I början av veckan aviserade jag en resa till Östersund, vilket säkert kan ha fått en och annan trogen Pirkt.se-läsare att rynka ihop stora delar av trynet.
Vad skulle jag – innehavare av den jämtländska fotbollshistoriens mest ökända pannlob – dit och göra? Och varför just detta datum; nästan på dagen sex år efter att jag överlistade Jämtkraft Arenas vaktmästare, tillika blixtinkallad ÖFK-målvakt, vid den främre stolpen och skickade ett hopkok av lettiska U21-landslagsmän och engelska pubfotbollsspelare ner i division två?
Var jag månne inbjuden av Östersunds FK att gästa deras match laserdisco mot Hammarby på onsdagskvällen; för att en gång för alla näbba fredspipa med Daniel Kindberg och tillsammans konstatera, utblickandes över en närmast fullsatt arena som badade i douche-house och strålkastarshow, att omstarten i tvåan varit något av det bästa som kunde hänt klubben?
Hade just matchen mot Hammarby valts på grund av att »Bajen« varit involverad i ett annat av min fotbollskarriärs mest dystra ögonblick*?
*= Sommaren 2010 nämndes mitt namn av någon anledning i Hammarbys forum på SvenskaFans, varpå en signatur vid namn »Rövner« tog sig tid att söka upp min Fotbolltransfers-profil, titta på profilbilden de beskurit åt mig och konstatera att–
–jag såg »äldre ut än Fredrik Söderström och Astrid Lindgren tillsammans«.
(Och det var väl, får vi konstatera, en ganska träffande och korrekt kommentar, för att vara yttrad i ett SvenskaFans-forum.)
Nej. Så var det inte.
Men det var istället andra stridsyxor som lades till handlingarna uppe i Östersund.
Härom veckan jag blev uppringd av Länstidningen i Östersunds chefredaktör Lars Björklund som bara hann presentera sig innan jag, sittandes i en halvtyst avdelning på biblioteket, var tvungen att snäsa av honom och be om att få ringa upp.
Jag var hundraprocentigt övertygad om att han skulle fråga mig ifall jag ville sitta med i den mittmediala webbtevesatsningen »Fotbollspuls«, där tre webbkamerainnehavare sitter på varsitt håll och Skype-samtalar om lokal elitfotboll. Jag har givit denna videopodcast några startminuter ett par gånger och snabbt konstaterat att satsningen inte var för mig och att den därigenom – då jag slickar i mig varje liten Jonathan Morsay-notis som manna!!! – kanske inte är för någon nu levande människa.
Då jag är en genomsnäll individ som inte helt enkelt säger nej till vänligt sinnade propåer så fick jag rabbla följande mantra i huvudet på vägen hem från biblioteket:
»Du ska inte vara med i Fotbollspuls.«
»Du ska inte vara med i Fotbollspuls.«
»Du ska inte vara med i Fotbollspuls. Andra kanske måste det, kanske finns där skarpladdade vapen precis utanför webcam-bild, men du måste inte tacka ja.«
Väl hemma, stärkt av den mässande anti-Fotbollspuls-seansen, ringde jag upp – och blev tillfrågad om jag skulle vara intresserad att skriva texter för den röda Länstidningens ledarsida!!!
Den illvilliga tolkningen här är att jag säljer min numer studentikosa och pollettörstande själ till Mittmedia; en tolkning ni förstås är helt fria att göra. En annan illvillig tolkning är att man kan tycka att jämtarna borde lärt sig hur det går när man lånar in Erik Löfgren från distans för att göra punktinsatser (då åkte jag från Sundsvall för veckovisa matcher, nu kommer jag att var tredje vecka skriva texter från Stockholm). Och ja: kanske kommer jag till slut att sänka hela den lokala socialdemokratin med någon taffligt genomtänkt vådatext.
Men själv tycker jag bara att det ska bli så oerhört roligt. Jag tror att det här är ett av de uppdrag jag sett fram emot mest – någonsin. Att få grunna på textidéer och snida på formuleringarna i veckor för att sedan få trycka dessa alster i Jämtlands motsvarighet till min nu nedlagda modertidning Dagbladet.
Jag tror och hoppas att det ska bli väldigt bra. Jag ska göra mitt allra, allra bästa.
Och alla ni som undrat vad svensk socialdemokrati har gemensamt med lettiska U21-landslagsmän på division 1-mittfält; ja, ni gör kanske bäst i att köpa Länstidningen framöver.
Inget Östersunds-besök är dock komplett utan en sväng förbi–
–min gamla hemvist Pensionat Björnen, där jag inkvarterades om helgerna under hösten för sex år sedan.
Är det någonting som verkar vara sig likt i Östersund – nu när stadens lag rullar ut Malmö FF på bortaplan och nu när skevnickande mittbackar annekterat ledarsidorna – så är det Pensionat Björnen.
Det såg exakt likadant ut som jag minns det, men jag är tveksam till om någon inlånad spelare, säg DIF-målvakten Hampus Nilsson, fanns inbokad i något rum på »Björnen«; tveksam till ifall han också fick gå över gatan till det besläktade »Hotell Älgen« om kvällarna, för att låna dess matsals mikrovågsugn och där värma den medhavda matlåda som man tagit med sig från gratislunchen på det folkliga Mr Husman.
(Jag antar att Nilsson bor på hotell. Det fick jag också göra, första gången jag var uppe i Östersund; efter att ha gjort en fin bortainsats mot Arameiska Syrianska i mitt första ÖFK-framträdande. Men nästa gång jag kom upp, efter en svagare insats i en bortaförlust mot Dalkurd, ja – då hade Kindberg bokat Pensionat Björnen.)
Det om det. Jag lämnar som brukligt kommentarsfältet öppet för smädelser (även om Rövner var rätt ute finns det mer nog fler smockor att dela ut till den 20-årige åldringen) eller glada tillrop.
Bli först att kommentera