GIF Sundsvall–IF Elfsborg 1–1

Två stora steg framåt, ett tillbaka, följt av totalt stillastående.

Men ibland räcker det med att sätta en enda fot på rätt plats – om den tillhör Peter Wilson.

 

Senast GIF Sundsvall slog Elfsborg på Idrottsparken spelade Donatas Vencevicius från start på innermittfältet. Det har varit svårt att sätta fingret på problematiken, men mot just de gulklädda bolltrillarna från Knalleland har det verkligen känts som förgjort i tolv års tid.

Så nog var det många som med medelpadska sympatier som mentalt kastade in handduken redan på eftermiddagen; som gav upp i samma stund som de hörde nyheten om att Eric Larssons magmun gjort detsamma efter en sämre tallrik indiskt.

Och den som sett de två senaste årens hemmamatcher mot Elfsborg de senaste åren kände nog inte mycket mer tillförsikt efter en halvtimmes spel.

Giffarna har förlorat mot Elfsborgs-lag som kommit oorganiserade, tankspridda och dåliga till Idrottsparken, men den här kvällen (då bara tre tusen Sundsvallsbor tyckte allsvensk fotboll var det bästa som hände i staden) kom de gulklädda ut och utstrålade topplagspondus från start.

Trots att både Hammarby och Häcken visat att det kan vara synnerligen enkelt att ligga lågt mot årets upplaga av GIF Sundsvall så valde Elfsborg att pressa storlagshögt – och lyckades närmast perfekt första halvtimmen. Gästerna satte tidigt stopp för de vanligtvis så kontrollerade (men saktfärdiga) GIF-uppspelen, de återerövrade boll högt från ett sedvanligt naivt bolltrillande hemmalag, de tryckte på offensivt och ett tag såg det ut som att de skulle få tillåtelse att kona upp en ren inläggsövning mot GIF-straffområdet.

Men då, mitt i Elfsborgspressen, visade sig en efterlängtad liten detalj, för nästan första gången sedan den lyckade premiären: GIF Sundsvalls djupledsspel.

Visst kan det vara av intresse vad Eric Larsson fått i sig för skit (obekräftade uppgifter talar om en skämd tikka masala) – men den stora frågan är ju vad Sebastian Rajalakso, han som ett tag knappt kunde svälja en gurka, hade lyckats få i sig för högoktanigt bränsle under onsdagen. Plötsligt brassade nämligen den förre Mats Olsson-gunstlingen fram som ett tjutande godståg längsmed högerflanken, skaffade sig ett rejält övertag på vänsterbacken Adam Lundqvist och testade såväl skott som inspel och bisarra rekylträffar mot Elfsborgsmålet.

Det stod 0–0 i paus – det hade varit rimligare om det stått 3–3, efter en galen slutkvart av den första halvleken. Och visst kan det ha varit Elfsborgstränaren Magnus Haglunds plan att utmana GIF Sundsvall i ett chansmässigt sjöslag och lita till att hans offensiva uppsättning skulle trumfa Giffarnas i effektivitet. I en dylik chanskavalkad borde spelare som Issem Jebali, Victor Prodell och Jesper Karlsson ha större chanser till utdelning än den vanligtvis uddlösa och nu även Larsson-lösa GIF-offensiven.

Men alldeles oavsett vad som frambringade de vertikala GIF-mönstren i spelplanen så var det hemskt välkommet. Efter tre matcher av nästan total sido-stiltje så var det fint att se att GIF Sundsvall faktiskt kan såra motståndarlag, med hjälp av ett par snabba passningar som alla går i riktning mot motståndarmålet.

Den första halvlekens fart och fläkt var – oavsett om hemmalaget lurades in i chansbytet eller ej – två stora, djupledslöpande steg framåt för årets GIF-upplaga.

I den andra tog de ett kliv bakåt igen. Elfsborg fick kontroll på matchbilden, satte lika enkelt som planenligt 1–0 (efter ett av alldeles för många Dennis Olsson-slarv längs vänsterkanten) och skulle precis stuva in de tre poängen i bussen när Joel Cedergren kallade till sig 19-årige Jaudet Salih och 18-årige Amaro Bahjitar vid sidlinjen och informerade fjärdedomaren om ett dubbelbyte.

Och det vore förstås direkt felaktigt att säga att bytena i sig förändrade matchbilden och ordnade poängen, men jag hoppas att det kan finnas någon form av symbolik i blotta faktumet att de båda tonåringarna var på planen när Giffarna bröt förlustförbannelsen hemma mot Elfsborg.

Om det här ska vara en säsong där ett halvtjog spelare tillbringar våren på massagebord, där lagets stora stjärna kan äta sig bort från startelvan och där oväntade succéersättare tvingas av med ljumskkänningar så kommer det att krävas något alldeles extra för att hålla sig kvar i den här serien. Så är det.

Då kommer det inte längre räcka med att hoppas på ett par genombrott – då kommer det att krävas.

En doldis som Salih kommer behöva kunna hoppa in och se pigg ut, Jonathan Morsay kommer tvingas fortsätta tro på sig själv nog för att få in ett inlägg – och Peter Wilson kommer att behöva fortsätta ha samma mål-per-lyckat-tillslag-ratio som han haft hittills i årets allsvenska (2/2, typ).

GIF Sundsvall borde ha tackat högre makter för sitt sena kvitteringsmål – men tonåringar som Salih, Morsay och Bahjitar satte full fart framåt för seger.

Det var förstås inte klokt – men efter sju sorger, åtta bedrövelser och en skämd tikka masala så var det det lite hoppingivande.

Betygen: 

Tommy Naurin +++

Marcus Danielsson ++++

Eric Björkander ++

Noah Sonko Sundberg +++

Sebastian Rajalakso ++++

Smajl Suljevic ++

Kristinn Steindorsson +++

Dennis Olsson +

Jonathan Morsay ++

Peter Wilson ++

Kristinn Sigurdsson ++

6 thoughts on “GIF Sundsvall–IF Elfsborg 1–1

  1. Tack för en bra matchanalys, en match som kundd slutat hur som helst men där 1 poäng ändå får ses som en vinst!

    Håller med dig helt i betygen, möjligen att jag tycker att Sigurdsson var snubblande nära en trea.

    • Tack så mycket! Ja, onekligen är det en liten seger. Ja, det är som bekant nära till slentrian-tvåan när man betygsätter från teven (se: Expressen som gav Larsson en tvåa mot AFC). Jag tycker också att Sigurdsson såg intressant ut på ett annat sätt än tidigare, men att det fortfarande saknas en viss speed i hans allt finare tassar. Det syns fortfarande att han har en bit till den fysiska toppformen (hoppas jag!) och han blir för det mesta upphunnen om han väl lyckats skapa sig lite yta. Och nog borde han ha kunnat sätta dit vänsterchippen vid friläget?

  2. Måste nog påstå att Sigurdsson är en trea idag. Hans klart mest helgjutna insats hittills. Sliter bra också.

    • Du kan absolut ha rätt. Gillade också vad jag såg idag, men tänkte mer att det där KAN bli jäkligt bra – om han lyckas göra de där grejerna med bättre fart i benen. Tycker fortfarande det syns att han haltade sig till titeln som isländska ligans bäste spelare ifjol. Hann blir upphunnen mest hela tiden, tycker jag, och känns aldrig riktigt farlig. Men visst: lovande insats.

  3. Det faktum att Prodell inte gjorde mål på oss (Har det öht inträffat förut?) måste betraktas som ett jättekliv i rätt riktning.

    • GIF-Elfsborg är ett spel där 22 män rullar boll i 90 minuter och till slut står matchhjälten Victor Prodell där med en matchens lirare-korg från Beijer Byggmaterial i famnen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *