En flygande bengal och en inspark

Jag var på Syrianska mot Gais i superettans säsongsavslutning härom helgen och i den isande blåstkylan så brände de båda klackarna – jo, Gais hade, utan någonting som helst att spela för tabellmässigt, med sig ett rejält bortafölje – av varsitt rejält tifo.

Först vevade Gais-klacken med bengaler, sedan svarade Syrianskas klack med att skjuta upp fyrverkerier till vad som måste ha varit ett värde av en mellanstor svensk kommuns nyårsbudget. Det bara small och small och small, större och större och större.

Det var häftigt, det går faktiskt inte att säga någonting annat.

 

Sedan följde trettio minuter av långsam, försiktig och relativt usel fotboll – ungefär på den nivå man kan vänta sig av två lag i den svenska andraligans botten, i minusgradernas november – och i brist på spelmässigt fyrverkeri att njuta av på planen så letade de båda klackarna andra sätt att sysselsätta sig i kylan.

De började hetsa mot varandra. De stod vid varsin sida av avspärrningarna och skrek och hytte och utbytte säkerligen en och annan »om inte det här kravallstaketet var i vägen, då jäklar skulle du åka på en lakritsbåt«-försäkringar.

Mitt i detta hetsande fortsatte Syrianska och Gais att spela 0–0 i en svag fotbollsmatch, och efter trettiosju minuters spel sköt Syrianska klart utanför. Gais inspark.

Då kastades plötsligt en brinnande pjäs – jag är ingen expert, men det måste ha varit en bengal – från Syrianskaklacken i riktning mot Gais-klacken. Den landade precis innan, mot reklamskyltarna, mitt i ett uppbåd av poliser och ordningsvakter.

Det uppstod förstås visst tumult, som det av förståeliga skäl gör när en brinnande tingest landar mitt i en folkmassa, innan någon vakt eller polis plockade upp pjäsen och sprang iväg med den ut på asfalten vid sidan om Gais-läktaren.

Jag tror någon drog fram en pulversläckare och släckte den. Jag skulle uppskatta att det hela tog ungefär tjugofem sekunder.

Sedan blåste domaren Patrik Eriksson, som liksom alla andra följde brandutvecklingen vid ena hörnflaggan, i sin pipa och några sekunder senare skickade Gais-målvakten Jesper Johansson iväg insparken.

Matchen var igång igen.

Det där var en jätteskandal. Ett eldklot kastades från den ena supportergruppen mot den andra, med direkt intention att träffa grönvita supportrar, vilka som helst; säkert skulle den allra helst sätta fyr på hela bortasektionen.

Men jag… visste inte vad jag skulle göra. Jag gjorde till slut ingenting: inte ett TT-tecken den kvällen ägnades åt jätteskandalen att ett dåligt superettangängs supportrar kastade en brinnande pjäs mot ett annat dåligt superettangängs supportrar.

För det behandlades ju som ingenting. Eldkastet innebar tjugofem sekunders uppehåll, sedan var spelet igång igen. Det hade blivit ett större avbrott ifall Danny Erviks skosnöre gått upp inför en frispark.

Jag frågade matchdelegaten efteråt ifall det var rätt att behandla skandalen på det sättet – genom att bara spela på – och ja; det var det, enligt honom. Domaren har bara ansvar för vad som sker på planen, svarade matchdelegaten. Det fortfarande pyrande eldklotet låg utanför planen, på planen var det inspark till Gais.

 

Och jag vet inte, men om inte lusten att skriva om svensk fotboll – bredare än GIF Sundsvalls stundtals deppiga men nästan alltid respektabla åthävor – redan hade gått ur mig så gjorde den nog det där och då, nedfrusen på Södertälje Arena, när jag skickade ifrån mig någon slentriantext om förutsättningarna inför Syrianskas kommande kvalspel, utan ett enda ord om den bengalkastning – mitt i matchen! – som borde ha behandlats som den skandal den var.

 

Och ikväll vet jag att min gode vän Per Bohman – Sveriges just nu (med Simon Bank på föräldraledighet) vassaste fotbollsallsvenska penna – hade smattrat ihop en klok, nyanserad och kunnig analys om allt som gått fel för Henrik Larssons gravt underpresterande Helsingborg i år.

Den hade jag velat läsa.

Men vad finns det för aktualitet i en text om en 45-årig fotbollstränares taktik och trupphantering – när samme tränare tvingas ställa sig boxningsredo, på tå med garden uppe, för att försöka skydda sin 19-årige son mot maskerade huliganer, på den gräsmatta som för bara några minuter sedan var allsvensk?

Och vad finns det för behov av att krönikeledes fördöma att maskerade vuxna män attackerar en tonåring som försökt utföra sitt jobb på bästa sätt? Går det ens att räkna som en åsikt? Är det ens ett tyck: »det här var dåligt« eller »det här får inte hända«?

Jag vet inte. Jag vet bara att det var en oerhörd allsvensk deppighet som sköljde över mig när jag såg scenerna efter slutsignalen.

(Då fick man ändå inte se så mycket, Henkes vev-förberedande aktioner klipptes till förmån för spelbolagsreklam. Och däri ligger det väl ytterligare en deppighet.)

Och nu, alldeles precis, så såg jag det här uttalandet från Helsingborgs IF,  klubben som skickade ut ett par ordningsvakter – som befogenhetsmässigt väl måste vara att likna vid korvgubbar – för att möta en arg mobb av maskerade våldsmän:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-20-kl-23-38-53

Nej, det här kan nog ha varit nådastöten för mitt tidigare så brinnande intresse att skriva om allsvenskan.

Jag vet inte vem som har konkreta lösningar på det här problemet, att våldsmän fortsätter annektera vår största folkrörelse, men det är då inte jag.

Jag hade kanske kunnat skriva något om Johan Mårtenssons slappa agerande på 1–2-målet, kunnat likna Jesper Lange vid en Bizarro World-Jesper Graulund och förklarat hur kapitalt Henke Larsson misslyckats med ett ändå relativt bra allsvenskt spelarmaterial.

Men inget, absolut inget, om det här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *