It’s In The Game

fifa

I USA kommer den amerikanska stjärnan Alex Morgan att pryda omslaget till det kommande FIFA-spelet, sida vid sida med Leo Messi.

Och det här, gott folk, känns stort och viktigt.

Unga killar som gillar fotboll tittar på många fotbollsmatcher, men jag skulle uppskatta att den genomsnittlige tonårige fotbollsnörden spelar tio gånger fler FIFA-matcher. Sedan 1993, då det första FIFA-spelet kom ut, har fotbollsintresserade spelare kunnat välja att spela med allt från Real Madrid till GIF Sundsvall. Man har till och med kunnat ställa de mot varandra; om andan fallit på har men en gång för alla kunnat reda ut hur Cristiano Ronaldos snabbhet står sig mot Stefan Ålanders.

Hela fotbollsvärlden har kunnat utforskas, har de och jag tyckt. He-la.

Jag har spelat oerhörda mängder FIFA i mina dagar och ägde nog varenda upplaga under ett decennium, från 90-talets mitt till 00-talets dito. När jag var riktigt liten minns jag att jag då och då kunde spela med min pappa. Ni vet: han utmanar en, kanske lite lätt vinfryntlig på någon fredagskväll, det är jämnt ett tag, sedan fyller man elva och blir för bra och far-son-bataljerna ebbar ut.

Min syster, som likt mig spelat fotboll från barnsben och upp i vuxen ålder, spelade såvitt jag vet aldrig FIFA. Alltså aldrig. Inte med min pappa, inte själv, inte med kompisar.

Och det tedde sig inte onaturligt för mig då, inte alls.

 

Jag anser det mycket möjligt att läget varit ett annat om Hanna Ljungberg stått bredvid Paul Scholes på omslaget 2001. Om man kunnat spela med damspelare och damlag. Jag tror det.

De riktigt fotbollsnördiga tjejerna har spelat FIFA ändå och nöjt sig med alternativspannet från Cristiano Ronaldo till Stefan Ålander, men den breda fotbollsspelande flick- och kvinnomassan hade nog behövt ett feminin nuna på omslaget för att ens komma på tanken att våga annektera sin brors territorium.

Känslan av att »Hanna Ljungberg, hon på omslaget, spelar ju samma sport som jag« hade behövts. Forskningsrönen om representation – om det så är av kvinnor eller svarta – är tydlig: förebilder att se upp till är en oerhört viktig faktor för att ens kunna se sig själv lyckas.

De allra största damstjärnorna i fotboll har hittills fått vara figurer som poppat upp varannan eller var fjärde mästerskapssommar, skapat en tillfällig yra för att sedan smyga tillbaka in i ligalunkens medieskugga.

Nu blir förebilderna ständigt tillgängliga, dagligen, bara några knapptryck bort i såväl februari som oktober.

Det går inte att komma mycket närmre en förebild än att styra över hen. Unga tjejer får inte bara en vardaglig målbild att sikta mot; de får där och då vara själva målbilden.

 

Det är inte två olika sporter – inte dam- och herrfotboll, det är fotboll som spelas av damer eller herrar – men det kändes nästan som två olika sporter när jag växte upp. Som att min fotboll, hur det gick i mina matcher, på mina träningar på något undermedvetet var lite, lite viktigare – sett till att jag, åtminstone fram till 13-14 års ålder, var hundraprocentigt övertygad om att jag skulle livnära mig på att spela fotboll. Det kunde ju vem som helst göra. Mikael Åskoogh. Mattias Thorsell. Såna spelare. Såna vars FIFA-pluppar inte ens passerade 50-strecket på den hundragradiga skalan.

Om min syster så hade gjort sju mål per match så hade det ju inte alls funnits samma naturliga framtidsutsikter för henne, inte samma slutmål.

Jag kunde också en kort period, trots att inte mycket gick som mitt 13-åriga jag tänkte mig, leva på min fotboll – i den svenska tredjedivisionen. Trots att det mesta sket sig (pubertal skenväxt och det olyckliga tonårsintroducerandet av annat stimuli än att jonglera ensam på en gräsplätt) så tjänade jag mer pengar än flera ordinarie allsvenska damspelare på samma ort.

Det kommer självklart inte förändras med en kvinna på en CD-rom-förpackning, men det är ett litet, välkommet steg mot att sammanfläta fotbollen till en och samma.

 

Skärmavbild 2015-07-21 kl. 23.10.40
Så ser det ut nu, på väldigt många FIFA-spelande grabbhåll. Och det kommer hotas med bojkotter, det kommer skämtas, det kommer vräkas ut sexistiskt hat i alla möjliga forum – så som det ofrånkomligen blir när 300 virtuella fotbollskvinnor klampar in i ett spel som i fjol hade 16 000 virtuella fotbollsmän avbildade.

 

Miljontals fotbollsintresserade flickor och kvinnor kommer i höst att kunna göra drömmål med Alex Morgan, djupledslöpa sig virtuellt fri med Lotta Schelin och – framför allt – med hjälp av en naturlig ingång börja ta en del av den fotbollsspelskaka som under min barn- och ungdoms 90- och 00-tal varit så pinsamt tingad brodern.

Samtidigt kommer världens tonåriga fotbollsgrabbar plocka upp ett fodral med en kvinnlig fotbollsspelare på, stoppa in det i konsolen och spela. De kommer att se damlag, damspelare flimra förbi i menyerna; lätta att scrolla förbi, säkert, men där.

Där.

Som en oneklig del av samma sportspel, samma sport.

Skärmavbild 2015-07-21 kl. 23.36.45

4 thoughts on “It’s In The Game

  1. Ett litet men viktigt steg på vägen. Alla måste få ha samma rätt att drömma och sedan våga satsa!

    Tyvärr klickar det inte hos många killar, så gäller att fler speltillverkare, beslutsfattare, tränare osv är modiga och står upp mot hatet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *