If Being Afraid Is A Crime We Hang Side By Side

Innan matchstart så hade vinterns klart mest meriterade värvning känt att hans knä svullnat upp och att han inte kunde spela.

Vi tar det igen: den enda riktigt etablerade kvalitetsspelaren som värvats in till höstens sloknäbbade åttapoängsgäng kände plötsligt hur hans knä växte i realtid.

Det var, trodde jag, det sämsta besked GIF Sundsvall någonsin kunde förmedla, en lördag i mars, två veckor innan den allsvenska seriestarten.

Men sedan började matchen mot Jönköpings Södra.

För även om rapporten om David Myrestams trasslande knä lät synnerligen oroväckande så var ändå Urban Hagblom – som satt intill oss i den lilla skaran med GIF-sympatisörer på Södertälje Arenas läktare – snabb med att säga lugnande saker som att »han hade spelat om det behövts« och att det »nog inte är någon fara«.

Då var det svårare att känna att det »nog inte är någon fara« med den allsvenska överlevnadsplanen, fyrtiofem minuter senare.

Det satt en äldre man i blå skaljacka intill Urban. Jag vet inte vad han heter eller vem han var; han skulle kunna vara allt från en lokal byfåne till en professionell fotbollsscout – för i paus var nämligen hans enkla analys den enda som gick att göra för alla och envar:

»Det känns som att de är fler spelare på planen«, sa han.

Urban nickade.

Jo, precis så var det: det kändes som att Jönköpings Södra – som kom i anfall efter anfall, som överbelastade på högerkanten och som bröt varje tillstymmelse till GIF-rull vid mittplan – var i ett numerärt övertag.

Och jag säger inte att allt var själva formationens fel. 3-5-2-uppställningen har sina fördelar, den är flödande och härlig när den fungerar och det räcker med en snabb titt på den absoluta världstoppen för att konstatera att Antonio Contes energiska Chelsea-kollektiv håller på att jogga hem Premier League med just denna formation: tre mittbackar, tre innermittfältare, två wingbacks och två forwards.

Det är väl mer det att om Antonio Conte släppt ut sitt Chelsea-lag till spel i en 3-5-2-formation som såg ut så här, så som GIF Sundsvall såg ut mot J-Södra i lördags, så hade någon assistent skyndat fram och bett honom lyfta armarna över huvudet.

Som GIF Sundsvalls nya formation fungerade på lördagseftermiddagen skulle nämligen Chelseas 3-5-2-formation bara tillåtas fungera ifall Antonio Conte höll på att få en stroke.

De första tio minuterna såg relativt hyggliga ut, men efterföljande trettiofem var verkligen – nu överdriver jag icke – spel mot, om inte ett mål, så åtminstone en planhalva. Jag vet inte om det framgick av tevebilderna (här är det någon som vill flika in en extra gång att han satt och frös i isvinden för sitt favoritlags skull) hur högt J-Södra kunde stå med sitt lag genom hela halvleken.

Detta då Giffarna helt saknade djupledshot – vilket närmast är ett konststycke i sig då man ställer upp med två relativt renodlade djupledslöpare – men också fart, vilket jag tror är ett nyckelbegrepp ifall man ska få en 3-5-2-formation att fungera ens hjälpligt.

Allt blev felvänt. Bollen rullades ut på en av yttermittbackarna vars enda idé var att rulla upp på en felvänd innermittfältare, gärna hårt och bestämt, på ett sätt som säkert var tänkt att initiera ett »högt bolltempo« men som snarare skrek »här!, nu får du ta den här heta potäten och försöka göra något med den!!!«.

Hela idén verkade vara att laget skulle triangelspela sig fram, sakta men säkert, från egen målvakt och gärna hela vägen fram till offensivt straffområde, allt via stillastående (i bästa fall mötande) spelare. Tyvärr stötte den ideologiskt fina idén på patrull vid mittcirkeln. Vid varje anfall.

Det var nära nog omöjligt att hålla räkningen på alla gånger bollen enkelt tappades på mittplan, till ett J-Södra-gäng som genast kunde ställa in sitt offensiva sikte.

Och hade det siktet givit ifrån sig en liten laserstråle hade Dennis Olssons förstahalvlek kunnat beskrivas i en enda gif:

dennisolsson

Den stackars GIF-vänsterwingbacken hade ungefär lika mycket positionellt gemensamt med sin Chelsea-kollega Marcos Alonso som en tam huskatt har med ett lejon.

I det defensiva utgångsläget hade Olsson aldrig någon markering utan blev hängande i en relativt rak fembackslinje. Istället skulle en av de tre innermittfältarna, i regel Smajl Suljevic, konsekvent och enträget ta det långa springjobbet ut på den finfine högeryttern Dzenis Kozica. Och det är en sak att Smajl Suljevic ser ut att ha bättrat på fysiken med omkring hundra procent senaste året, men han älskar knappast löpmeter som han älskar att slå lyror.

Allt såg bara onödigt jobbigt ut: precis som om Giffarna spelade i numerärt underläge.

Presspelet blev obefintligt med fem backar bortslösade i en rak linje längst bak och när bollen till slut kom ut på Kozica (vilket den alltid gjorde; Jimmy Thelin är ingen dumbom) så blev det likafullt Dennis Olssons uppdrag att kliva upp mot honom, på någon sorts taktisk motiverad mellanhand. Och jag överdriver knappt när jag säger att varje anfallssekvens som J-Södra satte igång på sin högersida slutade med att Olsson blev överspelad och att de gröna hittade in i den GIF-taktiska fallgrop som uppstod mellan Olsson och mittbacken Juho Pirttijoki (som dock räddade upp en del).

Det var nog, är jag rädd, både en formationsmässig och en ren individuell. Samma glipor, nej, hål!, borde ha uppstått också längs högerkanten – men där behärskade Eric Larsson svårigheterna på ett helt annat sätt än vad Dennis Olsson just nu har självförtroende till att göra.

Och på tal om Eric Larsson så syns det ju att det han företog sig under sina 45 minuter på planen var både kvalitativt och sprängfyllt av initiativlusta, men även för allsvenskans kanske bästa högerback är det svårt att alltid starta sina aktioner stillastående eller ännu värre felvänd i ett stillastående, småplottrande och inte minst baktungt lag.

Jag skriker inte »systemkollaps« här, men det är ännu en oroande faktor kring 3-5-2-systemet: hur lite man verkar få ut av Eric Larsson, även då han gör en helt okej insats. Jag har inga minnen av att han var januariturnéaktuell som flärdfull allsvensk yttermittfältare i Gefle IF, men nu blir det allt för ofta den lustigkurre-rollen han får; att han stillastående får ta emot bollen med en »hitta på nåt nu!«-uppmaning.

Jag läste i Sundsvalls Tidning att Joel Cedergren var mer nöjd med den andra halvleken. Och visst: det kompakta J-Södra-trycket mot GIF-planhalvan avtog. Men att påstå att Giffarna själva lyfte själva spelet vore att ta i.

Snarare sänktes tempot allmänt samtidigt som J-Södra gjorde lite byten och gå-fotbollen blev så markant att GIF08:s ordförande vid ett tillfälle ryckte fram telefonen för att spela lite mobilspel.

Då är det… tråkigt.

Offensiven var fortfarande stillastående och långa stunder i det närmaste obefintlig.

Att en av de saker man tar med sig från matchen var att Sebastian Rajalakso drev bollen in i banan för att äntligen bryta mönstret och byta kant säger en del om GIF-offensiven denna lördag.

Jag tror sällan någon beträtt en fotbollsplan och haft så få bollberöringar som Peter Wilson hade på sin spelade timme. Det var en sådan insats som, om den utspelat sig på pojknivå, fått besvikna föräldrar att skriva arga brev till förbundet om att laget borde spela sjumanna så att »alla får känna på bollen«.

Frågan »vem ska göra målen?« börjar växa sig allt större, samtidigt som Urban med rätta tittar åt att förstärka mittbackspositionen (där en av startmittbacksplatserna i premiären just nu – med Myrestams svullknä taget i beaktande – nyps av en liten ytterback) och kanske också det defensiva mittfältet (där en enkel fotstukning på Lars Krogh Gerson skulle fungera som ett kollektivt ryggbråck för hela GIF-bygget).

Linus Hallenius vill mycket, det ser man, men problemet är väl att han mer ser rivig ut än faktiskt är rivig, så här långt. Det var kul att se honom fullt frisk igen, men hans försäsong kapslades in ganska väl av att GIF Sundsvalls officiella twitterkonto igår sammanblandade honom med hans yngre bror:

Då har avtrycket varit relativt begränsat.

Och prestigevärvningen Kristinn Freyr Sigurdsson har ännu ungefär allt kvar att bevisa. Han är mer rejäl än Peter Wilson, men det är också antagligen både jag, du och 2017 års upplaga av Tarmo Neemelo. När chansen väl dök upp efter ett av få fina GIF-anfall, då Marcus Danielsson äntligen drev upp bollen med fart (som man borde ha råd att göra gång på gång med tre mittbackar) och väggspelade fram Sigurdsson till ett friläge så försvann islänningens förstatouch iväg halvvägs till Tumba och chansen gick om intet.

»Har ni kontrollräknat spelarna?«

Det var mannen i den blå skaljackan igen, en bit i andra halvlek. Jag hörde inte riktigt vad Urban svarade, för då hade den isande Södertälje Arena-vinden (som Södertälje kommun borde varumärkesskydda) drivit in över läktaren och tvingat mig att dra upp min polarexpressluva upp över öronen.

Jag såg bara att han log, ganska tomt, och fastnade med blicken.

Det var en sån andra halvlek: en halvlek för mobilspel och en halvlek för att sitta och sportchefstänka på vilken de sista pusselbitarna i den här spelartruppen ska vara.

Jag vet — och det här är ett nytt Pirkt.se-bonusssystem för alla som orkar läsa så här långa GIF-analyser!!! — att ett relativt skambud på Noah Sonko Sundberg ligger på AIK:s bord och jag antar att tanken är att David Myrestam då ska kunna kliva ut på den krånglande vänsterwingbackpositionen.

För så som det såg ut mot J-Södra kan det inte se ut när det drar igång. Deras tränare Jimmy Thelin må vara klok, men det kommer inte ta många andra allsvenska tränare särskilt många minuter att rikta samma typ av lasersikte mot samma läckande vänsterflank.

Det kanske kan gå att avhjälpa med en enkel Myrestam-utflyttning.

Hur GIF Sundsvalls spelidé, som bygger på att rulla bollen förbi tre-fyra block av motståndarlagdelar via saktfärdigt kortpassningsspel, ska fungera mot lag som är ännu bättre än den tippade bottenkonkurrenten Jönköpings Södra har jag svårare att se att det skulle finnas någon quick-fix kring.

3 thoughts on “If Being Afraid Is A Crime We Hang Side By Side

  1. Gall visade dock prov på att kunna bryta mönstret ett par gånger. Kan förhoppningsvis vara en Silva light.
    Upp med Danielsson på 5mannafältet och kör Myran, Björk o Pitkämäki bak. 2-3 ggr löpte Danielsson, som ett överraskande moment, med boll i offensiv riktning och raskt hade han tagit bollen under kontroll 25-30 meter. Smalj? När. Stendorsson såg fortsatt svag ut. En Sliper någorlunda frisk hade förstärkt det här laget. Köp tillbaka honom. Klok spelare med god passningsteknik och kan konsten att läsa fotboll.

    • Ja, jag tänkte viga några rader åt Gall-blåsans fina mönsterbrott, men det kändes nog långt som det var. Ja, han ser fin ut, Gallblåsan, men det oroar förstås ifall det är vår väg framåt: att en oprövad amerikan ska dribbla bort någon med en vågad touch, felvänd på mittfältet.
      Björkander var en av de bättre mot J-Södra, absolut, men jag tror… inte jag vill ha honom som mittback i en tilltänkt allsvensk startelva. Det känns inte bra. Han har liksom inte ställts mot Marcus Rosenberg än.

  2. Kan bara hålla med. Ser så otroligt tunnt ut framåt. Finns en hel del ung talang, men att tro att det kommer räcka till i år är nog en utopi. Sigurdsson är inte han mittfältare – vår nye mittfältskung ? – Bara hoppas Batanero tillfrisknar snart, måste finnas mer spelskicklighet centralt även om Smajl är så illa. Sedan ser det ut att bli ännu ett år med tragiskt kantspel. Ska det vara så svårt att hitta en bra kantspelare ?? Rajalakso, varför är han kvar ? Händer inte ett skit framåt. Tror Joel får skrota sitt 3-5-2 och gå tillbaka till traditionellt 4-4-2, som är den model GIF – SKA – spela på, man har inte amterial till annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *