Saknas: aggressivitet och en b-plan

Härom dagen gjorde Östersunds FK klart med ett lån av Jamal Blackman från självaste Chelsea, och efter (förmodat) hårda förhandlingar mellan Daniel Kindberg och Guus Hiddink om vem som skulle stå för kostnaderna för Blackmans lunchkuponger på ”Mr Husman” så kom den väldige Chelsea-målvakten till spel redan mot GIF Sundsvall på lördagen.

Och visst klev ÖFK ut på IP med självbilden hos ett lag som har direkt samröre med Premier League-mästare. Redan i första anfallet skar de – rakt, rappt och bestämt – igenom GIF-försvaret och fixade fram en hörna, och så fort Giffarna skulle försöka rulla ut en inspark så stod de där med en tremannasköld av defensivt pressande anfallare vid offensiv straffområdesgräns.

Det var som om Potter den gråe suttit ner käppen för det gladrullande bollinnehavskollektivet från Sundsvall:

pottergrå

Gästerna låste i princip alla vettiga uppspelsvägar för det på-sängen-tagna hemmalaget, genom att anfallstrean stängde varsin mittback och den droppande quarterback-aspirerande mittfältaren, samtidigt som GIF-ytterbackarna låstes av ÖFK:s frejdiga diton.

De. Skulle. Inte. Få. Passa.

Men då GIF Sundsvall av i dag är ett lag som inte verkar ta hänsyn till motstånd, väder, vind eller sunt förnuft så skulle de förstås likafullt – trots den omöjliggörande tremannaskölden – lattja boll från egen straffområdsmåne.

Det var som om det var pojkfotboll vi bevittnade och att Tommy Naurin rent fysiskt inte kunde skyffla iväg en inspark utan var tvungen att passa den till en lagkamrat som tvingades stå den egna straffområdeslinjen. En allsvensk målvakt som brukar ha svårt att placera insparkar inom de två sidlinjernas bredd får Manuel Neuer att se ut som en fegis i spelet med boll.

Dagens vägran att frångå det invanda arbetssättet var inte konsekvens – det var tiki-taka-tourettes.

Det var, om vi ska försöka ta Gandalf-liknelsen i land, en nyallsvenskt frustande jämtländsk drake som pressade på med eldsvådor ur näbbpartiet – varpå Sam och Frodo bestämde sig för att ställa sig och knacka en boll mellan varandra.

Jag vet inte hur pass känsliga eldflammande drakar är i ”utrymmet bakom” – men det stod ganska omgående klart att det var där, i ytan bakom trebackslinjen, man kunde såra det extremhögt pressande ÖFK-laget.

Det finns ingenting härligare som mittback än att få stå högt upp i banan och alltid kunna ha blicken framåt; utan att behöva oroa sig över vad som händer på de hundratals tomma kvadratmetrarna bakom en. Så var det för ÖFK-trean idag: de kunde trycka upp linjen kaxigt högt och sedan bara stå, ty djupledshoten, ja, till och med hoten om djupledshoten var i det närmaste obefintliga hos ett tafatt och tempolöst bollrullande GIF-lag. Det är knappast ens en åsikt att man måste tvinga högt stående försvarare att få jobba felvända, utan fakta. Och de få gånger som bollarna skickades in på halvvinst och förlust bakom eller vid sidan om den spretiga och yviga ÖFK-backlinjen så hände åtminstone någonting; bland annat då Stefan Silva serverades halvöppet mål vid matchens första enkla Dibba-lyftning.

Många lag i allsvenskan kommer straffa Östersund i dessa uppenbara defensiva luckor, via rakt, enkelt och delvis luftburet spel. Men inte GIF Sundsvall.

Nej, Giffarna tyckte nyckeln för att överlista gästernas ockerhöga press var att få mer boll till Lars Krogh Gerson som spelfördelande sisteman vid egen straffområdesgräns.

Fan: mittbacken Dennis Widgren var vid ett tillfälle så lugn och trygg att han nickade en boll hem mot det egna ÖFK-målet, något som egentligen är förbjudet enligt klubbens stadgar sedan den 24 oktober 2010 (den så kallade ”Klyktattar-paragrafen”).

Det var de offensiva problemen, det: den till synes fullkomliga bristen på en b-plan.

Defensivt så saknades det – precis som i fjol – en portion aggressivitet av alarmerande stora mått. För nej: det var inte på ett individuellt plan så att ”han verkar inte på hugget” eller ”han är inte på tårna” – utan det var ett kollektivt problem. Precis som i fjol. GIF Sundsvall som lag och som enhet är inte aggressivt i det defensiva presspelet.

Det var en pinsamt märkbar skillnad i hur ÖFK-spelarna gick in i press och hur GIF-spelarna gjorde det. De rödsvarta tog fyra-fem maxsnabba steg in mot bollhållaren som pressades och stressades till misstag – medan de blåklädda mest joggade på behagligt avstånd, utan att på allvar ställa frågor och tvinga fram ett ihoprafsat svar.

Det saknades en kollektiv aggressivitet, precis som i fjol. Det är bara att titta på i stort sett vilket ÖFK-anfall som helst; men enklast vid 0–1-målet och 0–2-målet.

Man har tid att måtta mot GIF Sundsvall, man har tid att vrida och vända och tänka, som på 0–1, när Alex Dyer satte pannan till efter ett metodiskt anfall där inläggaren fick lägga bollen till rätta samtidigt som Eric Larsson halv-lufsade ut till straffområdeslinjen. Och man har uppenbarligen också tid att dribbla mot GIF Sundsvall, som vid 0–2, då det såg ut som att Saman Ghoddos lirade gårdsfotboll mot sina småkusiner.

Jag minns att jag frågade Joel Cedergren om ”bristen på aggressivitet” i försvarsspelet i fjol, men att han inte kände igen sig i bilden.

willhm

Men den kollektiva aggressivitetsbristen är där för alla att se, i vartenda GIF-lufsande in i en situationer. Ibland lufsade en för dagen mer än lovligt sävlig Lars Krogh Gerson (som hade för-sävligande långkalsonger på sig!) några meter upp mot bollhållaren, helt menlöst, för att istället hamna efter när bollen i nästa skede spelats förbi honom. 

Det var kanske kul för, ehm, ifrågasatte Smajl Suljevic att se hetast och piggast ut av innermittfälarna idag (hans fina högerfot fick visa upp sig sista tio), men det faktumet är knappast lugnande för gemene GIF-supporter.

Man får liksom kisa med hela anletet när man försöker utkristallisera en formation hos de nyallsvenska jämtarna, men ska man försöka sätta siffror på det får man likna det vid en 5-2-3-formation defensivt och nästan något så bisarrt som en 3-2-5-rackare vid bollinnehav.

(Ja, 3-2-5 låter som något man kan unna sig att spela med tjugo säsonger in i ett Football Manager-spel, när ens lag blivit för bra – men det såg relativt naturligt ut när Potters mannar etablerat bollinnehav och deras wingbacks, engelska för ”frejdiga ytterbackar”, ställde sig vid offensiv offside-linje och hotade.)

Det var spännande, det var trevligt att titta på och det var frejdigt och energifyllt. Den kommer säkert slå bakut ett par gånger under säsongen, den offensiva taktiken, och lag kommer garanterat kunna hitta stora luckor i deras man-man-överlämningar – men i det prestigefyllda Norrlandsderbyt fungerade allt prickfritt.

Mot detta stod ett rakt gammalt 4-4-2-GIF – men helt utan det som ett rakt 4-4-2-GIF har brukat stått för. Inga centrala bollvinster, inga duellsmällar och ingen som helst rakhet i spelet. Mittfältet underpresterade rakt igenom och Stefan Silva verkar mest jogga omkring och undra var den där bekväma nummer tio-ytan (som kanske fanns i superettan) har tagit vägen mot allsvenskt motstånd.

(Högerfotade Sebastian Rajalaksos inläggsstinna inhopp på högerflanken får mig att vilja utbrista att ”DET FINNS EN FÖRDEL MED RÄTTFOTADE YTTRAR!!!”, men det får man väl inte säga i det här landskapet.)

Nej, det här var inget spelmässigt besked man ville tugga i sig med två veckor kvar till seriestart borta mot AIK.

Och då har vi inte ens börjat tala om de truppmässiga bryderierna.

ÖFK ägnade slutkvarten åt att slänga in superettanstjärnor som Michael Omoh och Jamie Hopcutt, medan den tilltänkta storebrodern kastade in Erik Granat och Peter Wilson.

Det upphaussade GIF Sundsvall är en enda liten lårsträckning i centrallinjen ifrån att starta med endera Stefan Ålander eller Smajl Suljevic i allsvenskan. Jag gillar Robin Tranberg, men jag tror att han kommer mycket bättre till pass som innermittfältare än som felfotad mittback. För oj, vad högerfotade Tranberg blir felfotad som breddande vänstermittback; precis som vänsterfotade Joakim Nilsson blev till höger i fjol. Varberg-förvärvet skulle, i den… inte bästa världen, men i en helt okej värld, utmana en till synes mätt Runar Sigurjonsson om de två mittfältsplatserna.

Genrepet mot VPS Vasa nästa vecka lär inte lugna någon, oavsett utfall, då man måste vara Uutiset-programledare för att ha koll på värdemätandet.

Det här var testet, kamrater. Och det gick då sannerligen inget vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *