Håll en tanke i huvudet, Urban

»Drömmen hade varit La Liga«, började Kalmars vänsterbreddare Jonathan Ring i en exklusivt kontextlös intervju med Fotbolltransfers.com igår. »Men det är ett svårt första steg.«

Jodu, Jonte.

Jag kan inte tänka mig någonting mer konflikterande än att drömma om La Liga – samtidigt som man sitter på bänken mot GIF Sundsvall, en sidoregnig blanktorsdagskväll på IP.

Det är svårt att riktigt greppa ett medelpadskt sidoregn via teve-bilder, det måste upplevas!!!, men det räckte med en att titta på Rasmus Elms passningsprocent för att se att förhållandena knappast var optimala för skönlir. Den vanligtvis så kontinentkompatible Elm-broderns passningsfot var ikväll lika lynnig som hans magmun brukar kunna vara och hans egenuppfunna quarterbackroll stjälpte mycket mer än hjälpte under långa stunder gästernas speluppbyggnad.

Hade Erik Hamrén suttit på läktaren intill Players Mejeri-Managern Marcus Allbäck hade han nog redan efter en halvlek kunnat peta sin assistent i sidan, pekat ner på KFF-kaptenen och sagt att »hörru, Mackan, du kan nog köpa vanlig laktosmjölk till EM-köket« – för mellanbroder Elm har onekligen en bit till formen.

Nej, det var ingen spelfördelarnas match.

För ett bollinnehavsvurmande Giffarna blev det tufft då Kalmar – precis som Häcken senast – försökte pressa högt mot den sidrullande backlinjen. De enda gångerna Giffarna lyckades etablera spel på offensiv planhalva var i stort sett då de frångick sitt tikkande och sitt takkande och stack in okaraktäristiska, gammaldags stickare på Pa Dibba.

Därifrån, från ofta lyckade löpdueller mot KFF:s tröga backlinje, kunde nån boll fastna på offensiv planhalva. Och håller man sig bara i närheten av straffområdet ibland, som topplag – ja, då kommer straffen.

Topplagsstraffen.

Stefan Silva föll utstuderat när han kände kontakten från Victor Agardius. Han föll på ett sätt som för några år sedan hade fått Åke Andreasson att automatik-vifta »upp med dig!«-gesten, ackompanjerat av ett mjuggflin.

Skärmavbild 2016-04-28 kl. 19.51.49

(Passus: var det Åke eller var det Antti Kanerva som utan åtgärd lät Nicklas Kaldner bredsidespassa bollen hem till en famn-uppskopande Petter Wastå på IP?)

Det är bevisligen närmre till straffarna som topplag. En inträngd, nedmanglad Dibba hade kunnat viftats bort mot Häcken senast – Silvas delfindyk borde nog ha låtits passera utan vissla.

139xwy

Eller?

Hur som helst: en tar gärna en topplagsstraff under kvällar då mattan är blöt, då passningsspelet hackar och då Erik Granat på den ena kanten nätt och jämnt vågar föra bollen över mittlinjen innan han vänder hem till Eric Larsson* och där Kristinn Steindorsson verkar försöka slå isländskt rekord i fotbollskurragömma.

*= Det är kanske svårt att klandra Granat då jag hade också alltid hade försökt ge bollen till superformstarke Eric Larsson just nu, innan han sommarförsvinner till Sandnes Ulf (förlåt för stereotypisering av duktiga GIF-ytterbackar!!!).

Men nej: det skulle inte hålla hela vägen och det var väl egentligen bara rättvist att Marcus Antonsson, med kvällens enda (Jonathan Ring får ursäkta) La Liga-mässiga bollkontakt, kunde snurra sig till 1–1-målet.

Den vanligtvis så medieförsiktige Roger Franzén (han ser ofta ut som att han just fått höra information rörande rikets säkerhet som han för allt i världen försöker skydda från den lokale CMore-kommentatorn) var ärlig efteråt när han konstaterade att prestationen inte var bra.

– Det är två matcher i rad där vi inte fått igång vårt passningsspel, sa GIF-tränaren.

Nej, det mest spännande i passningsväg var tyvärr de närmast dumdristiga och straffområdesparallella passningarna mellan mittbackarna – som nästan alltid utmynnade i att en av ytterbackarna pressades till en panikartad ivägskyffling.

Det enda som fungerade egentligen fungerade på den våta filten var de raka, tydliga och icke-krimskramsiga initiativen – och just sådana kan Rúnar Mar Sigurjonsson vara bäst i hela serien på. Han kan se lufsande trött ut stundtals, men ge honom en fotboll vid fötterna och ett par meters allsvensk yta framför sig och plötsligt växlar han upp i ett rent EM-mässigt tempo. Det ser ut som att Sigurjonsson skulle kunna komma sist av alla i ett konditionstest och att han skulle bli ifrånsprintad av hela GIF-truppen under ett sextiometerslopp på Baldershov – men att han löper ifrån vem som helst i hela allsvenskan med bollen, när han väl bestämt sig att »nu ska jag framåt«.

Det är nog framför allt det man kommer ta med sig från den här matchen (om inte den här initiala Leicester-sagan fortsätter säsongen ut, för då kommer man minnas de här två tappade poängen): hur otroligt viktig, ja, närmast oersättlig den isländske landslagsmannen känns för det här GIF-laget.

Det är ofta viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt, men jag rekommenderar sportchef Urban Hagblom att hålla sig till en i några månader framöver – och det är att få Sigurjonsson att krita nytt.

an-offer-he-cant-refuse-gif

Släng fram nycklar till såväl staden som till Kjell Lönnås BMW, ordna VIP-loge på Måndagsjazzen och en lägenhet i fantasifostret Torg1-skrapan.

Precis allt måste göras för att få kvar denne lynnigt trimmade spelmotor.

Fotnot: Gefle verkar kunna åka ur i år. Jag bedömer inte det så mycket utifrån 6–1-förlusten borta mot (det mot Giffarna så uddlösa) Häcken som utifrån faktumet att Johan Oremo är bänkad. Det är en gammal gästrikländsk sanning att Oremo gör precis det antal mål per år som krävs för att säkra Gefles allsvenska existens – och samma schamanistiska egenskaper finns mig veterligen inte hos FF Jaro-lån som Simon Skrabb.

3 thoughts on “Håll en tanke i huvudet, Urban

    • Stefan Silva har vanligtvis La Masia-mjuka höfter, men här faller han ju (fullt medvetet) som Papphammar.

      • Jo, hans fall visar – mer än intervjun med ST tidigare i veckan – att han vill spela i Barcelona. Men att den döms! Är det topplagseffekten, eller kan det vara så att Gävle-domaren Strömbergsson kände lite Norrländsk solidaridet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *