Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Det krävdes ett hatbrott för ett uppvaknande

Jag har nu avverkat min praktik på Politism. I två veckors tid vaggades jag varm, lugn och trygg i en LO-sponsrad kokong. Jag satt bland jämlikar, bland andra som gärna vill se sig själva som en ”progressiva kraft” med sitt tyckande.

Vi skrev och vi skrev, vi pratade, diskuterade och… ja, en glömde för en stund att det finns en kall och hård verklighet där utanför det konsensus som råder över Aftonbladets ledarredaktion och det lilla Politism-kontoret.

Det fanns en homogenitet där, i den delen av Schibsted-skrapan, där alla ville samma sak. Visst: man kanske hade olika sätt att uttrycka vad man ville (vissa skrev initierat och starkt, andra gynnade om hushållsost-mängder) – men visionen om vilket samhälle man ville ha och kring vad som var rätt och vad som var fel var någorlunda delad.

Men så imorse var man åter på jobbet: ute i verklighetens polariserade, hårda och kalla Sverige.

Det var helt omöjligt att blunda för; man fick det formligen kastat i plytet.

För vad möts man av på ens eget skrivbord, direkt vid återkomsten?

12822834_10153949611243996_1247984149_o

Jo, ett konkret och precist utfört hatbrott.

Ett illdåd?, ett attentat?, ett hatbrott?: ja, inga ord är förstås för små och vi får aldrig acceptera en normalisering av dylika illustrationer. Men framför allt var det en väckarklocka för mig personligen, som kanske slappnat av en gnutta där i den bekväma vänstervaggan under de senaste två veckorna; den som vaggade in mig i en tro på att lördagsmässig kultur var teater på Dramaten och inte en 0–1-förlust mot Sirius på en pixlig ST.nu-bild från Nordichallen.

Allt är inte en höger-vänster-konflikt: det finns samhälleliga strukturer som står utanför det spektrat.

Anti-GIF-konspirationen, den som får Stockholms-födda kollegor att Lars Vilks-måla upp den oförarglige Giffen i en snara, lever och verkar oförtrutet mitt ibland oss, varje dag.

Pirkt.se behöver åter utgöra en enad front för den utsatta grupp människor som inte kan gå igenom en hel arbetsdag utan att få sin favoritmaskot smädad, för de som inte vågar ta på sig sin signerade matchtröja från olyckssäsongen 2006 – signerad av såväl Owen Price som Chris Cleaver och hembudad på auktion – när de går hemifrån på morgonen.

Människor som med hjälp av penna och papper har velat ta heder och ära av Giffen har funnits i alla tider; det är deras känsla av samhällelig acceptans – att de har ett folkligt stöd för sina aktioner – som är annorlunda nu och som får dessa individer att gå från tanke till handling.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.