Räddade av en extra kvadratmeter

Överskatta aldrig en bra start, men underskatta aldrig en bra kvadratmeter.

Och godkänn aldrig en insats som Peter Wilsons.

 

Hur många gånger har jag sagt att »men det såg ju faktiskt ganska bra ut första halvtimmen« under den här säsongen? Jag kan inte svära på att det är alla matcher, förutom Kalmar-debaclet, men jag skulle vilja hävda att det gäller en klar majoritet av årets allsvenska drabbningar.

Min ömme far – som, tro det eller ej, är än mer kritiskt sinnad än mig – ringer efter en förlust och ska beklaga sig, och jag invänder (som vore jag Joel Cedergrens presstalesman) att det »ju faktiskt såg ganska skapligt ut inledningsvis«.

GIF Sundsvall öppnar matcherna starkt, dominerar ofta bollinnehavet första tjugo-tjugofem – men skapar sällan någonting av värde och släpper sedan taktpinnen ifrån sig.

Det är – får man nästan konstatera efter över en halv säsong – som att motståndarna tillåter att Giffarna tar hand om bollen inledningsvis, så att de kan lägga sig rätt mot det lite ovana 3-4-3-motståndet, komma in i matchen sakta men säkert – för att sista timmen, när det väl ska till att avgöras (efter 25-30 menlösa minuter av GIF-rull), bara välja att ta över den.

Det var exakt samma sak i lördagens folkfestliga derby. Giffarna tilläts slå an tonen, David Batanero såg inledningsvis ut som den spanske fältherre han utmålats som och de vanligtvis så kaxiga jämtarna sjönk väldigt lågt vid varje bolltapp, varpå Giffarna tilläts rulla runt. Runt, runt, runt till dess att ÖFK-spelarna kände att »nej, nu kan vi hur de spelar«, (att de alltid försöker öppna upp för Eric Larsson och att de, trots att de har tre stycken på pappret, i praktiken verkar spela helt utan anfallare), »nu tar vi över«.

Och så tog de bara över. Bara sådär. Det ska vara klasskillnad mellan ÖFK:s innermittfältspar med Brwa Nouri och Fouad Bachirou (är han hela seriens mest internationellt dynamiske mittfältare?) och det ihopplåstrade GIF-paret med Kristinn Steindorsson och Batanero – och tids nog var det precis det. Offensivt kunde laget unna sig att ha sömngångaren Darijan Bojanic i någon sorts fri, menlös roll på topp eftersom de mötte ett lag som spelade med två ickefigurer längst fram: Kristinn Freyr Sigurdsson och Peter Wilson.

Det är sällan en mittbacks överlägsenhet mot en anfallare faktiskt avgör en fotbollsmatch, men »Sotte« Papagiannopoulos insats mot Peter Wilson – som nästan töjde på gränserna mellan försvarsspel och mobbing – borde ha avgjort det här Norrlandsderbyt.

 

Peter Wilson stod för en utomordentligt svag insats. Det vet han nog om själv och påståendet att han var underkänd skulle nog även hans allra närmaste familjemedlemmar styrka.

Allra tydligast sammanfattas insatsen förstås av missen där han fumlar bollen utanför med vänsterfoten, ståendes helt ren, två meter framför målet. Det är en av de värre jag sett en GIF-spelare stå för, vilket förstås måste svida extra då det gäller en spelare som byggt hela sin korta karriär på sin målfarlighet i offensivt straffområde.

Det var en hemsk miss, ett närmast ofattbart misstag – men ett jag faktiskt kan köpa.

Det jag inte kan köpa, däremot, är Peter Wilsons agerande i samband med 0–1-målet. Det är Noah Sonko Sundberg som river ner Papagiannopoulos vid frisparken (som Darijan Bojanic imponerande knorrar dit under pågående REM-sömn), mycket riktigt, men det är Peter Wilsons karaktäristiska icke-agerande som orsakar den.

Ett uppspel slås mot en felvänd Wilson som förrädiskt nog har visat att han vill ha bollen – men det vill han ju inte. Han vill det åtminstone inte särskilt mycket. Mitt i ett Norrlandsderby, vid ställningskrig och 0–0, så verkar han inte vilja någonting alls.

Han bara står där. Papagiannopoulos springer helt sonika fram och tar bollen framför honom och kan sätta full fart i den typen av livsfarliga omställningar som kommer av att man tappar bollen kring mittcirkeln i uppspelsfas.

Inte missen från två meter utan det – hans totala kapitulation vad gäller allt ansvar – sammanfattar Peter Wilsons insats för mig. Han borde ha varit utbytt i samma sekund som Bojanics frispark hittade nätmaskorna bakom den erkänt svage frisparksräddaren Tommy Naurin.

Så länge Linus Hallenius kan stödja sig på en av sina två fötter så ska han gå före Peter Wilson i en allsvensk startelva. Med hans inställning hade han gjort mer nytta på kryckor under nittio minuter än vad Wilson gjorde under sin knappa timme.

Och jag förstår att Joel Cedergren måste skydda sina spelare efteråt, att han inte har råd att sänka deras självförtroende ytterligare, men att för lokaltidningen summera att »han är godkänd« ter sig ju bara ofattbart för alla som ens slötittat på matchen. Säg gärna att han har kvaliteter och att han har stor potential, men erkänn åtminstone att han inte fått ut dessa kvaliteter och denna potential under de senaste matcherna.

Vi har ju alla sett att han är snabb och att han har en målsnok – men man kan inte göra mål med så dåligt självförtroende (bevisligen, inte ens från två meters håll) och inte ens Usain Bolt skulle vara så särskilt snabb om han sprang med lika tafatta och försiktiga steg som Peter Wilson gör just nu.

Även Kristinn Freyr Sigurdsson var – enligt Cedergren – »helt okej« idag.

Det är nästan så att man börjar undra (nej) om hans kontrakt är utformat så att han har juridisk rätt till visst antal spelminuter – för idag var det ingenting annat än bisarrt att Romain Gall (++, vilket är ganska bra för att vara en GIF-anfallare under 2o17) fick lämna planen före islänningen (som, precis när man tänkte att han inte kunde sjunka lägre under +-ribban, avslutade matchen med att slösa bort ett gyllne 2–1-kontringsläge med en touch på tjugofem oönskade meter).

Det blir väldigt märkligt, ja, nästan fånigt att som tränare stå och säga att dessa två spelare var helt godkända idag, när det finns 6500 åskådare på plats som kan vittna om motsatsen. Det är en oroväckande låg ribba för ett lag som kämpar om att kravla sig kvar i en tuff och hård serie: att det i princip räcker med att fysiskt befinna sig på planen (som Peter Wilson) för att anses godkänd.

 

Det borde ha blivit förlust i derbyt, det är bara att erkänna utan omsvep. Speciellt då ett tafatt och obeslutsamt GIF Sundsvall är seriens klart sämsta lag på att forcera fram målchanser. Nickstarke Marcus Danielsson klev inte upp på topp under slutskedet utan såg ut att skickas – i en manöver som var svår att förstå från tevens snäva vinklar – ut på en högerbacksplats och i stället för att lägga det sista bytet på någonting givande (typ på att ta in en vänsterfotad wingback för att försöka mata inlägg) så var laget förstås tvunget att ägna det åt att byta ut en av sina innermittfältare och sätta in en halvjunior.

Visst har han haft viss knäproblematik tidigare, Batanero, men det är ju ingenting annat än underkänt att två av en allsvensk klubbs tre innermittfältare (de spelare i truppen som brukar behöva vara allra bäst tränade) inte fysiskt klarar av att spela fotboll i nittio minuter.

Nu räckte det ändå – oförtjänt nog – till en otroligt viktig poäng.

 

Igår fick mina vänner mig att betala in mig på ett uteställe som tog en objektivt sätt hutlös summa i entrépeng. En av motiveringarna, som jag inte var sen att opponera mig mot, var att »det är väldigt många kvadratmeter«.

Det var inte särskilt bra alls, det dyra utestället, men idag fick motiveringen till att vi gick dit lite upprättelse.

För underskatta inte en bra kvadratmeter.

Domaren Bojan Pandzic var en av få på det som tidigare hette Idrottsparken som hade fått sig en förhandsvisning av ritningarna till den dagsfärska Berners Arena – men Pirkt.se har i efterhand kommit över ett exemplar som visar hur den nya spelplanen såg ut:

Inringad se vi en väldigt viktig kvadratmeter, som gjorde att Linus Hallenius fall – som på alla andra allsvenska arenor renderat en frispark – här resulterade i en straff.

(Det höll dock på att hinna bli noll poäng igen, då Giffarna åter igen – precis som mot Sirius – bjöd på ett oförlåtligt juniortapp av bollen mitt i banan, i den 94:e matchminuten, varpå ÖFK bara var en lite bättre Jamie Hopcutt-vänsterträff ifrån att få med sig alla tre poäng.)

I tider som dessa, när Halmstad gör sex på J-Södra och när Kalmar plötsligt går fram som en Nanne-styrd slåttermaskin, kan den visa sig otroligt viktig.

 

Till sist: om Malmö FF var intresserade av Eric Larsson inför söndagens derby så lär de inte ha blivit mindre sugna att plocka över 26-åringen efter hans storartade kämpainsats mot ÖFK, där Graham Potter skickat fram dubbla vänsterbackar för att hantera honom.

Jag satt ju på ett sofflock nere i Stockholm, men enligt rapporter på plats så ska Larsson ha varit extra kärvänlig mot Patronerna efter matchen. Låt oss för allt i världen hoppas att bara var den svärmorsdrömmige Larssons artighet som lyste igenom och att det inte var någon form av avtackning inför en resa till Skåne.

För om han skulle lämna för en eller ett par miljoner – där majoriteten säkerligen skulle behöva gå in och stötta upp de röda siffrorna i budgeten, samtidigt som skuggfigurer motsvarande Mauricio Albornoz och Joel Enarsson skulle rea-plockas in – så kan vi nog hälsa hem.

Bara Marcus Danielsson har en liknande högstanivå som Eric Larsson och det är förstås inte rimligt att kräva att andra GIF-spelare ska upp på den under hösten.

Men om alla GIF-startspelare bara skulle kunna kämpa som Eric Larsson – som slet för precis varenda boll under nittio minuter – så hade det säkert kunnat bli tre poäng mot ett Europa-trött ÖFK idag och fler poäng framöver.

Och att just kämpa och slita tycker jag att man kan kräva, när det strular fotbollsmässigt – inte bara i ett derby utan varje gång man sätter på sig en GIF-tröja.

Först då är man godkänd. 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *