Ett kaizen-tecken över bröstet

Igår vann åländska IFK Mariehamn sensationellt nog den finländska fotbollsligan på herrsidan.

Det fick mig osökt att tänka på faktumet att jag redan för tre år sedan fick känna på hur den åländska fotbollen närmade sig kokpunkten, då det här inlägget – som handlade om att du, jag och din nyligen knäopererade granne skulle kunna vara aktuella för IFK Mariehamn – fick grönvita supportrar att nästan sätta sig i båtar över sundet för att kunna ge mig på pälsen.

(Vi kan väl konstatera att jag hade fel, som trodde att IFK Mariehamn skulle fortsätta vara ett tillhåll för medellösa superettanyttrar. Men, med det sagt: om vi tar oss en titt på svenskarna i guldtruppen – Bobbie Friberg da Cruz, Josef Ibrahim, Philip Sparrdal Mantilla  och Gabriel Petrovic – så skulle ju den kvartetten lika gärna kunna utgöra stommen i det blågula lag som ställer upp i den där »turneringen för kontraktslösa spelare« som varje vinter halkar omkring på en filtmatta i någon taffligt belyst inomhushall.)

Hur som helst: jag minns faktiskt när jag skrev det inlägget. Jag tog med mig en presskanna kaffe ut på vår grusbelagda innergård (som vid närmare åminnelse nog kan ha varit en ren parkering), satte mig i solen vid ett par utemöbler och började smattra ner den Ålandsspaning jag hade gått och burit på ett tag. Jag var klar på någon timme och efteråt minns jag att jag var nöjd. »Det här blev bra«, tänkte jag. »Det här blev ett bra blogginlägg.«

Och jag är glad att jag idag, drygt tre år senare, kan läsa igenom texten igen och tänka helt tvärtom; att det där var dåligt, att den där delen var slarvig och att det och det och det hade kunnat göras annorlunda.

Jag är sannerligen ingen managementkonsult på Toyota som tatuerat det kinesiska tecknet för Kaizen (managementmandarin för »evig utveckling«) över bröstet, men jag hoppas verkligen att jag kommer känna samma sak när jag om tre år tittar tillbaka på texterna jag vevat iväg under 2016.

För är det någon riktigt användbar egenskap jag tror att jag besitter så är det nog att jag sällan blir riktigt nöjd. Jag märkte av den tendensen senast igår, hemma i Sundsvall, då min far rotade fram en gammal bränd CD-skiva där någon – nätt och jämnt läsbart – tuschkluddat dit »UFC ÖFK 2–1«, varpå jag pulade in den, fann en skakigt handfilmad träningsmatch på en konstgräsplan med snövallar på sidorna – och ägnade goda tjugo minuter åt att kritiskt granska (vad jag trodde var*) min mittbacksinsats i rödsvart.

Det verkar finnas någon delvis undertryckt del av min person som fortfarande grunnar på vad som hade kunnat göras bättre för att få bokföra den där (singular) efterlängtade minuten i superettan.

(Efterlängtade, ja: för när jag i höst ska spela inomhuskorpen och oklarheter uppstår om vem som ska ta frisparken i det där fina läget – lite från vänster!!!, som gjort för en högersmekning!!! – så hade jag förstås velat säga någonting annat och mer Jeffrey Aubynnskt än »är det du eller jag som har gjort noll superettanminuter?«.)

*= Efter tjugo matchminuter visade det sig dock att jag följt fel spelare med blicken på den skakiga videofilmen. Matchen var från våren 2011 och inte senhösten 2010 – och då hade GIF Sundsvalls dåvarande sportchef Cain Dotson lyckats sol-och-våra iväg mig, han som just sänkt hela den jämtländska fotbollen med sin pannlob, på ännu en lånelösning till Umeå FC. Det ska dock sägas att den ene mittbacken i Östersunds FK, han som jag satt och följde i tjugo minuter, var slående lik mig. Kanske var det så att alla norrländska ynglingar som innehade just mina mått av gänglighet och saktfärdighet nådde division 1-nivå i sitt mittbacksutövande?; lite som motsvarigheten till att alla Sundsvallsbor i min ålder som mäter över två meter i Nike Air-lästen har gjort minuter för Dragons i Basketligan.

 

På tal om Östersund – ouff, den här sammanflätningen kommer jag vara nöjd med om fem år – så ska jag flyga till Jämtland imorgon. Jag bokade resan idag, den 24 oktober, vilket (det här googlade jag fram alldeles nyss) är på dagen sex år sedan hemåtnicken mot Vasalund som fick Jämtkraft Arena att försvinna ner i ett slukhål gav Östersunds FK precis den omstart den behövde för att sex år senare kunna bortabesegra svenska mästare med 3–0.

Jag ska upp dit i ett ärende som jag tror kan leda till någonting väldigt bra och roligt. Och då har jag det redan väldigt bra och roligt. Idag fick jag exempelvis tillbaka min första tenta för hösten och vet ni: jag kan inte bara gynna osammanhängande utan också, åtminstone enligt denne kursansvarige, skriva akademiskt!!! På fredag är det tenta igen, bland annat om klass och makt, och även om jag misslyckats med kursens stora mål – att bloggledes spekulera i vad Marx skulle ha sagt om höstens GIF-upplaga – så tror jag att jag ligger bra till för att klara själva tentamen.

 

Och ikväll var jag och Tilde och såg biofilmen »Jätten« av Johannes Nyholm – den var så väldigt fin; jag rekommenderar den till alla – och åt sushi på lokal.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-24-kl-23-18-21

Hon tog en så krispig mobilbild när vi gick därifrån – vilket inte är någon överraskning; Tilde tar grönjävliga bilder – och det är kanske just den känslan jag har just nu: krispig framåtrotation.

Om tre år kommer jag förhoppningsvis ångra delar av den här texten – åtminstone dess upplägg; kanske fundera på varför jag så ofta vill smälla in bindestreckspassusar fyllda med trippelutropstecken!!!; kanske kommer jag ifrågasätta användandet av ordet bindestreckspassusar!!! – men jag tror verkligen att jag kommer minnas den här hösten som en härlig tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *