Semester: Umeå

 Man kan inte låta alla bloggutkast ligga för döden i all evighet.

Jag var i Umeå i somras.

Så här var det.

04

En gång lyckades jag med bedriften att köra fel på sträckan Sundsvall-Umeå. Jag svängde fel vid Ö-viks luriga, oskyltade rondeller och lyckades köra inåt* landet.

= Utåt, till havs, hade förstås varit svårt, även för mitt lokalsinne.

Men den här gången, när jag och Tilde lånade föräldrabilen för att visa henne min gamla hemstad som jag själv inte återsett på drygt två år, hittade jag rätt.

Äntligen skulle jag åter få tassa omkring i staden där jag trivdes så bra, få gå runt och tänka tillbaka på en period som jag vill minnas tillbaka på som mestadels väldigt lyckad, även om den nog egentligen bäst sammanfattas så här:

erikumeå

erikumeå2

Där har vi den i pixlar; Erik Löfgrens västerbottniska episod. Eller »Tåtrasslets Bo Jackson«, som ingen VK-krönikör någonsin kallade mig.

Nåväl. Vi kom upp på måndagskvällen och hann inte mycket mer än att leta upp en lämplig kråssmörjarlokal.

IMG_2784.JPG

Här i UÅ, Mästerbotten

Häng’ mest på Båten

Ännu en turistattraktion som det låter

(Vi åt på Båten. En +++-middag jag bara nämner för att få visa mig down med den västerbottniska rapscenen*.

*= Det tog en del lyssningar för att få polletten att trilla ner. Jag förstår först inte vilken båt det är de rappar om? En fiskebåt? En Holmsundsfärja? Nej, »Båten« som de rappar om är inte en faktiskt båt aktiv ute till havs, utan en båt som ligger intill kajen och fungerar som en restaurang på vilken västerbottniska rappare lever och verkar.)

När vi caipirinha-glada i hågen skulle ta oss en promenad hemöver hörde jag luddigt jazziga toner från Döbelns Park. Mycket riktigt: där stod ett kompband och spelade stillsamma toner, bland annat »Idas sommarvisa« – helt utan vokalist. Detta på en scen inför något femtiotal människor på uppställda parkbänkar. Det var som ett futuristiskt Allsång på Skansen som blivit opopulärt och börjat sändas i SVT24, en kväll när man fått ett par artiståterbud och där kopiatorn strulat och vägrat spotta ur sig sånghäftena.

(Det kändes också lite som The Office-scenen när Michael Scott konstaterar att »there’s nothing classier than boring jazz music« och tycker sig ha gjort ett fynd då han, till samma pris, bokat en jazzbasist i en heldag istället för ett helt jazzband i en halvtimme.)

Vi gick förbi och jag tittade förundrat på spektaklet. Var detta det nya svåra Umeå, post-kulturhuvudstadsåret?

Nja, inte riktigt ändå: när vi flanerade vidare längs med Storgatan mötte vi en yvigt långhårig man iförd hatt med tillhörande fjäder som skyndade förbi Hemmakväll och bort mot Döbelns park.

»Var inte det där Kristian Anttila?«, undrade jag (så som man gör när man ser en yvigt långhårig man med en fjäder vilandes på hattbrättet). Jo, mycket riktigt. Han var bara lite försenad och hans kompband hade hjälpligt försökt rädda situationen med löst jammande.

Nu är inte Kristian Anttila en artist jag hemskt gärna skulle sitta på en parkbänk och se, men likafullt: Umeå är uppenbarligen fortfarande en stad som, till skillnad från Sundsvall, kan bjuda på en liten (jazzbefriad) spelning på en gråmulen blankmåndag.

Via kontakter kunde jag och Tilde låna en lägenhet på vackra Haga, ett område jag som källarhänvisad Tegsbo nätt och jämnt brukade få cykla igenom som hastigast, till och från Gammlia.

Cykla, ja.

Det var nästan som att gick runt med ett leende över näbben på gatorna kring den idrottsplats Umeå Energi nu ska döpa till endera »Sol«, »Vind« eller »Vatten«, ett leende sprunget ur blotta tanken på hur härligt det var att kunna cykla genom hela staden, var man än skulle.

Det är, konstaterar jag efter att i ett och ett halvt år bott två mil utanför Stockholm, underskattat skönt att bo i en lagom liten och lagom stor cykelstad.

tilde

Lägenheten i vilken vi sov på en medhavd luftmadrass i tillhör en ung man som är ett år yngre än var när jag flyttade till Umeå. Och han lyckades också med konststycket att trumfa mitt dåtidsjag i ungkarlighet.

Det stod hantlar på soffbordet och en badrumsvåg på vardagsrumsmattan.

Visst hade jag ett tag en chinsstång uppskruvad i vardagsrummets dörrkarm, men det var bara under en kort period då det ryktades om att det inför säsongen skulle anordnas fystester som innehöll just chinsprov (något som spred oro ett benstyrkeorienterat fotbollslag på samma sätt som en mellanstadieklass skrämdes upp av ryktet att penis skulle halas fram inför skolsyster).

De hade, i kulturhuvudstadsårets ära, gjort väldigt fint nere vid vattnet. Den simpla grusvägen under björkarna hade ersatts av en finkulturell parkpromenad, som ledde hela vägen ut till det nya bildmuseet. Eller, nya och nya, jag vet inte: det fanns åtminstone inte där när jag bodde i staden.

03

Det var mycket tjusigt, själva bildmuseet. Den samtida vietnamesiska konsten gick mig däremot högt, högt över huvudet.

Men sällskapet, gott folk. Titta vilket fint sällskap.

IMG_2726.JPG

Kvinnohistoriska muséet lät som ett fantastiskt initiativ. Ett av rummen var också mycket bra ljussatt för att sitta med benen i kors och se rekordsvår ut, men själva muséet lämnade en del i övrigt att önska. Jag visste ju när jag stack in näbben att det skulle handla om utelämnandet av kvinnor i historieböckerna – då förväntade jag mig bra exempel!, framlyftningar!, fördjupning!; inte en utställning som återberättade det jag av en pamflett-baksida redan fått veta att det skulle handla om.

umeå1

Vad fint de hade gjort med Scharinska. Alldeles för fint.

Där kommer den skränande, kringhoppande och ölskvättande ungdomen aldrig in igen, det kunde man ju se utifrån.

Ingen verkade veta vad det skulle bli av det, men jag förutser ett västerbottniskt Villa Marieberg som Balticgruppen kan hyra när mellanchefer nått månadsmålen och ska smörjas med snittar och canapéer. Det enda som gemene Umeå-bo kan hoppas på är att de åtminstone erbjuder de dödliga dagens lunch för 100 kronor tallriken.

Apropå priser:

Prisindex verkade ha gått upp ordentligt i det som ifjol var Europas kulturhuvudstad. Ville du äta lunch på Rex fick du slanta upp väldigt nära tresiffrigt för en liten hög såsfyllda gnocchis.

Ville man äta frukost på Scandic blev man nu tvungen att pynta upp 150 kronor näbben; fjärran från de 119 jag minns att jag betalade när jag var ny i stan, provtränade med FC och hade inkvarterats i en mycket, mycket gammal människas lägenhet över natten (det var som att bo hemma hos en okänd morfar), utan möjlighet till att göra frukost på vedspisen.

Men det är klart att det går att ta betalt om klientelet är celebert. Kanske har de grytboende och existensminimumlevande fotbollsspelarna ersatts av socioekonomiskt starkare varelser under kulturhuvudstadsårets transformering av staden. Och mycket celebrare än mannen till vänster här nedan, fångad i Snapchat-farten på Rex-lunchen, blir det faktiskt inte på västerbottnisk mark:

IMG_2724.JPG

Senare samma kväll såg jag Dennis Lyxzén sitta i baren på Gitarrmuséet, men det kändes inte alls lika stort som att se Sverker i köttet. Vid Lyxzén-mötet såg faktiskt ut som att det var punkikonen som blev mest exalterad av mötet då den fotbollsintresserade Refused-sångaren – som jag såg det! – höjde på ögonbrynen åt mitt sällskap: den hårfagre Umeå FC-trotjänaren Johan Larsson.

gryt

Jag visade till sist Tilde det grådaskiga hyreshus på Teg där jag spenderade ett och ett halvt år i mitt grävlingsgryt. Blotta tanken på vilken klok, bildad individ jag varit om jag ägnat mina ensamma kvällar åt böcker eller dokumentärer, istället för att återse Seinfeld-avsnitt och krysta fram blogginlägg, skulle kunna få en människa som skulle vilja se på sig själv som bildad och klok att bli ångerfull.

En karg vinter hade jag inte mer än 12-13 grader i vardagsrummet. Jag levde så i månader – iklädd filtar, plädar och fleecetröjor – innan en god vän tittade förbi, upptäckte att fönstret stod på glänt och stängde det åt mig.

Det är det fönster man ser nere till vänster. Ett sånt där lurigt med inlutsfunktion. Jag hade precis ringt hyresvärden som skulle skicka någon. Jag hann precis avboka. Sa något om att elementet kickat igång (så där som element plötsligt kan kicka igång).

Min vän jobbar nu som fönsteringenjör i Norrköping.

Det jag vill ha sagt är väl egentligen tre saker:

  • Umeå är en fin stad. Jag trivdes väldigt bra där och skulle nog inte ha något emot att permanent-trivas där igen.
  • Ha semester. Det är mycket trevligt.

IMG_2699.JPG

  • Ha semestern med Tilde (eller, för allas trevnad, med någon just du älskar).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *