Arenarockens olika sidor

I lördags fick man smaka på den slutsålda arenarockens absoluta baksida,

då man sittandes på betonggolv spisade den till dags dato deppigaste middag jag har låtit mitt bankkorts chip avläsas för. Till tonerna av 85 kronor bjöd evenemangsbygget Tele2 Arena, som alltså specialiserat sig på att tillgodose enorma folksamlingars behov!, på en ljummen gammal nittiogrammare i papplåda, torr som medelpadskt fnöske om hösten och närmast kliniskt befriad från alla potentiellt mjukgörande tillbehör.

Men sällskapet var förstås femstjärnigt, och några timmar senare kunde man konstatera—

—att man också fått smaka på den slutsålda arenarockens absoluta framsida.

(Även om det förstås är väldigt svårt att bli helt nöjd med ett avsked. Just mitt gamla Kent-jag hade förstås velat önska fler lågmälda »Ensammast i Sverige«-bitar än P3-rockiga hitsinglar.

Men vad vet jag om att försöka tillfredsställa 35 000 i ett tretimmarssvep? Ingenting.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *