Fuck homework

Betygsramarna var egentligen satta på förhand:

Endera hade GIF Sundsvall lärt sig av 1–5-läxan från det pinsamma fjolårsmötet, vilket skulle vara bra – eller så hade de inte det, vilket skulle vara dåligt.

Men nej, då: nog fan hittade de ett sätt att hålla sig utanför ramen.

Jag är ju inte Jan Björklundskt militärisk i min syn på lärande, men nog tycker jag att om man misslyckats riktigt kapitalt med en uppgift så går man hem, tänker om, gör sin läxa – och kommer tillbaka med något helt annat.

När de blivande Norrköping demolerade Giffarna på Nya Parken ifjol så stod jag på bortasektionen och svor över hur GIF-tränarna kunnat vara så bottenlöst naiva att de på fullaste allvar trott att deras lag skulle kunna åka till Norrköping för att helt sonika rulla ut Sveriges klart bäst bollrullande lag.

Därför var det för mitt enkla lynne glädjande och hoppingivande att höra både Roger Franzén och Joel Cedergren prata inför söndagens toppmöte på Östgötaporten. Förhandssnacket formligen osade av respekt för Sveriges just nu bästa lag. Läxor var gjorda, defensiven skulle prioriteras, respekten fanns där och det naiva drömmandet om bollinnehavsbonanza var borta.

I intervjun precis innan matchstart sades ingenting om att »försöka ta tag i bollinnehavet« eller »dominera matchbilden«.

Ändå var det… precis det Cedergrens och Franzéns lag gick ut och gjorde.

146r99

»Vad händer«, skrev jag i den chattgrupp där mina medelpadska kontakter brukar publicera FRA-vidriga övervakningsbilder på GIF-spelare på Sundsvalls gator och torg.

De fattade inte heller.

GIF Sundsvall klev ut och tog ett tydligt, spelmässigt kommando på Östgötaporten, där skönspelande, fartfyllda IFK Norrköping hade tagit nio raka segrar och formligen sprutat in mål i ett kalenderårs tid.

Det var synnerligen talande för matchbilden att Andreas Johansson, Daniel Sjölund och Emir Kujovic samlade laget i ett litet krissamtal efter att de – från ingenstans! – fått 1–0-straffmålet till skänks efter en kvart. Tillsammans har tion känt och klämt på flera hundra allsvenska matchinledningar – och nog kände de att just den här var på väg att glida dem ur nävarna.

Men jag får problem här, kring allt som händer, men kanske framför allt inte händer, efter det ledningsmålet.

Jag har aldrig tidigare vurmat för ett lag som spelar ut serieledare på bortaplan under respektlösa inledningskvartar. Men jag har heller aldrig vurmat för lag som fortsätter trilla boll, nästan helt utan kvitteringsjaktsframkallad desperation, som om »resultaträkning« inte vore en grej i Medelpad.

Shpetim Hasani och Johan Eklund fick en halvtimme, men det var först med fem minuter kvar som bortalaget försökte sätta det inbytta luftvärnet i spel.

Nej, jag vet inte riktigt vad man ska känna efter 1–3 borta mot Sveriges just nu bästa lag (annat än fortsatt besvikelse över Pa Dibba och Kristinn Steindorssons ursvaga säsongsinledningar, men mer om det senare*).

*= Eventuellt. All vevning görs i mån av tid.

Jag brukar åtminstone försöka ha en tydlig idé om vad jag tyckt om matchen när jag sätter mig ner för att smattra, men här famlar jag helt i blindo.

Jag vet att målen kom till för enkelt: på första tillåts Tess Tekie-bollen (som säkerligen är ämnad åt Nyman) nå fram till Kujovic som om han var en stor basketcenter under motståndarkorgen, på andra behöver Nikola Tkalcic »bara« en slavisk världsklassyttersida till för att helt friställa en ren Sebastian Andersson som tappats bort och på tredje behöver Noah Sonko Sundberg egentligen bara sträcka fram tassen för att bryta passningen.

Men totalt sett? Insatsen som helhet?

Bör man känna glädje över att Giffarna ändå lyckades åstadkomma någonting borta mot serieledande IFK Norrköping – eller ska man vara besviken över att det gästande topplaget bara lyckades trumfa Sveriges bästa lag i en kvart?

Jag vet verkligen inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *