Allt kommer att multna medan jag står med händerna i fickorna

Finns det någonting som känns krispigare än att vakna upp i en sommarstuga?

Det behöver inte ens vara krispigt ute, man behöver inte ens vakna särskilt tidigt, nej, inte ens solen är en nödvändighet: det är någonting med själva stuguppvaknandet som bara är krispigt i sig självt.

Den upplevda krispigheten är den enda sanna krispigheten och sällan upplever jag en sådan krispighet då jag unnat mig att sova över ute i min farmor och farfars stuga i Långsjön. Det känns som att vakna upp inkapslad i en daggdroppe.

(Det riktiga Långsjön, alltså: på väg till Matfors, någon kvart utanför Sundsvall. Det uppstod vissa kommunikativa komplikationer i helgen då det tydligen finns medelpadska varumärkessnyltare ute i Njurunda som vill hävda sin sjölängd genom att appropriera samma Långsjö-namn.)

Men all upplevd krispighet var som försvunnen bara några timmar senare, när jag såg två generationer män ge sig på att stadga upp sommarstugeföreningens brygga, som isen givit sig på och varit stygg emot under vinterhalvåret.

Utan att tveka hämtade dessa hobbybyggherrar en domkraft och hävde upp hela brygganordningen, varpå de matade in stenblock (som de passande nog »hade liggande«) under bryggan för att stadga upp. På någon halvtimme såg bryggan ut som ny.

Och jag stod där, med händerna i fickorna: lika överflödig som imponerad. Men jag hade velat höja handen, harkla mig och säga att »ni vet väl att min generation ändå kommer att låta bryggan falla i vattnet, tids nog?«. Visst: det är bra och viktigt för stunden, allt det där, men jag vill bara att ni ska »veta att det finns en reell chans att jag kommer stå här med händerna i fickorna medan varenda planka i bryggan och stugan och hela detta imperium multnar och dör?«.

Jag menar verkligen inte det på något skönt, avslappnat »den typen av kunskap är onödig i vårt nya contentsamhälle!!!«-sätt, utan på det mest ångestladdade av sätt.

(Idag gjorde jag den här bilden—

—för att någon gång i framtiden kunna skriva, typ, »golvet är kontraktsförlängningar med nyckelspelare« och om inte ens det kan skänka en contentmål och -mening; ja, då är det illa.)

Jag vet inte, men jag tror att det är avsaknaden av utbildningen nu under sommaren och den med utbildningen medföljande känslan av att vara på väg någonstans, mot att kunna någonting!, som gjorde att jag blev så nedslagen i skoskaften av att stå där med händerna i fickorna och känna att jag inte behärskar någonting av riktigt värde; ingenting man kan ta på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *