En av de som bryr sig

Foto: Anders Thorsell.

Det kändes som att vi var nere i botten av nästa års superetta och vände. 

Vi är för få som verkligen bryr oss om GIF Sundsvall; så få att det egentligen inte finns underlag för en allsvensk verksamhet.

Det är tur att en av de som visar att han verkligen bryr sig heter Linus Hallenius. Då kanske det kan gå, ändå. 

Vinner man inte den här typen av avslagna tillställningar, som bottenlag i desperat poängbehov – då vinner man inga. Örebro SK kom upp till Sundsvall för att ta farväl av huvudtränaren Alexander Axén, som under sin tid i klubben stundtals fått laget att se ut som utmanare till SM-guldet – men som allt för ofta inte lyckats hindra att alla beståndsdelarna som de facto finns i laget (farten!, tekniken!, målfarligheten!) malts ner till en enda gråmelerad pölsa.

Det var det sistnämnda Örebro SK som kom till Idrottsparken på söndagskvällen. Ett segt, trögt och till synes oinspirerat ÖSK kom till spel med en så pass bristande energi att det hade kunna varit Jeb Bush – det ofrivilliga ansiktet utåt för en »low energy person« – som stått vid sidlinjen.

Det gick ganska tidigt att slå fast att ÖSK bjöd på en sån där slapp bortainsats som mittenlag utan särskilt mycket att spela för ibland står för; den typen av insats som gör att hemmasegern egentligen bara är att hämta för ett desperat kollektiv i skriande poängbehov.

Sporten fotboll är ofta svår att generalisera kring, men då och då dyker det ju upp trötta, avslagna matchbilder där det syns på långt håll att de som vill lite mer kommer att vinna. Där de som springer lite mer och kämpar lite hårdare får sin belöning.

Men GIF Sundsvall behandlade den inte som en sådan fotbollsmatch. Nej: de behandlade det knappt som en fotbollsmatch alls, det såg snarare ut som att de spelade ett parti cricket.

Jag har aldrig sett cricket och kan mindre än de flesta om sporten – men jag vet att avgörandena brukar kunna dröja flera dygn. Och nog kändes det i den första halvleken som att Giffarna hade kunnat spela flera hundra minuter – ja, kanske tusen – utan att göra mål. Inte en omställning, knappt ett djupledshot och när dessutom Eric Larsson har det jobbigt (hans förstahalvlek måste vara hans svagaste sedan AIK borta i våras) så fanns där ingenting som hotade, förutom ett par halvmesyrer till distansskott från duktige Kristinn Steindorsson (han blir en absolut nyckelspelare i höst, i Krogh Gerson och Suljevics frånvaro).

Det blev bättre direkt efter paus, vilket till fullo korrelerade med att Eric Larsson plötsligt hittade rätt, men så klev en defensiv analfabet till spanjor in i bilden.

Han har en hygglig passningsfot, David Batanero, men jag tycker att han ska vara seriens överlägset bästa offensiva spelare för att – som en av två innermittfältare – kompensera för sin närmast obefintliga defensiv. Känslan är att 2005 års floppvirtous Donatas Vencevicius hade gjort ett bättre defensivt arbete med en cigg i högernäven.

Efter en timme höll Batanero – med sin Papphammar-insats i defensiven – på att skicka hela klubben ner i dyn. Jag vet att en höstförlust mot Örebro i allsvenskan 2017 inte automatiskt kan leda till att man harvar i botten av superettan 2018 – men det var känslan inför den här matchen.

3818 åskådare i 1–3-förlusten mot Kalmar senast hade blivit till precis över tretusenstrecket inför nästa nyckelmatch i allsvenskan: formkurvan för det medelpadska fotbollsintresset lutade, precis som för lagets prestationer och som för klubbens ekonomi, bryskt utför. Röd pil, rakt nedåt.

Den som vill veta vad som kan finnas i änden av en så pass illröd pil kan med fördel titta mot Gävle.

En förlust idag hade nog en gång för alla stuckit hål och pyst ut den lilla, lilla slatt luft som fanns kvar i Joel Cedergrens bollinnehavsballong och när Nahir Besara – som förra sommaren näbbdrog Urban Hagblom på en bjudlunch uppe i Sundsvall innan han kritade på för just Örebro istället – stänkte upp 0–1 så kändes det symboliskt deppigt.

Det blir inga Nahir Besara-figurer för klubbar som inte ens vid serieledning kan locka mycket mer än fyra tusen personer (Kalmar FF hemma ifjol: 4028). Det blir tröstlösa Samuel Aziz-chansningar, det blir Mauricio Albornoz-reserver och det blir stort jubel ifall man får en underskrift från en oprövad 25-årig islänning med rejäla och välkända ljumskproblem.

Det är helt enkelt för få som bryr sig för att ekonomin ska gå ihop, för att truppen ska kunna se meritmässigt skaplig ut och för att ens man ska kunna våga drömma om vad som nu kan tänkas stå skrivet på någon kanslivägg.

Men vi är trots allt några som bryr oss väldigt mycket – och när Linus Hallenius är en av dem så kan det räcka till ytterligare ett allsvenskt år. Med en spanjor mindre på banan så tvingades GIF Sundsvall göra avkall på sitt envetna sidledsrullande och spela rakare och det missgynnade näppeligen lagets enda riktigt riviga spelartyp.

Närmast helt utan offensiv assistans var han tvungen att lita till sin vänsterfot och plötsligt bände han – ensam med tre ÖSK-försvarare – upp 1–1-målet i första krysset med den typen av märklig snärt som man vanligtvis inte ser utanför bordshockeyns rinkar. Och av bara långbollsfarten nickade han läckert ner bollen till en 21-åring som kanske klokt nog inte läst Pirkt.se i en sådan utsträckning att han helt tappat tron på den förmåga som fanns bevisligen där ifjol.

Det var inte bara beviset på vad ett rakare spel och två riviga djupledsanfallare kan åstadkomma tillsammans, om den helt menlösa ytterforwardsrollen som Kristinn Freyr Sigurdsson besitter skulle slopas: Peter Wilsons fina och kliniska 2–1-strut kan också ha varit 2010-talets viktigaste GIF-mål.

Joel Cedergren har i egen majestät fortfarande bara vunnit fem allsvenska matcher på 29 försök och hans lag spelar fortfarande alldeles för omständligt och saktfärdigt (åtminstone med elva man) för att laget ska kunna göra mycket med det som truppmässigt är väldigt lite.

Men det till synes sjunkande skeppet – där kaptenen är gravt ifrågasatt, där sjukstugan är överfylld och där lynniga spanjorer okynneshoppar över bord – har på något sätt lyckats kraschlanda sig upp på säker mark.

Det får vi vara väldigt nöjda med, vi som bryr oss.

3 thoughts on “En av de som bryr sig

  1. bra skrivet, det jag har gillat de två senaste matcherna är att det iallafall finns lite desperation i anfallen när vi ligger under, vilket jag inte känt resten av säsongen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *