No Shpetim, No Party

Åtvidaberg anno 2015 är ett konstprojekt med arbetsnamnet »Superettan«. 

Trist att Giffarna skulle vara så frikostiga med kulturstödet.

giffarnaåtvid1
Foto: Anders Thorsell.

Inledningen såg ut ganska precis så som man önskar att en inledning ska se ut, hemma mot en blysänksjumbo som bara lyckats göra fyra mål på tio bortamatcher.

Hjullastaren Krog-Lars Gerson fångade in John Owoeri med säsongens allra djupaste grävskopa efter bara någon minut, Sebastian Rajalakso såg ut att ha mått väldigt gott av veckans överraskande matchträning med det österrikiska landslaget och Runar Sigurjonsson – som varit iväg och säkrat EM-avancemang med Island – sköt in sig för att se ifall den allsvenska stolpbredden var densamma.

Roar Hansens extremt lågt utställda 4-4-2-block var kanske någorlunda tätt, men otroligt trögt och bara för ett spelförande GIF-lag att beslutsamt rulla runt och förbi. I tjugo-tjugofem minuter tryckte hemmalaget på, dock utan att pressa »Fimpen«-ersättare Jansson värre än vid Pa Dibbas låga vänsterskott från nära håll.

Visst öppnade det upp för omställningslägen som ett bättre allsvenskt lag kunnat nyttjat, men Joel Cedergren och Roger Franzén hade gjort läxan. De hade noterat att Åtvid tagit två ynka bortapoäng av trettio möjliga, sett att de släppt iväg bäste målskytten Victor Skiöld och fått en 2015 års Ajsel Kujovic i retur, att de inte ersatt den ständigt La Liga-jagade vagabonden Martin Lorentzson (nu klubblös); att de med andra ord i princip gett upp.

De anade att den på grund av den sargade ekonomin osparkbare Roar Hansen skulle ställa ut tio fotbollsspelare packade som en karta blockchoklad med en stackars John Owoeri längst fram, så ensamt avskärmad och utelämnad att man instinktivt ville bussa Friends på hans mittfältskamrater.

De visste att om Åtvidabergs bortauppenbarelse varit ett konstprojekt så hade det hetat »Superettan 2016«.

– Sundsvall var… bra, som Roar Hansen något överrumplat konstaterade i paus.

Giffarna gick ut bestämt, dominant och spelförande med det Shpetim-lösa siktet uppenbart inställt på ett tidigt mål.

Det kom inte. I stället avlossade ÅFF:s norrman Tor Öyvind Hovda efter knappa halvtimmen, som vore han sommarinlånad från Rafa Benitez och inte Peter Swärdh. Hans missil från 30 meter verkade inte bara skaka sönder Tommy Naurins överliggare utan hela GIF-laget.

Tanken på att »jaha, vi kan förlora det här«, verkade sätta sig i hemmaspelarna. »Vi är ett skott ifrån.«

Eller: en nick.

Nicken kom som en blixt från klarblå himmel för niondeplacerade, på Stig Wiklund-självförtroende uppumpade Gif-spelare och marginalåskådare lurade till Norrporten Arena från Måndagsjazzen, kanske.

Men nog har vi sett dylika matchutvecklingar förr. Ett GIF-lag som förvisso fortsätter pressa, men som gör det allt mindre konkret och allt mer tafatt: som om det genom hela laget sprider sig en frustration över att de två anfallarna aldrig kan hitta rätt i straffområdet.

giffarnaåtvid

(Anfallslokomotivet Pa Dibba måste, med sina blott fem mål, vara den allsvenska anfallare som gjort bäst spelmässiga insatser per gjord balja. Hans fin aktion per mål-ratio som anfallare är osunt hög, om man vill vinna fotbollsmatcher.)

Då kommer även den mest uppgivna jumbo sprattla till. Så länge Åtvid har en Kristian Bergström-fot så har de en chans, det är ett mycket gammalt talesätt.

Det anade vi ju, redan i elfte minuten:

(Simon Skrabb var utbytt i den 78:e minuten, när Mauricio Albornoz mål kom.)

Jag tror det bästa om människor – det var därför jag krävdes på 6000 kronor av en bluffaktura från några baltiska lurendrejare häromdagen – och jag anar det sämsta om Gif Sundsvall.

Man brukar säga att matcher vinns och förloras på innermittfältet, men det är uppenbarligen ingen sanning. För hur dominanta den landslagsdopade duon Sigurjonsson–Gerson än var centralt så vinns matcher mot lågt liggande, taffligt försvarande lag genom att någon förvaltar det som innermittfältet genererar.

Men Leo Englund är, hur mycket man än gillar hans kämpaglöd och löpvilja, ingen allsvensk anfallare när det kommer till slutproduktion. Shpetim Hasani har mer (på gott och ont) mer målmedvetenhet i sina armbågar än Leo Englund kan uppbringa i hela sin västerbottniska lekamen.

Och när kvitteringsmålet skulle jagas slängde tränarduon in Johan Eklund för att vinna nickdueller. Roar Hansen på andra bänken svarade överraskande med att kasta in lagkaptenen Daniel Hallingström – som efter sin hjärnhinneinflammation rent medicinskt inte får nicka en fotboll.

Det gick på ett ut.

Jon Gudni Fjoluson borde ha fått vräka in en kvittering: först när 41-årige Kristian Bergström trotsade höftartros och andra ålderskrämpor för att reflexrädda bort en målnick vid bortre stolpen, sedan när han höll på att springa in boll, motståndarback och -målvakt i nät då en sista-minuts-färdballad damp ner vid fötterna.

Men nej. No Shpetim, no party.

GIF Sundsvall var ett uns kvalitet och en gnutta killerinstinkt ifrån att koppla ett fast septembergrepp om en plats i nästa års allsvenska.

Nu går vi in i en höst där guldkombattanterna IFK Norrköping (borta), AIK (hemma) och IFK Göteborg (borta) står för dörren under ett par veckor där Giffarna inte lär ta sjumilakliv uppåt i tabellen; en period då Falkenberg mycket väl kan ta sex pinnar (Halmstad borta, Häcken hemma) och börja flåsa Giffarna gubbe-över-sexlinje-jobbigt i nacken.

Det blir nog en höst av det här också.

3 thoughts on “No Shpetim, No Party

  1. Bra skrivet som vanligt, alltid trevlig lädning.
    Tycker att det brister otroligt mycket i matchcoachningen hos Giffarna
    Om man hade plockat av Sheptim lite tidigare mot Elsfborg så hade det aldrig blivit en avstängning i gårdagens match.
    Men jag tror det ordnar sig i slutändan med en 11 plats

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *