Det är jag. Det är mig man talar om.

Om ni någonsin hör folk tala om ”samhällets parasiter” så tror jag att ni kan vara ganska säkra på det är mig och mina gelikar de talar om.

I går fick jag ett vykort från ICA Bergsgatan som ”ville bjuda mig på en sallad”.

Jag var förstås lite på min vakt.

Jag var förstås lite orolig att det hela skulle visa sig vara ett listigt knep från Kommandoran; att någon form av nätanordning skulle fällas ned över mig och tillfångata den vandrande ekonomiska kris som är jag – så fort jag greppade plocksalladsspaden? Hade ICA Bergsgatan månne ställt upp att agera bulvan åt Fattighuset i Katthult dit jag efter nätrasslet omgående skulle deporteras?

Nej. Faktiskt inte. Jag trängdes istället med mången andra hungriga gamnäbbar vid buffén vid lunchtid; en tant fyllde sin skål till rågning med räkor – nästan så till den grad att en ”the ocean called, they’re running out of shrimp” varit på sin plats.

(Men då står man ju där med en Jerkstore-kontring i nyllet)

Min plan – att få mig en gratis lunch (jag betalade förvisso ett par kronor för bestick- och servett-paketet) – fungerade till perfektion; ICA Bergsgatans luddiga marknadsföringsplan (att locka mig in i affären för att när jag ändå är där köpa på mig mer varor?) fungerade inte.

Jag är aldrig ändå där. 

(Kanske var bara fattighusnätet ur funktion. Vi kan inte utesluta det.)

IMG_20130805_153252

 

Sedan satte jag mig vid en bryggavsats i det sällan skådade solgasset, åt min sallad, läste min bok. Förevigade det hela – och skickade ut det i ett socialt medium i dessa arma tillbaka-efter-semester-tider.

(Det är förstås som upplagt för en Lars Ohly-fadäs, men jag tror att jag säkerställt att alla lemmar i bild är bensliga, och ej könsliga, förgreningar)

Jag måste i sanning räknas som en samhällelig parasit.

MEN! Hav förtröstan!

Hållplatser för inlägg på pirkt.se i veckan: 

Tisdag, 08.00: Ständigt aktuella evenemanget och, framför allt, upplevensen ”Hästmannen möter Ormmannen” recenseras i tusentals tecken.

Onsdag, 08.00: Svensk elitfotbolls namnelva, vårsäsongen 2013.

Åtta låtar jag lyssnar mycket på just nu:

charlie

För att fira denna förpillat vackra sommardag tänkte jag bjuda på en åtminstone relativt somrig spellista, bestående av åtta låtar som dansar omkring på min hjärnbalk för stunden:

Här är den. Förhoppningsvis kan den skänka er någon halvtimmes förströelse örledes.

Nu ska jag gå och hämta en utlovat gratis plocksallad på ICA Bergsgatan – vad är väl 500 gram bortskänkt lunch mot dylikt annonsutrymme på pirkt.se? – och lägga mig i solen tillsammans med P-O Enquist.

Jag tror att jag måste flytta hem igen

Det är inte på grund av att jag inte har några pengar – jag lyckas alltid hålla hungern stången; det är mitt mål med varje dag (även om jag nog inte suttit här idag om det inte vore för knäckebröd och smör och eventuellt – till fint! – någon bordskrydda).

Nej, jag måste nog flytta hem till mor och far igen mest för att styra upp saker och ting.

När jag i afton var hemma i Sidsjön och åt upp mig så bjöds jag efter maten på underhållning i form av – ett inspelat avsnitt ”Engelska Antikrundan”! Ett initiativ framhejat av min 21–åriga syster.

På min synnerligen arbetslösa – men o, så händelserika – tid i hemmet förra hösten hände det ju grejer.

Ja? Kanske?

I fredags avnjöt jag en kväll som för en gångs skull inte hade det sedvanliga oset av kassler över sig. Jag blev nämligen – som en försenad födelsedagspresent – medbjuden på en kråssmörjning av sällan skådat slag på restaurang Torget, tillsammans med min vän Sven, hans bror Anton (känd från pirkt.blogg.se:s flyktiga satsning på Antons Filmfredag) och n’Tobbe.

Efter den smäckra grillbuffén på nämnda Torget – fyra starka solar?, jag gillar väldigt mycket att bli mätt och att få nyttja min personliga ”ät precis så mycket du orkar alltid”-diet till fullo – rörde vi oss för att försöka nästla oss in i societetens nya högborg: Udda Tapas Bar, den ganska nyligen invigda terassen längs Esplanaden.

(Det är verkligen som att tapasbaren är gjord för att inhysa medlemmar ur diverse societeter och borgerliga syndikat – detta då man från en position lutad över terasstaket i en närmast optimal vinkel skulle kunna spotta ner skalet från pistagenötter och dyra mandlar i hårbotten på de stackars arbetarna på gatan.)

Nåväl. Jag beställde givetvis en Coors direkt vid första anblicken – enkom på grund av den direkta It’s Always Sunny in Philadelphia-kopplingen.

IMG_20130802_202046

 

”Den smakar som Loka”, sa Tobbe.

”Som Loka med ölsmak?”, frågade jag.

”Nej, vanlig Loka naturell har mer ölsmak än den här ölen.”

Den 4.0-procentiga ölen var en väldig 53-kronorsbesvikelse.

Vi trängde oss hur som helst ner vid ett bord och ganska omgående så började två medelålders kvinnor att samtala med vårt sällskap.

Det var ett härligt möte.

Det absolut mest intressanta som utvanns ur mötet för mig personligen var att jag misstogs för en lokal sportprofil av, ehm, stora mått.

ottoOtto Wallin. Otto! Wallin!

Jag har för ändamålet letat upp en selfie från mobilen – o, det var alldeles för lätt att hitta sådana än vad det enligt norm borde vara för en mittback och lagkapten – för att jämföra.

IMG_20130804_230429

 

Ja? Kanske?

Jag blir i sådana fall lite orolig. Sedan mången år – långt innan jag var rakad utan fortfarande sportade frisyren ”Clinging to some scraps”! – har jag fått höra att min gångstil minner om en farlig människas; det har sagts att jag går ”som att jag precis är på väg att slå ner någon”.

Lägg därtill att jag tydligen kan misstas för en 195 centimeter lång och 95 kilo tung proffsboxare.

Ojvoj.

 

När det svartnar för Giffers blir det mål

sliper

Jag behövde inte se en enda bildruta från Daniel Slipers 4–1-mål (TV4 Sport bjöd på blixtorsakat beckmörker i minuterna tjugo) för att konstatera att det var ett oerhört vackert fotbollsmål.

4–1-mål borta mot J-Södra är alltid det.

Speciellt efter den första halvleken.

Ojvoj. Ge er på att analysera den 4–1-segern sett till den matchbilden, den som kan.

 

Erik Löfgrens semester: Laxfestivalen i Sollefteå

Jag bjöd, som brukligt, in mig själv när min vän Sven berättade att han skulle åka på Laxfestivalen i Sollefteå för andra året i rad.

Jag missade ju årets Hultsfredsfestival och vad kompenserar en sådan miss av Arctic Monkeys, Frightened Rabbit och Phoenix som att äta laxklämmor till tonerna av Nanne Grönvall i Sollefteå?

Dessutom visste jag att min vän Sven hade revansch att fodra efter att han ifjol nekats inträde till stadens enda krog i vad som får betecknas som en fylldomsfadäs. Jag ville således väldigt gärna vara med på detta revanschens ångermanländska korståg.

IMG_20130726_150552Festivaldouchig korsfarare.

Vi bodde hemma hos föräldrarna till Svens – och min? Jag vill tro att han även är min – kompis ”Dompa”, en märklig individ som lystrar till det närmast adliga efternamnet Domeij men som bestämt propagerar för att få kallas ”Dompa”.

Familjen hade dukat – lite å min ära, som jag uppfattade det, med närmast tårfylldt rörda ögon– till fredagskassler (ett synnerligen smäckert recept som jag måste lägga rabarber på) vid middagsbordet och sedan hade ”Dompa” ordnat så att vi var bjudna på, inte en, utan två förfester.

Jag och Sven blev förstås alldeles till oss av entusiasm; detta då närmast samtliga av våra ”förfester” (befogade citationstecken) de senaste åren har förflutit i form av att vi två sitter ensamma i en mindre lägenhet eller ett studentrum och dricker öl till valda avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia.

Och det blev också en mycket fin kväll.

IMG_20130726_232217

Jag vet inte vad de officiella kriterierna för en femplus-spelning är; men en recension bör ta i beaktning är ifall spelningen  i fråga får en människa som vanligtvis har en ganska nördigt elitistisk hållning till musik att hela nästföljande vecka gå omkring och nynna på ”du får göra som du vill, men aldrig förråda den som lever inpå din själ”. 

Det fick Patrik Isakssons spelning.

Fem plus.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 31:

innelistan

1. Tilde Jansson (ÅT)

tildeeee

Jag har inte uppdaterat den här portalen på nästan en vecka.

Jag har inte sett en sekund fotboll.

Fan, jag vet knappt vilken klubb Gareth Bale tillhör denna fredag.

Inte på grund av, nej, utan tack vare henne.

Jag skulle kunna göra det svårt för mig – väldigt enkelt trassla in mig i alldeles för fåniga, smör- och löjesdrypande liknelser – men jag gör det väldigt enkelt:

Jag är hemskt kär i Tilde Jansson.

 

2. Håkan Hellström (ÅT)

håkann

I morgon händer det, gott folk, musikälskare, medelpadingar.

I morgon är det ingenting annat än fantastiskt att vara bosatt i Sundsvall en sommarkväll i augusti.

Jag skulle på fullaste allvar hävda att det bara finns två akter på detta jordklot som jag i skrivande stund (just nu alltså!) hellre skulle se – det är The National och Arcade Fire – och den tredje akten, i hela det nutida globala jordelivet, det är att höra Håkan Hellström spela delar av sin senaste skiva.

Höra honom stamma fram ”du är en sång på mina läppar, en klassiker, och när trummorna rulla igång – är jag säker” för att sedan antagligen dö lite inombords när ljudbilden rämnar. Höra om korvgubben på hörnet. Lyssna till stråkarna.

Jag kommer att gå med min vän Sven, men jag kommer säkert för den skull säkert att ouppskattat gallskrika ”Den här stan drar ner oss till botten av ån” i en alldeles för direkt närhet till just ditt öra.

 

3. IF Elfsborg (NY)

Jag såg inte en sekund av matchen – läs mer om Tilde Jansson-faktorn på listans förstaplats – men att bara förlora med uddamålet på Celtic Park, arenan där läktaren såg ut som en myrstack när hemmalaget satte 3–1 på FC Barcelona i höstas, är starka papper.

Det ska bli hemskt roligt att se en retur på Borås Arena som faktiskt på fullaste allvar lever.

Lägg till förra veckans UEFA-cupframgångar där till och med Gefle IF kunde bragdbetvinga cyprioter så börjar svensk klubblagsfotboll arta sig.

 

4. Oliver Widahl (NY)

olliee

När jag riktade allt mitt icke-fokus på att rigga Instagrambilder på en solnedgång i en skärgård så klev tydligen Oliver Widahl, under vårt blott tio dagar långa – och till kännes välbehövliga – uppehåll, in och spelade U21-match med GIF mot Örebro.

Och Oliver, som haft det tungt med effektiviteten i rödblått under våren, stänkte dit dubbla baljor i 3–1-segern.

Och inte minst: i dessa bistra tider av förnamn-efter-namn-klapp-klapp-klapp-ramsor besjungs Oliver varje hemmamatch med världsklassramsan ”Han är från byn”. 

 

5. Erik Mårtensson (NY)

Skärmavbild 2013-08-01 kl. 19.29.22

 

Du får göra vad du vill, men aldrig underskatta ett VM-guld i blås.

Speciellt inte i de svårblåsta förhållandena i holländska Kerkrade.

Och jag gläds, som jag påtalat flera gånger tidigare, något väldigt åt alla lokala musikaliska framsteg som inte härrör Takida-medlemmar.

 

kassler

 

1. Känn ingen sorg (ÅT)

kännsorg

Tillåt mig att återkomma med en fullvärdig recension.

 

2. Yohio (NY)

yohio

Jag minns att jag läste en nöjesartikel i Aftonbladet om Sundsvalls nye Kjell Lönnå-nylle utåt med någonting om att ”Jag kan inte gå ute bland folk” i överskriften. Coolt, tänkte jag. Galet.

Sedan såg jag honom bara ett par dagar senare stå och ostört plocka ekologiska äpplen på Hemköp.

Besvikelsen.

Och nu läste jag någonting om att han är nominerad till Rockbjörnen. Och någonting om att Yohio, 17?, skulle släppa en bok.

 

3. Nenad Lukic (NY)

Om det nu funnits så pass många intresserade klubbar – det framställdes redan tidigt som att AIK och Syrianska skulle gå i direkt huggsexa med varandra – så är det direkt svagt av agenten Nenad Lukic att Fredrik Holster är fortsatt kontraktslös när vi nu klivit in i augusti.

Nu senast snackades det om att han skulle vara aktuell för en luddig klubb i Azerbajdzjan (en synonym till luddighet är väl att man som öststatsklubb lånar Sebastian Castro-Tello); ett karriärsval som knappt Innocent Sven gått i god för.

 

4. Rúnar Már Sigurjónsson (NY)

sigur

Hur lyckat har det egentligen varit, det här isländska spåret; om vi ska göra bokslut efter en flermiljoners Sverrir, en Hannes som var överlägset dyrast i klubbens historia, lyckträffen Ari och miljonfloppen Jon Gudni?

Hur enkelt är det att gå direkt från omklädningsrummet i Valúr – fyllt av, antar jag?, fåravlare och lagerarbetare – till toppen av Superettan?

Och hur pass skadebenägen är Rúnar Már Sigurjónsson som inte gjorde en minut under sin vårsejour i Zwolle, och som alldeles nyss hade ”två veckor kvar” på en lårskada?

Visst finns där säkert utvecklingspotential, men är Rúnar Már Sigurjónsson mittfältsstrategen som tar oss upp i Allsvenskan i år; i år när vi måste upp?

(Dessutom, märkte jag nu: hur jävla jobbigt är det inte att skriva hans namn, med atmostrofer över närmast varenda vokal?)

Jag är, om man säger, tveksam till den värvning som ST-sporten tydligen slagit fast som klar.

 

5. pirkt.se

Det är ingenting annat än en skandal att en så ambitiös portal – denna så samhällsnyttiga oas och mötesplats för trassel; denna torghandel för saltat, nätat kött – stått ouppdaterad i nära på en vecka.

Jag har som ansvarig utgivare och redaktionschef varit tvungen att låta ett antal webbredaktörer gå i veckan då de uppenbarligen inte besitter den digitala kompetensen som krävs på den här nivån.

Den kvarvarande redaktionen lovar bot och bättring och nu i dagarna måste det bjudas på såväl semestertexter (hur bra var egentligen Patrik Isaksson på Laxfestivalen i Sollefteå?), semesterbilder (hur pass fin var egentligen den där solnedgången över Gällnö brygga?) och lagrade gamla texter om evenemanget som alldeles för få lärde att älska som ”Hästmannen möter Ormmannen” och – inte minst – portalens gossebarn; truppen med svensk elitfotbolls allra bästa namn.

Inredningsblogg: Eldstad i lägenheten

Jag har, för att uttrycka det milt, inte lagt särskilt mycket energi på inredningen av den lägenhet jag hyr. Väggarna är av den sortens kala tomhet som gör att det närmast ekar i hela fundamentet.

Förgäves har jag sökt på väggordstillverkares hemsidor efter färdigtryckta ord som ”KASSLERTISDAG” och därigenom inte hittat motivationen; kan jag inte få det precis som jag vill ha så känns det inte lönt.

Men de senaste veckorna har jag spottat upp mig en aning och åtminstone försökt att fylla vardagsrummet, som ligger intill den franska balkongen och som är inkorporerat med matsalen i min paradvåning, med diverse tingestar.

IMG_20130720_145620

Här har vi en hylla med utvalda LP-skivor som a) säger att jag är en douche men b) att jag är en douche med relativt god musiksmak.

(Alkberg, Arcade Fire, The National, Wu Lyf)

IMG_20130726_121417På den här väggen har vi min ekonomiska trygghet – den tavla som jag köpte på en auktion i Käckelbäcksmon, sommaren 2010. Jag och Sven var, efter ett par timmar, tvungna att åka hem och jag hade ännu inte fått lägga rabarber på något objekt när jag så kastade upp näven och alla mina medhavda slantar på denna sena 1700-talstavla i viktoriansk tappning. Den blev min och vi skyndade ner den i bilen.

När Antikrundan slutligen kommer till Sundsvall kommer alla mina ekonomiska bryderier att vara till ända.

Och så, givetvis, douchemarkören över alla andra douchemarkörer:

IMG_20130728_000919Gitarren som är upphängd på väggen, trots att jag inte kan ta mer än ett halvtrassligt G-ackord på en bra dag. Självklart med ett par strängar ständigt avslagna så att man aldrig någonsin ska kunna ställas inför någon direkt examination; och tyvärr heller aldrig träna sig bättre.

Och så nu  i dagarna fick jag med mig en gammal lasermaskin hem från Selångers naprapat Tommy ”Tommy Trollkarl” Lindgren – en strålkanon att använda för att hela min stukade fot under uppehållet.

Och, ja, den fyllde sin lilla plats i lägenheten, illustrerat i min Instagramvideo (följ ErikLofgren_ nu!) nedan:

Tack för allt, Ari

ariHan har lite ändrat den här fotbollsklubben i grunden, ändå, Ari Skúlason.

Det fanns många anledningar till att inte GIF ägnade sig åt passningsorienterad, bollinnehavsfotboll under den första 2000-talsvändan i Allsvenskan. En väldigt bra anledning; det fanns inte alls den typen av kvalitetsspelare i truppen.

Men år för år, ju mer Ari Skúlason fått växa in och ta över direktivet, taktpinnen, ja, nycklarna till fotbollsstaden Sundsvall så har GIF klivit längre och längre ifrån den där gamla norrländska sparka-och-spring-sinnebilden. Sören Åkebys sista två år i klubben ändrade radikalt allmänhetens bild av 2000-talets GIF Sundsvall; men jag är helt hundraprocentigt övertygad om att Sören aldrig ens försökt sig på att lansera den bollägande, passningsfotbollen om han inte haft Ari Skúlason i sin trupp.

När han nu lämnar klubben så gör han det inte bara som tvåmålsskytt; han lämnar dessutom efter sig en klubb som tydligen hämtar upp tvåmålsunderlägen i slutminuterna på bortaplan.

Lite ändrad i grunden, ändå.

Tack för det, Ari.

Tack för allt.

Lycka till.