(null)

Var de bra, Umeåbandet Winhill/Losehill, eller var det bara jag som var uppfylld av den sinnesfrid som nio raka allsvenska poäng uppenbarligen skänker GIF-supportern?

Det är omöjligt att säga.

För första gången under min levnadstid (jag är född 1990, ett faktum som är svårgreppbart vid åsynen av mitt hårfäste) har GIF Sundsvall tagit tre raka segrar i allsvenskan.

Och sättet den togs på.

Sättet!!!

Det var en toppklubbsseger, svårbearbetad för det luttrade och bottenlagsorienterade GIF-kynnet. Hux-flux, över en natt och utan tydlig förklaring att peka på, har Giffarna Sundsvall ett lag som på en mellandag vinner med 1–0 på någon förlupen hörnretur – trots uteblivna straffar och dumma rödskivlingar.

Jag hejar ju på Leo Englunds lag. De som blir fällda med en spark över vristen i straffområdet och står i halvtidsintervjun och erkänner just det, att »han sparkar mig på vristen«, men sedan fortsätter med att lägga till ett norrländskt blygsamt »men jag vet inte«, som vore han inte värdig att uttala sig ens om sina egna straffsituationer. De som inte får straff, knappt klagar, och förlorar med 0–1 på en benskyddsträff från Daniel Nordmark.

Var de så bra, Winhill/Losehill?

De är så bra.

Allt är så bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *