Att beställa vatten på en nationalarena

Skärmavbild 2016-04-03 kl. 20.36.43
Foto:JONAS EKSTRÖMER/TT

Katakomberna på den svenska nationalarenan är majestätiskt och ekande stora och enkla att förvilla sig i; något helt annat än det lilla bakrummet på Norrporten Arena i Sundsvall.

Men Joel Cedergren nöjde sig inte med att bara hitta till presskonferensen efter 1–1 mot AIK på Friends Arena. Nej, när han ombads beskriva matchbilden på podiet så lutade han sig in mot micken.

»Ni har inte ett glas vatten här?«, frågade GIF-tränaren bestämt.

Jodå: GIF Sundsvall var här för att ställa krav.

 

I träningsmatchen mot Östersunds FK för två veckor sedan gick GIF Sundsvalls bolltrillande i baklås mot ett högt pressande ÖFK. Giffarna spelade gång på gång fast sig och laget vägrade anpassa sig till matchbilden och lyfta längre bollar in i de oceaner av yta som fanns bakom motståndarbacklinjen.

Nej, det skulle fortsätta rullas från bakplan till varje pris, trots att det inte bet på de högt stående jämtarna. Att övergå till någon form av B-plan verkade ses som en oförlåtlig kapitulering inför seriestarten.

Det fanns en oro för att GIF Sundsvall skulle sidledsspela sig in i eget mål; tillbakatryckta av ett fysiskt, tufft och rutinerat AIK anförda av 25 000 hemmasupportrar.

Den oron sköts bort på tjugo sekunder.

John Guidetti-idé satte tonen

Giffarna lyfte första bollen långt och så fort en studsande allsvensk boll damp ner framför Stefan Silva för första gången så drog han till – från ett avstånd som antagligen bara goda vänner till John Guidetti kan få idén att dra till ifrån.

Nej, AIK skulle inte kunna pressa sönder GIF Sundsvall i matchinledningen utan stockholmarna trycktes – genom bestämt och rakt spel – tillbaka i sina av guldkrav skavande skoskaft redan i minut ett.

Den initiala markeringen om att »vi kan hota i djupled« – den man satt och skrek efter bland all tiki-taka-tourettes mot ÖFK härom veckan – gav utrymme för att sedan förverkliga den grundmurade spelidén från bakplan.

För oj, så det kunde rullas sedan. Det ser inte alltid så vägvinnande ut när en av de centrala mittfältarna lufsar ner och ställer sig i backlinjen och behärskar man bara grunderna i att subtraktion förstår man att Giffarna borde bli undertaliga på innermittfältet. Men på något sätt måste det till synes simpla draget förvilla motståndarna, för precis som under många fjolårsmatcher så ägde Giffarna stundtals det centrala mittfältet där de genom små rappa kombinationer kunde rulla sig fram.

Sigurjonsson var överallt

Runar Mar Sigurjonsson, som ofta sett håglös ut under försäsongen, tände plötsligt till på alla cylindrar och var överallt (han måste ha försökt springa halvvägs till Frankrike) – och i de få luckor som islänningen lämnade öppna droppade den självutnämnde tian Stefan Silva ner och överbelastade i. Den tidigare AIK-aktuelle Silva verkade ha ett och annat att bevisa inför vänner och ovänner i sin gamla hemstad, för nyförvärvet sökte sig hela tiden till boll och agerade stundtals mer som en speluppläggare än en av två anfallare.

När Runar Mar Sigurjonsson till slut satte 1–0 så var det till tonerna av kraftiga burop från hemmapubliken som såg passiva och stillastående AIK-försvarare bli upprullade av pigga GIF-fötter i ständig offensiv rörelse.

Det är AIK som har bestämt att de ska ta hem guldet i höst (en på presskonferensen lurigt flinande Andreas Alm verkar ha vissa synpunkter på ifall man kan bestämma sånt), men det var GIF Sundsvall som var det klart bättre laget i den första halvleken. Där hemmalagets bollrullande var segt och sidledsbaserat och inte sällan följt av en planlös färdballad så var Giffarnas dito dels rappare men också rakare och tydligare.

»Vi visste exakt hur de skulle spela: det är en-två passningar och sedan en lång boll. Och vi har stort förtroende för vår egen spelidé«, sa giganten Runar Mar Sigurjonsson efteråt.

Kunde nypt alla poäng

1–0-skytten tyckte att Giffarna borde tagit alla tre poängen med sig hem och ja: hade bara fått behålla ledningen in i pausvilan – om Naurin inte flaxat bort sig på det alldeles för enkla kvitteringsmålet – så hade chansen till det varit finfin inför en buande hemmapublik.

Visst osade det viss 2–1-katt när rivige Carlos Strandberg fick AIK att växla upp och hur matchotränade alla AIK:s bjässar än var så vägde deras kilon fortsatt oroväckande tungt i offensivt straffområde vid långa inkast och hörnor. Men någon slutforcering blev det aldrig tal om och GIF Sundsvall tog, när allt kommer kring, en välförtjänt bortapoäng på Friends Arena.

Sigurjonsson var inne på det själv efteråt: en poäng mot AIK är förstås bra (»den ger självförtroende till laget«, sa han) – men det kaxiga och icke-kompromissande sättet den togs på än bättre.

Det var någonting med hur Joel Cedergren krävde vatten på presskonferensen efteråt. Någonting i hur han – medan mediakåren väntade på Alm-citat – krävde saker och ting med självklarhet i rösten. Det var som att han bara fullföljde en matchplan, efter att hans spelare gjort spelmässigt anspråk på varenda kvadratmeter av nationalarenans gräs borta mot en av guldfavoriterna.

Ett kompromisslöst GIF Sundsvall är tydligt med hur de har tänkt att ta poäng i år (ganska precis samma sätt som i fjol, fast med fler intressanta spelare) och premiären visade lika tydligt att det kan komma att fungera väldigt bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *