Snart kan man väl inte heta Mikael i det här jävla landet

Det finns en gammal rasistisk myt om att namnet Mohamed inom kort kommer att vara det allra mest vanliga förnamnet i Sverige. Att klassiska svenska börs-vd-namn som Karl, Lars och Anders skulle vara på väg att utplånas på grund av den talrika invandringen till Sverige.

»Snart får man väl inte heta Jan i det här jävla landet längre«, har det muttrats kring de rasistiska fikaborden i decennium.

Det stämmer förstås inte. Namnet Mohamed hittar jag först på 146:e plats i den här listan över mansnamn, bakom 145 namn som inte osar någonting annat än midsommar och fornminnen; långt bakom namn som Inge och Kurt.

Inte heller på trendlistorna, som namntoppen för 2015, ligger namnet i topp utan återfinns först på en 43:e plats, precis slaget av Ebbe och Malte.

Men betyder det att man inte ska ta denna oro – som slentrianrasister har uttryckt sedan jag gick i lågstadiet – över den svenska namnnormens fortsatta existens på allvar? Njä. Nog måste man vara ärlig och erkänna att det faktiskt finns sammanhang i dagens Sverige där det sticker ut att ha ett vanligt, hederligt svenskt mansnamn.

Nog måste man – hur politiskt korrekta avsikter man än har som publicist – våga tala om yogifieringen av Sverige.

Visst har vi länge sett tecknen ute i samhället. Visst har vi sett hur den hippieyviga grönkålen klivit ut ur den halländska juleskuggan för att istället börja ta mark som tidigare tillhörde klassiska svenska rovor (det var åratal sedan ajg såg någon beslutsamt hörntandsbita sig in i en nyskördad åkerkål!!!) och visst har vi sett hur yogan till och med infiltrerat några av vårt samhälles mest fundamentala macho-institutioner. Det är faktiskt så att det i Sverige 2016 finns så kallade »no-go-zoner« för den som vill dansa hambo efter mörkrets inbrott och i vissa förorter med hög socioekonomisk standard kan du inte vara sugen på en hederlig glassmilkshake utan att till slut tvingas nöja dig med att sätta en gurkmejasprinklad smoothie till näbben.

Men hittills har jag aldrig tvingats lyssna till människor som, i rädsla för den upplevda yogifieringen av samhället, uttryckt oro i kommentarer som »snart kommer det vanligaste namnet i Sverige vara Siddharta«.

Men… kanske borde denna gamla och uppenbart ständigt bestående oro över den svenska namnflorans fortlevnad riktas mot just yogifieringen.

För efter att tidigare i veckan ha gjort en Facebook-sökning efter event innehållandes »Healing« (som man gör då och då) så fann jag den här namnstarka line-upen:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-11-19-23

Aldrig tidigare kan det på svensk mark ha varit lika utstickande unikt att titulera sig själv Mikael. Och är det någonstans som det habila namnet Mikael brukar ha en fullkomligt självklar plats så är det väl just på ett mäss- eller konferensgolv.

Men nu är den förgivettagna positionen uppenbarligen under attack – och namnet Mikael har, i sällskap med Lord Gautama Buddha och ett par ärkeänglar, plötsligt blivit normbrytande och okonventionellt.

Uppgift: Ville artikelförfattaren få den rasistiska hatsvansen att ställa om siktet från islam till buddhism – eller ville han bara få tillfälle att skärmdumpa en oerhört stark line-up? Diskutera i smågrupper.

2 thoughts on “Snart kan man väl inte heta Mikael i det här jävla landet

  1. Hade förväntat mig en valanlys om arga rasistiska vita män som inte borde få rösta och så får man läsa det här? Underligt förresten att de vita männen är i majoritet och att alla är fascistrasister…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *