En poäng, noll tillförsikt

0–0 borta mot Hammarby.

Elfte raka matchen utan förlust mot Bajen.

En poäng.

Men noll tillförsikt.

Visst hade GIF Sundsvall en klar majoritet av bollinnehavet i den första halvleken och nog fick de tålmodigt rulla runt bollen bäst de ville på Tele2:s plastgräs, inför 20 000 förväntansfulla åskådare som snopet fick se på när de grönvita spelarna mest bara stod där, på egen planhalva. Och visst buades hemmaspelarna med rätta av planen efter fyrtiofem minuter.

Så jag förstår ju att det går att göra tolkningen att Hammarby helt enkelt inte fick tag i bollen. Att Giffarna helt enkelt var för bra. Att hemmalaget tvingades tillbaka.

Och jag är rädd att Joel Cedergren gör den tolkningen.

Men för mig är tolkningen en annan.

Ett begränsat Hammarby valde att ligga väldigt lågt, precis som det mycket mer kompetenta Häcken valde att ligga lågt senast. Lag tillåter GIF Sundsvall att rulla boll. Lag kommer att fortsätta tillåta GIF Sundsvall att rulla.

För vet ni vad? Om man låter GIF Sundsvall rulla boll så kan man vara nästan helt säker på att ingenting händer.

Ing-en-ting alls.

Vi har bara spelat fyra omgångar av den här säsongen, men dagens första halvlek, där Hammarby lämnade över dirigentpinnen till gästerna, kan redan nu har varit årets allsvenskas allra tråkigaste och sämsta.

Det går taktiska trender inom fotbollen, men ett faktum som de flesta alltid verkar överens om är att det är oerhört svårt att kortpassa sig från egen målvakt och hela vägen fram till målchans. Oerhört svårt. Inte ens under de många år som Barcelona och det spanska landslaget tiki-tackade och tog emot titlar så blev bollinnehavsbonanzan norm. Folk på alla olika nivåer insåg att det var för svårt, det de allra bästa spanjorerna gjorde; närmast omöjligt. Man behöver en sådan teknisk överlägsenhet, man behöver skoningslösa temposättare, man behöver en oerhörd rörelse.

GIF Sundsvall har inget av detta. Ändå fortsätter man rulla. Och rulla. Och rulla.

Jag räknade till noll skapade chanser när det gäller rullandet från bakplan; ändå skulle Tommy Naurin bestämt rulla ut bollen till en mittback på förlängd mållinje, matchen igenom.

Hammarbys nye tränare Jakob Michelsen verkade – precis som Aftonbladets Per Bohman slår fast i sina (uppenbart icke-patenterade) punkter – skita fullständigt i att 20 000 ölbelupna reklamare stod och vrålade om högre press och mer offensiv i den första halvleken, men hans kopierande av Mikael Stahres ligga-lågt-taktik fungerade ändå knaggligt då hans trubbiga offensiva trojka inte alls bemästrade omställningslägena på samma skoningslösa sätt som firma Farnerud, Paulinho och Kamara gjorde förra veckan.

Inte konstigt: det är ju nämligen inget särskilt bra lag han har ärvt, dansken. Bjarne Paulsen måste vara den mest begränsade fotbollsspelaren som någonsin tilldelats något som liknar en fri roll på ett allsvenskt mittfält och utöver Jiloan Hamad finns där inte mycket kreativ kraft hos de grönvita. Nej: efter att ha sett Hammarby i tre av fyra allsvenska matcher den här säsongen så vill jag nog, AIK-segern till trots, placera dem bland de lag som faktiskt kan åka ur.

De var inte alls särskilt bra idag heller – bara mycket bättre än GIF Sundsvall.

För direkt efter paus flyttade Michelsen upp positionerna, satte förstapressen högre, höjde tempot i allt – och innan de flesta supportrar hade hunnit svepa sista pausölen hade Hammarby etablerat tryck på offensiv planhalva.  Ett tryck som mer eller mindre höll i sig igenom andraakten och som förstås borde ha givit tre poäng för hemmalaget.

GIF Sundsvall kan ta med sig en poäng från Tele2 Arena, men knappast någon större tillförsikt. Spelet såg likadant ut som mot Häcken, det tålmodiga passningsspelet gav lika lite, omställningsbjudningarna vid slarv var lika många; det borde ha blivit en ny logisk förlust.

Den djupledslöpande Peter Wilson (som ersatte en lårskadad Hallenius intill Sigurdsson) var helt menlös vid de få tillfällen då han inte befann sig offside, Gerson-ersättaren Jonathan Morsay tittade i princip bara fram när det var dags för enkla bolltapp och när det signalerades för matchens första byte så stod det nummer 23 på skylten.

Division tre-förvärvet Jaudet Salih, 19, är numera försteinhoppare i allsvenska GIF Sundsvall. Och när Smajl Suljevic (som alltid börjar sprida bollar i matchminut 80, antagligen på grund av trötthet) fick kramp med några minuter kvar verkade det inte ens finnas en tredjeinhoppare tillgänglig för ett par minuters löpande.

Och med fyra knäskador, med spansk pappersexercis som strular och med Lars Krogh Gerson borta hela våren så antar jag att det här är en scen som kan utspela sig på GIF-kansliet på måndag, när Urban Hagblom tittar igenom den deppiga uppsättningen av kontraktslösa spelare som finns tillgänglig på marknaden:

urbkokningstörre

Men trots att bänken knappt kunde fyllas är det inte just det som oroar mig allra mest (truppbredden har varit ett centralt orosmoment på portalen sedan januari månad). Nej, jag är faktiskt än mer orolig för det här faktumet:

GIF Sundsvall vann bollinnehavet på nytt, men förlorade skotten med 3-12.

Jag börjar se ett mönster. Jag hoppas att fler gör det.

Betyg:

Tommy Naurin +++

Marcus Danielsson +++

Eric Björkander ++

Noah Sonko Sundberg +++

Eric Larsson +++

Smajl Suljevic +

Kristinn Steindorsson + 

Jonathan Morsay + 

Sebastian Rajalakso +

Peter Wilson +

Kristinn Freyr Sigurdsson ++

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *