För snart ett år sedan satt jag och skötte en liverapportering åt Sportbladet under det internationella transferfönstrets sista dag. Det var ett ordentligt hundpass, från 08.00 till 00.00, med läsarkommentarer som smattrades in med den frenesi man nästan bara finner hos personer som »hatar mångkultur« och hos unga män vars lycka kretsar kring ifall Marco Reus kommer till deras Liverpool eller inte.
Det var nog jobbigt som det var, när jag plötsligt slog mig ner efter lunchrasten och såg ett argt mejl i min inkorg.
Mejlet var från Jennifer Wegerup och det var adresserat inte bara till mig utan också till fem olika chefer. Till min närmsta chef. Och hans närmsta chef. Och högsta sportchefen. Och en reseräkningschef. Och någon som på sin höjd kan kategoriseras som podcastchef.
Alla som stod i minsta chefsställning jämte mig skulle informeras mejlledes, ty jag hade i en av alla tusentals kommentarer som skeppats ut hänvisat till den italienska sporttidningen Gazzetta dello Sport och då, i en passus, skrivit »enligt Gazzettan (åh, vilken Jennifer Wegerupsk formulering)«.
Det skulle därför informeras om denne slyngels respektlöshet, men framför allt om hur viktig hennes relation med Gazzetta dello Sport faktiskt varit för Sportbladet. Ett kort mejlsvar kom från chef (en av de fem mejlade) om att han inte såg det nedsättande, att han inte tolkade det så – en kommentar som följdes av ännu en lång Wegerup-drapa om Gazzetta dello Sport-samarbetets vikt och tyngd.
Jag klev sedan fram till Jennifer Wegerup när hon slog sig ner på redaktionen, förklarade att jag inte menade något illa, att jag bad om ursäkt om hon tog illa upp, att det inte var menat som något annat än just en referens till hennes täta samarbete med just den tidningen och… ja, hon förstod. Det utagerades.
Visst: jag tyckte hon betedde sig mycket märkligt (vem mejlar fem chefer på uppstuds?, vem tar första bästa chans att skicka två långa skrytmejl?), men det gnagde ändå lite i mig att jag hamnat i dispyt med en av så få kvinnliga kollegor på Sportbladet. Visst hade jag kunnat skriva att »det var en Leifbysk formulering« (om jag kläckt ur mig någon snabbt framkrystad referens till, säg, VM –90) eller ett »vem är jag, Erik Niva?« (om jag finner mig själv beskrivandes ett U21–EM-slutspel som det största som hänt, samtidigt som jag dansar John Guidetti-dansen på Instagram); men det var någonting med att hamna i trångmål med en kvinnlig skribent på detta Tomas Ros-bygge som kändes olustigt för en ung grabb som vill verka medveten och feministisk.
Och nu, ett knappt år senare, vill jag be om ursäkt – igen.
Att hänvisa till Gazzetta dello Sport är ju faktiskt inte det som är »en Jennifer Wegerupsk formulering«. Jag hade fel. Jag ber om ursäkt.
Det som är en Jennifer Wegerupsk formulering är att två gånger skriva ut n-ordet i en kolumn för att i samma kolumn skriva ut »rasist« som »r-ordet«.
En annan Jennifer Wegerupsk formulering är att yvigt veva om att »utlänningar inte kan tillåtas leva efter egna lagar!!!« om ett fall som är polisanmält och som lär malas genom samma juridiska kvarnar som övriga lagbrott i vårt civiliserade samhälle (precis som de flesta av oss vill ha det*).
*= Jennifer Wegerup föreslår inte att vi avskaffar rättsamhället, men läser man mellan raderna kan man ana att hon tycker att vi… kanske… inte… ska ha så många utlänningar här i Sverige.
Nu när Jennifer Wegerup märkt att »fan, det här svänger ju!«, när hon fått hundratusentals delningar (eller, som det heter: rasse-klappar på ryggen) för sina senaste kolumner, är det Jennifer Wegerupskt att närmast öppet propagera för SD, slå fast att »ingen enskild fråga är större just nu än flyktingfrågan och immigrationen« och att retoriskt fråga sig ifall »Storbritannien, Ungern och andra länder som nu stänger till gränserna är rasistiska och onda? Eller är vi naiva?«.
Det är, om jag idag skulle behöva summera det i en snabb livekommentar, »Jennifer Wegerupskt att ägna sig åt populistisk uppvigling mot samhällets allra svagaste«.
Fotnot: Jag vet att det är lockande att sabla ner en kolumnist med ett snabbt »du skriver populistisk smörja som Jennifer Wegerup« skjutet från höften, men snälla: kalla inte andra kolumnister för »Jennifer Wegerup«. Använd JW-ordet.
Väl rutet!