Hela 3-4-3-schabraket rämnade

Har vi spelat med ett formationsmässigt handicap under hela våren? 

Riktigt så långt kanske vi inte behöver sträcka oss.

Men när Stefan Larsson har nära till friläge är det nära till taktikbyte. 

 

Första tio såg faktiskt ganska lovande ut. Både Kristinn Sigurdsson och Linus Hallenius bekantade sig på nära håll med Lukas Hägg-Johanssons vänsterstolpe, där den förstnämndes avslut träffade densamma och den andres strök precis utanför.

Det såg så pass lovande ut spelmässigt under inledningen att jag, vis av Göteborgs-erfarenheten senast, konstaterade att det låg en 0–4-förlust och lurade i vassen.

Sedan greppade 18-årige Svante Ingelsson bollen med nävarna och gjorde som varenda talangfull småländsk mittfältspojk verkar kunna göra. Han hivade fotbollen omkring femtio meter, den studsade ner vid en Kalmar-fot, den studsade vidare till en annan, direktskotte tog på en tredje – och så var hemmalaget i en synnerligen oförtjänt ledning.

Ett lag med självförtroende hade spottat i nävarna, fortsatt rulla och trott på att faktumet att de dittills sett bättre ut än motståndet till slut skulle generera rättvisa.

Men GIF Sundsvalls 3–4–3–bygge är uppenbarligen byggd på en väldigt lös botten. Och med den överlägset viktigaste stöttepelaren borta så rämnade hela schabraket, skikt för skikt, efter det oturligt insläppta förstamålet.

Plötsligt var det svängdörrar mellan varenda lagdel och plötsligt blev det obarmhärtigt tydligt att GIF Sundsvall balanserar sin offensivt lagda 3-4-3-formation på två innermittfältare som nätt och jämnt kan stava till duellspel. Ingen annan allsvensk förening skulle unna sig att ha tre anfallare samtidigt som mittfältet balanseras upp av spelartyper som Smajl Suljevics och Kristinn Steindorssons.

Nu blev det uppenbart varför.

Emin Nouri var nära att genombrottssprinta in 4–0 och vid ett tillfälle var den lojale vänsterbacken Stefan Larsson framme och var en hårsmån ifrån att få ett friläge.

Jag tror att det är i exakt det läget som man i allsvenska sammanhang kan vara riktigt säker på att ens defensiva organisation har rämnat: när Stefan Larsson är och snuddar vid frilägen. Det var som att hela den defensiva formationen var i upplösning. Plötsligt fanns det ytor överallt – mellan lagdelar!, bakom backlinjen!, Ismael-luckan där han kunde stå och grillfest-bolla bäst han ville! – i det som tidigare såg ut som ett väloljat pressmaskineri.

Och det är tufft nog att hoppa in i en trebackslinje som gravt matchotränad i tjugosju-gradig värme – och bevisligen helt omöjligt att göra det i en match där hela strukturen vittrat sönder. Jag letar i minnet, men jag har nog aldrig sett den vanligtvis så stabile David Myrestam ha det så tufft på en fotbollsplan.

Vid 0–2-målet, där bollen hafsigt styrdes i djupled mot älgmänniskan Svante Ingelsson, fick man nästan upp bilder av hur Magnus Powell blev ifrånsprungen av Fredrik Jensen, senhösten 2008. Det är inte ett gott betyg: det betyder ungefär att man tappat två meter på en sprungen meter.

Och strax därpå var det dags igen, då Myrestam först blev överspelad på mittplan och sedan inte kunde hänga med i Melker Hallbergs 3–0-resulterande löpning.

Det var en kollektiv kollaps – med ett matchotränat, västerbottniskt ansikte.

I paus fanns det inte annat att göra än just det byte som Joel Cedergren tog till: Myrestam ut, en anfallare in. Hade inte trebackslinjen övergetts i det läget – när Stefan Larsson sprang sig till frilägen! – så vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Och det är väl egentligen nära nog omöjligt att säga något om en avslagen halvlek där ett solgassande hemmalag mest ville att matchen skulle ta slut, men… såg vi inte åtminstone fragment av ett hyggligt lovande 4–4–2-lag?

Nog såg det bättre ut? Nog kändes det som att om den initiala pressen givit en reducering (både Hallenius och Sonko Sundberg var ju nära) så hade det trots allt kunnat blivit match av det hela; trots allt 3-4-3-haveriet ställt till med?

Exempelvis kom Eric Larsson och Dennis Olsson till klart fler inläggslägen som mer naturliga ytterbackar än de gjort på flera matcher. Det låter ju modernt och spännande med »wingbacks«, men nu var det länge sedan vi fick se fjolårets bästa allsvenska ytterback ha särskilt mycket fart under fötterna.

Och angående Larsson så kan han prata hur mycket som helst om att det är Giffarna som gäller och att han inte bryr sig om utländskt intresse – men det avslut som han tog med vänstern i ett 3-mot-2-läge tar ingen som inte har ett Young Boys-kontrakt hägrandes framför sig.

 

Två raka förlustmatcher. 0–7 i målskillnad. Ett sista derby innan uppehållet, mot ett lag vars tränare brukar bemästra »leken med siffror« bäst i hela Sverige.

Då vill jag nog se en klassisk 4-4-2-uppställning i Östersund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *