det här utgjorde den intresseväckande ingressen:

veven3

Vev! I en DN-ingress!

Min gode vän Erik Häggström, som också låtit begreppet »vev« bli solen i sitt språkliga solsystem, gjorde direkt en sökning i mediearkivet och jodå: det var första gången någonsin som Strage lät fingrarna smattra över bokstäverna v-e-v innan han lämnade in en text till en redaktör.

Han fortsatte sedan sin mediala arkivsökning genom att försöka hitta fler exempel på vev-användande och hittade bland annat en beckmörk sida av användandet, där ungdomar filmar misshandlar och kallar det för »vev«, och en mycket ljusare:

veven5

Och imorse tog jag vid det rigorösa arkivletandet, men jag behövde inte alls gräva ner mig djupt för att hitta exempel som inte kom från tidningar om motorer eller gäddfiske – för dagen efter Strages vevande i etablerad och upphöjd kulturmedia så fick Expressens Anders Nunstedt feeling och skrev idag, fredagen den 2 juni, så här:

veven1

Turbo-veven!

pappapop

Och jag vill ju ogärna utmåla mig som någon sorts språklig hipster, men jag gillar ju verkligen begreppet vev och har inga planer på att sluta överanvända det – men nog drar man öronen till sig när det börjar ligga bekvämt i Pappa Pops krönike-vokabulär.

Nåväl: det letar sig in. En vidare sökning visar att begreppet »vev« knappt har använts alls i svensk press under 2017 – förutom de senaste två dagarnas popkulturella exempel.

Det kan man ju försöka glädjas åt, som vev-användare, men i ärlighetens namn så ska det sägas att det är varianter av vev-ordet som dykt upp. I Strages fall det huliganiserade »vev«-ordet i betydelsen slagsmål, i Nunstedts fall antar jag att det är den pumpande stekar-vev-rörelsen som åsyftas – den typen av »vev« som min vän Häggström med sällsynt precision uppvisar i den här +++++-gifen:

vevengif

(Förra veckan, när vi sett Henrik Berggren på Gröna Lunds scen, så stannade Häggström till vid staketet intill de snurrande disco-vagnarna och sade någonting om att det var »helig mark«. Det måste man hålla med om, som meme-skapare, om man någonsin vilat ögonen på den i alla avseenden perfekta gifen.)

 

Jag minns inte exakt vad jag svarade, när min nye bekant stannade upp och ifrågasatte mitt yviga vev-användande. Det var säkert inte särskilt förtydligande eller ens begripligt, men jag vill tro att mitt skriftspråk är, eller åtminstone har varit (på tiden då det här var en levande portal, läst av fler än de allra närmast sörjande), starkare än mitt begränsade munläder, så jag tänkte försöka ge mig på en grundlig förklaring.

Vev kan vara allt. Så enkelt är det. Så vitt är begreppet.

Igår var det ett »Zara Larsson-vev« på Gröna Lund, en persons säsong i fjällen kan vara dennes »riksgränsvevande« och frågan »blev det nån vev igår?« behöver inte luska efter ifall kvällen innefattat slagsmål eller yvigt dansande på bord. Svarar man »ja« på den frågan behöver man heller inte redogöra för någon Little Jinder-helkväll i flera akter.

Vev behöver inte innebära våldsam framåtrotation, extrem yvighet eller ens någon tydlig riktning.

Kanske betydde det det, ursprungligen. Kanske har något gått förlorat. Kanske har överanvändandet fått begreppet att helt tappa innebörd.

Kanske är det därför Fredagsveven™ tappat styrfart.

Jag tänkte att jag skulle ägna den här veckans upplaga åt att reda ut begreppet vev, som ett första led i en längre process. Nästa gång någon skulle stanna upp och ifrågasätta användandet av ordet så tänkte jag att jag skulle säga »vänta«, titta ner i telefonen, knappa lite med tummarna och sedan säga »så, nu har jag skickat dig en länk«.

Men det här inlägget lyckades inte alls vara så uppklarande som jag hade velat.

I nästa steg i processen hade jag tänkt gå runt och (om möjligt) ytterligare utvecklat överanvändandet – i en jeansjacka med en QR-kod till inlägget ingraverat på ryggen.

Det hade varit något! En enda stor QR-kod över hela ryggtavlan!

Om man ändå hade kunnat skriva.

 

Kanske fick inlägget åtminstone med något av den riktningslöshet som gärna får vara kännetecknande för ett vev. Det var ju också ursprungsidén till Fredagsveven: en veckovis text där man vinglade en slankan dit och en slankan dit på en relativt riktningslös färd.

Därför tänkte jag avsluta veckans upplaga med några korta spaningar:

Robinson-ifieringen av svensk politik!!! På den sjunde lappen har Birgitta Ohlsson skrivit:

janne

[Med tillgjort moloken Anders Lundin-röst]: Janne.

Och har något svenskt politikernamn någonsin varit så Robinson-kompatibelt som det som Moderaternas petade partisekreterare Tobias Tobé sitter på? Det dubbel-T-namnet har sådana uppenbara Robinson-Robban-kvaliteter.

Varför måste allt vara ett spel i svensk politik? Varför kan inte svensk politik vara mer äkta, som den brittiska politiken? Där Jeremy Corbyn knaprar in på Theresa May…

… Pringles-chips för Pringles-chips.

crying

Är det här, den gråtande skratt-emojin, den nya radbrytaren i Fredagsveven™? Jag tror det. Jag älskar att hålla in gråtskratts-emojin riktigt länge i Facebook-chatten, så att den blir större och större (till tonerna av en ballong som blåses upp), innan man släpper den och får ett härligt smackande ljud i belöning.

Apropå gråtskratts-emojin så snubblade jag in på den här bilden på Instagram, då jag har för vana att klicka mig in på bilder på flintifierade individer som jag tycker lyckas balansera på rätt sida det farliga, nynazistiska sidan strecket; som någon form av rekorddeppig inspiration för den som inte har många fler alternativ när det gäller att ändra sitt utseende än genom att ta till ögonbrynsnoppningen.

Halstatuering brukar ju automatiskt få flintifierade män att tippa över till den allt för farliga utseende-sidan, men en tatuering av Camilla Läckbergs namn på halsen kan vara knepet som gör att den här individen håller sig precist balanserandes på den vassa eggen.

ÖFK:s episka tårtfiasko inför derbyt

Östersunds FK radar upp segrar just nu, smyger bekvämt med i ligatoppen (som en sån där obehaglig V75-krake som obemärkt lägger sig i andrapar utvändigt) och som GIF-supporter har man varit tvungen att greppa efter schamanistiska halmstrån för att försöka behålla hoppet inför lördagens derby.

Men på torsdagen släppte ÖFK, som verkar göra precis allt rätt nu, ner garden – då de släppte en bakelse.

klubbens nyhetssajt gick det att se hur bakelsen gick från ofärdig men lovande tårtbotten till ett rödsvart åbäke till bakverk som en glupsk Daniel Kindberg slevade in i näbben.

Pirkt.se vill ju ogärna vara portalen som eldar på någon form av hatstämning inför lördagens derby i Jämtland (efter 5–0-derbyt ifjol tryckte jag ju tvärtom på hur härlig den här knallskottsfria rivaliteten var!), men med det sagt så är det min journalistiska plikt att påtala hur otroligt deppig den här bakelsen ser ut:

öfkbakelsen

Syntolkning: Vi ser en sprejmålad kupol med estetiken taffligt knyckt från de populära hallon-lakritsskallarna, samtidigt som någon valt att toppa anrättningen genom att balansera en bit okokt tagliatelle ovanpå.

Visst höll klubbchef Daniel Kindberg fin låda när han skulle tala sig varm om bakelsen (hur många allsvenska klubbchefer kan hitta det träffsäkert mjuggironiska tonläget?), men när det var dags att föra anrättningen till näbben kunde han inte längre låta sin rappnäbbade trut skyla över bakverkets alla brister med ståtliga formuleringar.

I rörlig bildform har jag här lyckats återge de första skälvande sekunderna när den första biten av det otympliga bakverket har nått Kindbergs gomsegel:

gif

Titta mig i ögonen, jämtländska presschefer, och säg mig att det där är en man vars smaklökar dansar gladlynt schottis bakom den där malande mulen. ÖFK:s klubbchef ser närmast plågad ut; som en man som just fått uppleva hur något så gott som hjortron (som ska ha funnits i bakelsens innanmäte) kan skära sig vid mötet med svart sprejfärg.

Om man tittar riktigt noga på ögonen tycker jag att man till och med kan skönja ånger i de vanligtvis så självsäkra Kindbergska gluggarna. Det är ögon som förtvivlat försöker skrika »vad har jag nu lånat ut ÖFK-namnet till« med sina tappar och stavar.

Kan det här, att slå sig i slang med Törners konditori, vara ÖFK:s första riktigt stora misstag på flera år? Jag tror det. Jag tror att det kan vara ett misstag som får konsekvenser, kanske redan på lördag. Graham Potter har varit bisarrt skicklig på att få spelare som Ghoddos, Sema och Nouri att lyfta sig; delvis, tror jag, genom att få dem att känna att de representerar hela fotbollssagan ÖFK, hela staden Östersund, ja, kanske hela Jämtland.

Men nu på lördag kommer de för första gången representera en sprejmålad styggelse till bakelse.

Jag är ingen allsvensk fotbollshistoriker, men jag tror att det här kan vara första gången någonsin i allsvenska derbysammanhang som favoritskapet har skiftats på grund av ett bakverk.

Gick jag för snabbt fram?

Nu var det förvisso väldigt länge sedan jag var på en konkret dejt.

För kännedom bör sägas att när jag senast verkade i en dejtmiljö var det på en pre-Tinder-arena, där konkreta dejter – dit två människor kommer med vissa förhoppningar på varandra – var ungefär lika sällsynta som den tidens GIF-bortasegrar i allsvenskan.

Men ändå. Med det sagt så skulle jag vilja påstå att det finns stora likheter mellan en regelrätt dejt och en lägenhetsvisning vid ett potentiellt lägenhetsbyte.

Jag var på en visning igår, för en lägenhet som låg oerhört centralt, nära Odenplans tunnelbana. Och jag ska erkänna att jag var lite nervös, ganska precis så som jag föreställer mig att man är inför en dejt, då just Odenplan är det ställe i Stockholm där jag sett flest extremcreddiga människor per capita.

Nej, inte Söder, där känner jag mig mest osäker för att det känns som att alla runtomkring har sådana ytperfekta reklamar-liv (ute-brunch fyra dagar i veckan-livet!) – utan Odenplan. Där har jag sett mest uppenbar credd.

En gång såg jag en ung man vid Odenplans tunnelbana bära upp ett par Sundsvallsbyxor (Adidas-långbrallor i syntet med trippelrevärer längs sidan) tillsammans med en cape.

En cape!!!

Sedan dess har jag förstås rört mig med en viss försiktighet i just det närområdet och när jag igår skulle ta mig dit för en lägenhetsvisning så tog jag på mig min stora, vida regnjacka; delvis för att det duggregnade, men delvis också för att den snabbt skulle kunna gå att omvandla till en capelösning om man bara knäpper den översta knappen.

Hur som helst.

Lägenheten var väldigt liten, men väldigt fin och läget var närmast bisarrt: jag tror att man med en bättre kastarm, som fått formtoppas under en brännbollssommar, nästan kunnat ägga Handelshögskolan från balkongen. Jag var mycket nöjd och jag tyckte allting gick väldigt bra. Jag hade dessutom fått samma typ av signaler då min motpol i det eventuella lägenhetsbytet hade varit på besök i min lägenhet i fredags; att både hen och hens sambo tyckt att den varit både stor, luftig, fräsch och fin.

Så då stod vi där, i trappuppgången. Jag hade inte bara fått sett lägenheten, utan dessutom fått detaljstudera vindsförrådet, tvättstugan och cykelrummet. Kanske såg jag det som ett tecken. Och vi hade ju haft så trevligt. Jag hade dragit några mjuggskämt, det hade skrattats, det hade varit avspänt.

Och då tror jag tyvärr att jag kan ha gjort det.

Lägenhetsvisningarnas svar på »framlutet«.

Jag tror att jag kan ha stått för ett framlut, men till skillnad från på Tinder-arenan – där framlutet är ett så tydligt, oåterkalleligt make-or-break-moment – så vet man inte riktigt om man gjort dess motsvarighet på Lägenhetsbyte.se-arenan.

Men när jag gick därifrån, när jag unnade mig en liten promenad in till T-centralen (som för att stega ut hur långt det var), så kände jag mig orolig för att ha varit för på, där i slutet. För påflugen. För intresserad. Att jag varit lite för tydlig med att jag väldigt gärna ville ta nästa steg.

Jag menar: bara frågan »ska man kanske höra av sig till hyresvärdar och så?«. Jösses. Det kan ju vara lägenhetsbytets »vill du träffa mina föräldrar?«.

Och nog backade hen lite, när man kunde känna min entusiasm sprudlandes genom regnjackan (som förblev en regnjacka, inte en cape). Nog blev det något »ja, vi får se« och något »vi får hålla kontakten« och sedan skildes vi åt, varpå jag ägnade hela promenaden åt att analysera vartenda undsluppet ord.

Nästa gång ska jag ta det lugnare. Nästa gång ska jag försöka känna en större trygghet att mina sextiosju kvadrat duger; att om det finns ett intresse så kommer hen att höra av sig. Försöka utstråla storlägenhetslugnet.

Men med det sagt har jag inte gett upp just det här potentiella bytet, min för uppenbara iver till trots. Jag hoppas fortfarande. Även om det förvisso kanske hade sabbat hela min person, att bo så centralt, så tänker jag mig att all cape-relaterad ångest hade kunnat göra att jag formligen smattrar ihop en generationsroman – för en liten, liten generation nittiotalister från Medelpad som flyttat till Stockholm (vi pratar en tvåsiffrig utgåva) – på ren kokning.

Nåväl. Jag väntar tre dagar, sedan hör jag av mig till hen igen.

Trolldryckskittel på kansliet

Vad har vi som talar för GIF Sundsvall inför derbyt mot Östersund på lördag? På vilket sätt ska Giffarna, som kommer från en 0–3-förlust mot Kalmar, kunna rubba ett Östersund som till och med har börjat ta cyniska 1–0-segrar i tuffa bortamatcher?

Kanske genom att försöka nyttja att ÖFK:s allra största stjärna just nu känner så här:

ghoddos

Inred genast kansliet med lite dämpad belysning, hyr in ett par djur från Norra Bergets inhägnad som får råma omkring längs golven och installera en större häxkittel mitt på kansligolvet.

Sätt Urban Hagblom på att mumla förbannelser på jamtska ner i brygden.

urbbelike

Då kanske.

Två hundra år sedan

Idag, den 29 maj, så är det »veterandagen«. Det är en dag för att hylla gamla svenska militärer och en dag som regeringen i veckan beslutade att göra till allmän flaggdag.

Och det sägs ju ofta att Sverige inte har varit i krig på två hundra år.

Men det är inte lika ofta det faktumet skriks ut, högt, som genom en megafon.

Men så kommer då veterandagen och svenska hjältar ska firas.

sverige

En flygkapten ska få medalj. För vilken typ av heroiskt hjältedåd?, undrar man. Har han från luften bistått Vita Hjälmarna i deras räddningsarbete i Syrien? Har han pimplat upp människor från kapsejsade flyktingbåtar i Medelhavet?

Nej.

sverige2

sverige3

Han har krockat med en tjädertupp och inte krockat.

Ingenting skriker »VI HAR INTE VARIT I KRIG PÅ TVÅHUNDRA ÅR« som det.

Hela 3-4-3-schabraket rämnade

Har vi spelat med ett formationsmässigt handicap under hela våren? 

Riktigt så långt kanske vi inte behöver sträcka oss.

Men när Stefan Larsson har nära till friläge är det nära till taktikbyte. 

 

Första tio såg faktiskt ganska lovande ut. Både Kristinn Sigurdsson och Linus Hallenius bekantade sig på nära håll med Lukas Hägg-Johanssons vänsterstolpe, där den förstnämndes avslut träffade densamma och den andres strök precis utanför.

Det såg så pass lovande ut spelmässigt under inledningen att jag, vis av Göteborgs-erfarenheten senast, konstaterade att det låg en 0–4-förlust och lurade i vassen.

Sedan greppade 18-årige Svante Ingelsson bollen med nävarna och gjorde som varenda talangfull småländsk mittfältspojk verkar kunna göra. Han hivade fotbollen omkring femtio meter, den studsade ner vid en Kalmar-fot, den studsade vidare till en annan, direktskotte tog på en tredje – och så var hemmalaget i en synnerligen oförtjänt ledning.

Ett lag med självförtroende hade spottat i nävarna, fortsatt rulla och trott på att faktumet att de dittills sett bättre ut än motståndet till slut skulle generera rättvisa.

Men GIF Sundsvalls 3–4–3–bygge är uppenbarligen byggd på en väldigt lös botten. Och med den överlägset viktigaste stöttepelaren borta så rämnade hela schabraket, skikt för skikt, efter det oturligt insläppta förstamålet.

Plötsligt var det svängdörrar mellan varenda lagdel och plötsligt blev det obarmhärtigt tydligt att GIF Sundsvall balanserar sin offensivt lagda 3-4-3-formation på två innermittfältare som nätt och jämnt kan stava till duellspel. Ingen annan allsvensk förening skulle unna sig att ha tre anfallare samtidigt som mittfältet balanseras upp av spelartyper som Smajl Suljevics och Kristinn Steindorssons.

Nu blev det uppenbart varför.

Emin Nouri var nära att genombrottssprinta in 4–0 och vid ett tillfälle var den lojale vänsterbacken Stefan Larsson framme och var en hårsmån ifrån att få ett friläge.

Jag tror att det är i exakt det läget som man i allsvenska sammanhang kan vara riktigt säker på att ens defensiva organisation har rämnat: när Stefan Larsson är och snuddar vid frilägen. Det var som att hela den defensiva formationen var i upplösning. Plötsligt fanns det ytor överallt – mellan lagdelar!, bakom backlinjen!, Ismael-luckan där han kunde stå och grillfest-bolla bäst han ville! – i det som tidigare såg ut som ett väloljat pressmaskineri.

Och det är tufft nog att hoppa in i en trebackslinje som gravt matchotränad i tjugosju-gradig värme – och bevisligen helt omöjligt att göra det i en match där hela strukturen vittrat sönder. Jag letar i minnet, men jag har nog aldrig sett den vanligtvis så stabile David Myrestam ha det så tufft på en fotbollsplan.

Vid 0–2-målet, där bollen hafsigt styrdes i djupled mot älgmänniskan Svante Ingelsson, fick man nästan upp bilder av hur Magnus Powell blev ifrånsprungen av Fredrik Jensen, senhösten 2008. Det är inte ett gott betyg: det betyder ungefär att man tappat två meter på en sprungen meter.

Och strax därpå var det dags igen, då Myrestam först blev överspelad på mittplan och sedan inte kunde hänga med i Melker Hallbergs 3–0-resulterande löpning.

Det var en kollektiv kollaps – med ett matchotränat, västerbottniskt ansikte.

I paus fanns det inte annat att göra än just det byte som Joel Cedergren tog till: Myrestam ut, en anfallare in. Hade inte trebackslinjen övergetts i det läget – när Stefan Larsson sprang sig till frilägen! – så vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Och det är väl egentligen nära nog omöjligt att säga något om en avslagen halvlek där ett solgassande hemmalag mest ville att matchen skulle ta slut, men… såg vi inte åtminstone fragment av ett hyggligt lovande 4–4–2-lag?

Nog såg det bättre ut? Nog kändes det som att om den initiala pressen givit en reducering (både Hallenius och Sonko Sundberg var ju nära) så hade det trots allt kunnat blivit match av det hela; trots allt 3-4-3-haveriet ställt till med?

Exempelvis kom Eric Larsson och Dennis Olsson till klart fler inläggslägen som mer naturliga ytterbackar än de gjort på flera matcher. Det låter ju modernt och spännande med »wingbacks«, men nu var det länge sedan vi fick se fjolårets bästa allsvenska ytterback ha särskilt mycket fart under fötterna.

Och angående Larsson så kan han prata hur mycket som helst om att det är Giffarna som gäller och att han inte bryr sig om utländskt intresse – men det avslut som han tog med vänstern i ett 3-mot-2-läge tar ingen som inte har ett Young Boys-kontrakt hägrandes framför sig.

 

Två raka förlustmatcher. 0–7 i målskillnad. Ett sista derby innan uppehållet, mot ett lag vars tränare brukar bemästra »leken med siffror« bäst i hela Sverige.

Då vill jag nog se en klassisk 4-4-2-uppställning i Östersund.

Fredagsveven: Saker bara coola rappare kommer undan med

Vilken vecka den här portalen har bakom sig. Det är förstås en helt egen fråga ifall det är önskvärt att det vevas iväg så rappa inlägg, höftskjutna i farten!, men ett faktum är att tio inlägg på sex dagar kan vara något form av rekord.

Och nu Fredagsveven™, det yviga fredagsuppslag som liknats vid internet-versionen av det här godisregnet, där en man ovanpå en närbutik i Skoghall lyckas skapa en liten krater på torget med hjälp av en kastglad näve och ett par hårda karameller:

fredagsveven

Jag gillar den metaforen: att jag står på en höjd och gladlynt kastar ut AKO-gräddkola i riktning mot en åskådarmassa som gör allt för att ducka och hålla sig undan och som kanske helst skulle se att strösslandet upphörde.

Och precis på samma sätt som lokalbefolkningen i Skoghall helst skulle vilja kunna korsa torget utan att få en näve pastiller i plytet kanske den lilla Pirkt.se-skaran helst skulle vilja se trevliga bilder från den adriatiska solkusten eller läsa personliga anekdoter om Mike Palm-stinna förstadejter – men likt den gladlynte mannen ovanpå bankomatens tak så vägrar jag att lyssna.

Jag bara fortsätter strössla.

 

Den här veckan har jag tänkt att Fredagsveven™ ska handla om rappare och om vad de kommer undan med.

Jag har ju på senare år blivit karaktären i Office Space, när alla fönster är stängda kan jag rappa med ganska högt hemmavid, och jag tycker uppriktigt att Kendrick Lamars skiva är en av de absolut bästa som släppts under 2017.

Och han är ju onekligen väldigt cool, 29-årige Kendrick Lamar. Väldigt cool.

Hur cool? Så cool att han kommer undan med smeknamnet »Kung Fu Kenny«.

Smaka på det smeknamnet, blunda gärna och föreställ er en man som kallar sig Kung-Fu-Kenny och säg att det inte är just den här bilden som dyker upp:

kungfukenny

Jag säger inte att just det här är beviset på hur smarta dagens moderna datorer har blivit, men att internet genast letade upp den här bilden åt mig när jag googlade efter »Kung Fu Man« är ju nästan Westworld-läskigt. För det här är ju exakt den bild jag var ute efter: själva sinnebilden av hur en kung-fu-intresserad man vid namn Kenny borde ser ut.

Det där är Kung-Fu-Kenny, som tränar hoppsparkar på vardagsrumsgolvet, som kan alla repliker i »Crouching Tiger, Hidden Dragon« och som minst en gång gjort sig väldigt illa då han ropat till sig delar av släkten för att visa att han minsann kan karate-slå igenom den plank som farbror Allan nyss köpt för att timra en gillestuga med.

Och att då självmant välja just det smeknamnet, »Kung Fu Kenny«: det kräver sin coolhet.

 

En annan som uppenbarligen är väldigt trygg i sin egen coolhet är den svenske rapparen Michel Dida. Han kan onekligen skriva somriga hits, på det sätt somriga hits ska skrivas i denna post-Markoolio-era: för två år sedan var det med »Höru mej bae?« (som fick Sveriges mest uppburne musikjournalist att tänka till!), i år är det med »Gucci Song«.

Den här gången är Michel Dida så pass trygg i sitt sommarhittande och i sin coolhet att han unnar sig att ta ut svängarna – med något så fundamentalt ocoolt som schamanism.

Jag har många gånger gått och nynnat med i »Gucci Song«, det är en bra låt!!!, men varje gång jag kommer till det här lilla partiet så spricker jag upp i ett brett leende och ger ifrån mig ett litet skratt:

Låt gå för att han påstår sig ha sett sin framtid i en sten(ish), det tror jag den lite allmänt skrockfulla svenska radiopubliken kan svälja, men att kunna unna sig att ha med en schaman som väser »FUTURA« efteråt – då har man en stor tilltro till sin coolhet.

Det krävs ett oerhört självförtroende och en ordentligt grundmurad coolhet för att i något sammanhang slänga in en schaman, helt okommenterat.

(Kanske finns det en given och etablerad koppling mellan rap och schamanism. Jag kanske är Jan Gradvall nu: kommer med en spaning – han om tunnelbanelinjer, jag om schamanism – som alla andra redan fattat på uppstuds. Som tur är har jag ingen redaktör jag behöver lämna in texten till, som Gradvall måste ha gjort för två år sedan, då han – och nu föreställer jag mig – med stuns i steget vandrar bort till kulturredaktören och säger »du vet den här låten som hela Sverige går och nynnar på? Jag har hittat nåt i den!« och lämnar över sitt A4-ark.)

 

Jag måste också tillägga att jag helt hade missat firandet av VM-guldet på hemmaplan och de komplikationer som uppstod, då någon fått för sig att skicka fram Stefan Löfven inför en brölig hockeypublik som bara ville få en glimt av Kung Henrik.

Därför var de första tio-femton minuterna av veckans Lilla Drevet, där Ola Söderholm gick igneom Åke Ungers räddningsaktion, något av det mer smärtsamt roliga jag hört på ett bra tag.

Och i veckan noterade jag att Stefan Löfvens PR-team har styrt om kosan 180 grader, knäckta efter den usla tajmingen med hockeysnubbarna:

img_4762.jpg

För visst är en möhippa nästan den exakt diametrala motsatsen till den enorma svensexa som ett hockey-VM-guldfirande måste kunna beskrivas som?

(Nu läste jag inte artikeln, där jag antar att det framgår hur hon reagerade på överraskningen, men det är omöjligt att inte ömma för Löfven när han står där – innan ögonbindeln tas av – och antagligen är livrädd för ännu ett negativt mottagande.)

Ute på marknaden igen

Det är klart att jag inte gav mig ut direkt, dag ett, utan att jag väntade ett tag. Visst: jag kanske skapade mig ett konto ganska tidigt, kollade runt lite och inspekterade utbudet – men jag skulle inte säga att jag gav mig ut på marknaden igen förrän jag kom hem från min veckolånga rekreation längs den kroatiska solkusten.

Först nu, solkysst och utvilad, har jag orkar konkretisera mitt letande och vågat ta kontakt.

Och prisa Gud eller Tim Berners-Lee, men internet, alltså: vilken grej. Redan efter ett par trevande inledningsmeddelanden i nån app, när man knappt hunnit etablera att det finns ett konkret ömsesidigt intresse, så står det klart att vi ska ses.

Ses! Uppstyrt! Stela hälsningar (handslag?, kram?, fistbump???), höga förväntningar och granskande blickar!!!

Jag har aldrig varit ute på marknaden i denna internet-era, så därför skulle jag vilja påstå att det här är den första formellt uppstyrda träff jag varit på. Visst: en gång kom en tjej jag bestämt att jag skulle träffa till Sporthallen – där vi skulle se Dragons möta Plannja – i sällskap med en annan kille. En träff som utmynnade i att det mest intressanta muntliga utbytet som min kanske 15-åriga person fick ta del av inte alls involverade utbyte av saliv – utan handlade om Mike Palms returtagning.

Men det var ändå inte samma sak. Det här är något annat. Här är premisserna ännu tydligare, förväntningarna mer utpräglade och det finns – hoppas jag – inget utrymme för att Mike Palm ska tränga sin svettiga 210-centimeters-lekamen emellan oss.

Och jag ska inte, under denna min första dag ute på marknaden, bli Sex & The City-Carrie – men jag måste säga att jag har väldigt svårt att veta vad jag ska ha på mig. 

Jag tycker mig ha mycket fina kläder, såväl smäckra skjortor som coola t-shirts!!!, men ingenting är köpt för det här syftet. Ingenting jag äger är köpt med en medvetenhet om att det kommer att nagelfaras in i minsta detalj, redan vid mötet. 

Jag har aldrig behövt fundera på vad var och ett av plaggen signalerar.

Vad har man på sig på ett första möte med en helt ny person, om man vill att sin klädsel ska vara lite utmanande och liksom säga »jag vill jättegärna göra detta lägenhetsbyte«, men samtidigt ändå inte verka för desperat?

(Här är min profil, förresten, om någon skulle vilja byta en mindre och billigare lägenhet mot en jättefin och stor – så stor att du garanterat får stå värd för alla festligheter i bekantskapskretsen – tvåa i Huvudsta.)

Upprättelse till Chris Cleaver

Kanske var det inte Chris Cleavers fel. Kanske låg heller inte felet i att Owen Prices inlägg inte satt lika precist som de gjorde då han var 14 (och högerfotsprickade till sig reklamkontrakt med Nike).

Kanske var Hrvoje Bubalo inte en så pjåkig vänsterback egentligen. Kanske var det rätt av tränaren David Wilson att låta laget ligga och plaska i vatten hela försäsongen, som om man förberett sig för ett kortbane-SM.

Kanske var det bara tröjorna.

Kanske var det matchtröjorna som lade grunden till 2006 års miserabla GIF-säsong, då laget länge fick kämpa för att hålla sig undan Superettans bottenskikt.

Jag var ute och kickade boll i svensk försommarvärme idag (kan det ha varit 18-19 grader?), iförd denna matchtröja från 2006 års säsong, och det var i det närmaste outhärdligt. Det var som att den var sydd i syntetisk lammull.

Jag har aldrig riktigt trott på kraften i AdiCool, NikeBreath, Puma AntiWarmth och allt vad de tröjmässiga kylsystemen, de som sägs ventilera bort svett och som ska låta kroppen andas, kan tänkas heta – förrän jag nu sprang runt i en tröja från pre-AdiCool-eran.

Giffarna tog steget upp i allsvenskan året därpå; en säsong då till och med min gamla mattelärare Mika Sankala unnade sig ett par luftiga shorts på tränarbänken.

Kanske hade de kunnat göra det redan säsongen innan, om någon i organisationen bara känt på tröjmaterialet mellan tummen och pekfingret och därefter – och här kommer en referens som min vän Datrik Pokk (som nu har sommarsnaggat sig och inte är olik den här gamla FM-bilden!!!) slängde ur sig i fotbollsfarten – haft George Costanza-stake nog att föreslå lite bomull i matchtröjorna.