Något av det mörkaste jag läst på länge:

Skärmavbild 2013-09-17 kl. 13.48.41
Lägg därtill en säkert inte helt kärnfrisk Kevin Walker-fot och ett mörkt, septemberkallt Starke Arvid (som för alltid ska vara arenans namn) och ett Ljungskile SK som, genom att trotsa sans och samtliga av universums naturlagar om både truppbredd och spetskvaliteter, har gått genom de senaste sju matcherna med resultatraden 5-1-1.

Det är ett par konkreta timmar ångest vi har framför oss i kväll.

Bit i kudden, GIF-supporter.

Backslash pirktthoughts:

Jag har ännu inte kopplat något räkneverk till pirkt.se och har därför ingen som helst aning om det finns några där ute som frekventerar den här portalen.

Ingen. Aning.

Google Analytics-koden som webbtekniker Mask applicerat fungerar inte.

Visst: ibland kommer en förlupen, ensam kommentar som förkunnar vaga livstecken från läsarskaran– men jag vet att min mor har kommenterat under pseudonym förr och att hon kan göra det igen.

(Ibland kommer förvisso också en åländsk läsarstorm som får en att låsa dörren i rädsla över att ålänningar ska simma över sundet och leta upp mig för att jag dragit ett löjets skimmer över representationslaget. Min mor har mig veterligen aldrig gestaltat en åländsk läsarstorm, så det kan vara ett reellt livstecken.)

Jag kan bäst förklara känslan i att skriva för pirkt.se i nuläget genom denna rad av talande bilder:

creedthoughts

creedbratton-creedthoughts-2

Här ställer man upp för demokratin…

kyrkvalet
I
 går var jag förstås och gjorde min samhälleliga plikt. Skanderandes på slagorden ”Inga rasister i våra kyrkor!” röstade jag fram tänkande, sympatiska människor i kyrkovalet.

Jag lade förstås upp bilden på Instagram, dels för att uppmana de pizzasugna bakismassorna men dels också bara för att rättfärdiga en selfie.

Imorse, innan klockan slagit 08, så ringde min telefon.

Det var en klasskamrat på journalistlinjen som ringde – i sin roll som inhoppare på P4 Västernorrland. De skulle prata just om att folk uppmanade andra om att rösta i kyrkovalet.

Man lägger alltså upp en selfie på Instagram, detta fåfänga bildmedium, och det medium som ringer och vill ta upp den och ge den utrymme – är radion.

Diagnosen ”radioansikte” är nu helt fastslagen.

(Jag tackade nej. Mitt intellekt är inte kompatibelt med muntliga liveintervjuer.)

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 37:

innelistan

1. Kristian Gidlund (ÅT)

gidde
Han kommer kanske aldrig mer kunna uppdatera den här bloggen, Kristian.

Jag kommer att kunna uppdatera min. Du kan uppdatera din.

I dag, i morgon och allra troligast om både ett, två och tio år så kan du uppdatera din blogg, krama en vän, dansa till din favoritlåt, vältra dig i en säng fylld med kattungar eller slå frivolter på ett daggvått rapsfält en krispig försommarmorgon.

Kristian kan det inte.

Livet är fullkomligt jävla orättvist, men när han dör så lämnar han förhoppningsvis alla oss som följt hans kamp till denna värld som lite mer levande människor.

Det är väldigt få som lämnar efter sig ett dylikt avtryck.

2.  PES 2014 (NY)

Min vän Sinan Akdag är en av de människor i vårt samhälle som sitter och skriver i obskyra gamer-forum för att komma åt ett läckt förstautkast till ett Pro Evolution Soccer-demo.

Han är, om man säger, att lita på när det gäller dessa känsliga, infekterade PES-eller-FIFA-frågor som delar världen i tu.

Och han tror på årets upplaga av PES.

Det ska bli spännande. Jag har på sistone letat efter nya inkörsportar till tyngre själslig olycka – och onlinespel av fotbollsspel med vänner är en av de allra säkraste källorna.

Kanske köper jag mig ett exemplar.

3. Otto Wallin (NY)

Han kommer att gå obesegrad i sin proffsboxningskarriär länge än, Otto Wallin.

Jag vet inte hur bra han är som boxare, jag kan för lite om räckvidd och fotisättningar – men han verkar sköta sin träning exemplariskt och är ett kraftigt muskelknippe på 95 kilo fördelat på 195 centimetrar.

otto1
D
et kommer räcka länge än, om man ser till vad som slängs upp i den motsatta ringhörnan. Titta på den här stackars estens lekamen. Det var som att slänga upp en rundlagd lastbilschaufför med bensinmackskosthållning i en proffsring.

Tänk att som Otto ha tränat varje dag i månader, gått och oroat sig för vilket baltiskt Ivan Drago-monster som skulle uppenbara sig – och sedan få se den där faktiska tjockisen kravla sig genom repen med en tung fetmaframkallad suck.

Skärmavbild 2013-09-09 kl. 09.31.47
H
an tränade inte så mycket, Valery, och även om han till viss del får skylla sig själv – han kanske hade kunnat skippa räksalladen på vissa korvstopp – så tyckte jag lite synd om honom.

otto2

Proffsboxning på den här nivån är antagligen en hemsk, hjärncellsdödande affärsrörelse där stackars balter som behöver betala för uppehället slängs huvudstupa åt vargarna.

Det tog Otto en dryg rond att banka den reellt bukfete Valery sönder och samman.

otto3
Och att döma av den matchen – Ottos andra raka proffsseger – så har han ytterligare några enkla trappsteg upp innan han stöter på någorlunda vältränad patrull.

(Jag är dock lite besviken på att lokaltidningarnas artiklar om matchen inte med en fras tog upp estens porösa övervikt)

4. Fredrik Uhrbom (NY)


Det var säkert obehagligt där och då – men när vi som inte såg Finnkampen (jag, du och alla utom Jakob Hård, ”A” Lennart Julin, Malin Ewerlöf-Krepp och Jimisola Laursens farmor) tittade på klippet, med vetskapen om att allt var bra med Fredde, så var det förstås hemskt roligt.

År 2013 är en rejäl uttorkning det i stort sett enda sättet att sätta sig på den mediala kartan som svensk långdistanslöpare. Kanske inser större delar av den svenska friidrottseliten detta faktum till nästa års Finnkamp – och tar av sig sina vätskemidjeband dagarna före tävlingarna för att istället gå in för sina 15 sekunder av Lustiga Huset-kändisskap.

Kanske blir hela nästa års Finnkampen en Monte Pythonsk Silly Walk av uttorkade, mediekåta atleter.

Som grädde på moset sköljde Uhrbom ned uttorkningen med ett par kräftor; en uppgift som toppade Sportbladets webb.

Skärmavbild 2013-09-07 kl. 22.00.56

5. Mesut Özil (NY)

özil
Är han min favoritspelare av alla just nu aktiva spelare?

Jag tror nästan det.

Och hur irriterad och totalt oförstående jag än är kring att Real Madrid släppte honom så är jag tacksam att han valde Premier League och mina lördagseftermiddagar istället för slantarna i den perifera franska ligan.

Mesut Özil ska ses. Varje helg. För det fotbollspsykologiska välståndet.

Det kommer bli väldigt roligt att se honom i Arsenal i år.

kassler

1. GIF Sundsvall (ÅT)

leinar
Visst; man borde ha haft en straff när Robban Lundström drogs ned.

Man borde därigenom vunnit.

Men även om man vunnit – även om det blivit tre poäng som alltid är tre poäng som är tre poäng – så hade frågan varit tvungen att ställas efter dessa 270 matchminuter mot Ängelholm, ÖFK och Örgryte:

Vad är det vi ska upp och göra? Med vad ska vi upp och hålla oss kvar i Allsvenskan? Vilken typ av spel? Med vilka typer av spelare?

Och, allra närmast: hur ska vi gå upp? Hur ska vi vara bättre än Örebro och Falkenberg under dessa sista sju omgångar – med det icke-spel som visats upp på sistone?

Dessa frågor svävar för stunden i total ovisshet.

Visst: vi har vunnit många jämna matcher i år, vi har krigat till oss poäng, vi har varit lite av det gamla Norrlandslaget som inte behövde spela ut fotbollslag för att vinna, som levde på sin inställning och som gjorde ganska mycket av ganska lite.

Det är vad vi har haft, mestadels, och senast ställde det laget upp – med den nischen – med ett rakt 4-manna-mittfält med Helg, Chennoufi, Maripuu och Dibba.

Och lade sig lågt mot seriens tredje sämsta lag.

Och Rúnar satt där han satt.

Allt svävar. Det hela är mycket oroande.

2.  Erik Löfgren (ÅT)

_MG_4151
Jag ådrog mig en närmast total bortdomning av hela mun- och svaljpartiet efter att jag, i ett redan då gravt sjukdomstillstånd, gått in i väggen hemma mot Athletic FC i söndags.

Det känns fortfarande som att jag inackorderar ond bråd död i svalget, jag rosslar upp en hostattack från dödsriket varje halvminut och när jag inte rör mig i ultrarapid drabbas jag av väldiga kallsvettningar.

Jag hade kunnat se hur jag följt med upp i bussen i lördags och väl uppe i Luleå trotsat alla blinkande varningslampor och vägrat inse att jag inte är förmögen att starta (som senast): sett mig gå in i den massiva betongväggen efter 15 minuter (som senast), hängt mot repen som en säkerhetsrisk fram till paus (som senast) och då – mör och med krampkänningar – klivit av (som senast): allt detta för att ytterligare skjuta min återhämtningsprocess i total sank.

Det gjorde jag inte. Det kanske var klokt, nu kanske jag blir helt frisk till Eskilstuna borta – men det känns, i och med den nätta 0–1-förlusten i 80:e matchminuten mot Luleå, som ett av mina sämre beslut i karriären.

Jag har väl dessutom knappt genomfört en enda träning för fullt sedan återkomsten från uppehållet i början av augusti.

”Min kropp är en rivningskåk”, som Thåström skulle besjungit min lekamen.

Nu har jag sedan ett par dagar klivit på en flaska av den starkaste hostmedicin jag känner.

”Jag byggde min stil, på en helig allians av tre ackord och utgången Cocillana”. 

3. Timrå IK (3)

0–4 i hemmapremiären mot Västerås.

Och man har tydligen budgeterat med ett publiksnitt på 3300 i år.

Ett ”lycka till!” är på sin plats.

Och en försvarad plats på Kasslerlistan, förstås.

4. It’s Always Sunny in Philadelphia (NY)

sunny
Kan vi prata om att It’s Always Sunny in Philadelphia nästan över en natt – från en fantastisk säsong 7 till en bedrövlig säsong 8 – inte längre är roligt?

Att amerikanska The Office helt sköts i sank när Steve Carell lämnade skutan var helt väntat – men vad är det som har gjort att tre komiska genier (Glenn Howerton, Rob McElhenney och Charlie Day) från en säsong till en annan helt plötsligt bara inte är roliga längre?

Snälla, låt oss bearbeta detta tillsammans: Vad är det som gått snett?

5. FIFA 2014 (NY)

Sinan säger att ”det är ett PES-år i år”.

Då är det så.

Min musikkväll:

Strax innan klockan nio, när jag och min nära vän och än närmre webbadministratör Mask lämnade middagsbordet hemma hos hans föräldrar för att bege oss mot tevesoffan, så stod TV4 påslagen.

Ni som är fullkomligt tablåmässigt hjärntvättade och i total saknad av omdöme vet vad det innebär:

Körslaget. 

Där stod en kör – ”Weises kör” – och sjöng Daft Punks Get Lucky, en låt vi redan fått nog nedtryckt i näbben, medelst koreografi och kostymidén ”Män är från sterila kontor, kvinnor från mars”. 

De få sekunder när alla vinkar i takt är förmodligen de absolut sämsta TV-sekunderna som upplevts genom tiderna – endast i konkurrens med när kören, några sekunder senare, i ett mellanparti står och ”smyger på huk” med tillhörande lågmälda röster.

Och när jag vid tolvrycket skjutsade hem min mor och far från bjudningen så spelades Stiftelsens ”Nu får du gå hem” på P4.

Takida-Robban vrålade gång på gång ”måste hela jävla natten gå, innan jag får doppa veken i din eld?” i det som är lika mycket en refräng som konkret sexuellt trakasserande.

Det var, skulle det visa sig när låten trakasserierna ebbat ut, ”önsketimmen”.

Någon – jag har tappat namnet men det var, tro det eller ej!, en man – hade ringt in och velat höra ”den sexiga låten” i lördagsnatten.

Mina fem startelve-cent

Jag har nåtts av rapporter att Rúnar Már ska ställas åt sidan – trots Walker-avstängning och Sliper-bortfall.

Min första reaktion var, förstås, att rusa ut på gatorna och sätta fyr på en bil eller två.

Min andra tanke att skriva ett kort blogginlägg om hur det torde se ut:

Adam Chennoufi borde förstås även ikväll gå på kanten. All heder åt hans direkta närkampsspel (han är grov och har en tyngdpunkt låg som grävlingens och är därigenom tung som berg att försöka flytta), men han är absolut inte en defensivt orienterad innermittfältare. Jag är inte orolig för att han ska spela naivt svårt och litar helt till att han kommer hålla sin centrala plats utan att sväva iväg, men jag är oroad över att han tillsammans med likaledes smäckre, men o!, så bekväme Nicklas Maripuu kommer att kunna förlora det ställningskrig som så ofta är ett innermittfält i Superettan.

Rúnar Már har på sina inhopp visat sig vara det energi- och frenesiknippe som skulle komplettera lågenergilampan Maripuu. Jag litade till att han hämtades in i augusti på grund av att vi aldrig skulle behöva ställa upp med dylika ångestframkallande mittfält i mitten av september.

Och Pa Dibba, som var kall mot Ängelholm och som det inte heller lyste om i inhoppet mot ÖFK, är ingen 4-4-2-ytter i mina ögon. Han är definitivt ingen Sliper-ersättare – framför allt inte bredvid det innermittfältet.

Min mittfältsfyra, därför:
Chenouffi (höger!), Rúnar, Maripuu, Helg (jag vet att det låter sjukt; men jag gillar inte att ha högeryttrar som nätt och jämt kan göra illa ett bältdjur med högerfoten*)

*= Information som med all oönskvärd tydlighet nått Sveriges ytterbackar efter Helgs fina säsong ifjol.

Jag är orolig inför den här matchen. Hemskt orolig. Och det är september.
Det är nu man är Giffare.

Distriktsmästare i vinterjacka

Jag tror nätt och jämnt att en Guantanamo-fånge skulle byta nittio av sina minuter mot nittio effektiva framför Selånger FK-Östavall på Norrporten Arena i afton.

IMG_20130911_205408
Foto: Scanpix.

När ett gravt underpresterande Selånger gjorde 3–1 i den första halvleken så sköt Östavall en lyra – direkt på avspark, från mittpunkten. Utan pet. En hög båge ner mot straffområdet, sedan vände man hem och lade sig åter i igelkottsställning.

Det säger det ni behöver veta.

Men nu är vi distriktsmästare, det är absolut inte det sämsta, och Östavall – hemmahörande i Division IV – har gjort en stark resa som slagit ut både IFK Sundsvall och GIF-juniorer.

Men den planerade kortegen, medelst öppen turistbuss, genom en euforisk stadskärna i den krispiga onsdagskvällen blev tydligen avblåst.

Efter matchen kom SFK:s och ST:s Carl Bergseije bärandes på ett par plakett i ädlaste silver. Två stycken fat i skimrande ädelmetall – som en bättre Community Shield-pokal.

IMG_20130911_210020
Plaketten, Community Shield-replikan, var fylld i korv.

Det om det. Nu går vi vidare i våra liv.

Som distriktsmästare.

Lågkontrastnylle:

Tilde hade i fotouppgift att ”ta en lågkontrastig bild”. Så hon bad mig gå ut, sedan tog hon en på mitt nylle.

_MG_4085
Och jag kan inte klandra henne. Jag är inte helt på det klara med vad en lågkontrastig bild är – men det här är ett i sanning lågkontrastigt nylle.

_MG_408
Det här är också en lågkontrastig lekamen och jag är egentligen ingen större förespråkare av dagens-outfit-bilder (om det inte handlar om ambitiösa morgonrocksmodereportage); men jag tyckte det lämpade sig att visa hur jag ser ut.

Detta för att om ni tunnhåriga medelåldersmän som läser denna blogg skulle möta mig när jag är iförd huvudbonad så vill jag att ni ändå ska veta att den här unge mannen är en medlem i det världsomfattande, inofficiella brödraskapet The Bald Community och att han gärna får en tumme upp, en uppmuntrande nick eller ett ”kämpa på!” från en likaledes kämpande broder.

(Jag har en närmast färdig text om AFC-segern som skulle vevas ut i etern i går, men den här bloggtjänsten slåss om utrymmet med en måndags-och-fredagstjänst som gymnasielärare och heltidsstudier som i höst – hör och häpna – verkar vilja kräva någonting av mig. Och världen står i lågor. Och Obama åt Timråfödd lax. Det är mycket nu.

Och texten kommer ikväll. Den kommer inte vara värd att vänta på, men det har ni förhoppningsvis vant er vid.)

Helgsbokslut:

Jag lämnade in ett reducerat Stryktips för 24 kronor i dag.

Skärmavbild 2013-09-07 kl. 18.36.34
Och fick 16 kronor tillbaka.

Jag är nu alltså åtta kronor fattigare.

Men vad mycket värre är: det som skulle finansiera mina Stryktips, mina måltider, ja, hela mitt leverne i höst står kvar här på golvet intill mig.

Jag kände nämligen mig för sjuk för att stå i kö på Södra Berget för att låta Antikrundans experter värdera den raritet till tavla, inhandlad på auktion i Käckelbäcksmon, som jag har i mina ägor och som jag pantsatt min ekonomiska person mot.