Personalpolitik

Den här ST-intervjun, av Åsa Josefsson, med GIF-spelaren Sebastian Rajalakso har på ett oförklarligt sätt gått helt under radarn:

Jag tycker att det är den mest intressanta intervju jag läst med en GIF-spelare på jag-vet-inte-hur-länge.

Den nu 26-årige yttern slog igenom med dunder och brak i allsvenskan som 19-åring och även om inte så många fler än någon enstaka Expressenkrönikor tyckte att han skulle med till EM 2008 så trodde nog de allra flesta, den försommaren, att den målsprutande tonårstalangen var ämnad för proffssejourer i sexigare klubbar än  Jagiellonia Białystok.

Nu sitter han alltså på bänken i GIF Sundsvall och har problem med att svälja en gurka och jag tycker att det väldigt starkt av Sebastian Rajalakso att berätta om det: att han tittar efter hjärtstartare varhelst han sätter sina fotbollsfötter, att han plötsligt och oförklarligt har fått svårt att svälja fast föda.

Jag vet inte om det var medvetet eller om det bara blev så under intervjun, men han kommer ju på ett sätt ut som ett fotbollsproffs med någon form av psykiska problem. Han medger nämligen i intervjun att problemen satt sig mentalt:

»Ja, jag har kollat när man kommer på bortamatch, har de en sådan där hjärtstartare, det har blivit mentalt«, säger han till ST.

Det deppiga i intervjun är delen där tidningen varit i kontakt med lagläkaren Mattias Tell som svarar så här på Rajalaksos problematik:

»Undersökt av öronläkare. Inget allvarligt«, skriver Tell i ett sms till tidningen. »Förväntar mig att han kör för fullt efter uppehållet.«

Jahapp. Jag är ingen psykolog och ska inte hobbypsykologisera detta, men även som GIF-sympatisör av stora mått känns det betydligt viktigare att Sebastian Rajalakso mår bra i längden än att han kan göra ett kvartslångt inhopp hemma mot Göteborg i början av juli.

Istället har Rajalakso själv, likt en orolig småbarnsförälder, fått Familjeliv.se:a fram egna diagnoser.

»Det är inte bra att Google finns«, berättar han för ST, för att »man kan söka på allt«, samtidigt som han slänger ur sig en höftdiagnos om en ohjälplig »halskatarr«.

Folk som besöker den här portalen med en viss frekvens kanske har börjat läsa mina nedplottrade tecken med en raljant, kanske sarkastisk uppläsarröst – men här är jag hundraprocentigt genuin när jag tycker att det är oerhört starkt av Sebastian Rajalakso att berätta om sina svårigheter.

(Vad är det här för ett vattenhål, där man måste betona sin icke-sarkasm.)

Jag sa upp mig från mitt superettankontrakt med Umeå FC, försommaren 2012, för att jag bara inte orkade stå utanför laget och (framför allt) utom synhåll för det allseende laguttagningsögat; det var helt sonika för jobbigt psykiskt. Då hade jag inte ens några storvulna proffsplaner att börja med och då skrevs det aldrig några överilade hyllningskrönikor om mig som 19-åring (med viss rätt, även om jag gjorde stabila +++-insatser borta mot Huge IK i mellersta Norrlandstrean).

Jag hade väl vissa förhoppningar om att kunna bli en habil mittback i superettan, kanske (vid maxutdelning!) nypa sig ett treårskontrakt med sjuksköterskelön i Jönköping Södra, men gavs aldrig chansen att drömma som jag antar att Sebastian Rajalakso med rätta drömde som 19-årig allsvensk målkung.

Jag kan inte sätta mig in i hur det känns att med de förutsättningarna »bara« ha fått vara en vända i Polen, fått vända hem till Superettan och nu sitta på bänken i ett allsvenskt bottenlag.

 

Jag hoppas verkligen att Sebastian Rajalakso ges chansen att ta tid på sig med detta, trots att alla GIF-resurser egentligen borde skyndas till den allsvenska krisen, likt brandmän mot en kraftig eldsvåda.

Den humana personalpolitiken fokuserar på att Sebastian Rajalakso kan spela elitfotboll också när han fyllt 28, inte att han kan göra 20 allsvenska ++-minuter i juli.