Jag var hemma i Sundsvall över helgen för att fira min kusin som tog studenten.
(Vilket är jätteroligt för honom, men också lite, lite, lite deppigt för mig då faktumet att min allra yngsta kusin – född 1998: en halv livstid efter mig – plötsligt tar studenten gör att min 27-årskris accelereras ytterligare.)
Även om resorna dit och hem, som båda avgick vid 06-rycket, lär ha förstört min dygnsrytm för hela sommarhalvåret (det känns, inbillar jag mig, som om någon lekt med en strömbrytare som växlar sommartid och vintertid: på-av-på-av-på-av, klick-klick-klick-klick, tills man varken vet fram eller bak) så var det väldigt fint att komma hem. Studentmottagningar är kanske den allra finaste av släktträffar, för där finns en naturlig uppsluppenhet och en framåtanda som inte finns på ++++-tillfällen som jul och födelsedagar; samtalsämnena är framåtblickande och fyllda av entusiastiskt »vad ska det bli av n’lillpajken«-flyt.
I brist på tid för en ordentlig Fredagsveven™-upplaga påbörjade jag naivt nog en liverapportering – med mitt nya gratisverktyg som har fördelen av att det är billigt och nackdelen av ungefär allt annat – som dock knappt hann få styrfart innan den självdog på eftermiddagen; ungefär i jämnhöjd med att den första bjuddrinken på mottagningen serverades.
Jag hann bara utdela betyg till tre av mina levnadsår efter studenten – 2009: +++, 2010: ++ och 2011: ++++ – men jag hade nog givit 2012 betyget + och 2013, då jag bodde i Sundsvall hela året, betyget ++++.
Och i ljuset av det ++++-betyget, tillsammans med det ++++-betyg som delades ut till Umeå-året 2011!, så hade det kanske tett sig märkligt att jag inför 2014 tagit det bergfasta beslutet att flytta ner till Stockholm.
Men då ska man också veta att 2013 var året då jag till sist – efter, vad?, tre-fyra-fem år av våndande och evighetslånga sittningar i dyra frisörstolar där det lyftes på tesar och blottlades luckor, men där ingen sa någonting!!! – omfamnade min flintifiering och rakade av mig håret för att ersätta min halvyllefigur till frisyr med en helt kal hjässa.
Vilket varit ett klokt beslut i efterhand, baserat på en ovetenskaplig Grindr-studie.*
*= Antal gånger min flintifierade nuna använts som luddigt lockbete på Grindr: 1.
Antal gånger den här bilden använts som luddigt lockbete på Grindr:
0 (mig veterligen).
I helgen kom kanske svaret på varför denne unge 23-åring, efter ett drygt halvår med huvudformen av en nakenkatt, tog beslutet att flytta bort från Norrland:
Myggbetten.
Jag hade glömt myggbetten. Jag hade framför allt glömt att ingenting är heligt för dessa bokstavliga blodsugare. Inte ens en blottad och från alla håll redan utsatt skalp. Jag tillbringade en kväll ute i stugan och strax efter solnedgången såg det ut som att jag fått vattkoppor i skallbasen.
Kanske är det därför jag bor här nere.
Bli först att kommentera