Blås i näverluren

Det här var verkligen känslan i tisdags morse, när man nåddes av uppgiften att Giffarna valt att plocka in den gamle HIF-talangen Samuel Aziz, som nu hunnit fylla 25, på provspel från dennes division 1-klubb:

Åtta poäng på femton matcher innebär att vi under hösten stod för en exakt lika svag säsongshalva som Gefle och Falkenberg stod för under våren; de som fick de båda jumbolagen att se helt avhängda ut redan i juli månad.

(En lika stark höst som vår hade givit GIF en sjätteplats i årets allsvenska, strax bakom Elfsborg.)

Efter en sån höst – där Erik Granat och Smajl Suljevic bildat innermittfält från start i allsvenskan (jag måste skriva det gång på gång, som för att bearbeta) – skulle övergångsfönstret behöva slås upp på vid gavel med en sådan kraft att det smäller i karmarna.

Istället smögs det alltså upp på mjugg-glänt, samtidigt som myggnätet försiktigt träddes på i springan, när Samuel Aziz och en 19-åring från division 3 dök upp för provspel.

Nog blev man lite… orolig. Speciellt efter en sommar där värvningar som Joel Enarsson och Mauricio Albornoz – hm, hur ska man uttrycka sig – inte riktigt gått in och höjt nivån, utan istället petats av lokala fastighetsförmedlare och flugviktare. Detta samtidigt som den norrländska seriekollegan ÖFK plockade in kvalitetsspelaren Curtis Edwards – som haft ett lärlingskontrakt i Middlesbrough – från det mellannorrländska område där det borde råda Urban Hagblomsk förstatjing.

Det är ungefär lika långt mellan Ytterhogdal och Östersund som mellan Ytterhogdal och Sundsvall – men det var bara ÖFK:s proffsigt allseende öga (deras chefsscout är heltidsanställd och utgår, som jag förstått det, från Stockholm) som nådde till bygdens idrottsplats.

Istället blev det de givna korten till Sundsvall. Namnet »Marre Abborn« dök på ett självklart sätt upp i spekulationerna i mina medelpadska chattgrupper redan innan övergångsfönstret öppnat och kan knappast ha passerat en enda allsvensk sportchefsmejlkorg under sommaren. Och ekvationen som innebar att Joel Enarsson skulle vara högaktuell behövde man knappt ha läst fotbollspolitik på gymnasial nivå för att kunna räkna ut.

Det känns ibland lite som att Östersunds FK blickar ut på spelarmarknaden genom ett panoramafönster – medan GIF Sundsvalls springer runt och tittar genom en papptratt.

Och ja, jo: efter den sommaren blev man lite orolig när klubben – i desperat behov av en någorlunda beprövad kvalitetsinjektion – började med att titta på någon anfallare som 64-årige Sören Åkeby (som säkerligen innehar ett par av de »ögon« som Urban Hagblom säger sig ha ute i landet) tyckt gjort det bra i trean.

 

Men så – från ingenstans!!! – kom nyheten om att en spelare följt upp en bjudlunch i Sundsvalls innerstad med att också krita på det erbjudna kontraktet.

Det kändes verkligen som att allt plötsligt vände.

(Det här är nog ett mellan-raderna-flaggande för att det ibland, men långt ifrån alltid!!!, är på Twitter det händer. Detta dubbla montagejobb slängdes ihop på en seminarierast och skeppades direkt ut i flödet, medan själva texten – den ni tragglar er igenom precis just nu – tvingas dröja tills när någon form av egentid uppstår.)

 

Jag vet inte riktigt varför jag blev så hoppfull över ett »ja« från en islänning jag aldrig sett och heller aldrig ens hade hört om innan hösten, men nog hade det säkert att göra med sommarens Tinder-lika »nej« från Nahir Besara.

Ni minns hur han kom till stan en vacker sommardag, solkysst som en turkisk mittenklubbsmittfältare, och lät sig bjudas på lokallunch av en Urban Hagblom som säkerligen tagit på sig sin bästa gå-bort-kavaj.

Men i dagens Tinderifierade samhälle, där någonting potentiellt bättre alltid bara är ett knapptryck bort, så glömde förstås Besara – hur trevligt han än hade med Urban – allt var Giffarna hette när det Alexander Axén-plingade till i telefonen.

Och det är ju så: det kommer alltid att finnas städer med coolare uteställen än »Måndagsjazzen« på Avenyn för den 25-årige mittfältsstrateg som vill ha möjlighet att måndagssvänga sina lurviga, det kommer alltid finnas städer vars stadskärna du inte sightseeing-promenerar igenom på fem minuter och spelarna som åker hit och visas runt och bjuds på luncher kommer – det får vi vara inställda på – veta om detta.

Att i det läget se Kristinn Freyr Sigurdsson, den isländska ligans bästa spelare!!!, krita på för Giffarna var som en varm gammal vind från förr; från en tid pre-Tinder där allt som behövdes för att binda upp sig var ett »Urban är en bra kille«-visdomsord från en isländsk kompis.

Och vi vet förstås inte vilken kvalitet en 24-årig »tia« från den isländska ligan kan tänkas hålla på ett allsvenskt mittfält redan i vår, men är det någon kvalitetsstämpel som är universell i fotbollsvärlden så är det väl ändå faktumet att man–

ska%cc%88rmavbild-2016-11-16-kl-08-17-41

–prisats med någon form av näverlur?

 

Nej, plocka nu också hem David Myrestam innan advent (en perfekt värvning för den som vill få in fler alternativ på mittbackssidan och som samtidigt vill se till att Dennis Olsson inte lägger allt sitt sportsliga engagemang på att kränga Banana Skids i receptionen i sin nya padelhall) så kan Urban låna Kristinns gamla näverlur och tuta i oss visst hopp om allsvenskt spel även 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *